Klämmigt

Dax för mammografi. Jag har aldrig gjort det förut, men jag vet hur det går till och det är inte en lika känslig kroppsdel som hos gynekologen. Jag hade tid 5 över halv 10, men fick komma in tidigt och var färdig 5 över halv 10. Det gjorde inte särskilt ont heller utom vid 1 läge när jag fick stå vriden och inklämd för att lymfkörteln skulle komma med på bilden. Provsvaret kommer med posten om 2 veckor. Undrar om jag behöver kontakta gynekologen själv? Jag hade flyt under hela den här utflykten. Vädret var fantastiskt och SL var inte försenat och jag hade valt kläder som satt ordentligt och var mjuka och sköna. Jag hade min lila kappa vilket jag sällan känner att jag får tillfälle till och jag känner mig alltid fin i den.

Snö i december 2015.

“Tjänarinnans berättelse” (“The handmaid’s tale”) av Margaret Atwood har några år på nacken. Jag vet att jag läste den 1988/89, men jag minns egentligen ingenting. Sedan har jag försökt lyssna på den på engelska, men inläsaren var inte bra. I början av den här månaden kom äntligen en svensk inläsning, men den är med Lo Kauppi, som jag har lite svårt för. Jag gav den en chans, men gav upp efter halva boken. Den finns ju som serie hos HBO och jag började titta. Vilken fantastisk serie! Det är ytterst sällan som en serie överträffar boken, men den här gör det. Med råge! En anledning till att den svenska inläsningen av boken inte är bra är att inläsaren inte gör tillräckliga uppehåll mellan handlingens tillbakablickar och nutiden, men det blir tydligt i serien och de har lyckats få fram den otäcka känslan som regeringskuppen och de religiösa fundamentalisternas övertagande (naturligtvis är det religiösa fundamentalister!) framkallar. Den är otäck och dystopisk med stort D. Den är skrämmande eftersom kvinnor i många länder lever under de här förhållandena. Elisabeth Moss, som jag har sett i “Mad men” och kommer ihåg från ett avsnitt av “Grey’s anatomy”, är så vansinnigt bra! Hon lyckas förmedla hela känsloregistret med hjälp av ögon, mun och kroppshållning. Idag såg jag sista avsnittet i säsong 1 och det fanns en scen när det var meningen att tjänarinnorna skulle stena en annan tjänarinna till döds, men vägrade med risk för repressalier. Den scenen var stark och framkallade både ståpäls och tårar hos mig! Om du vill se en suveränt bra serie, så satsa på den!

Dystopi

“Brännmärkt” av Lizette Edfeldt blev den första boken 2019. En rejäl bok på 435 sidor som jag valde att köpa som inbunden.

I framtiden har tidigare generationers konsumtionssamhälle och resursslöseri lett till årstider och väder som är extrema och ett samhälle som delats in efter olika rang som fått namn efter det grekiska alfabetet. Adeline Theta och hennes familj lever i ett lågrangområde där svält är mer regel än undantag. Adeline har en vän, Amabelle, som är dotter till den allra högsta Alfan. Deras vänskap är otillåten och får konsekvenser som ingen av dem kunnat föreställa sig.

Det här är en bok som, i första hand, är skriven för unga vuxna och jag brukar undvika dem, men det finns så otroligt få dystopier, fantasy och äventyr som handlar om vuxna och som är för vuxna och som är på svenska, så ibland kan jag inte låta bli. Den här hade jag kunnat hoppa över utan att ha missat något avgörande. Det är mycket “hata” och “spydigt”, för många “flin” och “isblåa ögon”. Den känns tjatig och repetitiv och alltför många gånger skrivs jag som läsare på näsan. Låt mig få tänka själv emellanåt!

Det finns en del nytänkande när det kommer till mäns festdräkter som består av kjol och att de även är sminkade och en enstaka reflektion om att det “en gång för länge sedan” rådde en rasindelning i stället för rangindelning som upplevs som helt uppåt väggarna. Det finns ingen egentlig könstillhörighet och kanske vill Lizette Edfeldt att det ska vara så även i verkligheten eftersom hon använder “hen” som jag, personligen, skyr som pesten.

Det här är den första boken av 3 om Imperiet, men jag kommer inte att läsa de 2 resterande delarna.

Dårdoktorn

Av hårfärgen att döma är doktor AJ ungefär 10 år äldre än jag. Hon är inte född i Sverige och hennes svenska har vissa brister. Jag vet inte från vilket land hon kommer mer än att hon har problem att förstå vissa sje-ljud. Igår när jag berättade att den senaste vägningen visade 107,7 (dubbelt sje-ljud) uppfattade hon det som 127. Hon har avslöjat en del förutfattade meningar oxå som jag har varit för trött för att visa överseende med även om jag bara himlat med ögonen på insidan: hon blev förvånad när jag berättade att det är Pär som lagar maten och att hon tar för givet att det jag oroar mig för vad gäller min övervikt är att jag ska äta för mycket julmat och godis och att det är förståeligt att det blir tuffare nu när det ska bakas lussebullar med mera. Första gången vi träffades och kom in på klimakteriet och åldersrelaterade förändringar tog hon för givet att jag börjat älta vad jag gjort och inte gjort (ungefär som man antas göra på dödsbädden) och att jag tyckte att hemmet blivit tomt sedan Elin flyttat hemifrån. Jag vet att det enklaste vore att bara skratta bort alltihop och le överseende, men jag blir så trött särskilt när en psykiater sitter och häver ur sig sånt för i och med att jag säger emot henne – för det gör jag! –  och talar om att nej, jag tycker inte om att laga mat och nej, jag håller inte på med lussebak med mera och jag har slutat älta mitt förflutna för länge sedan och jag tycker inte alls att det är tomt sedan Elin flyttat, då förtydligar hon bara att jag inte fungerar som kreti och pleti och visserligen ser jag de skillnaderna som styrkor, men om det är hos någon jag vill kunna känna mig helt accepterad så här det väl hos dårdoktorn?!


Jag kommer inte att träffa henne igen. Hon kommer, som sagt, att ringa mig under vecka 2 och efter det blir det en annan läkare förmodligen den som ska vara Min Läkare för AJ blev väl blixtinkallad i oktober. Samtalskontakt. Ja eller nej? Eftersom jag så ofta upplever det som att jag har fått nog, att jag inte orkar försöka mer och att jag egentligen skiter i om jag går upp i vikt eftersom jag förhoppningsvis då kan få dö i soffan med en chipspåse och Fazers blå, att min hälsa har samma höga prioritering hos mig som mitt intresse för svensk golf. Jag orkar inte knyta på mig viktminskningsskorna igen och ställa mig startblocken för att ännu en gång börja ett lopp med en mer slimmad jag vid mållinjen. Eftersom det är det här som hänger över mig 24/7/365 och som är ett stressmoment av MONUMENTALA MÅTT borde jag tacka ja till en samtalskontakt, men om jag tackar jag till en samtalskontakt, så indikerar jag att jag vill fortsätta leva och där, mina vänner, har vi stötestenen. Om jag inte vill fortsätta leva, om jag verkligen har bestämt mig, varför ska jag då slösa med redan snålt tilltagna resurser. Jag plågas av att leva så här och samtidigt finns det de som har det riktigt jävligt och behöver en samtalskontakt mer än jag gör.

Behandlingsplan

Pär följde med mig till läkaren, AJ, i Södertälje. 2 saker förvånade mig: hon kom ihåg mig trots att det är 1 månad sedan vi träffades och hon hade den utlovade behandlingsplanen. Hon är inte den första läkaren som har uttryckt ett motstånd mot Lyrica och att jag verkligen borde byta ut den, men hon är den första som äntligen har presenterat ett alternativ. Brintellix (som ska ersätta Venlafaxin) och Nozinan (som ska ersätta Lyrica). Jag fick med mig en ned-och-upp-trappningsplan som kändes komplicerad rörig, så pass rörig att jag bad henne skriva ned den, men väl hemma upptäckte jag att den inte var komplett för i vilken takt skulle jag trappa ned Lyrica? Jag mindes att det skulle få ta tid. Det är såna här gånger som det är bra att Pär kan följa med, men tyvärr hade han och jag uppfattat det helt olika. Jag ringde mottagningen på eftermiddagen. Sköterskan som svarade fick (naturligtvis) inte tag i läkaren och anteckningarna från besöket i morse hade inte hunnit journalföras, så hon försökte hjälpa mig genom att lyssna på de dikterade anteckningarna. Hon blev inte så mycket klokare för det var svårt att höra vad läkaren sa (och just det upplever jag när hon pratar sin brutna svenska…), men vi pratade igenom det och enades om att min uppfattning om nedtrappningen av Lyrica och upptrappningen av Nozinan nog stämde, så jag kör på det. Jag kommer att få en ny tid i början av december. De diagnostiska intervjuerna i basutredningen blir fortsatt uppskjutna eftersom jag inte är tillräckligt stabil.

Jag hade tid redan halv 9, så det blev att stiga upp kvart i 7 och då hade Pär varit vaken i 2 timmar och hunnit springa en runda. Efter läkarbesöket åkte han till sin ACT-kurs mot utbrändhet och jag promenerade till stationen. Tillbaka i Rönninge gick jag till skomakaren och bytte batteri ett armbandsur som jag vill börja använda igen och sedan handlade jag på Konsum och släpade mig uppför backar och trappor. Klockan var bara halv 11 när jag klev innanför dörren och jag fick en anings panik över hur jag skulle få dagen att gå. Efter sin kurs kom Pär hem ett par timmar innan han åkte till Arlanda och vidare till München, så nu är jag ensam till sent på torsdag och det känns inte så där jättebra…. I morgon ska det göras OVK-besiktning i alla lägenheter mellan 11 och 17 vilket innebär att jag måste hålla mig hemma, men ändå inte kan ligga och dröna hela förmiddagen. Blä!

Hälsohets

“Epidemin” av Åsa Ericsdotter. En partiledare får en idé om ett friskare Sverige och svenska folket tror på den så till den milda grad att partiledaren blir statsminister och får obegränsade resurser att genomföra den. Det finns några motsträviga som inte vill rätta sig i ledet, men de blir tvungna att fly fältet.

Det handlar om hälsohets på hög nivå där de överviktiga invånarna till en början uppmuntras att förändra sina feta liv till smala liv. Sedan övergår uppmuntran till uppmaningar som övergår till diskriminering och slutar med förföljelse. På 4 år har Sverige och dess statsminister blivit ett föregångsland, men som med så mycket annat är sanningen kvar bakom kulisserna.

Eftersom jag själv är fet upplever jag den här handlingen som otäck eftersom den, på sätt och vis, känns fullt möjlig (utom möjligen Den Slutliga Lösningen). Det är redan en realitet att överviktiga behandlas annorlunda vid t.ex. anställningar och det är redan en realitet att vissa föräldrar håller stenkoll på att deras barn och de själva inte får i sig onödiga kalorier. Bitvis är det spännande och otäckt, men den når inte fram till mig. Med risk för att be om en Stephen King-tjock tegelsten till bok och hans ofta överdrivna personbeskrivningar, så skulle den här må bra av att fyllas ut med djupare  diton (t.ex. varför är statsministern som han är och hur ser hans politiska bana ut). Det är knappt att man som läsare får någon uppfattning om åldern på de inblandade. Uttrycket FMK (fettmuskelkvot) som författaren använder i stället för det vanliga BMI ger mig en viss uppfattning om vad som räknas som övervikt, men det vore inte fel att utöka med antal kilo oxå. Parallellerna till judeförföljelsen under andra världskriget är tydliga, ibland övertydliga. Jag läste ut den, men kommer inte att läsa om den för mina förväntningar var för högt ställda och blev inte infriade.

Språkfunderingar

Jag slukar många böcker per år och det är ljudböckerna som gör att antalet blir stort eftersom jag är en långsam läsare, men beroende av ljudböcker. Det här inlägget handlar om min uppfattning av det svenska språket och översättningar. Jag tycker att det går utför. Nyord i all ära, men grammatik och ordförståelse är stommen i översättningar. Rättstavning är ett annat problem som mest märks på nätet (i FB och på bloggar) och som jag inte tar upp i det här inlägget.

Det engelska ordet “you” har dubbel betydelse. I svenskan har vi ordet “ni” och så har vi ordet “du”. Jag tror att det är den svenska du-reformen som ställer till problem. Sverige är inte lika titel-begeistrat som t.ex. Tyskland och Storbritannien. I översättningar från engelska när det handlar om lord/lady eller mr/mrs/miss, så är det helt felaktigt att börja en mening med “lady” och sedan fortsätt med “du” eller (som i boken jag lyssnar på nu) “Ers majestät, vill du stiga in?”. Om man envisas med du-reformen, så kan man lika gärna hoppa över titeln helt och hållet. Det här är ett rent otyg i serien “Downton Abbey” för att inte tala om “The Tudors”. Nu går inte de svenska författarna fria. En av mina favoritgenrer är historiska romaner och det är så synd när författaren har lagt ned mängder av tid på att leta fakta och sedan faller pladask på en sån detalj som titulering. För mig handlar det inte bara om att peta i detaljer, det handlar om att en stor del av stämningen och känslan försvinner. Varför känna respekt för en kung eller drottning och backa ut ur ett rum för att i nästa andetag säga du till dem?

En eloge till alla inläsare som ju måste läsa texten som den är utan att rätta till eller ändra. Och utan att få blodstörtning…. Hatten av för dem!

 

Prepositioner – har jag förstått – upplevs som ett problem även i andra språk än svenskan. Jag kan egentligen ingenting om grammatiska regler, det har jag aldrig gjort utan går på känsla. En brosch fäster man oftast nedanför axeln och inte under den (det skulle bara bli obekvämt…). Vid ett bord sitter man mitt emot varandra och inte framför varandra.

Farten (hos t.ex en bil) sänks och inte saktas. Man saktar in innan man stannar helt.

Man förlorar medvetandet, man tappar det inte.

Det är skillnad på många och mycket. Många används när man kan säga en eller ett. Mycket vatten, men många droppar.

Under det senaste året har jag lagt märke till att ordet “närmare” dras ihop till “närmre” och det är väl helt ok om ordet används i en dialog för uttrycket är just talspråk.

När jag läser en översatt text har jag fått en egen klassiker: “anything” översätts med ett ihopdraget “vadsomhelst” (jag har till och med svårt att skriva så för tummen drar sig till mellanslaget automatiskt!). Det samma gäller “anyone”/ “anybody”, “anywhere”, “anytime” som blir “vemsomhelst”, “varsomhelst” och “närsomhelst”. Det är inte bara fel, det ser fel ut.

Tempusproblemet (eller handlar det om verbform?)  har jag svårt att förklara, men jag stötte på ett exempel i “Krigarhjärta” av Henrik Larsson som jag läser just nu. “Den som var mest olik sig av de två syskonen var dock Vanja. I Gudhem bar hon läderrustning …. Nu bar hon en enkel vit klänning… “. Det är samma verbform trots att det handlar om två skilda händelser. Själv skulle jag har skrivit “I Gudhem hade hon burit…”. Det är ofta jag tycker att det är svårt att hålla isär själva berättelsen från ett berättat minne.

Det finns mer, mycket mer, men det är det här jag kommer på just nu och som jag bara måste få ur mig eftersom mitt språkliga sinne kliar av irritation !