Tag Archives: rönninge

Siesta

Posted on by 0 comment

Idag har det varit 25 grader som mest och det stämmer med SMHI:s prognos, så när jag gick ut i morse var jag bättre förberedd än i måndags: linne, prasselbyxorna och vatten. Det blev kanonobra! Himla skönt! Svalt och skönt i skuggan och inte för varmt i solen och jag kom upp i ett riktigt bra tempo. Det stod många bilar parkerade längs gatorna vid Rönninge skola och det brukar det inte göra och så här i mitten av juni kan det bara betyda skolavslutning. Ganska sent, eller?

Gullregn! Gyllengult mot en sommarblå himmel – de svenska färgerna dagen till ära.

Efter lunch blev jag trött och kände att huvudvärken lurade. Jag hade inte lust att göra något – det var för varmt. Vad gör man då? Jo, man går och lägger sig i ett nästan mörklagt sovrum och med fönstret på vid gavel. Siesta! Jag sov inte så mycket, men det var skönt att bara ligga där.

Jag lyssnade faktiskt på musik medan jag promenerade, men de låtar som var riktigt bra har jag redan haft med i bloggen. Det blir en favorit i repris för just idag fick den här låten fart på endorfinerna: ”Life itself” med Glass Animals.

Category: Hälsan, Musik, Rönninge | Tags: , ,

Värmepanik och kassa batterier

Posted on by 0 comment

När jag gick iväg för en Flaten-runda var klockan 10 i 10, det var molnigt (hade precis regnat) och 14 plusgrader. Jag tog en special-t-shirt (en sån där som torkar snabbt) under jackan, mjukisbyxor och keps. Svalt i skuggan, varmt i solen, svala vindar och småfuktigt – egentligen hopplöst att få ihop rätt klädsel. Kroppen kändes en aning mindre tjurig än igår, men det gick inte fort och det var inte behagligt för 5 öre. Värmepaniken kom och gick. Det var fåfänga som fick mig att behålla jackan på. Jag kände mig plufsig och den knallrosa t-shirten satt lite för trångt för att vara trivsam, men när jag kom fram till Konsum kände jag att jag inte stod ut mer, plufsig eller ej och slet av jackan. Halleluja! Armarna var blöta av svett eftersom fodret i jackan inte funkar med kortärmat. T-shirten klibbade fast längs ryggen. Fötterna sjöd av värme och insidan av mjukisbyxorna var blöt av svett. Jag hade inget vatten med mig eftersom det ju inte var mer än 14 grader, men det var ett misstag. Jag handlade mina blockljus och gick hem. Så fort jag kom innanför dörren hemma, slet jag av mig strumpor och byxor och hällde i mig vatten. Fullt utvecklad värmepanik! Svimfärdig, matt och illamående. Jag satte mig i soffan med vattenflaskan i närheten för att fylla i tränings- och matdagboken och upptäckte att stegräknaren hade dött. Trots att appen i mobilen visade att batteriet i räknaren var fullt fanns där inga livstecken vilket innebar att min mödosamma promenad inte hade registrerats. Mina värmepåslag påminner allt mer om regelrätta vallningar och de kommer oftare numera. Jag svettades, mådde illa, var maximalt irriterad på skit-batterierna från Kjell & Compani eller har stegräknare dött på riktigt – panik! Jag lade mig på golvet för att utnyttja den svala luften som kom in från den öppna balkongen. Andas. Andas. Andas… Ta det lugnt. Du behöver inte göra något egentligen. Slappna av. Vad beträffar stegräknaren – jag vet att jag promenerade i 1 timme och egentligen behöver jag inte veta antalet steg för de blir ungefär de samma varje gång. Vattenkonsumtionen kan jag skriva in manuellt. Vikt och kost behöver jag inte stegräknaren till. Det finns ingen som helst anledning till panik – jag är inte – jag upprepar – inte beroende av en liten stegräknare! Jag låg på golvet i 15-20 minuter tills jag var helt sval och tog mig sedan upp på fötter med mycket möda och stort besvär. Vid lunchen tog jag 2 Treo mot huvudvärk, drack min VLCD-kyckling-soppa och 5 muminmuggar med te medan jag försjönk i Stephen Kings oemotståndliga och märkliga värld i ”Det mörka tornet”. Jag fick liv stegräknaren när jag bytt batteri, men det är inte mer än 3 veckor sedan förra bytet. Skitkvalitet!

Alldeles i närheten av Rönninge Kungsgård ligger ett litet spa. Det är det röda huset som syns genom grönskan. Jag vet inte om jag lyckats få fram det härliga ljuset – spelet mellan ljus och skugga – som fick mig att ta bilden.

Pollen och öppna fält

Posted on by 0 comment

Igår, söndag, var det varmt – 27 grader – och jag var sänkt. Det blev en nödvändig vilodag. Det fläktade rejält och idag var det inte mer än 19 grader med riktigt svalavindar. Idag promenerade jag 65 minuter och hade ett riktigt bra tempo halva tiden. Sedan kändes benen lätt stumma och jag fick sänka den otroliga hastigheten. Det var skönt! Däremot har mina ögon haft det överjävligt idag pga pollen. De är röda, svider och kliar. Jag vill plocka ut dem och lägga dem mörkt och svalt. Idag har jag maxat Livostin-dropparna. Jag har plockat fram min sovmask som har en kyldel som kan stoppas in i masken och det är skönt!

 

Nedanför Rönninge Kungsgård finns ett härligt öppet fält som är så vackert så här års. Luftigt. Rymd. Grönska! Här vill moderaterna bygga flerfamiljsbostäder inklusive en strandpromenad. Länsstyrelsen säger nej pga strandskyddet, men det beslutet kommer att överklagas. Idioter! 

 

Vägning: 96,8 kg som innebär att jag har gått ned 1,5 kg sedan i onsdags. Mitt snabba agerande när lakritsfiskarna åkte ut var rätt. Jag har inte haft varken godis eller chips under långhelgen. Jag har haft kakor från Kaffestugan och efter varje middag åt jag 3 vaniljdrömmar och 3 schackrutor som efterrätt. Jag blev mätt, det var gott och jag kände inget behov av kvällsmål. Jag har oxå börjat lägga mig tidigare av den enkla anledningen att jag är trött och datorn är tråkig och där försvinner en ät-fälla.

Det var mors dag igår. Vi firar det inte, men säger naturligtvis grattis. Igår fick jag en så fin bild på FB från Selma och Elin som har bott hos Robin i 3 veckor nu. ”Till världens bästa mormor!” från Selma och Elin.

Att få må bra

Posted on by 0 comment

Jag stavgångade till Salem och skickade MBT-skorna i retur (136 pix för att jag ville ha ett kvitto i stället för snålvarianten för att ha koll på att de kommer dit de ska). Det tog 30 minuter dit och 40 minuter hem och jag blev så infernaliskt trött i armarna igen. Jag bar stavarna nästan halva sträcka hem och tyckte att den extra svängen kändes dubbelt så lång som vanligt och jag blev förvånad över att det inte handlade om mer än 40 minuter. Bitvis var det väldigt skönt och jag fick in ett bra flyt.

Dagens låtlisterepresentant blir Sia med den väldigt passande ”Never give up” för det är så det känns nu när jag vet att jag kommer att gå ned i vikt och att all träning definitivt har gett mig mer ork.

Den senaste månaden har jag upplevt en sällsam lyx av att få må bra. Morgonångesten har bara visat sitt fula tryne vid enstaka tillfällen. Jag är fortfarande ingen morgonmänniska, men vet nu att det känns bättre bara jag kommer upp och igång och det är sällan jag sover längre än till halv 9. Att få vakna med en kropp som väger allt mindre … jag saknar ord! Jag slipper ha dåligt samvete för att jag inte gör allt jag kan för det är precis det jag har gjort sedan den 2 januari. Jag blir väldigt uppmuntrad av Pärs och Elins stöd och heja-rop och jag känner mig inte fullt så värdelös längre. Jag mår så bra av den frid som råder här hemma; att det går bra för Elin i skolan och ute på praktiken, att Pär trivs med sitt arbete och att han står ut med att vi inte äter middag tillsammans mer än 1 gång i veckan. Det faktum att läslåsningen har släppt och jag känner samma läsglädje som tidigare är en enorm lättnad. Te & lässtunden är återigen dagens höjdpunkt. Tidigare orkade jag med 3, möjligen 4, träningspass i veckan och jag hade ofta ont efter promenaderna. Nu blir det oftast 6 pass varje vecka och jag blir otålig när jag blir förhindrad (då räknar jag inte med vilodagar) och jag får nästan aldrig ont efteråt. Sedan jag bytte ut Itrim-baren som kvällsmål mot en liten charktallrik har jag inte haft några problem med kvällstuggande. Jag har hittat både en massör och frisör på kila-ned-avstånd.

På vägen hem från Salem fick jag syn på en hare som skuttade fram och tillbaka längs en väg. Sedan kom en till! De hoppade om varann, kors och tvärs för att sedan sätta sig platt ned på några meters avstånd från varandra och bara glo på varandra. ”Ni kan ju inte stanna mitt i vägen!!” Sedan såg jag en bil längre upp i kurvan. ”Flytta på er!!” Bilen närmade sig och jag visste inte om jag skulle gå eller stå kvar och kanske bli vittne till en massaker. Bilen kom allt närmare. ”Härregud … skutta iväg då!!” Då upptäckte tydligen föraren hararna och sänkte farten tills den stannade helt och först då fick haruslingarna fart och satte iväg mot tryggare nejder. Jag kunde andas igen och fortsatte att gå. Egentligen ville jag springa fram till föraren och tacka för att han/hon sänkte farten. Vardagsspänning i Rönninge!

En bild som Pär tog för flera år sedan och som jag föll för eftersom det ser ut som om haren räcker lång näsa åt fotografen.

En skrämd råtta i trappor

Posted on by 0 comment

Youghurtkvarg med müsli och 1 ägg till frukost.

PANG! Tandvärk så in i …. Värkkombon. Borstade tänderna och väntade otåligt på att tabletterna skulle kicka in.

Nedför vår trappa, ut från gården, nedför fler trappor, mot stationen.

Upp för trappor, genom spärren, ut på perrongen. 10 minuter tills tåget skulle gå. Jag vankade fram och tillbaka hellre än att bara stå.

Mycket folk trots att morgonruschen var slut. Lyckades läsa trots att det babblades i telefon på både svenska och utrikiska och trots en dragspelare som spelade ”Besame mucho” (han spelar alltid den trots att det går månader mellan uppträdandena). Jag har samma förhållande till dragspel som Sten Broman…

Av på centralen och trapporna upp till Klarabergsvägen. Rulltrappa ned till Vasagatan, till vänster längs Vasagatan och sedan över till Kungsgatan där jag försökte hålla mig långt ute till vänster för att slippa takdroppet. Målet var Tehuset Danielsson (tebutiken). Många hekto te, en ny burk och en ny tehuva.

Omvänd sträcka tillbaka till centralen. Jag passerade 2 Espressohuse och var oerhört frestad att lyxa till med en varm choklad med extra vispgrädde. Jag stannade till utanför den ena och kunde se prislistan som avslöjade att det skulle kosta mig 45 riksdaler att lyxa till tillvaron. 45 kronor för varm choklad som endast är uppvärmd och med grädde som inte är äkta – det är inte försvarbart! Jag kilade vidare i min skrämd-råtta-stil uppför trappan till Klarabergsvägen, över gatan, genom spärren och nedför trappan till perrongen och 8 minuter kvar tills tåget skulle gå.

Jag såg en hel drös med panchisar i ena änden av perrongen och de kan vara stimmiga när de kommer i flock, så jag drog mig mot andra änden. En lärare med en skolklass i släptåg passerade mig inne i vagnen. Han ville väl längre fram i tåget, men där satt panchisarna, så de kom travande tillbaka och spred ut sig i min närhet. Skolklasser är oxå stimmiga och jag fixade inte att läsa. Jag lyssnade på bok och spelade i stället.

Rönninge. Nedför trappan från perrongen, uppför trapporna från stationen, uppför backen, in på Fiskaruddsvägen och sedan uppför trapporna till Engelsbergsvägen, in på gården och uppför den sista trappan. Hemma! Det tog 2 timmar tur och retur. Vad gör jag inte för att få dricka gott te?

Frisör & födelsedag

Posted on by 0 comment

Jag har kilat idag igen. Efter det senaste besöket hos Sax & Fön bestämde jag mig för att byta frisör. Vid Rönninge Port ligger ett relativt nybyggt hus och på bottenvåningen ligger en frisersalong som heter Unika. Jag beställde tid och idag kilade jag dit och klippte mig. Samma lyxiga känsla av tillgänglighet som när jag kilar ned till Bitte för att få massage. Vad ska jag till Stockholm och göra egentligen? Det var E som klippte mig och jag är väldigt nöjd! Vi diskuterade, hon lyssnade och hon klippte och det är så skönt – hårbotten har tillgång till syre igen. Jag bokade en ny tid direkt och det har jag inte gjort med någon annan frisör än Rosie.

De har inrett med ek – mitt favoritträslag.

Bakgrundsmusiken hos Unika bestod av lugna, behagliga låtar och det var en som fångade mitt öra extra mycket: ”Love” med Lana Del Rey. Det blir en låtlisterepresentant från frisören.

Igår, den 26 februari 2017 fyllde min blogg 10 år. TIO ÅR! ”Mitt liv i ord” var inkvarterad hos Bloggplatsen.se innan jag flyttade den till den här adressen. Jag har skrivit 4927 inlägg på den gamla adressen och här är det 771 inlägg om jag inte räknar med det här. Jag tycker om att blogga, att skriva!

 

Rönninge & Huddinge

Posted on by 2 comments

Vägning: 101,1 kg som innebär en minskning med 1,2 kg sedan igår och 1,6 kg under den senaste veckan. Och ja, jag vägde mig idag igen eftersom jag var så missnöjd med gårdagens resultat. Nu märker jag en skillnad när det gäller hur kläderna sitter. Jag har ett par chinos som är de byxor jag använder när jag ska ut bland folk och vill se hyfsat anständig ut. Idag märkte jag att de sitter lösare runt midjan. Så pass mycket lösare att jag kan dra ned dem utan att knäppa upp knappen eller gylfen. Det är inte resår i linningen. Sug på den!

Pakethämtarpromenad, 6 km på 70 minuter. Det var skönt! Min ork blir allt bättre, jag är uthålligare och benmusklerna är starkare. Sedan jag bestämde mig för att bli en trapptämjare, i somras, har jag inte använt rulltrappa eller hiss. På något enstaka ställe har det inte funnits annat än rulltrappa eller hiss, men det har varit undantag. Det går av sig själv och när det går av sig själv, så fungerar det. Tack vare att jag åkte till Itrim nu ikväll lyckades jag få ihop 10,000 steg.

10,000 steg på en dag.

Jag var på min första av tre (obligatoriska/rekommenderade) workshops på Itrim i Huddinge. Jag och 7 damer plus min egen hälsocoach IB. Det var mest information och småprat, de som ville fick berätta hur de tyckte att det fungerar. I vanlig ordning fanns det en som gärna berättade och kommenterade, en som gav mig intryck av att vara vettig, en som inte sa något förrän i slutet och så jag som bara ville hem. Jag som inte kände att någon annan delade min problematik: att inte tycka om mat, att ha gått upp i vikt för att jag har ätit, inte för mycket utan fel. Jag har noll behov av gruppstöd. Jag får ingen energikick av att prata i grupp eftersom det alltid stannar på ytan. I övningsboken som jag fick vid tillfället för kontraktskrivandet i december finns ”Workshop 1” med flera frågeställningar och övningar, men IB tog inte upp något av det. Jag har en känsla av att jag inte kommer att få så mycket användning av boken trots att jag inte använder Itrims app (jag kunde välja mellan de alternativen). Min stegräknare och Fitbit-appen plus en anteckningsbok där jag skriver vad jag äter, hur mycket jag tränar och vad jag väger fyller samma funktion.

Klockan 10 i 18 en onsdagskväll är perrongen tom. Rusningen är över. Lätta slöjmoln över en himmel som mörknar allt mer, men ljuset dröjer sig kvar lite längre för var dag. Kallt och stjärnklart.

Skor och flaskvatten

Posted on by 0 comment

Jag har promenerat både igår och idag. Igår blev det nästan 6 km, men idag blev det bara 3,5 då jag gick tur och retur Salem utan omvägar. Idag hade jag MBT-skorna och jag hörde hur fötterna utbrast ”Halleluja!”. Speciellt högerfoten (som är lite större) som blev väldigt klämd av vinterkängorna under gårdagens promenad. Tårna domnade bort och värkte resten av dagen. De värkte för säkerhets skull när jag skulle ut idag och närmade mig vinterkängorna… Skorna är för smala över tårna – jag har korta och breda fötter som faktiskt är väldigt gulliga, men det är knepigt att hitta bra skor. Jag har beställt ett par skoblock som jag hoppas kan hjälpa till att töja ut dem.

Det händer att jag köper vatten på flaska, men det är väldigt sällan. Det är så löjligt dyrt och onödigt eftersom vi har så gott vatten i Rönninge. Dessutom är det ganska svårt att hitta flaskvatten utan kolsyra eller smak. Jag kan inte dricka kolsyrat vatten vilket även jag tycker är knäppt eftersom jag inte har några problem med att drick läsk eller cider. Idag fick jag (kran)vatten på min kvarn  när jag läste följande på en mjölkförpackning: ”En flaska vatten i affären kostar lika mycket som 2000 flaskor från kranen. Flaskvatten är sämre för miljön – de har åkt flera mil med lastbil. Medan vattnet från kranen inte släpper ut några avgaser alls.” 2000 flaskor med kranvatten. Nu när jag klunkar vatten från morgon till kväll använder jag min knallrosa Klean Kanteen-flaska. 

Det går en gräns

Posted on by 0 comment

Jag promenerade till Salem (20 minuter) och via tennishallen hem (40 minuter). Enligt min stegräknare är det 5 kilometer dvs. en halv mil. Det var ett makalöst vinterväder med knallblå himmel, en sol som orkat upp över horisonten (det var vid 10-tiden) och 10 minusgrader. Livsandarna vaknade. Men det går en gräns här i Rönninge/Salem. Gränsen utgörs av järnvägen och det handlar om plogning. På min sida plogas bilvägar och parkeringar. Punkt. Absolut inte trottoarer och knappt gångvägar. När jag har passerat järnvägstunneln vid Hagavägen och kommer till gångbron mot Salem, så är framkomligheten föredömlig. Skillnaden är så tydlig att det är pinsamt! På hemvägen var det plogat fram till ”tennisbron” över järnvägen där jag fick trippa fram i tidigare fotspår hela vägen ned till tennishallen. Där finns en parkering och en bilväg, så där var det plogat. Suck. Samma sak varje vinter.

Jag har minskat skärpan och lagt till en vinjett, men inget mer. Vilket ljus!

Jag funderar en hel del på orsakerna till ångestattacken i tisdags. Pär påpekade att jag ju har haft den här förändringen i tankarna länge och när den väl påbörjas slappnar jag av samtidigt som jag stressas just för att förändringen är så avgörande. Krasch! Det handlar oxå om mina rutiner. Jag älskar mina rutiner! Det är de som får mig att fungera, som gör att jag slipper tänka och det är de som gör mig oflexibel och att jag stressas när de ruckas på. De 2 senaste dagarna har jag tagit tillbaka en del av dem genom att få äta ordentlig mat, men framför allt genom att jag har gjort det på de tider jag har blivit så van vid. Känslan av det kaos som förändringen fört med sig har minskat. Men. Jag mår inte toppen direkt. Ångesten lurar i bakgrunden och jag kan inte bestämma mig för om jag ska dämpa den med en ökad dos av Lyrica eller inte. Jag känner igen ångesten från vintern 2011/12 för plötsligt står jag inte ut med tystnad, så jag lyssnar på en bok hela tiden om jag inte tittar på film med Elin. Jag har inte haft min läs & testund på ett par veckor eftersom jag inte kan koncentrera mig på sammanhängande text. Jag brukar tycka om att lufsa runt i en mörk lägenhet, men nu tänder jag nästan alla lampor när det skymmer vid 16-tiden. Det är inte bra. Inte bra alls.

 

 

Category: Hälsan, Rönninge, Vikten | Tags: , ,

Juldagsfunderingar

Posted on by 0 comment

Julen kan vara mysig. Julen kan vara en prövning. Julen är inte likgiltig. Varje år skrivs det och tycks det om alla som är ensamma just kring jul. Det finns de som är ofrivilligt ensamma och som mår dåligt av det och så finns det de – vi – som väljer att vara ensamma och som inte mår dåligt av det. Jag kan inte låta bli att undra om de som mår dåligt under julen, mår dåligt för att det är en prövning eller för att de upplever det som att de inte lever upp till omvärldens förväntningar och märkliga krav på hur julen ska upplevas? Det anses bättre att fira jul tillsammans med fullständiga främlingar än att sitta ensam. Ensam är ett fult ord så här års.

Jag har upplevt några olika konstellationer genom åren. När jag bodde hemma rådde rutiner och traditioner. Utomhusgranen tändes på lucia, inomhusgranen kläddes dagen före dopparedagen medan ”Beatrix Potters jul” gick på tv:n i bakgrunden med dansande grisar och möss. Storhandlingen på Obs! (det heter Stora Coop numera) klarades av någon vecka innan jul och skinkan griljerades en viss dag. När Elin var liten firade vi jul hemma på Fornbacken med svärisarna som kom ned från Luleå. Det var nog ungefär när vi flyttade hit till Rönninge som vi började fira med Vårat Gäng hos svärisarna på Klara Östra och det har vi fortsatt med. Julen 1999 dog pappa och det var några jular efter det som var extra tunga. Julstämningen har allt svårare att infinna sig. Jag mår dåligt av att det börjar julhetsas redan i oktober och som motreaktion har jag tvingat fram en allt mer nedtonad jul här hemma. De senaste åren har vi inte ens haft en gran utan bara en bordsgran från Clas Ohlson. Det är knappt att nyårsfyrverkerierna har tystnat innan jag river ner de få juldekorationerna. Äntligen vardag igen!! Jag mår illa av frossandet vid julbordet. Svärmors julmat är den godaste utan konkurrens, men mängden… Det är äckligt när man tar om både 2 och 3 gånger av sillen & potatisen innan man ens har kommit till varmrätterna som det oxå äts flera portioner av. Lite senare blir det fikabröd och julgodis. ”Ät mer annars får vi äta julmat fram till påsk!” Hur lite mat svärmor än gör, så är det ändå för mycket. Ingen annan gång under hela året äts det så mycket mat och jag undrar varför?! Urgamla traditioner som hänger i sedan jordbrukssamhället när man arbetade hårt, slaktade djur under hösten och verkligen unnade sig till jul. Den här julen talade jag om för Pär, en månad i förväg, att jag inte hade för avsikt att följa med. Han blir inte lika upprörd längre, har väl resignerat, men han fick ur sig något om att det kanske inte vore för mycket begärt om jag följde med därför att han och de andra ville det. Varför skulle någon vilja ha mitt motvilliga sällskap? Jag har firat både julaftnar och nyårsaftnar med hjälp av flera extra Lyrica som har gjort mig behagligt avtrubbad och sedan dödstrött och så vill jag inte ha det. Jag har aldrig bett någon göra något/följa med på något ”för min skull”. De ska vilja det själv, annars gör det hellre ensam. Så igår var jag ensam hemma med Bibbi och Selma. Lugnt och skönt. Sov ett par timmar i soffan. Jag åt lasagne av märket ”Familjen Dafgårds” och det var gott. Ingen julmusik. Ingen Kalle Anka. Ingen alkohol. Inget prat. Det är en god jul för mig.

Category: Allmänt | Tags: , , , , ,