Kontakt

När Elin var liten hade vi en stödfamilj som hon var hos någon helg i månaden som avlastning. En av de helgerna hyrde vi film. På den tiden var det VHS. Det var då jag såg “Kontakt” för första gången. Den helgen såg jag den 2 gånger i rad. Filmen fångade mig direkt, den gick under huden och där finns den fortfarande. Sedan dess har jag köpt den som DVD och sett den några gånger och nu har jag köpt den på Blu-ray och jag såg den igår. Denna film …. jag kan scener och repliker utantill, ansiktsuttryck och betoningar, men jag har inte tröttnat. Den ger mig gåshud.

SPOILERVARNING!!!

Den handlar om forskaren och doktorn Ellie Arroway spelad av Jodie Foster som är övertygad om att det finns intelligent liv där ute i universum. Hon arbetar med projekt SETI (Search for Extra Terastrial Intelligence) vid VLA-anläggningen (Very Large Array) i New Mexico. Hon lyssnar efter signaler, avvikelser, mönster i det konstanta bruset från rymden och en kväll fångar hon upp en regelbunden, pulserande signal. Inbäddat i signalen visar sig data som tolkas ritningen till en maskin, ett jättebygge med möjlighet att skicka en människa ut i det outforskade. I bakgrunden finns Joss Palmer spelad av Matthew McConaughey. Han är präst. Mellan Ellie och honom uppstår den klassiska kontroversen: vetenskap mot (religiös) tro.

Jag är ateist och förnekar både existensen av en allvetande gud och att en sådan gud skulle ha skapat världen vi lever i och sedan två sina händer genom att säga att människan fick en fri vilja. Däremot är jag andlig eftersom jag är övertygad om att det finns mer än vi kan se eller ta på eller bevisa för den delen. Ellie Arroway är 110% vetenskapskvinna och tror inte på något som inte kan bevisas. I filmen används argumentet att eftersom 95% av världens befolkning tror på Gud/en gud bör den som väljs ut till att färdas med maskinen vara troende eftersom den personen ska representera mänskligheten. Varför? Tror de att den allsmäktige guden sitter där ute i universum och väntar? Att det finns en risk att han ska avslöjas precis som trollkarlen i Oz? Ellie anser att någon som talar det universella språket, matematik, ska väljas och jag håller med henne. Det spelar ingen roll var i världen du befinner dig, vilket språk du talar, vad du tror på eller inte tror på – matematiken är exakt den samma med sina regler och sant eller falskt.

När Ellie återvänder och ska förklara för en kommitté hur det kommer sig att hon hävdar att hon var borta i flera timmar när filminspelningarna tydligt visar att kapseln hon reste med föll rakt igenom utan att försvinna ur bild, så kan hon inte göra det. Hon kan bara beskriva det som att hon hade en upplevelse. Det är precis så Joss Palmer beskriver det när han insåg att Gud finns. Han tror på Ellie. Det som kommer att elda på den här kontroversen mellan vetenskap och tro är att ingendera sidan kan tänka sig att det finns den minsta gnutta möjlighet att den andra kan ha rätt eller ens en poäng. Varför kan 95% procent av världens befolkning hävda att det finns en gud utan att de kan bevisa det och i samma andetag förneka intelligent liv på någon annan planet bara för att det inte finns bevis. Än.

Om det bara finns vi i universum, så är det ett fruktansvärt slöseri med utrymme, eller hur?

PS! Filmen bygger på boken med samma namn skriven av Carl Sagan. Jag försökte läsa den, men den var oerhört tråkig och seg för egentligen spänner handlingen över många, många år när många länder blir inblandade i byggandet av maskinen. Den gör sig bättre som film och den är inte särskilt kort med sina 2 timmar och 26 minuter.

Tösen

Jag var så fruktansvärt nervös att det var på gränsen till ångest och jag övervägde att backa ur även om det hade inneburit en avgift. Det var inte smärtan jag oroade mig för eller att jag skulle ångra mig eller att den inte skulle bli så bra. Jag oroade mig för bemötandet. Gammal tant som vill ha en tatuering. Här var vi någon som inte vet någonting om hur det här går till. Himlande med ögonen och skratt i smyg. När jag var på konsultationen för några veckor sedan, då jag blev så besviken var det lite av allt det där som hängde i luften, men nu hade jag bett om att L skulle ta hand om tatueringen och hon var trevlig, lätt att prata med, fick mig inte att känna mig dum eller naiv. Efter det gick det fort. Hon skrev ut bilden jag bifogat i mejlet, kalkerade av den på film som hon sedan förde över på min överarm ungefär som de där fusktatueringarna som fanns när jag var liten. Jag fick ligga ned eftersom “man är mer avslappnad då” och sedan satte hon igång. Jag har alltid hört att det ska göra ont, riktigt jäkla ont, men icke. Naturligtvis kändes det – det är ju en nål som hackar in färgen i huden – men det var absolut uthärdligt. En baggis faktiskt. Det tog 25 minuter från början till slut och den blev så bra, så bra!! Nu har jag Tösen med mig resten av mitt liv och jag ångrar mig inte det minsta! Jag valde att göra det här vid precis rätt tidpunkt i mitt liv och det känns rätt. Det kostade 1000 kr. Nu har jag äntligen en tatuering och det är dessutom en bild som jag själv har designat. Hur häftigt är inte det?

Jag använde marsvinet på min temugg som förlaga, förenklade den och så målade jag dit Tösens bruna kind.
Ta-daa! Den är lite röd och irriterad för det handlar ju faktiskt om ett slags sår, men det försvinner snart.