Kategori: Allmänt

Jag blir mer och mer leds på mediciner, så jag har börjat fasa ut, dvs. minska med målet att sluta helt, 2 av dem som jag tar mer av vana än av behov. Lergigan är egentligen ett antihistam och inte beroendeframkallande. Fungerar som ångestdämpande och mot illamående. Det är egentligen bristen på Lergigan som gör att jag slutat tvärt. I drygt 1 månad har den varit slut hos leverantörerna. Killen som arbetar på apoteket sade att den troligaste anledningen är problem med tillverkningen. I stället för att bli stressad över att inte få tag i den valde jag att sluta tvärt och utnyttja den endast vid behov. Ångesten har inte ökat nämnvärt vilket får mig att ifrågasätta effekten. Det blev som när den ena inhalatorn tog slut och jag upptäckte att jag inte behövde den. Den andra medicinen är Omeprazol (kallas även Omecat) för att dämpa magsyran. Jag har försökt tidigare. Då slutade jag tvärt och det fungerade inte. Nu fasar jag ut och hoppas det går bättre. Om jag vågar ska jag sluta med Stilnoct (kallas även Zolpiderm) som ÄR beroendeframkallande, men jag har inte ”utvecklat en tolerans” d.v.s. behövt öka dosen på 10 mg en enda gång under de 5-6 år jag har använt den. Anledningen till att jag tycker att det känns läskigt är att långa perioder med dålig sömn triggar depressionen. Det vet jag av erfarenhet bl.a. från när Elin var liten. De antidepressiva medicinerna rör jag självklart inte. Samma med Levaxin (slö sköldkörtel) och Kandesarstad (högt blodtryck).

Enligt DN.se struntar 3 av 5 flygbolag att blanda ut sitt miljömördande flygbränsle med biobränsle trots att det är lag på det. Det är för dyrt. Det handlar inte om att miljömålen är orimliga. Det handlar om pengar som vanligt. De betalar hellre straffavgifterna än ställer om sig. När de stora flygbolagen skiter i att ta ansvar för miljön, varför ska då den enskilde svensken göra det? Nu är flygskammen dubbel. Ingenting blir bättre av att Ulf Kristersson(M), i hopp om fler röster i valet, häver ur sig att ”Mitt mål är inte att människor ska ställa om sig.”. DET ÄR PRECIS DET VI MÅSTE GÖRA!!! Ingen kan göra allt, men alla kan göra något!

I samband med att vårt centrum i Rönninge gjordes om byggdes många lägenheter och på botteplanet finns nu ett apotek, Synsam (dit ska jag gå nästa vecka för att fixa nya glasögon) och Misora sushi. Deras mat är förstklassig! Jag har lagt märke till att det är endast asiater som arbetar där och de flestas svenska är knackig. Är inte det omvänd diskriminering?

Det äcklar mig att Sverige och svenskarna så tydligt visar att det är skillnad mellan flyktingar från t.ex. Syrien och flyktingar från Ukraina. Visst var det många flyktingar 2015 som togs emot när andra länder stängde gränserna, men vad hände sen? Hur många av dem sitter fortfarande i ovisshet på flyktinganläggningar runt om i Sverige? När flyktingarna från Ukraina kom var procedurerna för att få in dem i samhället så snabba att det var pinsamt genomskinligt. De är helt enkelt mer som vi. De är välkomna. De är ett tillskott. I lokaltidningen stod att läsa att de Ukrainska flickorna som växt upp med balett behöver det för att må bra. Inom 2 veckor hade de tillgång till undervisning i balett. Det är ju fin kultur, gud bevars! Enligt DN.se har kvinnor fått arbete inom 1 månad utan krav på kunskaper i svenska. Vilket hyckleri! SD har inte mycket positivt att komma med, men i den här frågan hymlar de inte: det är skillnad på flyktingar och flyktingar.

För ett tag sen skickade jag ett sms till en person. Det var skarpt formulerat och fullt av kritik. Personen i fråga tog väldigt illa upp och har fått, för mig, oväntat stöd. Idag skickade jag ett nytt sms där jag bad om ursäkt. Jag skyllde inte ifrån mig för en ursäkt följd av ett ”men” är inte en genuin ursäkt. Däremot tycker jag att kritiken var berättigad och det står jag fast vid. Personen är en självisk idiot. Det är inte första gången jag har hållit tillbaka åsikter och kritik en längre period för att sen flippa ur. Jag tycker inte om den sidan av mig själv, men om jag inte ska bli osams med alla får jag nog bli bättre på att inte flippa ur eller att avreagera mig på ett annat, mindre konfrontativt, sätt. Jag tycker inte om mig själv. Inte förr och ännu mindre nu.

Städdax och jämfört med förra städningen för 4 veckor sedan är orken betydligt bättre. Det är 30 grader i skuggan. Gräsligt! Värmepanik!!! Hallmattan som har vädrats på balkongen var ugnsvarm när jag tog in den. Jag längtar efter vintern när mattor och kuddar är svala och fräscha efter vädring!

Allt fler väljer att bli ensamstående mammor hellre än att slösa tid på att hitta en man och få relationen att fungera. Ett av orden bör betonas: mammor. Jag läste artikeln på DN.se (och lyssnade på en väldigt intetsägande 17 minuter lång podd) vid 10-tiden. Då fanns det en enda kommentar från en man: ”Och män som vill bli förälder utan att hitta en partner?”. Det var precis vad jag tänkte! Den kommentaren är fortfarande den enda. När det handlar om barnlängtan hos singlar läggs fokus på kvinnor som om deras längtan efter barn automatiskt är större eftersom det är de som blir gravida. Då artikeln tar upp IVF-behandlingar tar jag inte med adoptioner i inlägget. Det här tar egoismen till ännu en högre nivå. Jag kan inte låta bli att undra hur kvinnan i artikeln hade råd? Hon har dessutom gått igenom det 2 gånger. Hur har hon råd att ensam försörja 2 barn? För den som inte har ett nätverk som stöd blir det omöjligt. Och så de 2 barnen som inte har bett om att få födas. Världens resurser klarar inte att befolkningen blir så mycket större. Vi skambelägger de som tar flyget (med rätta!) och de som inte sopsorterar eller inte tar med en egen kasse till Konsum, men människans rätt att föröka sig är oantastlig.

PS! Visste du att svenskarna flyger 5 gånger mer än den genomsnittlige världsmedborgaren? Fy fan!

Den här skitvåren, försommaren och – så här långt – skitsommaren har faktiskt fört med sig något bra. Faktiskt. Medan ångesten har plågat mig och självmordstankarna funnits, mer eller mindre, varje dag, så har jag gått ned i vikt. Ungefär 4 kg och nu ligger jag under 100 kg. Ett outtalat delmål har nåtts! Tack vare att mat inte är ett intresse har jag gjort det kroppen har velat: eftersom jag inte kan träna blir jag inte hungrig på samma sätt och därför äter jag mindre. Jag blir fortfarande hungrig, men behöver mindre för att bli mätt. Jag är medveten om att det inte kommer att funka om jag blir frisk igen, men det tar jag itu med då. Just nu njuter jag av att kroppen känns lättare.

Visste du att det går att köpa s.k. likes? Du kan köpa t.ex. 70.000 stycken för ungefär 100 dollar för ge ditt Instagramkonto extra skjuts (Fake fame, HBOMax). De fejkade följarna är ”bottar” som består av hundratusentals bitar av verkliga personer som tillsammans blir en fejkad följare. Det är oxå möjligt för de påhittade följarna att lämna kommentarer. Där lärde jag mig något nytt!

Visste du att det finns en knallrosa vägg i LA som tydligen passar suveränt bra som bakgrund till selfies? Väggen i sig anses vara en av LA:s sevärdheter och folk reser dit från hela världen med det enda syftet att ta en selfie med den knallrosa väggen i bakgrunden. Den är oxå ett bevis på att du har varit i LA. Ännu en ny lärdom! Men med tanke på hur oäkta det mesta som har med Instagram att göra är, så är färgen på väggen inget bevis. Du kan lika gärna måla vilken betongvägg som helst, beskära fotot, lägga på filter som fixar till ljus och skuggor och – häpp! – du har sparat tusentals kronor OCH skonat miljön.

Influänsers har inget existensberättigande. Det tillför INGET av värde. Det de gör är att vanliga människor med verkliga liv känner sig mindervärdiga. De kallar sig entrepenörer och de jobbar hårt, betydligt hårdare än vad deras följare förstår, men resultatet är 100% fejk. Alla influänsers, från Kardashian-damerna till Löwengrip och Ingrosso, använder sig av bottar. Man får intrycket av att en influänser är berömd och det gör att diverse företag vill samarbeta och öser prylar över dem och när influänsern gör reklam för företagen ökar antalet följare osv.

Jag har ofta varit och blir fortfarande avundsjuk, men inte av samma anledningar som när jag var ung. Min instinkt är fortfarande att ducka, dra mig tillbaka, att inte utsätta mig för det på samma sätt som man undviker det man är allergisk mot. Däremot blir jag aldrig avundsjuk på den status någon får genom prylar, fester, resor och kändisar. Numera finns det forskning som visar att den psykiska ohälsan ökar på ett alarmerande sätt särskilt hos unga kvinnor upp till 21-22 år och hela vägen ned till flickor i 10-årsåldern. Ätstörningar, depressioner och självmord. Det är i första hand Instagrams fel eftersom ökningen tog fart efter att den dök upp i sociala medier. Naturligtvis har föräldrarna ett ansvar att hålla barnen borta från den skiten, men det är jäkligt svårt eftersom medierna är gjorda för att skapa beroende. Alla influänsers bör ställas till svars, ta ansvar för hur de påverkar sina följare. Eftersom jag inte använder sociala medier över huvud taget vet jag inte om det finns seriösa influänsers. Såna som har ett budskap, som vill något utöver att göra reklam för prylar, som vill stärka självförtroendet hos följarna, hjälpa dem att sätta gränser och skydda sin integritet. HALLÅ?! Finns ni?!

Det finns 2 skådespelerskor som fascinerar mig: Greta Garbo och Marilyn Monroe, men jag tycker inte att någon av dem var bra på det de gjorde. För några år sedan läste jag ett par biografier om Greta Garbo och skrev om henne i bloggen. När det gäller Marilyn Monroe lyssnar jag på ”Blonde” av Joyce Carol Oates (ännu en av Nobelpristagarna som jag har svårt för) med Angela Kovács som inläsare. Jag försökte läsa den för flera år sedan, men tycker att den är lättare att ta till mig som ljudbok. Angela Kovàcs gör ett bra jobb. Den är en tegelsten på drygt 41 timmar!

Boken är ingen biografi även om den innehåller mycket fakta. Jag har aldrig fått uppfattningen att Marilyn Monroe var varken uppskattad eller hyllad som skådespelerska. Både hon och Greta Garbo ansågs vara födda att agera och jag undrar vad det baserades på? Däremot tjatas det i oändliga om deras utseenden. Gåtfullt vacker respektive sexig, sexig, sexig.

Tillbaka till ”Blonde”. Jag blir sorgsen när jag lyssnar på Norma Jean Bakers liv, både barndomen, livet som ung vuxen och hennes korta och intensiva karriär. Det fanns aldrig någon pappa med i bilden. Mamman var psykiskt instabil och långt ifrån den fasta punkt ett barn behöver och förtjänar. Mormodern blev ett motvilligt substitut, men när hon dog hamnade Norma Jean på barnhem. Fosterhem där hon utnyttjades som arbetskraft. Hennes bräckliga självförtroende och längtan efter kärlek, värme och uppmärksamhet gjorde att hon alltid var trevlig och aldrig stod upp för sig själv. Alla utnyttjade hennes naivitet. När mannen i fosterfamiljen blev närgången giftes hon bort vid 16 års ålder 1942.

När hennes man drog iväg för att försvara sitt land tog hon tillfället i akt att skaffa ett jobb och bo ensam. En karriär som fotomodell där hennes oskuld än en gång gjorde att hon inte förstod att bilderna var allt annat än sedesamma eller att hon blev snuvad på pengar. Sexig, sexig, sexig. Hennes mamma fick diagnosen paranoid schizofreni och den sjukdomen är ärftlig. I boken blir det tydligt att filmvärldens krav på att ge Norma Jean Baker ett nytt namn ledde till att hon blev kluven i två. Det hon såg på foton och i filmer kändes aldrig som Norma Jean. ”Det där är ju inte jag!” utbrister honom ofta när män (en ännu mer mangrisig miljö än dagens) tyckte att hon såg ut som ett fnask. Visserligen sexig, men likafullt ett fnask. Alla dessa män som fattade beslut över hennes huvud om allt från namn och kläder till kontrakt som gav filmbolaget miljoner medan hon alltid fick låna pengar för att klara sig.

Var det i samband med skapelsen av Marilyn Monroe och hennes vätesuperoxid-blekta hår som begreppet ”dum blondin” skapades? Norma Jean/Marilyn var definitivt inte korkad! Hon jobbade hårt för att bli en bättre skådespelerska genom kurser, lektioner och fysisk träning. Hon läste mycket bl.a. de ryska klassikerna (som jag själv aldrig lyckas med). Hon ville spela på teatrar eftersom det kändes mer äkta. Om hennes självförtroende inte varit så oerhört skört och hon vågat stå upp för sig själv hade hon kanske lyckats ta sig från Hollywood till teatern och, vem vet, levt än idag?

Det är 15 timmar kvar av boken. Just nu är hon gift med basebollstjärnan Joe di Maggio. Sedan kommer Arthur Miller som faktiskt var en pjäsförfattare och det var det som gjorde att Norma Jean/Marilyn drogs till honom. Efter det kommer John F Kennedy in i bilden och resten är historia.

Fotot på bokens omslag är vackert. Skörheten och vilsenheten är tydlig. Hollywood förstörde henne. Jag vet inte hur tjockt pansar som behövs för att överleva där, men Norma Jeans pansar var tunt, alltför tunt.