Författare: Ewa

Jag föddes 1965 året när bara praktverk skapades. Min man föddes 1962 när bara smartingar skapades. Vår dotter föddes 1993 när bara förstklassiga barn kom. Vi har haft marsvin i drygt 10 år, men den 14 juni 2019 fick vårt sista marsvin, Bibbi, somna in. Vi kommer inte att skaffa fler husdjur. 1999 flyttade vi till Rönninge och vi kommer inte att flytta mer. Det här är mitt paradis på jorden. Vår dotter bor numera i Hässleholm. Jag är permanent sjukskriven sedan 2012. En liten sjukpensionär som dras med kronisk depression och ångest. Jag har bloggat sedan 2007. De första 7 åren fanns jag på den här adressen ifall du vill läsa mer om och av mig: http://fundringar.bloggplatsen.se/

En aha-upplevelse och inga fördömanden

Vägning hos IB på Itrim: 99,7 kg som innebär en minskning med 1 hg de senaste 2 veckorna, med andra ord viktstabil.

Jag fick en aha-upplevelse även kallad ”ja, men det är väl självklart att det är så!!”. Mina hungerdagar dvs. de dagar jag vaknar hungrigare än vanligt, förblir hungrig hela dagen med en känsla av att inte kunna ”äta i kapp” och så slutar dagen med ett kvällstugg de luxe. Det här har jag inte lyckats förklara för Pär, men härom dagen – ping! – förstod jag varför jag inte nådde fram. När jag säger att jag inte kan ”äta i kapp” betyder det att bara för att jag är hungrigare än vanligt innebär det inte att jag äter mer av t.ex. frukosten; jag äter inte fler ägg eller fler portioner med youghurt. Jag äter det jag har planerat, men utan att bli mätt. Eller som IB uttryckte det när jag förklarade det här för henne idag: jag agerar inte på hunger känslorna – jag varken överäter eller småäter. Idag har jag haft en hungerdag, den lindriga varianten och det som hjälper mig mycket då är att jag har börjat äta en bar som ett mål mellan lunchen och middagen. En kombination av ointresse för mat och en svaghet för rutiner har gjort att jag ytterst sällan gör avsteg från mängden mat vid måltiderna. Det verkade på IB som att hon fick svaret på ett problem.

Förra gången bestämde vi oss för nolltelerans mot kvällstugg och det har ju inte alls gått bra. Idag bestämde vi oss för att jag fortsätter att träna det jag orkar (varannan dag), äter mellanmålet på eftermiddagen och tar bort så mycket av kolhydraterna som möjligt vid middagen dvs. att jag ska blir noggrannare med handfast-metoden. IB lät så säker på att det kommer att fungera medan jag bara upplever en desperation.

IB lyckades få mig att må bättre även idag. Jag behöver verkligen de här samtalen! Något som känns som balsam för själen är att jag aldrig, aldrig har fått känslan av att hon tycker att jag kommer med bortförklaringar, att jag skyller ifrån mig. Det förutsätter att jag är ärlig mot henne när det gäller matvanorna och jag tror jag lyckades få dit pricken över i:et idag.

På eget bevåg

Jag gick till Salem via tennishallen i en stadig lunk och det var väldigt skönt och tog 35 minuter. Jag skickade ett paket (mer om det längre ned) och hämtade ett annat från Footway med mina nya träningsskor för att ha inomhus (New Balance som är väldigt bekväma). Jag passade på att hämta ut recept oxå. Det var frestande att gå hemåt via Fjärilstigen och Statioil, men jag påminde mig själv om att tagga ned ambitionerna och jag skulle till Konsum oxå. Vår Konsum som hade nypremiär idag efter att ha varit stängd i 3 dagar. Vilket lyft! Väldigt fräscht och rymligt med nya kyl- och frysdiskar över allt. Grönsakerna har stängts in bakom glasdörrar och inget kan trilla ut på golvet längre. 2 vanliga kassor och 2 självbetjäningskassor. Ny belysning och nya STORA skyltar på utsidan. Jag strosade runt lite extra medan jag lokaliserade det jag skulle köpa, pratade lite med personalen som var idel leenden – de har fått en trevligare arbetsmiljö och jag hoppas att den fungerar för dem. Alla Coop Konsumbutiker ska vara upplagda på samma sätt och ha ett enhetligt utseende.En elektriker handlade oxå (kanske en av dem som har jobbat med renoveringen?) och på ryggen på hans tröja stod det: ”Kompetenta elektriker är inte billiga. Billiga elektriker är inte kompetenta.”. Klockrent! På väg ut såg jag butikens fd chef, Ulle som övergav oss för ca 2 år sedan för att chefa för en butik i Stockholm. Hon har fått barn! Grattis! Jag skulle ha velat klämma på den omstoppade limpformade figuren i vagnen, men hon pratade med 2 damer, så jag fortsatte ut, men hon kände igen mig och hälsade.

Mina senaste MBT-skor. Vilka sorgens barn de har visat sig bli. Sju helsikes skavsår i början och den senaste månaden har de varit rena plågorisen. På impuls skrev jag till kundtjänsten hos MBT-skor Sverige och frågade om de kunde vara så att de helt enkelt är ”trasiga”. Det var den 29 september. Dagen efter fick jag svar från M med ett telefonnummer, men jag ringde inte förrän igår. Hon blev lika fundersam som jag känner mig, särskilt som besvären försvinner med de gamla skorna (som jag hade idag). Då föreslog hon att jag skulle skicka skorna till dem för ”undersökning”. De kan ju vara felkonstruerade som vilken annan produkt som helst. Varför inte? Idag skickade jag iväg dem. Jag är hänvisad till mina gamla och ärligt talat bryr jag mig inte så mycket om hur det går för sorgebarnen. Jag fick betala 70 kr i porto för att skicka iväg dem och kanske kommer de tillbaka i samma skick eller så får jag ett par nya eller tillgodokvitto. Fortsättning följer!

Från och med i morgon kommer jag att öka dosen av Sertralin från 150 mg per dag till 200 mg och jag gör det på eget bevåg. Att försöka komma i kontakt med en läkare är lögn i helvete, rent ut sagt. Jag har ätit SSRI-preparat i 30 år och kan hantera eventuella biverkningar. Senaste gången Elin var hos sin läkare för att få något mot ångesten valde han att höja dosen Sertralin i stället och det har fungerat för henne. Ångestmedicinen hon fick har hon inte behövt. Varför föreslog inte min läkare samma sak? Den vårdcentralen är värdelös!  Elins läkare finns oxå där, så det är väl snarare min läkare som är värdelös!

En tvärmulen eftermiddag när solen plötsligt bryter igenom…

 

Orken och lusten tryter

50 minuters promenad i stadig och jämn lunk och det var skönt. De gamla MBT-skorna. Det var svårt att komma iväg. Jag har tappat lusten och motivationen helt. Jag känner av min stora mage hela tiden. Hur gärna jag än vill kommer jag inte undan den. Kläderna känns trånga trots att jag vet att jag har gått ned 8 kg. Jag känner mig äcklig och misslyckad. Varför ska jag fokusera på det jag faktiskt klarar av?! Det är ju så satans futtigt och gör ingen skillnad och inte går jag ned i vikt heller. Vågen ligger fortfarande i tvättkorgen, men det är överraskande svårt att stå emot att kolla vikten. Jag har ångest större delen av dagen – den kommer och går – trots mer Lyrica, men jag sover åtminstone. Hälsporren biter sig fast som en äcklig fästing trots MBT och trots massagebollen. Såret i mungipan, som brukade dyka upp några gånger per år och som jag blev av med tack vare salvan ”Munsår”, verkar ha kommit för att stanna. Några dagars uppehåll och så är det tillbaka. Nu har jag använt salvan 3 gånger dagligen i 5 dagar utan bättring, så jag har skrivit i Vårdguiden om läkartid. Det är inte herpes och det beror inte på blodvärdet. Förmodligen stressrelaterat. Jag har ont i handen och tummen och blir väl tvungen att lära mig skriva med vänster hand. Morgondagen är träningsfri vilket känns som en lättnad samtidigt som jag blir rastlös. Det händer inte ofta, men de senaste dagarna har jag varit uttråkad. Jag är så in i helvete leds att jag inte vet vart jag ska ta vägen!!

Ont

I lördags gick jag en pakethämtarpromenad på 60 minuter. En stadig lunk i fenomenalt höstväder. Jag använde mina gamla MBT som kändes som tofflor. Ingen antydning till skavsår på hälarna och – trots att det är samma modell – mer utrymme för tårna. Jag fick inte ont efteråt heller. På eftermiddagen och kvällen hade en sjuhelvetes ångest och vallningar. I och med den promenaden blev det träning 2 dagar i rad och på söndagen var jag äckeltrött och deppig. Det var väl efterdyningarna av ångesten oxå.

Idag körde jag ett fullt pass med gummibanden och det var tufft. Tufft, men så skönt! Och så ont efteråt. Både Tigerbalsam och Treo för ryggvärken. Jag tror jag behöver nya inneskor… Jag har ont i handen oxå efter korsordslösandet. Det känns svårt att komma åt med värktabletter, men balsamet hjälper en del.

En till boknit

”De föräldralösa” av Christina Baker Kline. Kanske var det fel bok för mig just nu, men den var inte tillräckligt intressant för att jag ska vilja ge den en chans till. Jag läste nog 60 sidor och tröttnade på att allt var så fruktansvärt eländigt. Hos Bokus har den fått högsta betyg (av 11 läsare) och i bokgruppen på FB hyllas den. Jaja, vi tycker olika helt enkelt.

Varannan dag

65 minuters långsam promenad runt Flaten. Bitvis skönt, bitvis jobbigt, men ingen nära döden-upplevelse. Det slog mig att det förmodligen naturligtvis är den ökade Lyrica-dosen som påverkar orken. Duh! Jag blir tydligen trögfattad av den oxå… Däremot har jag svårt att tro att den är boven bakom smärtan. Jag får ont i ryggen, knäna och höfterna. I tisdags bestämde IB och jag att jag ska träna varannan dag för att slippa det bakslag jag fick förra helgen då jag bara sov. Varannan dag plus att jag ska sänka tempot och ambitionen. Eftersom det verkar som att jag får fortsätta med extra Lyrica för att få sova pga. vallningarna, så…

Det går riktigt bra med att låta bli kvällstugget! Måndag, tisdag och onsdag var det inga problem. Igår var jag hungrig precis hela dagen, så på kvällen blev det rostade mackor och te. Sedan jag började med tugg-stoppet, alltså innan IB och jag höjde ribban, har jag fått ihop till en ny Wrendale-mugg.

Boknitarna radar upp sig

”Versioner av oss” av Laura Barnett. En variant av ”Sliding doors”. Jag älskar konceptet, men det är lätt att det blir rörigt. Det krävs koncentration för att hänga med i ”Sliding doors” och då är det endast 2 versioner. I ”Versioner av oss” bollar författaren med 3 versioner och efter knappt halva boken har det blivit så snurrigt att jag inte kan skilja de åt. Den lägger jag ned. Boknitarna radar upp sig: ”De obotliga optimisternas klubb”  hade ett vackert språk, men blev för politisk för att mitt intresse skulle hållas vid liv, ”Yxmannen” var jag besviken på, ”Handbok för städerskor” var överskattad och ”Versioner av oss” blev för knepig. Jag har en bokbeställning på g. Efter att Stephen King-febern har gått över tillfälligt började jag läsa mig igenom min ”att läsa-samling”. Jag har 1 eller 2 böcker kvar och sedan kommer min nya laddning. Halleluja för Bokus!

Misströstan

Promenad på 50 minuter. Det var tungt – det kändes som om jag släpade på 150 kg – och jag fick vallningar som gav mig värmepanik. Minsta uppförslut känns oöverstigligt och får mig att flåsa som om jag aldrig har rört mig tidigare. Kommer jag någonsin att få tillbaka orken varaktigt?! Ont över allt. Efteråt har jag haft riktigt ont i höger ben, men det hjälpte med Tigerbalsam. Jag försökte vila efter lunchen, men trots trötthet somnade jag inte. Ögonen svider. Det känns som om Membrasin har slutat fungera. Tidigare i somras njöt jag av att köpa underkläder i en storlek mindre. Som tur var behöll jag den större och nu när jag verkar bli kvar på 99, på gränsen till 100, bytte jag tillbaka till dem. Jag kan åtminstone tillåta mig att ha underkläder som sitter som de ska… Jag hittar ingen bok som är riktigt bra; den ena bokniten efter den andra. Det är tur att jag inte har vare sig choklad, chips eller kakor hemma för då skulle jag tröstfrossa!

En ny tavla

Vägning hos Itrim: 99,8 kg som innebär en ökning med 0,3 kg de 2 senaste veckorna och det kan väl anses som försumbart dvs. status quo. Jag är besviken medan IB tycker att jag inte ska vara så hård. Vi kom överens om att jag, de kommande 2 veckorna, ska vara benhård med att inte kvällstugga (utom min godisfredag) för att se om det verkligen är där problemet ligger. Om det inte har hänt något då får vi komma fram till hur viktminskningen ska ta fart. Angående dagens vägning kunde IB se på utskriften att jag hade mycket vätska i kroppen (det är motståndet/impedansen som visar det) – jag har egentligen inte gått upp i vikt. Hon sa att det syntes tydligt på mig att jag mår bättre nu än när jag träffade henne för en månad sedan – och det gör jag ju – och hon frågade i vilken utsträckning de Tunga Tankarna finns kvar. Jag funderade hur jag skulle uttrycka det och sa sedan att de alltid finns där som en sorts nödutgång, men att jag, just nu, har flyttat mig en bit från dörren.

I väntrummet hos Hälsokällan, där jag får massage, har det hängt en tavla. En rund tavla i starkt rosa nyanser. Jag såg den när jag var där i augusti och den hängde kvar när jag var där i torsdags. Den var till salu. Jag har inte velat släppa den. Färgerna tilltalar mig. Den runda formen känns mjuk och behaglig. Dessutom kunde jag se framför mig hur den livade upp den gråa fototapeten i vardagsrummet. Nu har jag köpt den! Häpp! 500 kr. Konstnären heter Susanne Tall och hon finns på Instagram (som jag inte har). Titeln på tavlan är något med ”lotus”. Det blev precis så effektfullt som jag föreställt mig. Nu måste jag hitta ett bra ställe att hänga upp min sältavla som har hängt på den platsen det senaste halvåret.

Kan du se lotusblomman?

Idag är det 25 år sedan Pär och jag gifte oss i Stockholms stadshus. Silverbröllop! Tack för att du vill vara gift med mig, Pär!

 

 

Inget för mig

”Handbok för städerskor” av Lucia Berlin är en novellsamling som har blivit lika tokhyllad som Neapelkvartetten av Ferrante. Det är klart jag blev nyfiken och jag läste nog ett tiotal av novellerna, men utan att förstå vad som var så fantastiskt. Klas Östergrens förord läste jag efter att ha läst några av novellerna och hade hoppats på ett facit till hyllningarna, men icke. Jag läste lite här och där, hoppade över flera. I det stora hela gillade jag inte hennes språk som var hoppigt och ofokuserat på det sätt det blir om man skulle skriva ned varje enskild tanke som dyker upp. Nope, den rekommenderar jag inte.