“Grenar av gift” av Erin Kelly. Det här blev en positiv överraskning! Jag tror att jag snappade upp tipset i bokgruppen på FB – man får många tips där – och jag är glad för det. Jag är oxå glad att jag inte blev avskräckt på grund av det gräsliga omslaget för ja, jag tycker inte att omslaget är helt ovidkommande.
Karen träffar Biba sommaren 1997. Biba är en karismatisk ung kvinna “med en personlighet som var som ett frontalangrepp” (jag älskar den formuleringen!). Bibas dragningskraft blir som syre för Karen. Hon varken kan eller vill vara utan den. Biba och hennes bror Rex bor i ett stort hus som är nedgånget och slitet. Vännerna kommer och går, ibland stannar de några timmar, ibland flyttar de in för flera månader. Det är ett liv som är den raka motsatsen till Karens eget inrutade. Under några sommarmånader blir Karen som en i deras flytande familj. Bibas och Rex familjehistoria är stormig och dramatisk och det har gjort att de står varandra väldigt nära med allt vad det innebär. Just den här sommaren kommer att förändra allas liv och gör att deras relationer till varandra baseras på lögner och förtigande.
Erin Kelly är en skicklig berättare med ett härligt språk och flera klockrena formuleringar och uttryck. En nyfödd, mätt och belåten bebis beskrivs “…hon liknade en gammal gubbe som belåtet slumrar till i favoritfåtöljen efter en halva whisky.”. Stämningen i boken påminner om “Den hemliga historien” av Donna Tartt där en ung man känner samma starka dragning till en grupp studenter. Redan från början känns det att det inte kommer att sluta bra. Erin Kelly lyckades hålla kvar spänningen ända till slutet och det tillhör inte vanligheterna. Alltför ofta slutar en bok med en rafflande upplösning och en epilog som känns som ett antiklimax. Karen är ung, runt 20, och Biba och Rex är några år äldre. En ålder då man inte har fixerat sina värderingar eller åsikter och ens integritet formas. Biba är inte en person som jag själv skulle dras till. Hennes charm och utstrålning är manipulativ och egoistisk och Karen har inte mycket att sätta emot utan sugs in som i ett svart hål.
Sist i boken finns dikten “A poison tree” av William Blake. De dikter som verkligen talar till mig, som når fram till mig är så få att jag kan räkna de på ena handens fingrar, men den här lägger jag till samlingen. Om den hade funnits med i inledningen hade jag inte tagit den till mig, men tack vare att den stod att läsa sist av allt blev den tydlig. Det finns vänskap som är som ett gift.
