Kategori: Allmänt

Jag har precis sett halva ”The square” av Ruben Östlund. Om du vill veta handlingen får du googla eftersom jag tycker att den är rena rama skräpet. Den fick guldpalmen i Cannes och jag fattar inte varför. Allt oftare när någon film eller bok/författare höjs till skyarna och jag tycker att det är skräp eller helt enkelt inte begriper vad det handlar, så undrar jag om de som prisar verken inte vågar annat för att inte uppfattas som korkade? Jag påstår inte att jag på något sätt är intelligentare än kreti och pleti, men jag är förmodligen ärligare. Om jag gillar filmen, boken, tavlan eller fotot, om det framkallar en positiv känsla, så betyder verket något för mig. Krångligare än så behöver det inte vara. Förmodligen vill skaparen säga något och kanske är min krassa syn en förolämpning, men så vida jag inte har inte fått en förklaring (instruktion?) är det väl min tolkning, min känsla, min upplevelse som räknas?

För några år sedan såg jag ”Purple buzzaw”. En film som skiljer sig från mängden och balanserar på gränsen till splatter. Den är – för mig – en solklar knytnäve rätt i solar plexus på kriterkåren. Konstkritiker och samlare som definitivt inte bryr sig om skaparen. Utan att avslöja för mycket, så tar konstverken ut sin hämnd. ”Nu gör ju du precis det du kritiserar andra för!” Det är jag medveten om, men det är just för att jag gillade filmen som poängen eller det jag tolkar som poängen blev tydlig mig.

”The square” driver med konstvärlden. Åtminstone hoppas jag det för annars är filmen ännu sämre än skräp. Installationer i form av 12 symmetriskt formade grushögar. En oformlig stapel med stolar som med jämna mellanrum skakar till samtidigt som det hörs ett kraftigt buller. Vid sidan om står en ensam stol. ????? Mina åsikter, funderingar, känslor och ifrågasättande av tillvaron är inte annorlunda än konstnärernas. Vi är ju tänkande människor. Det är deras sätt att uttrycka dem som alltid lämnar mig oförstående och väääääldigt skeptisk. Tacka tusan för att det är svårt att försörja sig som konstnär! Huvudpersonen i filmen säger något som förtydligar min inställning: blir ett föremål t.ex en handväska ett konstverk om den placeras i ett galleri? Mitt i prick! (En tom handväska symboliserar den depressiva tomhet som västvärldens maniska konsumerande aldrig kan fylla. Fniss!)

Jag har alltid tyckt om att läsa! Språk och fantasi är himlen för mig. Den författare jag beundrar mest är JK Rowling. Harry Potter och Fantastiska vidunder för alla oss som har barnasinnet kvar. Böckerna om Cormoran Strike och Robin Ellacott av hennes pseudonym Robert Galbraith. Ända sedan min bror slet Svarta hingsten ur mina händer eftersom det var skräp och han drog iväg mig till biblioteket och skrev upp mig på väntelistan till Sagan om ringen har jag haft ett så dåligt självfötroende när det handlar om böcker att jag alltid dolde bokomslagen när jag läste på pendeln. (Jag har aldrig gillat någon av Sagan om ringen-böckerna. Gick alltid vilse bland enterna.) Av precis den anledningen avskyr jag indelningen i dålig och bra litteratur. Det viktiga är ATT läsa! Det finns så många positiva effekter: du får en känsla för språket, du utvecklar empati (det gäller skönlitterur), hjärnan får jobba, du förbättrar koncentrationsförmågan och både kortisolnivåerna och blodtrycket sjunker. När jag var med i bokgrupperna på FB och sa att jag hade svårt att ta till mig de s.k. klassikerna ansåg de andra att jag behövde träna mer. Träna mig i att uppskatta böcker?! ALDRIG! Jag har försökt med bl.a. Tolstoj, men när boken låg där och stressade mig och fick mig att känna mig korkad åkte den ut. Alla dessa Nobelpristagare… Svenska akademin verkar anstränga sig för att hitta en författare med ett outtalbart namn som ingen har hört talas om från Långtbortistan och vars böcker tillhör en så smal nisch det bara går. DET är fin litteratur. (Mitt i allt det får Bob Dylan priset. Hur tänkte de då?!)

Jag har nog skrivit om det här förut och det är ett ämne som engagerar mig och som aldrig blir inaktuellt. Det har faktiskt blivit än mer angeläget eftersom vi läser allt mindre. Jag har åkt mycket pendeltåg och har kunnat se hur den fysiska boken blivit utrotningshotad. Enstaka läsplattor, men fler och fler mobiler och folk läser inte böcker och knappt tidningar på mobilen. När folk väntade på tåget eller bussen förr i tiden, så gjorde de det utan oavbruten underhållning från mobilen. De läste böcker eller tidningar. I och med att jag behövde läsglasögon utöver mina vanliga och nej, jag vande mig aldrig vid dubbelslipade, så övergick jag till ljudböcker. Det blev för omständigt att alltid ha ytterligare glasögon med mig. När jag väntar som igår på röntgen lyssnar jag på boken utan att göra något annat. Jag ser mig omkring på miljöer och människor. Igår valde jag ett väntrum utan tv. Jag funderar allt oftare på vad det ska bli av alla de som växer upp med skärmar och konstant distraktion? Koncentrationsförmågan minskar och det är inte bra. Alla som arbetar med media eller något som kräver media för att nå ut har ett orimligt krav på sig att fånga och framför allt hålla kvar vår uppmärksamhet. Det, om något, påverkar kvaliteten. Jag sörjer.

Det är ett välkänt fenomen att när man är ute i god tid flyter allt och inga hinder dyker upp. Taxin var 5 minuter tidig och det tog bara en kvart till Södertälje sjukhus eftersom trafiken flöt. Det var inga problem att hitta till röntgen och ingen kö vid receptionen. 45 minuter att vänta. Leve ljudboken! Den sista kvarten vankade jag fram och tillbaka. Jag fick komma in prick 15 och allt var klart på 10 minuter. Häpp, häpp, häpp hela vägen tills jag skulle boka taxi för det fanns inga lediga bilar förrän kl. 19. MEH! Vid det laget var jag trött av all anspänning och ångest, så huvet blev tomt. Efter ett paniskt inre debatterande börjde jag gå mot Södertälje central. Långsamt. Det blev åtminstone nedför Kusens backe. Södertälje kanal i juli innebär tätare småbåtstrafik och fler broöppningar vid slussen. Det är surt när en öppning gjort att jag missat pendeln, men det är inte mycket att göra än att vänta. Idag var det broöppning, men den var på väg att stängas lagom till att jag kom fram, men när klaffarna landat gick de upp igen för att låta 2 småbåtar passera. Jag var trött och varm om fötterna och ville hem!!! Ljudboken hjälpte inte. Södertälje central har inga SL-spärrar som övriga stationer utan bygger på ärlighet och det är ju sällsynt. Det sitter en mackapär på en stolpe där man uppmanas att blippa SL-kortet. Jag har aldrig plankat tills idag. Jag låtsades inte om mackapären utan hoppade på tåget som stod inne (lite mer häpp!), men jag är ju ingen förhärdad brottsling, så jag spanade efter kontrollanter vid de 2 stoppen. Jag hade tur. Det stod inga kontrollanter utanför spärren heller (det är ett effektivt sätt att fånga fuskare). Nu är jag en brottsling.

SMHI spådde lätt regn på eftermiddagen. Jag tog jacka och keps, inget paraply eftersom jag skulle handla på vägen hem och inte har fler än 2 händer. Jag beställde sushi och handlade på Konsum. Det lätta regnet hade börjat och övergick snabbt i en åskskur inklusive åska. Stora, tunga droppar som jackan inte hade en chans mot. Kepsen pallade trycket. Jag torktumlade jackan. Nu ska jag äta min sushi.

Den stora dagen är här. Datortomografi-dagen. Skiktröntgens-dagen. Klockan 15. Jag avskyr eftermiddagstider! Hela dan går åt till att vänta. Jag har bokat taxi till klockan 14. Det är mer än 2 år sedan jag åkte med SL och nu har de ändrat biljettsystemet så att en vanlig dödlig har svårt att åka kommunalt, särskilt när det handlar om sporadiskt resande. Taxi alltså. Jag hade ändå inte orkat ta mig uppför Kusens backe för att komma till sjukhuset. Den backen är mördande även när jag mår bra. Jaha. Jag ska väl duscha och försöka äta lite. Blä.

Det finns alltid möjlighet att kommentera artiklarna hos DN.se, men jag tycker att den möjligheten inte ska benämnas ”Ifrågasätt”. Jag tolkar det som att vi läsare, hellre än att säga vad vi tycker, uppmuntras att ifrågasätta det som skrivs. Enligt SAOL betyder ifrågasätta att ”uttrycka tvivel om riktigheten eller dylikt av något”. Här kommer bristen på respekt för yrkeskårer in, den som jag skrev om för några dagar sedan. Jag brukade kommentera, men efter årsskiftet har mitt konto inte fungerat, så nu nöjer jag mig med att läsa och kan konstatera att landet är smockfullt av besserwissrar och att 90% av dem är män. Mansplaining högt och lågt. Det jag tycker är tråkigast är när en journalist skriver kritiskt om t.ex. vården och kommentarsfältet genast fylls av de som håller med i stället för att påminna alla om att den svenska sjukvården är tillgänglig för alla och i stort håller väldigt hög kvalitet. Grundorsaken till de negativa kommentarerna är faktiskt en följd av att journalisterna i första hand ska gräva fram skit och elände, ett enda enormt ifrågasättande. Om vi får fler positiva rubriker och texter kommer kommentarsfälten att få en mer positiv ton och då kommer antalet besserwissrar tappa lusten att vräka ur sig sin gnälliga galla. Det enda positiva som skrivs om i DN är recept och vin, men sällan utan en pekpinne om hur fet och salt mat förkortar vår livslängd och att fetma och alkoholism tär på vårdresurserna. Jag läser DN för att inte bli helt världsfrånvänd, men jag varken ser eller lyssnar nyhetssändningar och de dagar jag mår dåligt och pansaret läcker som ett durkslag sänks jag snabbt.

Jag är inne på mitt 14:e år som bloggare exklusive de 2 år jag drog mig tillbaka. Jag skriver för min egen skull. Jag behöver uttrycka mig i skrift och eftersom jag är en introvert stugsittare får jag inte många tillfällen att pracka på någon mina åsikter. Naturligtvis tycker jag om att få kommentater, annars hade jag skrivit dagbok, men de är inte många. Besökare är oxå trevligt och tyder på att det jag skriver om inte är helt ointressant. Eftersom kommentarerna är få blir jag förolämpad och lite sårad när de visar sig vara automatiserat skitsnack.

Mot slutet, innan jag gjorde uppehåll, skrev jag om hur jävla dåligt jag mådde, att jag behövde få mer hjälp än jag fick just då. Det inlägget fick en automatiserad skitsnacks-kommentar på engelska i stil med ”OMG your blog is great! Please contact me to get advertisers.” Jag svarade trots att jag visste att det var meningslöst och frågade om hon – för det var en hon – begrep vad jag skrev om i just det inlägget. Den här veckan har jag fått 2 kommentarer i samma stil, men inte fullt så missanpassade. Jag kopierade dem så kan du läsa själv.

Från twicsy.com: ”This is really interesting, You’re a very skilled blogger. I have joined your feed and look forward to seeking more of your wonderful post. Also, I’ve shared your site in my social networks!” Jag svarade med en fråga: ”So you understand Swedish, do you?” twicsy.com leder inte till någon eller något och jag drar mig för att klicka vidare.

Från Sell junk car: ”You can certainly see your skills in the work you write.The sector hopes for even more passionate writers such as you who aren’t afraid to say how they believe.At all times go after your heart.” Det är ju uppmuntande och jag frågade ”What sector?”. ”Sell junk car??!” Jag klickade inte vidare.

Min blogg finns hos WordPress och de uppmanar mig heeeeela tiden att jag ska tagga mer, använda etiketter, göra rubriken mer lockande. Jag vill inte! Det är inte därför jag bloggar. Jag strävar definitivt INTE efter att bli en influuuuääänser. Nu undrar jag, efter att ha sett dokumentären från förra inlägget, vilka algoritmer som ligger bakom dessa anonyma skitsnacks-kommentarer som dessutom är på engelska? Jag vägrar gå på det!

Till alla som tycker att Sverige är ett land av övervakning som kränker er personliga integritet. Har ni Facebook? Instagram? Twitter, Whatsapp, Tiktok, Pinterest? Använder ni YouTube? Här snackar vi en så avancerad övervakning att det får en att tänka på dystopisk sci-fi. ”The social dilemma” på Netflix där flera kvinnor och män som arbetat med sociala plattformar avslöjar hur djävulusiska sociala medier är. Se den och fundera sen på om du fortfarande vill ha kvar appar, aviseringar och push-notiser. Jag fastnade för ett väldigt träffande ord i slutet: manipuleringsmotorer. Manipuleringsmotorer. Undrar om det finns med i SAOL:s nyordslista?

Jag hade Facebook i ett par år. Jag minns inte varför jag skaffade kontot. Undrar om det var i samband med skrivarkurserna jag deltog i? Jag hade 13 vänner bl.a. andra från kurserna, men jag tröttnade på deras inlägg med bilder och korta texter, så jag stängde av de flödena. Jag gick med i många grupper: författare, böcker, ljudböcker, språkpoliser, klimakterietanter, introverta. Författargruppen blev för avancerad, språkpoliserna visade sig vara pirajor i kommentarsfältet, klimakterietanterna blev tjatiga. Den enda grupp som var intressant, självironisk och stöttande var den med likasinnade introverter med tips om bl.a. dörrmattor med texten: ”Varför står du här och fryser? Gå hem i stället!”. Inte en enda spydig kommentar. Ingen som idiotförklarade någon annan. Det var dessutom en grupp där det inte bildades trådar, så det fanns ingen anledning att kalla någon för lat eller tjatig (”Använd sökfältet i stället för starta en ny tråd!!”) Jag hade aldrig FB-appen och använde datorn mer och mer sällan, så jag avslutade kontot. Det är det enda sociala mediet jag har haft. Det var oxå en anledning till att jag aldrig gjorde allvar av mitt skrivande. ”Du behöver en bred social plattform.” Underförstått ett torg där jag skulle sälja mig själv. FASA!

Det var en sak i dokumentären som fick mig att tänka till: om du inte behöver betala för produkten är det du som är produkten. Alla kostnadsfria medier behöver annonsörer och nu är algoritmerna så futuristiskt avancerade att du inte har en chans att värja dig. Du sugs in, blir beroende av dopaminkickarna och sedan är du berövad förmågan att tänka, att ifrågasätta eftersom ditt flöde fylls av likasinnade utan att du behöver söka upp dem. Förändringen är så subtil att ingen tänker att det är någon fara att lajka där, klicka där, kommentera det eller se den videon. Det är den sortens styrning som lett till plattjordanhängarna, antivaxxarna, att klimatkrisen är en bluff eller att Covid-19 inte var värre än en förkylning. En man som var 62 år sa att det här skrämmer skiten ur honom och att han förhoppningsvis hunnit dö när det smäller. Jag känner likadant.

Nu har jag inga sociala medier. De enda aviseringar jag får är sms, mail, 1177 och 112. Varje gång jag går in på en för mig ny web-sida och blir tillfrågad om (dessa jävla) cookies, så går jag in och nekar till allt jag kan neka till. Jag använder inte Google maps för varför vill Google så gärna tipsa mig om att liknande saker jag söker efter finns i min närhet? Taxi Kurir och 112 behöver den informationen och det finns grund för det. Det var min svärfar som tipsade om 112 när jag blev orolig p.g.a. att Hesa Fredrik gick igång den andra måndagen i juni i stället för den första (Nu kommer den ryske dåren!). På 112 fanns förklaringen att larmet inte provades den första måndagen eftersom nationaldagen inföll då. Där lärde jag mig något nytt! Det blev en oplanerad utvikning. Som avslutning: du har ett val, du kan bryta ett skadligt beteende och du har alltid möjlighet att tänka själv. Omställningar är ofta jobbiga, men värda ansträngningen.

Snart finns ett preventivmedel för män! Klang och jubel! Eller? Det går ut på att minska antalet spermier. Det är en salva som smörjs in på axlarna. Testosteronhalten sjunker och det kan leda till minskad sexlust som är ett preventivmedel i sig. Och där rynkar männen på näsan, skakar på huvudet och känner sig hotade. ”Min manlighet!” ”Min virilitet!!” Det här preventivmedlet har inga andra biverkningar utöver sänkt testoseronhalt. Ingen risk för cancer som p-pillret har. Inget som ska förvaras i kroppen som spriralen. Inte ett enda av försöksparen har inte råkat ut för en oönskad graviditet och det är väl det allt handlar om? Hittills har det tyngsta ansvaret legat på kvinnan. Pessar, spiral och p-piller, men eftersom inget preventivmedel är 100%-igt så… Mannen har alltid en möjlighet att smita undan ansvar, men gnäller om att kondomen förstör upplevelsen. Det går att knipsa äggledare och sädesledare, men det är knappast ett förstahands alternativ om man inte är i ett väldigt stadigt förhållande där båda är överens om ett barnfritt liv. Jag är övertygad om att ingen man skulle palla den fleråriga hormonomställningen som klimakteriet innebär. Jag är inne på slutspurten och har inte använt östrogen eftersom jag blev avskräckt när jag läste om biverkningarna och har stroke i generna. Jag fick 10 akupunkturbehandlingar som hade en fantastisk effekt på vallningarna. Snart finns alltså möjlighet för er män att kliva fram och ta ansvar och visa att ni är riktiga män. Manlighet har inget att göra med ert, så omhuldade, könsorgan.

Anna Delvey är en riktig otrevlig person! Den vanligaste varianten är att bedragaren jobbar ihop kapital med lagliga eller olagliga metoder, spenderar för mycket, klamrar sig fast för att sluta med magplask och fängelse. Anna Delvey, däremot, hade pengar från början och fick aldrig ihop några heller. Hon ljög sig fram, var konstant skuldsatt och faktiskt hemlös eftersom hon föredrog hotell (utan att betala) eller snyltade på de som var dumma nog att släppa in henne. Hur tusan lyckades hon?! Hon är en osympatisk, narcissistisk och kall ragata som inte har ett uns av vanligt hyfs i sig. Inte ett enda äkta leende, inte ett enda ärligt tack. Bara förakt. Allt är mycket märkligt.

Det finns ett podd-avsnitt idag på DN.se som handlar om bedragare, varför de gör det och varför offren blir klandrade. Det var intressant! De talade om ”Tindersvindlaren” som har bedragit åtskilliga kvinnor på både deras känslor och pengar. På Netflix finns en dokumentär om honom som jag lustigt nog såg igår kväll. I dokumentären finns 3 av hans offer med, 1 norska, 1 svenska och 1 bulgariska (tror jag). Han nöjde sig inte med att lura 1 kvinna i taget och de 3 i programmet upptäckte av en slump att han utnyttjade de parallellt. Han var väldigt målmedveten och skicklig, men använde likafullt samma namn och bakgrund, samma foton och till och med samma formuleringar i sms och röstmeddelanden. Det gav ett slentrianmässigt intryck som förstärkte det förakt som han känner gentemot sina offer. Jag tycker inte att kvinnorna är dumma i huvudet eller lättlurade. De ville hitta någon att älska och bygga ett liv tillsammans med som så många andra önskar, men hade oturen att svajpa höger när han dök upp i appen och det utnyttjade han. Det fanns en varningsflagga från start. När han tar med en på ett privatplan till Bulgarien inklusive champagne, lyxmiddag och lyxhotell, så skulle jag tänka att det verkar för bra för att vara sant och ofta, nästan alltid, är det ju det. Jag påstår inte att jag är mer intelligent än kvinnorna i programmet även om jag har mer livserfarenhet. Däremot skulle min räddning ha varit att jag varken vill ha eller blir imponerad av en vräkig livsstil. Jag fick ingen tidsuppfattning, men när smekmånadsfasen med tät kontakt var över skyllde han på affärer och förhandlingar utomlands (han arbetade i diamantbranschen) och sedan att han var förföljd av maffian och därför kunde han inte använda sina kredikort, så ”Kan du låna mig 25.000 dollar?” mer än 1 gång. I verkligheten finansierade de hans lyxliv med andra kvinnor. Det var den norska kvinnan som reagerade först och hon kontaktade Verdens gang i Oslo. De lyckades få fast honom och han fick ett kort fängelsestraff och, tro det eller ej, han finns ute på Tinder igen med samma bild och namn, medan kvinnorna är skuldsatta för lång tid framöver.

I podden tog de upp Anna ”Delvey” Soronin som svindlade, ljög och lurade sig in i societeten i New York vilket tydligen är lika svårt som att besöka Fort Knox. Idag såg jag 2 (av 9) avsnitt i serien ”Inventing Anna” som inte är en dokumentär, men baserad på verkligheten med extra krydda. Hon satt också i fängelse, men är ute igen. Efter 2 timslånga avsnitt kan jag säga att hon är väldigt intelligent, fräck och smart. Hon är också fruktansvärt snobbig, föraktfull och elak. Jag gillar inte henne.

Vad är det för fel på människor som väljer att behandla andra människor så illa? De är fullständigt renons på empati och man föds inte så utan det är något man lär sig eller rättare sagt så lär man sig att andra människor är mindre värda. Det finns ingen anledning att ta hänsyn eller ha medkänsla. Det borde vara fruktansvärt stressigt att leva så, att förlita sig på att man lyckas lura sig till försörjningen. Mot slutet, innan Tinderaset åkte fast, var han så jäkla nervös, upprörd och hotfull när han inte fick mer pengar. Psykologen som var med i podden sa att de som blir lurade blir det för att de väljer att tro gott om människan, att det finns hopp och att alla inte är ute efter att skada. Det är väldigt tungt att hela tiden vara kritisk och misstänksam, det är definitivt inte bra för hälsan. Kvinnorna i programmet har – förstås! – blivit idiotförklarade i media, men de som tycker det visar samma brist på empati som bedragarna.

När jag läser om eller ser filmer och dokumentärer där osannolik lyx är eftersträvansvärt blir jag lika konfunderad varje gång. Är jag ensam om att inte vilja ha ett hus med 50 rum att rassla runt i? Jag vill inte ha designerkläder som bara görs i anorektiska storlekar eller väskor som kostar mer än en normal månadslön. Inte tusan skulle jag vilja röra mig bland festande kändisar som är så fernissade att inte ens en tryckluftsborr kan ta sig igenom ytan. Vad ska jag göra med 100 par designerskor när jag bara har 1 par fötter? Är jag den enda som inte vill vara med i ens lokaltidningen och ännu mindre bli en iiiinnfluuuänser som är lovligt byte för näthat? Jag skulle inte tacka nej till mer pengar, men bara så mycket att jag aldrig behöver oroa mig för dem ens om Pär skulle trilla av pinn före mig. Jag skulle se till att bostaden blev tryggad, skaffa mig en privat läkare som minns vem jag är från ett besök till ett annat och som är kontaktbar, köpa kvalitetsmöbler, anlita hantverkare för att renovera badrummet och bo på hotell under tiden och så skulle jag skänka stora månatliga belopp till alla möjliga organisationer som behöver det; WWF, Läkare utan gränser, Oxfam, Rädda barnen, kvinnojourerna, klimatkämparna, Greenpeace, WHO, någon organisation som arbetar för psykisk hälsa, hund- och katthem och fler som jag inte kan komma på nu. DET vill jag ha pengar till!

När jag mår dåligt som jag gör nu föredrar jag att se skräckfilmer (det finns oerhört få som verkligen är kusliga, så det blir ofta favoriter i repris) eller dokumentärer som visar att det alltid finns de som har det värre. Det ger mig perspektiv utan att förminska mina problem för upplevelsen av ett problem är alltid relativ.

Jag slipper bo i ett land där tusentals kvinnor mördas varje vecka (Mexico). Jag slipper bo i ett land där jag inte får bestämma om jag vill göra abort utan att ifrågasättas (Finland, USA). Jag slipper bo i ett land där presidenten får betala skadestånd till en kvinnlig journalist eftersom hon inte ska BEHÖVA vidta såna åtgärder (Brasilien). Jag slipper bo i ett land där kastsystemet genomsyrar allt (Indien). Jag slipper bo i ett land där kvinnor fängslas som landsförrädare för att de vill köra bil (Saudiarabien fram till juni 2018). Jag slipper bo i ett land där jag inte får öppna ett eget bankkonto (Iran). Jag slipper bo i ett land där jag inte skulle ha råd med mina mediciner (bl.a. USA). Jag slipper bo i ett land där jag inte skulle ha råd med den skiktröntgen jag ska göra (USA). Jag slipper bo i ett land där nästan halva befolkningen förnekar Darwins forskning utan väljer skapelseberättelsen (USA igen).

Som sagt – allt är relativt, men att jag funderar på att ta livet av mig är inte ett bra hälsotecken oavsett land. Jag riskerar inte att hamna i helvetet eftersom jag förnekar dess existens.