Jag hade ont i höger knä i morse och dessutom hade Pär tagit en post-it och ritat dit en småkrokig varningstriangel, skrivit “Halt!” och satt upp den på ytterdörren. (Jag brukar tänka att det kanske står “halt” som i stopp och då kan ingen gå ut och man blir stående vid dörren. Hahaha! Ibland är jag så fyndig att jag dånar.) Halkvarningar tar jag på dödligt allvar och träning och viktminskning i all ära, men det är inte värt att riskera fler stukade vrister eller ännu värre. I stället för att gå ut gjorde jag en kanna te, tog plats i soffhörnet och läste i ett par timmar. Najs! Ögonlocken kändes väldigt tunga efter ett tag och frestelsen att lura en stund var mycket stor, men i stället bytte jag boken mot hypnosen. När den var avklarad slumrade jag i några minuter innan jag åt lunch tillsammans med Elin. På eftermiddagen hade temperaturen krupit upp till drygt 4 grader, så då borde det inte vara halt. Halka är i och för sig inget hinder numera eftersom jag har isbuggarna, men jag misstänker att det var isbuggarna som var anledningen till att jag fick så jäkla ont efter de senaste promenaderna. Eftersom det nu var flera plusgrader och halkfritt satte jag på mig MBT-skorna, tog stavarna och gick runt Flaten (den lite längre rundan förbi “Stallet”). Inget av knäna protesterade när jag tog mig nedför trappan och då blev jag uppmuntrad att fortsätta och det gick bra hela vägen, vad gäller smärta, men när jag kom till den sista backen (vid gymnasiet), så orkade inte armarna mer och låren kändes stumma. Tempot var stadigt och det tog 60 minuter och det var så skönt! Nu på kvällen har det uppstått en mörbultarkrock. Träningsvärken efter igår kickade loss ungefär när jag kom hem och kände mig mörbultad efter dagens runda. Det är mest ryggen och skuldrorna.
Dagens låtlisterepresentant är Humans med låten “Water water”.
Jag tog stavarna och gick 20 minuter till Salem och hämtade ett skopaket (mer om det längre ned) och 35 minuter hem. Mitt förhållande till uppförsbackar är fortsatt ansträngt, men raksträckorna klickar jag med och där fick jag upp farten ordentligt. Najs! Mot slutet fick jag ont på utsidan av höger ben. Ett tecken på snedbelastning, det är jag medveten om, men jag vet inte hur jag ska komma tillrätta med det. Antingen har skon blivit sned, men hur skulle det ha gått till eller så vrider jag foten/benet som kompensation för att skon känns sned. Behöver jag köpa nya MBT igen?
Det har varit rejält blåsigt de senaste dagarna och nu har värmen försvunnit. Tack för det! Idag var det runt 15 grader när jag var ute på förmiddagen. Det var rejält varmt i solen, svalt i skuggan och svinkalla vindar. Knepigt väder. Jag hade jeansskjortan över träningslinnet ena vägen, men lade den i ryggan på vägen hem.
Dagens låtlisterepresentant är Fallulah med “Dumb me down”. Den är så skön och har blivit min nya favorit!
Ironiskt nog (eller logiskt nog?) är det mina fötter som är min akilleshäl. De har alltid varit det, ända sedan jag var liten och fick konstaterat av skolsköterskan att mina fotleder var klena. Redan då stukade jag fotlederna första gången. Flera gånger. Om och om igen utan att på något sätt försöka bygga upp styrkan i dem. Så har det fortsatt. En gång i tiden tyckte jag att det var roligt med skor, jag tyckte om att köpa skor och en period köpte jag alltid 2 par av varje, 1 brunt och 1 svart. Mina fötter är korta och breda och de har faktiskt förblivit just breda eftersom jag aldrig har lärt mig gå i högklackat med spetsiga tår. Skavsår på hälar och småtår, trött i fötterna, blåsor och lätt att både frysa & svettas om fötterna. Jag får inte glömma hälsporren! Nu tycker jag att skor är ett nödvändigt ont och köper bara när jag måste och aldrig för att titta-ett-par-snygg-skor-de-måste-jag-bara-ha. Jag har ytterst sällan möjlighet att känna mig fin. Att vara barfota i ett par skor finns inte på kartan. Jag har ett par sandaler från Hush Puppies som jag kan faktiskt kan vara barfota i när det är för varmt för strumpor, men det förutsätter att jag inte går någon längre sträcka. Sedan har jag förstås Ice Bugs som passar för väderlek på den andra änden av väderleksskalan. De svåraste skorna att hitta är mellanskorna. De där som är lätta att ta på när jag inte ska gå så långt, men som ändå ger mina klena fötter Stadga & Stöd – mina fötters 2 ledord. Som jag kan ha strumpor i, men ändå hyfsat smidiga. Tidigare i sommar gjorde jag ett felköp med Crocsskorna (har bara använt dem 1 gång och har slängt in de i garderoben) och i förra veckan gick jag tillbaka till Footway.se på ny skojakt. De har ett bra söksystem med flera alternativ för att begränsa antalet träffar. Dessutom är de löjligt snabba med att leverera och det är enkelt att returnera (jag har provat). Jag filtrerade min sökning, valde och sållade noga tills det här paret var kvar.
Titta vad de sitter snyggt! Jag gillar att foten ser slank ut. Tänk bort mjukisbyxorna och byt ut de mot ett par vanliga ljusa bomullsbyxor.
De satt som en smäck och i morgon får jag inviga dem!
Jag försöker ta hand om mina fötter utöver att hitta Den Perfekta Skon. Tånaglarna är alltid kortklippta och filade och oftast lackade för det tycker jag om. Jag filar på hälarna och smörjer in. För många år sedan, minst 10, köpte jag en fil av glas på Body Shop. Den sortens fil är mycket skonsammare än vanliga sandpappersfilar, pimpstenar och – gud förbjude! – metallraspar (jag använder glasfil på naglarna oxå). För några dagar sedan höll jag fodralet upp & ned och filen gled ur, landade på parketten och gick av. Meh! Den gick fortfarande att använda. Den blev kortare på ett bra sätt – lättare att hantera – och jag tejpade över den vassa änden med silvertejp. Sedan gick jag ut på nätet för att hitta en ny! Body Shop har inga glasfilar längre, men jag hittade en hos Bodystore.com. Jag köpte en salva oxå, Aloe Vera Creme Extreme från Avivir med läkande egenskaper för extra torr problemhud – som gjord för mina hälar! Filen är behändigt kort och ena sidan är grov medan den andra är fin. Idag invigde jag båda och fötterna uppskattade behandlingen. Salvan gick in ordentligt och trots att det har gått hela 10 timmar känns fötterna fortfarande mjuka och det har ingen annan salva lyckats med.
Aloe vera-salva och en ny glasfil från Bodystore.com.
I förrgår, onsdags, målade jag trappan och långsidan för fjärde och absolut definitivt jätte-sista gången. Jag är rätt leds på den nu. Idag hade färgen fått torka i drygt 48 timmar när jag satte trappstegsmattorna på plats och fick ännu en möjlighet att umgås med Klistret från Helvetet. Jag undrar hur jag gick till väga förra gången, för 17 år sedan? Var det enklare eller har jag helt enkelt förträngt det? När jag skulle lägga den första på plats idag, högst upp, var jag så ambitiös att jag mätte med linjal för att den skulle hamna i mitten. Det fungerade inte. Den första kom på plats där den skulle vara utan linjal. (Och där kommer den att få ligga kvar till tidernas ände!) Den andra hamnade inte riktigt i mitten och när jag drog loss den – innan hela var ordentligt på plats – lossnade färgen på några ställen. Då skrek jag rakt ut av ilska. Jag önskar att jag hade haft en annan trappa att öva på för när jag, efter många, långa och fula ord, äntligen fått in den rätta tekniken, så var jag ju framme vid det sista, nedersta trappsteget. Jag stod nedanför trappan och tittade uppåt. Genomsvettig och sur. Jag såg mattan som inte hamnat riktigt i mitten. Den syntes lika tydligt som Rudolfs röda mule. Visserligen blev det en matta över och jag skulle ha kunnat byta ut Misslyckandet, men inte utan att riskera att förstöra 4 lager av färg. “Äh, vad faaan…”, tänkte jag och gick därifrån för att slippa se det. Det handlar om en knapp centimeter. Om det hade varit Pär som var störd över det hela hade jag inte varit lika dömande utan tyckt att han var fånig. Jag är inte fånig! Jag är perfektionist och det är en helt annan sak.
Utan matta och med risk att halka och slå ihjäl sig.Med matta. Ingen halkrisk. Det blev snyggt och motsvarar den bild jag såg framför mig.
Det är en liten detalj av renoveringen kvar nämligen krokarna som ska sitta på den smala väggen vid Elins rum. Jag har beställt dem, men de har blivit försenade.
Igår och idag har jag vilat. Viiiiiilat. Jag är trött och jag har ont, särskilt i handen och vristerna som känns ny-stukade. Idag sov jag till halv 12 efter att Bibbi hade fått sin frukost klockan 8. Mensen tog tvärslut i förrgår och det känns ljuvligt. Ajö, ajö och kom aldrig tillbaka! Men jag känner mig inte helt avslappnad och inbillar mig känslan av att något rinner ur mig som det gjorde i måndags. Idag tog jag en spa-dusch med ansiktsmask, kroppsskrubb, insmörjning och fotvård. Jag skrubbade bort allt som hade med Klistret från Helvetet att göra. Pär åkte i onsdags och nu har jag 2 veckor där jag bara behöver ta hänsyn till mig själv och förhoppningsvis kan komma igång med någon form av träning igen. Jag vet inte ens när jag tränade senast. Kroppen protesterar mot det oxå och inte bara renoveringsrörelserna.
Jag har varit utomhus idag – tralalaaa! Rubriken är en aning missvisande om man tänker sig en ystert skuttande kalv för det handlade inte om något ystert skuttande – jag har inte fler fötter att stuka nu – utan om en promenad tur och retur Salem, 2 x 20 minuter. Varken minusgrader eller frost idag utan 8 plusgrader och regnjackan. Foten har repat sig oväntat bra och jag kunde gå på den obehindrat redan i onsdags och inte har jag fått ont efter dagens runda heller. Sträckningen av höger bröstmuskel höll i sig obehagligt länge och i onsdags – det hände mycket i onsdags! – misstänkte jag att det handlade om ett brutet revben eftersom jag hade svårt att t.ex. dra djupa andetag utan att det kändes av, men nu har det rättat till sig.
Mitt introverta jag blev chockat av att konfronteras med så många människor. På apoteket fick jag vänta i alla fall 10 minuter innan jag fick mina Stilnoct. Det var varmt och tjattrigt och foten värkte så smått. Utanför ICA hade Röda Korset nån sorts jippo med damer med insamlingsbössor och försäljning till förmån för de sämre lottade. Inne på ICA var det oxå livat och jag plockade åt mig det jag behövde av tulpaner, bananer, Cillit Bang och blockljus kryssande mellan kundvagnar och personal för att hamna i fel kö. Det var som att springa in i automatiska dörrar som inte öppnas. Mannen i kassan var … såååå … lååångsam … och … kunde … sänka … humöret … på … den … mest … levnadsglada … med … sitt … trötta … “Heeej…”. Han fick mig att tänka på Ross i det allra första avsnittet av “Vänner”. Mitt introverta jag knuffade mig i ryggen hela vägen hem.
Ett ljus med en varg på! Jag kunde inte stå emot. Det blev även ett med en uggla på.
Jag har använt massagebältet varje kväll. 15 minuter shiatsu-massage som är ljuvlig! Ryggen har känts bättre och jag har inte haft känslan av spik i ryggen trots att den stukade foten har tvingat mig till att sitta mer än jag tycker om.
Minusgrader. Frost. Vinterjacka och mössa. Inte halt. Solsken. Tempo och flyt. Härligt! Stavgång i en dryg halvtimme. Det blev inte mer för sedan ramlade jag. IGEN. Det är 2 år, 1 månad och 8 dagar sedan jag ramlade förra gången och då blev jag oerhört mörbultad. Den här gången stukade jag den andra foten, sträckte mig på höger sida och fick ett blåmärke efter stavhandtaget i handflatan. Medan jag föll hann jag ropa “Nej, nej, nej!”. När jag hade landat på magen, så att luften bokstavligen gick ur mig utbrast jag: “Menvadfaaaaninte igen!”. Den här gången blev jag inte rädd. Jag fick heller inte så ont att jag grät. Resignationen tog över. Jag reste mig upp, borstade av mig och haltade hemåt. Nu blir det soffan ett tag igen och ett ständigt högläge för foten. Knäböjningsutmaningen får brytas, men i fortsättningen kommer jag att lägga till 30-50 knäböjningar efter varje stavgångsrunda.
Dagens låtlisterepresentant är Scritti Politti. Låten heter “Absolute” och kommer från “Cupid & psyche ’85”, en skiva som jag lyssnade sönder. Den är 30 bast, men den håller!
