Jackor

Kläder har blivit ett än mer aber-aktigt område sedan jag hamnade i klimakteriet och särskilt jackor. Nu behöver jag en jacka för i princip varje väderlek och temperatur i kombination med hur varm jag själv känner mig. Jag har en tunn sommarjacka som jag har haft i flera år och så har jag min chock-rosa “regnjacka” som har blivit den jag använder mest. Tidigare i höstas köpte jag en väst som har varit väldigt användbar, så pass användbar att jag nu har investerat i en jacka av samma varma, lätta, vattenavvisande material, även den från Klingel och i vinrött. Den ska jag inviga i morgon! Min Riktiga Vinterjacka Som Står Pall För Alla Väder är helt enkelt för varm och tung för mig även när jag har bara en tunn tröja under. Jag brukade älska att flytta in i den med alla användbara fickor och skyddande huva, men nu känner jag mig som en signalröd stoppad korv när jag har den på mig. Den är tidlös och av en sjusärdeles kvalitet och får vila i ett par år eller åtminstone till januari-februari då den Riktiga Vintern brukar komma, kort och intensiv. Och så har jag ju min lila ull-kappa som jag tar på mig när jag ska ut bland folk och vill se anständig ut, när jag är trött på mjukisbyxor & sportjacke-stuket.


Idag har jag då äntligen skickat iväg min mobil till doktorn och så hämtade jag ut 2 paket på ICA och 2 hos Bamses. Jag hade ett tempo i 40 minuter till Salem och lite lugnare 30 minuter hem. Jag sov bra i natt, 7 timmar i sträck, men har varit trött (somnade när jag försökte läsa) och med ångesten som petade mig i ryggen hela tiden som för att få min uppmärksamhet: “Du? Hallå? Kom igen nu! Du? Du där, tjockis? Inte trodde du väl att jag var på väg bort bara för att jag tog det lugnt igår? Tji fick du, fetto!”


TRISS

Idag är jag tacksam för … 

… att jag fick den sista sms-aviseringen på väg till ICA och besparades ännu en vända dit om ett par dagar.

… “Jessica Jones” på Netflix.

… att det blir 4:e kvällen i rad som jag inte kvälls-tuggar.

 

Frukt

ICA har ett sortiment med klassiska godissorter i färdiga påsar. Där finns Min Favorit Just Nu och varje gång jag har en Min Favorit Just Nu blir jag smått besatt, nästan manisk och tanken på att det snart är helg utan att jag har minst 1 påse av Min Favorit Just Nu hemma i skåpet ger mig ångest. Så idag gick jag till ICA enkom för dessa sötsaker och så passade jag på att köpa clementiner och päron oxå. 

Vägen till Salem gick förbi Circle K och upp mot vattentornet och kyrkan. Det är en enda lååååång, svagt sluttande uppförsbacke som det normalt tar ungefär en halv dag att kämpa sig uppför. Idag hade jag ork, tempo och musik och fräste uppför den backen på 2,5 normallång låt. Det var jätteskönt att vara ute och röra på sig och upplivande att gå en annan väg och få se de vanliga miljöerna från en annan vinkel. Det är faktiskt den sortens små knep man kan ta till för att hålla hjärnan alert på gamla dagar. 40 minuters tempogångande dit och 25 minuters mer behärskad promenad för då hade jag drygt 2 kg frukt i ryggsäcken som vägde tungt.

TRISS

Idag är jag tacksam för …

… att jag har kläder som passar de flesta märkliga väderkombinationerna.

… att det var så himla skönt att komma ut och känna att det är så här jag vill att kroppen ska må!

… den milda, grekiska yoghurten som är så makalöst god att äta. Inte smaksatt utan bara mjuk och len och fyllig.

Tidsluckor

Vissa dagar verkar så långa. Jag menar inte sega eller tråkiga utan snarare fyllda av luckor. Tidsluckor, men inte minnesluckor. Jag kan se tillbaka på dagen till exempel idag och uppleva det som att “Var det verkligen i förmiddags, alltså förmiddags idag, alltså före lunchen idag, torsdag, som jag var på apoteket och på Ica?! Det känns ju så länge sen!” Mina rutiner och vanor sitter i ryggmärgen så att jag inte får någon uppfattning av att tiden går, men det är inte en negativ känsla för mig. Jag upplever inte att ännu en dag är till ända utan att Något Utöver Det Vanliga har inträffat. Jag älskar min vardag! Däremot är tidsluckorna lite kusliga…

Jag steg upp halv 8 och gav Bibbi frukost och sedan gav jag mig själv frukost, klädde på mig, morgonpysslade och gick sedan, via tennishallen (tennisbacken var gräslig idag!) till Salem och apoteket för att hämta ut min andra nya medicin och Stilnoct. Sedan hämta 2 paket och så in på Ica där jag köpte mjölk och godis. 35 minuters promenad dit som inte utgjorde någon direkt njutning och 25 minuters promenad hem som var snäppet värre. Jag var trött i fötterna och fick ont i både knäna och ryggen.

Medan jag satt i fåtöljen i Lilla rummet och suckade av lättnad över att slippa stå upp och att få dricka en mugg te, så ringde min läkare, MR som avtalat. Han hade resultatet av tum-röntgen och det visade faktiskt tydliga tecken på artros vid tumbasen – en minskning av det nödvändiga brosket. Jag hade rätt alltså. Nu skulle jag kunna kontakta en arbetsterapeut dvs. sjukgymnast och få tips om övningar för att minska smärtan och stöd för tummen. Tummen i fråga har mått alldeles utmärkt de senaste veckorna… MR ska ju dra vidare i sin läkarutbildning och jag har sagt rent ut att jag inte är särskilt förtjust i min nuvarande ordinarie läkare, JP och MR ska se om han kan flytta över mig till den läkare som har handlett honom medan han varit på vårdcentralen. Najs!

Medan jag åt lunch såg jag “Pitch Perfect 3” och den var så dålig att det var pinsamt. Dålig på det sätt som porrfilmer är dåliga: man bygger upp en allt annat än trovärdig handling runt det som det egentligen handlar om nämligen sex eller i “Pitch Perfects” fall, a capella-sång. Skämskudden togs fram eller rättare sagt:  jag snabbspolade. Efter den besvikelsen hade jag inget motstånd kvar att hantera vare sig ryggvärk eller trötthet, så jag tog 2 Alvedon och lade mig i Lilla Rummet och sov i nästan 2 timmar. Ljuvligt!

TRISS

Idag är jag tacksam för …

… att eftermiddagsluren blev så skön.

… att jag inte är eller känner mig tvungen att läsa ut en dålig bok.

… att det går allt bättre att dra ned på det förbannade sockret.

 

Huvudvärk

Jag har en lång startsträcka på morgonen. Minst 1 timme. I morse lyckades jag vakna 20 i 9 som var en hel timme senare än jag hade tänkt mig och det gjorde att det kändes som om jag försovit mig. Planerna var att gå till apoteket och hämta ut mediciner till både Pär och mig själv, men nu var jag frestad att strunta i det och fortsätta sova. Det blev 2 piskor som fick mig ur sängen (det finns inga morötter att locka mig nu för tiden…): tänk om jag är ännu tröttare i morgon? och så var det den oerhört lockande Mc Donalds-maten som Pär skulle ha med sig som lunch och som helt enkelt krävde en promenad som motprestation. Klatsch! Klatsch! Upp och på med kläderna, toalettbestyr, lite yoghurt till frukost, ingen tandborstning och sedan iväg. Startsträckan blev 40 minuter och jag kände mig knappt vaken när jag vinglade iväg mot Salem. Det blev en 25 minuter lång Golgata-vandring där jag svettades och kroppen kändes stum och tung. Ett väderomslag de luxe medförde vansinniga morgontemperaturer på 13 plusgrader och jag hade ljumma vindar i ryggen hela vägen och såg fram emot hemvägen då jag skulle få dem i ansiktet i stället. Hemvägen blev bättre, jag hade fått dricka vatten och den tog oxå 25 minuter, så sammanlagt 50 minuters promenad backe upp och backe ned gjorde att jag kunde avnjuta en Mc Donalds-lunch och jäklar i min lilla låda vad gott det var!!! Utom jordgubbsshaken som var äckelsöt. Jag kan inte minnas den senaste gången, innan idag, som åt mat från Donken….

Det finns flera fina ekar uppe vid Skogsängsskolan.

Efter lunchen hade jag huvudvärk och tog 2 Treo som skrapade bort det översta. Det jävliga blev kvar – spänningsvärken – och den försvann inte trots att jag låg och vilade i 1 timme, gjorde uppmjukande rörelser, smorde in tinningar och nacke med tigerbalsam. Efter middagen kröp jag till korset och drämde till med en värkkombo och tillsammans med 2 timmars läsning (1793 av Niklas Natt och Dag – vilken bok!!) finns bara en liten rest kvar som jag tänker satsa på att sova bort. Jag har mått konstigt idag med huvudvärken, som sagt, och med hjärtklappning (Venlafaxinets fel) och vallningar lika jobbiga som de i somras. Det förvånar mig inte om väderomslaget är orsaken. 14 plusgrader klockan 21 i oktober är skitväder i mina ögon.

Jag tar med en låtlisterepresentant idag som finns med på min lugna Spotify-lista som jag låg och lyssnade på medan jag vilade. “New friend” med lemin.

Backigt

Jag fortsätter att promenera. Igår blev det 25 minuter till Salem och 35 minuter hem via tennishallen. Ihärdigheten börjar betala sig i form av ork. Nu orkar jag ha tempo i (rimliga) uppförsbackar och jag känner mig inte nära döden när jag kommit upp. Det sista kände jag idag när jag gick Ut På Landet motsols som innebär att Den Otäcka Backen kommer mot slutet och visserligen hade jag knappt styrfart medan jag tog mig uppför den, men sedan dröjde det inte länge innan jag kunde andas normalt och drog upp tempot igen. Om det inte var för att jag kroknade den sista 10 minuterna hade jag fått en ny rekordtid idag, men 75 minuter i övervägande raskt tempo är inte att förakta det heller.

Idag är det den 7:e kvällen sedan jag skärpte till ätandet. Det har gått överraskande bra och jag har inte avvikit en enda kväll! Igår var det fredag med chips och godis och det var ganska gott, men jag slängde 1/4 av båda. Magen uppskattar den här mathållningen: den är lugn och mindre uppblåst.

Introversion

Igår förtidsröstade Pär och jag på Murgrönan i Salem. Sedan fortsatte han hem till sin pappa och jag stavgångade hemåt. Det gick alldeles utmärkt även om det tog tid innan orken hann ikapp avsikterna, så att säga, men tempot blev riktigt bra.

Idag körde jag ett fullt pass med gummibanden. Hyfsat fullt. Ett av gummibanden var nytt och trots att det hae märkningen medium, så var det stenhårt och omöjligt att jobba med. Det kändes hårdare än vad de hårda banden brukar göra när de är nya! Det är av märket Casall och jag är van vid Abilica och tillverkarna har väl inte samma inställning till vad som anses vara medium… Jag skippade en av övningarna på grund av bandet och använde det vanliga (blåa) hårda bandet till de orangea övningarna. Allt som allt gick det kanonbra även om benövningarna blev både tunga och flåsiga. Jag ska beställa orangea band från Abilica i stället till nästa pass.

I torsdags började nedtrappningen av Venlafaxin och jag märker redan att magen uppskattar det. Den är åter igång på det sätt den ska vara och det är en enorm lättnad! En annan biverkning som har lindrats är yrseln och det märkte jag tydligt av medan jag tränade.

För 2 år sedan gjorde jag ett gästframträdande på föreningsstämman. Jag har fått höra efteråt av flera att jag gjorde intryck och det beror nog på att jag så sällan är med eller yttrar mig. Jag tycker det hela är fånigt och kan inte låta bli att undra hur sällan det sägs något av vikt på stämmorna om jag kunde ge ensån genklang… Intrycket de fick av mig var felaktigt: de har fått för sig att jag är extrovert, att jag vill vara med i styrelsen eller diverse smågrupper. Huvaligen! I fredags handlade Pär och jag på Konsum och mötte en av grannarna. En äldre dam med vacklande hälsa, men med stark vilja. “Jag har fått en tokig idé”, sa hon till oss och vi lyssnade. Jag tog för givet att det gällde gård & grönska, men hon frågade mig om jag inte skulle vilja starta en promenadgrupp för alla gamlingar som bara sitter hemma. Whaaat… Mitt introverta jag gallskrek och sprang hem medan mitt hyfsade jag sa nej, jag föredrar att promenera själv. “En halvtimme ett par gånger i veckan?” envisades hon. Aldrig i helvete, tänkte jag för mig själv. För att komma undan gick jag med på att fundera på saken. Varför respekterade hon inte mitt nej? Varför tog hon för givet att jag behövde trugas? Varför behöver hon någon som får ut henne på promenader?! Hon kan väl samla ihop alla russin själv. Nu får hon tro att jag funderar och om hon frågar mig igen får jag helt enkelt upprepa att nej, jag föredrar att promenera själv. 

 

Stöttepelare

Stavgång idag för att hämta ett paket med nya färgpennor. Bra tempo till Salem – 20 minuter. Jag började hemresan i samma anda, men efter 10 minuter kändes det som att gå in i en vägg. Orken bara försvann; armar och ben kändes tunga och stumma. Jag fick sänka farten avsevärt och resten av vägen kändes tung.

En annan del av kroppen som oxå känns tung är magen och då menar jag insidan av magen. Jag har aldrig varit med om att få såna återkommande tvärstopp och det beror på Venlafaxin. Min mage fungerar vanligtvis en gång om dagen (ofta 2 gånger) och jag känner alltid en viss “aktivitet”: det “rör” sig därinne, cirkulerar, bubblar och signalerar när det är dax att gå på toaletten, men nu – nada, nothing, dött. Det är med hjälp av Microlax som jag får igång den, men så kan jag inte hålla på någon längre tid. I morgon ska jag till läkaren och trots att jag börjar må bättre tänker jag insistera på att byta medicin. Min kropp har 2 stöttepelare som helt enkelt måste fungera: magen och ryggen.

Tränar

Igår tog det bara 20 minuter till Salem och då orkade jag hålla tempot  uppe trots att merparten av sträckan består av uppförsbackar. Hemåt, nedåt, tog det längre tid. Kände mig rätt mörbultad efteråt…

Idag körde jag ett fullt gummipass och det var småtungt, men skönt. Jag har ökat på bendelen och låren kändes smått skakiga efteråt. Ryggövningarna var himmelska den här gången!

 

Biverkning

Igår skjutsade Pär mig till Salem där jag hämtade ett paket och sedan promenerade hem. Fy, tusan vad jobbigt det var! En känsla att tyngd och matthet som var rent obehaglig. Idag körde jag ett mediumpass med gummibanden och det kändes likadant. Jag har ingen ork! Det är som om jag inte har tränat eller rört på mig på flera år. Det började tungt, men jag tog det lugnt. “Ett set i taget…” Sedan kändes det bra, men när benövningarna lämnade mig darrig i benen och armövningarna var skitjobbiga, orkade jag inte fokusera och det gick utför, men jag slutförde passet. Innan jag klev in i duschen masserade jag in Tigerbalsam på ryggen. Jag har varit så satans trött efteråt och hela kroppen värker. Den här äckliga tröttheten och även upplevelsen av minskad muskelstyrka kan vara en av de mer sällsynta biverkningarna av Venlafaxin. Jag får ta upp det när jag träffar MR nästa gång. Det och en hel del annat….

Litania

25 plusgrader klockan 7!!! Jag tycker själv att jag börjar bli tjatig, men jag kan inte påminna mig en mer utdragen värmebölja, inte med de här temperaturerna. Fem i 8 gick jag till Salem och hämtade ett paket, det tog 30 minuter för uppförsbackarna kändes mordiska och jag gick en annan väg hem, mest nedför som tog 35 minuter. Fötterna kokade. Efter att ha duschat placerade jag fotpallen precis i korsdraget nedanför trappan och tillbringade en dryg timme där – det blåser en del idag och det var riktigt skönt. Sedan sov jag middag i en dryg timmer. Jäklar vad skönt! Jag avskyr den här värmen, men hur otroligt det än verkar har jag blivit van vid att svettas, att vara varm större delen av dagen med kortare stunder av torr svalka. Åh, så jag längtar efter att behöva ha på mig både strumpor och raggisar, långärmad tröja och kofta inomhus!! Jag tillhör inte de som längtar till sol och värme, så jag har inte ett uns dåligt samvete över att jag klagar, så det så.

Mina fristående raggisar.