Laddat de luxe

Det tog emot att åka till Itrim. Motståndet var så pass stort att jag var nära att ta en extra Lyrica. Idag rörde det sig om kostnadsfri rådgivning. Jag fick prata med R. Vi pratade fram och tillbaka och när vi kom till den punkt som handlade om ifall jag är redo eller inte – för jag måste verkligen vara redo – frågade jag honom vilka signaler han plockade upp från mig. Han sa att jag inte är redo. Jag måste vilja göra det här för min egen skull till 100% och inte 50% för min skull och 50% för att Pär ska bli nöjd. Jag uppskattade hans ärlighet, men jag blev besviken. Itrim känns som sista chansen för mig för jag orkar inte ha det så här längre. Jag vaknar med det, jag lever med det, jag somnar med det. Allt som rör mat och träning har blivit så laddat att jag knappt kan närma mig ämnena. Tårarna rann. Det jag egentligen ville säga var att jag skiter i min hälsa och vill mest av allt göra slut på eländet en gång för alla, men det hade blivit för ärligt. Vi pratade lite till och plötsligt kände jag att jag struntar i om Pär stöttar mig eller inte. Jag kan fixa det här själv. Jag vill fixa det! Är det något jag har gott om, så är det tid och jag behöver det här som ett projekt att engagera mig i. Jag fick sitta för mig själv en stund och smälta och fundera. Det kändes allt bättre. Sedan gick jag ut i receptionen och skrev på ett 2-årskontrakt inklusive extra stödsamtal och det kommer att kosta 675 kr i månaden. Den 2 januari ska jag ha mitt första möte med min hälsocoach.

Det är drygt 7 timmar sedan jag gick från Itrim och ett lugn har sänkt sig över mig. Nu har jag bestämt mig. Nu kommer jag att få hjälp. Nu kan jag slappna av. Jag kommer inte att svulla fram till nyår och lägga träningen på hyllan, men jag kommer att vara mindre sträng mot mig själv. Jag förtjänar det. Faktiskt.

Författare: Ewa

Jag föddes 1965 året när bara praktverk skapades. Min man föddes 1962 när bara smartingar skapades. Vår dotter föddes 1993 när bara förstklassiga barn kom. Vi har haft marsvin i drygt 10 år, men den 14 juni 2019 fick vårt sista marsvin, Bibbi, somna in. Vi kommer inte att skaffa fler husdjur. 1999 flyttade vi till Rönninge och vi kommer inte att flytta mer. Det här är mitt paradis på jorden. Jag är permanent sjukskriven sedan 2012. En liten sjukpensionär som dras med kronisk depression och ångest.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Stoppa spam! * Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.