Huvudvärk

Jag har en lång startsträcka på morgonen. Minst 1 timme. I morse lyckades jag vakna 20 i 9 som var en hel timme senare än jag hade tänkt mig och det gjorde att det kändes som om jag försovit mig. Planerna var att gå till apoteket och hämta ut mediciner till både Pär och mig själv, men nu var jag frestad att strunta i det och fortsätta sova. Det blev 2 piskor som fick mig ur sängen (det finns inga morötter att locka mig nu för tiden…): tänk om jag är ännu tröttare i morgon? och så var det den oerhört lockande Mc Donalds-maten som Pär skulle ha med sig som lunch och som helt enkelt krävde en promenad som motprestation. Klatsch! Klatsch! Upp och på med kläderna, toalettbestyr, lite yoghurt till frukost, ingen tandborstning och sedan iväg. Startsträckan blev 40 minuter och jag kände mig knappt vaken när jag vinglade iväg mot Salem. Det blev en 25 minuter lång Golgata-vandring där jag svettades och kroppen kändes stum och tung. Ett väderomslag de luxe medförde vansinniga morgontemperaturer på 13 plusgrader och jag hade ljumma vindar i ryggen hela vägen och såg fram emot hemvägen då jag skulle få dem i ansiktet i stället. Hemvägen blev bättre, jag hade fått dricka vatten och den tog oxå 25 minuter, så sammanlagt 50 minuters promenad backe upp och backe ned gjorde att jag kunde avnjuta en Mc Donalds-lunch och jäklar i min lilla låda vad gott det var!!! Utom jordgubbsshaken som var äckelsöt. Jag kan inte minnas den senaste gången, innan idag, som åt mat från Donken….

Det finns flera fina ekar uppe vid Skogsängsskolan.

Efter lunchen hade jag huvudvärk och tog 2 Treo som skrapade bort det översta. Det jävliga blev kvar – spänningsvärken – och den försvann inte trots att jag låg och vilade i 1 timme, gjorde uppmjukande rörelser, smorde in tinningar och nacke med tigerbalsam. Efter middagen kröp jag till korset och drämde till med en värkkombo och tillsammans med 2 timmars läsning (1793 av Niklas Natt och Dag – vilken bok!!) finns bara en liten rest kvar som jag tänker satsa på att sova bort. Jag har mått konstigt idag med huvudvärken, som sagt, och med hjärtklappning (Venlafaxinets fel) och vallningar lika jobbiga som de i somras. Det förvånar mig inte om väderomslaget är orsaken. 14 plusgrader klockan 21 i oktober är skitväder i mina ögon.

Jag tar med en låtlisterepresentant idag som finns med på min lugna Spotify-lista som jag låg och lyssnade på medan jag vilade. “New friend” med lemin.

Backigt

Jag fortsätter att promenera. Igår blev det 25 minuter till Salem och 35 minuter hem via tennishallen. Ihärdigheten börjar betala sig i form av ork. Nu orkar jag ha tempo i (rimliga) uppförsbackar och jag känner mig inte nära döden när jag kommit upp. Det sista kände jag idag när jag gick Ut På Landet motsols som innebär att Den Otäcka Backen kommer mot slutet och visserligen hade jag knappt styrfart medan jag tog mig uppför den, men sedan dröjde det inte länge innan jag kunde andas normalt och drog upp tempot igen. Om det inte var för att jag kroknade den sista 10 minuterna hade jag fått en ny rekordtid idag, men 75 minuter i övervägande raskt tempo är inte att förakta det heller.

Idag är det den 7:e kvällen sedan jag skärpte till ätandet. Det har gått överraskande bra och jag har inte avvikit en enda kväll! Igår var det fredag med chips och godis och det var ganska gott, men jag slängde 1/4 av båda. Magen uppskattar den här mathållningen: den är lugn och mindre uppblåst.

Introversion

Igår förtidsröstade Pär och jag på Murgrönan i Salem. Sedan fortsatte han hem till sin pappa och jag stavgångade hemåt. Det gick alldeles utmärkt även om det tog tid innan orken hann ikapp avsikterna, så att säga, men tempot blev riktigt bra.

Idag körde jag ett fullt pass med gummibanden. Hyfsat fullt. Ett av gummibanden var nytt och trots att det hae märkningen medium, så var det stenhårt och omöjligt att jobba med. Det kändes hårdare än vad de hårda banden brukar göra när de är nya! Det är av märket Casall och jag är van vid Abilica och tillverkarna har väl inte samma inställning till vad som anses vara medium… Jag skippade en av övningarna på grund av bandet och använde det vanliga (blåa) hårda bandet till de orangea övningarna. Allt som allt gick det kanonbra även om benövningarna blev både tunga och flåsiga. Jag ska beställa orangea band från Abilica i stället till nästa pass.

I torsdags började nedtrappningen av Venlafaxin och jag märker redan att magen uppskattar det. Den är åter igång på det sätt den ska vara och det är en enorm lättnad! En annan biverkning som har lindrats är yrseln och det märkte jag tydligt av medan jag tränade.

För 2 år sedan gjorde jag ett gästframträdande på föreningsstämman. Jag har fått höra efteråt av flera att jag gjorde intryck och det beror nog på att jag så sällan är med eller yttrar mig. Jag tycker det hela är fånigt och kan inte låta bli att undra hur sällan det sägs något av vikt på stämmorna om jag kunde ge ensån genklang… Intrycket de fick av mig var felaktigt: de har fått för sig att jag är extrovert, att jag vill vara med i styrelsen eller diverse smågrupper. Huvaligen! I fredags handlade Pär och jag på Konsum och mötte en av grannarna. En äldre dam med vacklande hälsa, men med stark vilja. “Jag har fått en tokig idé”, sa hon till oss och vi lyssnade. Jag tog för givet att det gällde gård & grönska, men hon frågade mig om jag inte skulle vilja starta en promenadgrupp för alla gamlingar som bara sitter hemma. Whaaat… Mitt introverta jag gallskrek och sprang hem medan mitt hyfsade jag sa nej, jag föredrar att promenera själv. “En halvtimme ett par gånger i veckan?” envisades hon. Aldrig i helvete, tänkte jag för mig själv. För att komma undan gick jag med på att fundera på saken. Varför respekterade hon inte mitt nej? Varför tog hon för givet att jag behövde trugas? Varför behöver hon någon som får ut henne på promenader?! Hon kan väl samla ihop alla russin själv. Nu får hon tro att jag funderar och om hon frågar mig igen får jag helt enkelt upprepa att nej, jag föredrar att promenera själv. 

 

Stöttepelare

Stavgång idag för att hämta ett paket med nya färgpennor. Bra tempo till Salem – 20 minuter. Jag började hemresan i samma anda, men efter 10 minuter kändes det som att gå in i en vägg. Orken bara försvann; armar och ben kändes tunga och stumma. Jag fick sänka farten avsevärt och resten av vägen kändes tung.

En annan del av kroppen som oxå känns tung är magen och då menar jag insidan av magen. Jag har aldrig varit med om att få såna återkommande tvärstopp och det beror på Venlafaxin. Min mage fungerar vanligtvis en gång om dagen (ofta 2 gånger) och jag känner alltid en viss “aktivitet”: det “rör” sig därinne, cirkulerar, bubblar och signalerar när det är dax att gå på toaletten, men nu – nada, nothing, dött. Det är med hjälp av Microlax som jag får igång den, men så kan jag inte hålla på någon längre tid. I morgon ska jag till läkaren och trots att jag börjar må bättre tänker jag insistera på att byta medicin. Min kropp har 2 stöttepelare som helt enkelt måste fungera: magen och ryggen.

Tränar

Igår tog det bara 20 minuter till Salem och då orkade jag hålla tempot  uppe trots att merparten av sträckan består av uppförsbackar. Hemåt, nedåt, tog det längre tid. Kände mig rätt mörbultad efteråt…

Idag körde jag ett fullt gummipass och det var småtungt, men skönt. Jag har ökat på bendelen och låren kändes smått skakiga efteråt. Ryggövningarna var himmelska den här gången!

 

Biverkning

Igår skjutsade Pär mig till Salem där jag hämtade ett paket och sedan promenerade hem. Fy, tusan vad jobbigt det var! En känsla att tyngd och matthet som var rent obehaglig. Idag körde jag ett mediumpass med gummibanden och det kändes likadant. Jag har ingen ork! Det är som om jag inte har tränat eller rört på mig på flera år. Det började tungt, men jag tog det lugnt. “Ett set i taget…” Sedan kändes det bra, men när benövningarna lämnade mig darrig i benen och armövningarna var skitjobbiga, orkade jag inte fokusera och det gick utför, men jag slutförde passet. Innan jag klev in i duschen masserade jag in Tigerbalsam på ryggen. Jag har varit så satans trött efteråt och hela kroppen värker. Den här äckliga tröttheten och även upplevelsen av minskad muskelstyrka kan vara en av de mer sällsynta biverkningarna av Venlafaxin. Jag får ta upp det när jag träffar MR nästa gång. Det och en hel del annat….

Litania

25 plusgrader klockan 7!!! Jag tycker själv att jag börjar bli tjatig, men jag kan inte påminna mig en mer utdragen värmebölja, inte med de här temperaturerna. Fem i 8 gick jag till Salem och hämtade ett paket, det tog 30 minuter för uppförsbackarna kändes mordiska och jag gick en annan väg hem, mest nedför som tog 35 minuter. Fötterna kokade. Efter att ha duschat placerade jag fotpallen precis i korsdraget nedanför trappan och tillbringade en dryg timme där – det blåser en del idag och det var riktigt skönt. Sedan sov jag middag i en dryg timmer. Jäklar vad skönt! Jag avskyr den här värmen, men hur otroligt det än verkar har jag blivit van vid att svettas, att vara varm större delen av dagen med kortare stunder av torr svalka. Åh, så jag längtar efter att behöva ha på mig både strumpor och raggisar, långärmad tröja och kofta inomhus!! Jag tillhör inte de som längtar till sol och värme, så jag har inte ett uns dåligt samvete över att jag klagar, så det så.

Mina fristående raggisar.

 

Uppdatering

Det är långt mellan inläggen numera. Jag är helt under isen och orkar knappt hasa runt här hemma. Jag känner igen ett beteende från vintern 2011/12: jag vaknar tidigt, tar mina mediciner, lägger mig igen och sover bort förmiddagen. Just nu är det skönt. Jag har ingen ork, jag har ingen lust.

I fredags promenerade jag tur och retur Salem och det var hemskt! Det hände inget på lördag eller söndag, men igår körde jag ett lätt pass med gummibanden och det var skönt! Styrketräning fungerar, men inte kondition.

Idag var jag hos läkaren, MR för uppföljning. Vi kom överens om att jag ska byta medicin till Venlafaxin som har en mer ångestdämpande effekt än Sertralin. I morgon går jag ned från 200 till 100 mg Sertralin under 1 veckas tid och sedan byter jag till Venlafaxin 75 mg. Så småningom kan jag fasa ut Lyrican helt. Vi ska träffas igen den sista juli. Jag åkte buss båda vägarna och det känns konstigt att inte orka….

 

Det surrade en hel del i nyponsnåren. Jag lyckades fånga den här humlan på bild strax efter att den knuffat undan en annan.

Jag fick en snilleblixt förra veckan där Bibbi hade huvudrollen. Hon är fortfarande ensam och hon mår fortfarande bra, men hon börjar bli gammal och ser väldigt dåligt, så av den anledningen tar hon sig inte in i och ut ur buren själv längre. Därför fick hon flytta upp en våning förra söndagen. Buren är likadan, men nu kan vi se henne och höra henne bättre och det är enklare för mig att städa. När hon hade flyttat in var hon skeptisk och osäker. Hon fortsatte vara så i många dagar efteråt och jag fick så dåligt samvete. Tänkte hon trilla av pinn nu?Hon bökade inte med höet och det förekom inga glädjerusningar och hon “hörde aldrig av sig” varken vid frukosten, pelletsen eller kvällsgurkan. Men så i lördags tog jag sovmorgon och blev väckt av henne när hon visste att klockan var pellets! Bibbi var tillbaka! Hon blir sig mer lik för varje dag. Gud ske lov!

Vår lilla choklad-gris.

Blåsigt

Den 4 juni invigde jag mina senaste MBT-skor och blev fruktansvärt besviken. Eftersom det ändå handlar om en utgift/investering på 1500 kr kände jag mig tvingad att ge dem en andra chans och det gjorde jag igår när jag gick till frissan. Inget större fel på dem! De är annorlunda och de har tunnare sula än jag är van vid och modellen är mjukare vilket inte kapslar in foten i lika hög grad, men de fungerar. Påminner mer om vanliga gympaskor än MBT.  Idag ville jag ta en längre provtur genom att gå tur och retur Salem för att hämta Stilnoct. Det faktum att ovandelen av skon är mjuk och luftig och inte så stabil kändes i vänsterfoten genom att jag blev betydligt tröttare i den än i den högra och jag kände att jag fick jobba mer med hållningen som kommer automatiskt med de vanliga MBT. Annars var de helt ok; inga skavsår, tårna klämdes inte ihop och de är så pass luftiga att dagens kraftiga vindar faktiskt kändes genom ovandelen.

Kemiskt

Läkarbesök. En AT-läkare, MR och det tyckte jag var bra för min ordinarie läkare har jag inte mycket till övers för längre. Anledningen till nervositeten var att jag inte kände mig säker på att jag skulle få hjälp. Tyvärr. Det började med att han var en kvart försenad (har jag någonsin fått komma in i tid på den här vc:n?!), men han hade åtminstone hyfs nog att be om ursäkt. Det var svårt att ge en kort version av hur jag har mått de senaste 10 åren för det är ju faktiskt så – det är kroniskt med toppar och dalar, men dalarna förökar sig och kryddas numera av vallningar.  “Jag vill helt enkelt ha kemisk hjälp att ta mig upp ur den här jävla lergropen!” blev min avslutning eftersom terapi inte känns som ett alternativ längre. Jag ska öka Lyrica från 300 mg/dag till 450 och så är jag med på hans telefontid nästa vecka plus att jag fick en tid för återbesök i början av juli och då ska vi utvärdera och eventuellt byta Sertralin mot en annan SSRI-medicin. Jag gick direkt till apoteket bara för att få veta att receptet inte “kommit in”. Hur är det möjligt?! Det är andra gången på några månader som det händer. Väl hemma loggade jag in på Apotea och beställde Lyrica med hemleverans imorgon förmiddag. Jag tog faktiskt bussen både till och från Salem. Jag har ingen som helst ork.