Författare: Ewa

Jag föddes 1965 året när bara praktverk skapades. Min man föddes 1962 när bara smartingar skapades. Vår dotter föddes 1993 när bara förstklassiga barn kom. Vi har haft marsvin i drygt 10 år, men den 14 juni 2019 fick vårt sista marsvin, Bibbi, somna in. Vi kommer inte att skaffa fler husdjur. 1999 flyttade vi till Rönninge och vi kommer inte att flytta mer. Det här är mitt paradis på jorden. Vår dotter bor numera i Hässleholm. Jag är permanent sjukskriven sedan 2012. En liten sjukpensionär som dras med kronisk depression och ångest. Jag har bloggat sedan 2007. De första 7 åren fanns jag på den här adressen ifall du vill läsa mer om och av mig: http://fundringar.bloggplatsen.se/

Knäna höll!

Det blev ett pass med gummibanden idag trots att jag kände mig orolig för om knäna skulle hålla. Då fick jag en idé som var så självklar att det nästan blev pinsamt: naturligtvis kunde jag köra fullt program på rygg och armar, men en lättare variant på benen för knänas skull. Duh! Det fungerade förstås och knäna höll och träningen gick bra och det var skönt!

Jag har dammat av painmastern igen och den här gången sitter den nedanför höger knä. Den har suttit där sedan i lördags, hela tiden utom när jag har duschat och – kors i taket! – det känns som det fungerar. Eller så har det att göra med att jag inte har promenerat något sedan i lördags. Om jag går ned 30 kg underlättar jag för knäna, men det blir svårt att bli av med 30 kg utan att träna och nöjet med träningen försvinner när jag hela tiden får ont efteråt. Moment 22. Ett till kors i taket är att jag faktiskt har fått tid hos Fysioterapiteamet redan på måndag! Ett återbud. Jag ska få träffa en knäspecialist. Joråsåatt…

Självhypnos för att lyckas gå ned i vikt och sedan hålla vikten. Det har jag provat för 2 år sedan och kände inte att det var något för mig. Jag tänker försöka igen och har hittat en version på Storytel som är bara 13 minuter och som det är meningen att jag ska lyssna på 1 gång om dagen i 3 veckor. Det låter rimligt. Det är mitt undermedvetna som skall stimuleras till ny tankebanor. Något måste jag göra. Dock är problematiken den samma: jag ska lära mig att äta långsamt (det gör jag redan), att njuta av maten och att känna mig nöjd med en portion. Och att inte småäta. Jag tycker inte om att äta lagad mat. Jag mår ofta illa av matos och klarar sällan av att äta tills jag är ordentligt mätt. Det gäller middagsmaten. Mitt absolut största problem är att hitta ett vettigt mellanmål sent på kvällen då jag alltid blir hungrig eftersom vi oftast äter vid halv 18 och jag sällan lägger mig före midnatt. Jag har inte problem med att jag äter för mycket utan att jag äter fel eftersom jag är ointresserad. 

Dagens låtlisterepresentant blir Youngblood med ”Easy nothing”. De fick endorfinerna att flöda!

Den andra monsterfria delen

För knappt ett år sedan recenserade jag ”Mr Mercedes” av Stephen King och idag läste jag ut den fristående fortsättningen, ”Den som finner”. Före detta kriminalkommissarie Kermit (jag tänker alltid på grodan Kermit) William Hodges rycker in när en pojke, av en slump, hittar outgivna texter av en författare som mördades 30 år tidigare.

1978 mördas John Rothstein av sin mest hängivna beundrare, Morris Bellamy. Inte nog med att han blir skjuten i sitt eget hem, han blir även bestulen på kontanter och över 100 anteckningsböcker med outgivna texter och det är texterna som Morris Bellamy vill åt. Han lägger allt i en koffert som han gräver ned i väntan på att kunna sälja dem. 2010 hittar Peter Saubers kofferten. Pengarna kommer som en skänk från ovan. Anteckningsböckerna läser han och blir lika fängslad av John Rothsteins författarskap som Morris Bellamy blev. Det är när Peter behöver mer pengar och försöker att sälja böckerna som det skiter sig.

Jag börjar känna mig tjatig när jag försöker beskriva Stephen Kings berättelser och jag får nog leta upp synonymer till fantastisk berättare, underbart språk, mänsklighet och igenkänningsfaktor. Det är spännande och han driver handlingen framåt på ett sådant sätt att jag inte märker att jag läser sida efter sida efter sida. Den här andra delen är minst lika bra som den första och jag uppskattar – åter igen – att det är monsterfritt. Upplösningen är rafflande och händelserik, men inte överdrivet våldsam på det sätt som kriminalromaner är.

”För läsare är en av livets mest elektrifierande upptäckter den att de är läsare – inte bara att de är bra på att läsa (vilket Morris redan visst) utan att de är förälskade i att göra det. Hopplöst. Huvudlöst.” Det är en av anledningarna till att jag gillar Stephen King: det märks att han inte är enbart författare utan att han älskar att läsa. Han respekterar sin läsare. Stephen King rockar fett!

Nya knep eller bara vänta?

Jag är förkyld, men inte så farligt. Jag märker det mest på att jag behöver vanlig nässpray mot det täppta eftersom Nasonexen inte rår på det. Det har kliat i halsen, så det blev ingen styrketräning i tisdags. Idag promenerade jag – jag ville ut i snön! Det var moddigt och slirigt, men skönt att andas frisk luft. Efteråt blev jag fenomenalt trött och lurade i soffan en halv timme innan jag åt lunch. När jag vaknade var jag fortfarande trött och frusen och allmänt ruggig. Resten av dagen har varit seg. Det går nedför igen. Ångesten kommer och går hela dagarna. Panik varvas med irritation. Värmepåslagen (jag kallar dem så eftersom det inte handlar om direkta vallningar – jag svettas inte) kommer oftare och känns intensivare. Koftan åker på och av, på och av. Jag sover sämre trots Stilnocten. För varmt eller för kallt. Vaknar till femtielva gånger per natt. Ögonen svider. Jag har hudsprickor på hälarna och tummarna, till och med på insidan av läppen. De vanliga trivselknepen fungerar inte. Serien jag tittar på (”Breaking bad”) känns tjatig efter bara 1,5 säsong. Jag har tröttnat på att spela på mobilen. Det är svårt att hitta en bra ljudbok, så jag lyssnar om på favoriter (”Läsarna i Broken Wheel rekommenderar”). Inte ens godiset lockar längre. Det fungerar fortfarande att läsa, så länge ögonen inte är för irriterade. Jag saknar ork och motivation att hitta nya trivselknep, så jag får vänta ut eländet.

Det blå vinterljuset. Jag har inte gjort något annat med bilden utom att beskära den.
Det blå vinterljuset. Jag har inte gjort något annat med bilden utom att beskära den.

Mina mediciner. De förändras inte varken antalet eller sorten, men jag köper fler och fler kosttillskott och de är skrymmande.

20161110_160108-1[1]

Morgondosen. Uppifrån och ned. Levaxin (sköldkörteln), Cetirizin (allergi), Sertralin 50 mg och 100 mg (depression), Lyrica (ångest), Omeprazol (magen), Aloe Vera (mot allt och inget), B-vitamin och järn.

20161110_155908-1[1]

Kvällsdosen som jag tar när jag äter middag. Uppifrån och ned. Lyrica, D-vitamin (varannan dag), magnesium och 4 kapslar Membrasin/Havtorn (för alla slemhinnor bl.a. ögonen). Kvällsdosen har blivit besvärlig att svälja…

Hur är det möjligt?!

Harmageddon. Ragnarök. Världens undergång. Nostradamus. Titanic. Jag drömde faktiskt om något Titanic-relaterat inatt och man behöver inte någon drömexpert för att begripa varför. Jag lade mig med hopp om att Hillary Clinton skulle klara det, men vaknade till Donald Trump som president i USA. Undergångsstämning. Jag förstår inte. Hur är det möjligt?! Trump i väster. Putin i öster och längre ned i Europa finns IS. Putin har skaffat sig makt på odemokratiska vägar. Trump har fått makt på demokratiska vägar. Båda är lika otäcka. Trump är så okunnig att det läskigt och Putin är enbart läskig. Jag trodde att amerikanerna var ett intelligent folk, men att de är så sugna på förändring för förändringens skull att de väljer en rasistisk, sexistisk, makthungrig, arrogant och okunnig människa till ledare för sitt land säger egentligen mer om dem än om den nya presidenten. Människor som Donald Trump och för all del Hillary Clinton som vill ha makt, som strävar efter makt, ska inte få makt. De är absolut minst lämpade för det. Makt förutsätter ödmjukhet, som i och för sig är väldigt oamerikanskt och vill man ha makt saknar man ödmjukhet. Begriper amerikanerna vad de har ställt till med??!!  Vet ni vad min första tanke var när jag vaknade i morse? Om det blir världskrig kommer jag att begå självmord innan jag blir lidande av det. Vilket jävla sätt att börja en dag.

Hur är det möjligt?! Det är november. Sverige ligger på norra halvklotet. Årstiden heter vinter. SMHI har varnat för snöfall, till och med kraftigt snöfall i en dryg vecka. Ändå blir det snökaos. Skolorna stänger. Hur är det möjligt?! Här i Rönninge har vi fått ca 10 cm snö och det räcker för att bussarna ska bli stående. I Kiruna är 10 cm snö som en fis i rymden. Snöröjarna har blivit tagna på sängen. Igen. Stockholms innerstad är bokstavligt talat insnöad. Lastbilar och bussar behöver inte dubbdäck före 1 december trots att det inte är så jävla märkligt om snön kommer redan i november, så de blir stående eller hamnar på sniskan över vägarna och stoppar upp all annan trafik. Och så alla snöanalfabeter som bor i den här delen av Sverige… Snofsiga dunjackor, pälsmössor som hör hemma i Ryssland och vinterkängor som tål allt från duggregn till 30 minusgrader – de använder paraply när det snöar. Jamenhärreguuuuud…. Ut i snön med er! Använd apostlahästarna. Låt det ta tid att ta sig fram, så slipper ni ta er till gymmet för att springa på löpbandet som en annan hamster i ett hjul. Ta fram skidorna och börja träna för Vasaloppet. Var inte såna mähän!

Träd 31

Från trapptämjare till trapphatare

Stavgång. 20 minuter plus 40 minuter. Ryckigt, men med bra tempo emellanåt. Jag står fast vid att ta trapporna så ofta jag kan, att bli en trapptämjare. Men i stället har jag blivit en trapphatare. Mer än vanligt då. Vänster knä gör ont både uppför och nedför. Det gillar inte uppförsbackar heller. Höger knä har lugnat sig. Jag har mailat Fysioterapiteamet igen om en tid, men de har tydligen väntetid på upp till i veckor. Skit oxå!

Dagens låtlisterepresentant är Bastille med låten ”Good grief”.

En kontraproduktiv sporre som förgyller min vardag

Jag stod vid balkongdörren och tittade ut på vintern. Jag uppskattar den inte. Det drog lite kallt och jag kröp längre in i koftan medan jag debatterade med mig själv. 2 plusgrader – skulle jag vara tvungen att ta vinterjackan? Jag ville inte det för den känns så klumpig tillsammans med stavarna. Hoppa över stavarna då! Jag gillar stavarna för då blir jag inte lika trött i benen och fötterna. Om jag tar en t-shirt under polotröjan borde jag klara mig med den tunna jackan för jag kommer ju att vara igång. Ett beslut fattat! Undrar om det är halt ute? Det ser torrt ut, men tänk om det är en sån där bedräglig tunn is… Jag vill inte halka!! Stanna inne då. (Vid det här laget var jag trött på mig själv.) Åh, vad mysigt att krypa ned i sängen igen! Jag var trött för jag sov dåligt inatt. Då blir det inget godis ikväll. Meh! Jag går väl ut då!! Sedan klädde jag på mig innan jag hann ändra mig igen. Mössa eller keps. Keps!

Det var inte halt och jag höll mig varm i den tunna jackan – med t-shirt under polon – och stavarna fick följa med. Vilken väg skulle jag gå? (Ständigt dessa beslut…) Jag kom till punkten där jag kunde välja mellan Landet Runt eller Korta Rundan. Beslutsångesten fick mig att stå helt stilla i säkert 1 minut. Om jag valde Landet Runt riskerade jag att bli trött och få ont och att det blev skit av alltihop. Knäna kändes inte helt hundra. Det blev korta rundan. När alla beslutsmässiga hinder var avklarade blev det en bra runda. Bortsett från Serpentinbacken som knäna inte tyckte om var tempot bra och det blev 50 minuter. Inte illa och jag får äta godis ikväll. Hehe. Godiset har visat sig vara en jäkligt bra sporre som förgyller min vardag, men egentligen är den kontraproduktiv. Skrutt samma!

Dagens låtlisterepresentant är Coast Modern med ”The way it was”. Skööön låt!

Vinterjacka, nålar och nyp

SMHI:s prognos att gårdagens vansinniga ösregn skulle övergå i blötsnö till idag stämde väldigt bra. Den 2 november blev premiär för vinterjackan. Den satt inte fel för det droppade, snöade och blåste. Det var moddigt och småhalt (tyckte jag, men jag är ju paniskt rädd för att halka…) när jag gick ned till tåget vid halv 8 i morse för att åka till naprapaten. Det är 2 månader sedan senaste behandlingen. Jag har helt enkelt haft behov av återhämtning. Behandlingarna tog på krafterna och jag orkade inget annat än att åka fram och tillbaka till AAA-kliniken. Nu har orken kommit tillbaka och jag har äntligen kommit igång med träningen. Jag var oxå sjukt leds på att hela tiden ha blåmärken. Idag ville jag få hjälp med knäna och kanske en ryggmassage. Det blev bara knäna och ryggläge i över närmare 1,5 timme. Inte idealiskt, men ryggen är betydligt bättre, så det var bara den sista halvtimmen med nålar som var jobbig. Tyvärr, väldigt mycket tyvärr, var det A som masserade mig. Jag gillar inte hennes hårda nypor! Det gick an på benen, men sedan gick hon över till magen och nöp, nöp, nöp. Likadant på överarmarna där jag nu har rejäla blåmärken. Hon nöp mig till och med över bihålorna och gick på om att man ska andas genom näsan. Nä, det var inget bra besök och jag bokade inte någon ny tid. Jag ska smörja in knäna med Voltaren-salva och marinera över natten.

Knäsmärta och melankolisk musik

Ett fullt pass med gummibanden. Bendelen var tung och flåsig idag med och dessutom fick jag ont i högerknäet. Skit oxå! Men i det stora hela gick det bra. Armhävningarna mot dörrposten gick galant, så visst blir jag starkare.

Dagens låtlisterepresentant blir Karin Park med ”Stick to the lie”. En melankolisk melodi med en text om hjärtesorg. ”I don’t wanna know the truth. It hurts like a sharp knife.

Tempo & trans

50 minuter stavgång och där satt den! Jäklar vad det gick bra idag! Tempo & flyt. Andningen fungerade och jag hamnade nästan i trans. 1 stopp när jag behövde snyta mig och 1 stopp när jag stod och bara njöt. Makalöst skönt ute med strålande sol, vindstilla och en doft av kyla i luften.

Dagens låtlisterepresentant heter Emeli Sandé med ”Hurts”. Den ger mig ståpäls med sitt mäktiga arrangemang som ökar lite i taget och Emeli Sandés starka röst. Väldigt bra att gå till!