Elegans och stil

“Elegance” av Kathleen Tessaro med Elizabeth McGovern som uppläsare. Det fanns en period på 90-talet när jag läste mycket på engelska bland annat “Elegance”. Jag tror att den inte tillhörde de böcker som åkte ut i Den Stora Utrensningen för några år sedan. Jag minns att jag tyckte om den, att den var smårolig och hade ett snyggt omslag. Nu har jag lyssnat på den och jag tycker fortfarande om den och den är fortfarande smårolig. Omslaget är ett annat.

Louise Canova upplever en tomhet i sitt liv. Hon är missnöjd med det mesta, men framför allt tycker hon inte om sig själv. Hon älskar att strosa mellan hyllorna i antikvariat. Inklämd bland tjocka böcker hittar hon en tunn volym som liksom lockar på henne. Den handlar om allt som en kvinna behöver veta om stil och elegans. För Louise blir den en självhjälpsbok, en katalysator som för med sig flera förändringar främst i hennes förhållande till sig själv.

Boken som Louise hittar finns i verkligheten och är skriven av Geneviève Antoine Dariaux, “A guide to elegance”. Den fick ett uppsving i och med Kathleen Tessaros roman. Det första Louise Canova gör är att rensa sin garderob tills det bara finns basplagg kvar. Enkla, stilrena basplagg. Kläderna får henne att känna sig annorlunda och det i sin tur ger henne en annan utstrålning som omgivningen märker. Det är ingen magisk sagoformel för man ger alltid ett annat intryck när man har kläder som sitter som de ska och som man trivs i. Själv är jag sällan till min fördel i finkläder. Ironiskt nog. Boken som Louise läser som en bibel är skriven i punktform från A-Z. Det finns råd som är helt förnuftiga och andra som är så hedenhösiga att jag hoppas att ingen verklig kvinna tar dem till sig t.ex. att din man bör slippa se dig osminkad på morgonen eftersom det, mer eller mindre, kan förstöra hans dag.

Elizabeth McGovern gör en enastående inläsning! Bra tempo och behaglig röst. Passagerna med Mme Dariauxs tips läser hon med brittisk accent (hon är egentligen amerikanska) och stort allvar.

 

Huv’et upp och fötterna ned!

Ett par minusgrader, frost, vindstilla och sol. Samma vädermässiga förutsättningar som förra måndagen när jag föll pladask. Det var dax att ta sig över tröskeln muren och köra stavgång. Det var inte stavarnas fel att jag ramlade senast. Det var inga trappor eller backar. Det var inte halt. Sedan jag stod på öronen för 2 år sedan har jag blivit försiktig och tar det jävligt lugnt nedför trappor och backar. Jag spänner ögonen i trottarkanterna innan jag tar klivet. Försiktigheten har hela tiden balanserat på gränsen till rädsla och efter förra veckan har jag blivit rädd. När jag vaknade idag slog ångest och motvilja till när jag kom ihåg att jag hade planerat att hämta ett paket. Med stavar. Jag drog ut på morgonrutinerna så mycket jag kunde, men kvart i 10 tog jag ett djupt andetag och med stavarna i ena handen och med andra handen (krampaktigt) på trappans ledstång tog jag mig ned till gångvägen. Genom att dra skosulan mot marken fick jag det lugnande beskedet att det inte var halt. Jag började gå. Det gick inte fort. Jag spände mig, så att jag fick ont i kroppen och måste påminna mig om att andas. Tur och retur Salem, 25 minuter dit och 35 minuter hem och jag hade huv’et upp och fötterna ned hela tiden. Mot slutet var det nästan skönt. Väl inomhus blev det 40 knäböjningar oxå. Kroppen fick en välbehövlig omgång och det känns i ryggen och magen.

Dagens låtlisterepresentant är instrumental och otroligt skön: “Wombass” med Tiësto & Oliver Heldens.