Författare: Ewa

Jag föddes 1965 året när bara praktverk skapades. Min man föddes 1962 när bara smartingar skapades. Vår dotter föddes 1993 när bara förstklassiga barn kom. Vi har haft marsvin i drygt 10 år, men den 14 juni 2019 fick vårt sista marsvin, Bibbi, somna in. Vi kommer inte att skaffa fler husdjur. 1999 flyttade vi till Rönninge och vi kommer inte att flytta mer. Det här är mitt paradis på jorden. Vår dotter bor numera i Hässleholm. Jag är permanent sjukskriven sedan 2012. En liten sjukpensionär som dras med kronisk depression och ångest. Jag har bloggat sedan 2007. De första 7 åren fanns jag på den här adressen ifall du vill läsa mer om och av mig: http://fundringar.bloggplatsen.se/

Förändringar

Världens finaste kanin dog för 3 veckor sedan.

Min svärmor är allvarligt sjuk, långsamt döende.

Elin kommer att flytta hemifrån om 1 vecka. Vi har bott ihop i 24 år…

Det handlar om förändringar. Saknaden efter Selma har, som jag skrev igår, blivit hanterbar även om jag per automatik fortsätter att titta in i Elins rum för att bara se henne, men buren är borta och platsen den stod på fylls med flyttkartonger. Jag har varit kaxig när det gäller Elins frigörelse. Det är jag inte längre. Jag kommer att sakna henne väldigt mycket. Hon är det som håller ihop familjen eller som jag uttryckte det: “Du är nougaten i min Ballerina.”. Jag vet att jag kommer att klara mig; det blir en omställning av samma magnitud som när hon kom in i våra liv, men det ordnade ju sig till slut och det kommer det här oxå att göra. Då är jag mer orolig för att Pär kommer att få det urtråkigt med bara mig som sällskap eftersom jag blir allt mer introvert ju äldre jag blir. Dessutom hänger hans mammas tillstånd över honom och hans syster som ett stressigt svart moln…

Vissa förändringar tycker jag inte om.

Tempo

75 minuters promenad i bra tempo även i de kortare backarna. Jag gick den riktigt långa rundan och tampades med Satfläsk-backen i slutet. Det var skönt! Idag hade jag tunn jacka och keps och efter att ha tagit mig uppför den första backen hade jag fått upp värmen.

Det har gått 3 veckor nu och saknaden har blivit hanterbar…

Munsår

60 minuters promenad med alldeles för mycket kläder på mig. Precis innan jag tänkte gå föll det snöflingor, flera stycken och jag beslöt att det var lika bra att ta vinterjackan trots att det var ett par plusgrader. De snöflingorna som jag såg var de enda, resten föll som regn. Jag skulle ha tagit den tunna jackan och keps i stället. Mitt hår ser ut som ett förvuxet skatbo och jag ville ogärna ta av mössan för att avslöja hur det såg ut, men till slut struntade jag i det. Av med mössa och handskar och så dra ned dragkedjan en bit – lättnad! Det var lite moddigt och slirigt och anti-halksulorna på MBT-skorna hade inte en chans. Men de håller hälsporren i schack gud ske lov!

Jag har ett munsår i ena mungipan som har visat sig vara återkommande. Varje gång det knäpper till och blir minusgrader dyker det upp och gör ont i ett par dagar medan jag motar bort det med salva. Jag har återkommande självsprickor i tummarna oxå, väderleksknutna även dem och där fungerar samma munsårssalva, men där får jag slå in alltihop i plåster för att få salvan att sitta kvar.

Stalpi

“Stalpi” av Stefan Spjut är den andra och fristående delen om Susso Myrén.

Det har gått hela 10 år sedan Susso stängde dörren i ansiktet på sin mamma, Gudrun. 10 år under vilka Susso har varit i klorna på ekorren, Skrott. Det har gått utför och hon har flyttat från Kiruna till Vittangi där hon isolerat sig. Gudrun är på helspänn för hon vet att sektledaren Lennart Brösth kommer att söka hämnd. Hon når inte fram till Susso längre och ber därför Diana, Sussos bästa vän från tonåren, att göra ett försök. Det handlar oxå om en varg som fångas in för att transporteras söderut, men något går fel. Det är ingen vanlig varg…

Jag tycker att “Stallo”, den första delen, var betydligt bättre än “Stalpi”. Den här kändes smått rörig och jag upplevde ofta att det låg något outtalat – ofta i dialogerna – som  fick mig att känna att jag missat något och att jag var korkad som inte begrep vad. Samtidigt var den spännande och jag sa högt för mig själv: “Hur 17 ska det gå för Susso?!”. När trollen har satt klorna i dig, så kommer du inte undan; det spelar ingen roll hur långt du flyr för de hittar dig. Vill de ha någon, så får de tag i den personen och just det skoningslösa gav hela berättelsen en obehaglig och lätt uppgiven stämning. “Stalpi” är absolut läsvärd och jag ser fram emot den avslutande delen om Susso Myrén!

Smärta

Pakethämtarpromenad kombinerad med apoteksbesök. Gårdagens halvblöta snörester hade frusit till is, så det blev de dubbade isbuggarna. 20 minuter dit och 45 minuter hem och det gick tungt i slutet. Låren stumnade i protest över att behöva promenera dagen efter att ha chockats med ett otrevligt styrkepass. När jag kom hem och fått av mig skorna kändes hälsporren av och idag har den varit överjävlig. Jag kan inte gå utan gympaskorna, men jag haltar även med dem på och det värker konstant. Som en kniv i foten; en skärande smärta. Nu på kvällen tog jag till värkkombon, men det vete 17 om det fungerade. Jag kan inte minnas att det gjorde så här ont förra gången.

Snuvigt

Snön har vräkt ned idag och jag utnyttjade möjligheten att använda skottning som uppvärmning innan jag körde ett lätt pass med gummibanden. Gummipasset blev ingen höjdare för jag kunde inte fokusera tillräckligt för att få flyt och därför blev jag aldrig riktigt varm eller svettig utan bara trött och mörbultad. Det var det första passet på 3 veckor. Tillvaron har varit stökig och de flesta rutiner har rubbats. Jag är småsnuvig oxå och risken är att det blir värre för Pär är dårförkyld igen.

Finskor

Premiärpromenad för mina fina MBT! De är ursköna – det känns väldigt bra att ha skaft både som extra stöd för vristen och som värme.  Ett par nätta och lätta skor som får mig att minnas ett annat MBT-par som jag hade för flera år sedan och körde fullständigt slut på. Det var lätt frost på marken och smyghalt och Wibram-sulan har inte halkskydd; det finns ingen annan sula än den dubbade på Ice Bug:en som har garanterat halkskydd. Visserligen drattade jag varken på näsan eller rumpan, men vid ett par tillfällen fick jag inte fäste och gled med foten. Vad innebär halksäker för tillverkaren?

Stallo

Stallo av Stefan Spjut.

Det är andra gången jag läser den och jag hade glömt hur rackarns bra den är! Nästan 600 sidor som jag sög i mig på mindre än 1 vecka.

1987 tar flygfotografen Gunnar Myrén bilden som förändrar hans liv och som kommer att påverka hans dotter på ett oväntat vis. Susso Myrén arbetar inom hemtjänsten och hjälper till i mammans souvernirbutik. Hon har en hemsida där hon skriver om troll och andra väsen och hon har för avsikt att hitta förklaringen till fotot som hennes pappa tog. Så försvinner en pojke spårlöst och det är något i försvinnandet som gör att Susso misstänker att det inte är människor inblandade. Hon kan inte motstå att berätta för polisen om sina misstankar och efter det blir det åka av. Det är Susso, hennes mamma Gudrun och hennes styvbror Torbjörn som åker Sverige runt för att lösa mysteriet. Till och med Sven Jerrings änka finns med på ett hörn.

Det här är en berättelse med stort B! Stefan Spjut skriver på samma höga nivå som mina favoriter Stephen King och JK Rowling. Personerna är tydliga och mänskliga och dialogerna har en rytm som känns självklar; de kan avbryta ett samtal för att sedan bara fortsätta på precis det viset man kan göra när man verkligen känner varann. Det utspelar sig övervägande i Kiruna och jag ser allt så tydligt framför mig; Ferrum och Folkets Hus, Hjalmar Lundbomsvägen och Hermelinsgatan (där mitt barndomshem ligger). Jag hör Kiruna-dialekten medan jag läser dialogerna. Det finns en lågmäld humor och många dialektala uttryck. Den är spännande också. Stefan Spjuts stora fördel i förhållande till Stephen King är att Stallo inte är särskilt våldsam eller blodig och den slutar inte i en enda blodstänkt, kroppsdelsflygande kräk-crescendo.

Jag har äntligen köpt uppföljaren Stalpi och jag ser fram emot att läsa den!

Kompletterande

Jag tog mig hela vägen till optikern idag igen. Tågen gick utan minsta krångel eller försening. Jag hängde på låset och var först in, stegade fram till disken med mina 2 glasögonfodral innehållande 2 par idiotiska trippelslipade glasögon och sa: ”De här fungerar inte för mig!”. Det var inte samma kvinna som hjälpte mig den här gången och det ledde till att hon kontrollerade att glasögonen var korrekt inställda och sedan kom hon dragande med provtextkortet, men då kände jag för att skynda på processen. Jag förklarade att jag helt enkelt inte kan läsa med de idiotiska glasögonen, att jag har för vana att läsa 1-2 timmar varje kväll. Då säger hon att jag nog behöver komplettera med ett par läsglasögon eftersom de progressiva egentligen inte är avsedda för så långa läsperioder. Det intressanta i kråksången är att vid det förra besöket – då jag blev så frustrerad att jag grät efteråt – fastnade diskussionen vid att jag inte kunde använda de idiotiska glasögonen vid datorn och då förklarade den kvinnan att det är bättre att komplettera med ett par terminalglasögon eftersom de progressiva glasögonen egentligen inte är avsedda till någon längre period vid en dator. De anser alltså att det är rimligt att betala 7000 kr för progressiva glasögon för användning ”i det vardagliga” och ändå behöva både terminal- och läsglasögon utöver dem. ”Det är så smidigt att slippa jonglera med flera par glasögon!” Jo, tjena! Jag framhärdade och lyckades förklara att jag ville ha den båge som jag redan valt, men med enkelslipade glas och med den senaste styrkan. Jag kommer att få en sms när de är färdiga och då ska även ”den ekonomiska delen” klaras av. Jag bör få tillbaka 5000 kr och jag hoppas att det inte blir i form av ett tillgodo-kvitto… Sedan tänker jag byta till Specsavers i Tumba.

Inatt blev det mildare och började snöa. Snön övergick i regn som förvandlade allt till en blöt, hal och kall sörja. Det är sällan mitt humör påverkas av vädret, men det här är mitt absoluta hat-väder. Dessutom duggregnade det. Hata, hata, hata! Jag valde mina odubbade isbuggar med specialsulan i (inte hälkuddarna) och fötterna förblev torra, men inte ens Michelins supergummering hindrade mig från att slira. Inne i Stockholm var det fullständig barmark. Nu på kvällen har vi oxå barmark. På hemvägen hämtade jag de nya MBT-skorna och jag ser fram emot att få inviga de imorgon! De är sköna och ovanligt fina för att vara MBT med sin fina pälsfodring.