“Det” av Stephen King; storpocketformat på dryga 1300 sidor. Jag försökte läsa den när den kom ut på svenska första gången 1988, då gavs den ut i 2 inbundna delar. Den gången lyckades jag inte ta mig igenom den. Den är aktuell igen i och med nyinspelningen och för en tid sedan impulsköpte jag den på Konsum. Jag läste nästan 400 sidor innan jag fick se mig besegrad. Inte för att den är dålig – Stephen King är rasande skicklig – utan för att jag inte tilltalas av den formen av skräck och kusligheter. När jag var i tonåren och tidiga 20-åren slukade jag hans monsterhistorier (“Jurtjyrkogården” var skitläskig!), men jag skräms inte längre av mörker, döingar, blod, monster eller övernaturliga händelser. Det finns en anledning till att hans böcker är så massiva: hans evinnerliga utvikningar och detaljerade beskrivningar av både epok, miljö och karaktärer; man får alltid veta precis allt från barndom, mardrömmar, drömmar, familjeförhållanden, skola, jobb och fan och hans moster. Det var när jag satt och lunchläste i förrgår som jag blev tvärleds. “Kom till saken för bövelen!” Nu tycker jag att hans senare böcker är mycket bättre t.ex. trilogin om Bill Hodges och “”22/11 1963”.
