Dränerad

Igår råkade jag ta kvällsdosen av Lyrica 2 gånger. Det förvånade mig egentligen inte eftersom jag känner mig snurrig och förvirrad större delen av tiden, men efter det ansträngande gummipasset blev det, tillsammans med Lyrica, en knockout. Jag lade mig före 23 och minns inget mer innan mobilen larmade kvart i 7. Det går inte att förneka att det var makalöst skönt att sova oavbrutet i nästan 8 timmar, drogad eller ej. Jag lämnade prover i morse inför läkarbesöket den 30:e och jag gjorde det på fastande och utan morgonmediciner (även om jag inte vet om det var nödvändigt…). Det blev buss båda vägarna för jag hade ingen fysisk ork att gå någon av vägarna. Det känns konstigt på ett obehagligt sätt att inte orka. Jag var den enda som väntade på provtagning 20 i 8 och det var den urduktiga sköterskan som tog provet (jag minns aldrig hennes namn!) utan att det kändes och utan att lämna ett blåmärke. Jag var ute vid bussen igen mindre än 10 minuter efter att jag gått in. Matt, snurrig och med begynnande huvudvärk. När jag klev av bussen i Rönninge fick jag ett infall och gick till Kaffestugan och köpte färska frallor. Det är makalöst lyxigt att kunna köpa bröd som bakats bara ett par timmar tidigare och på gångavstånd hemifrån! Väl hemma slukade jag 2 frallor med soltorkade tomater och 2 muggar te. Gud så gott!! Sen lade jag mig. Jag trodde jag skulle somna på stört, men huvudvärken var ett dunkande faktum. Jag låg där till halv 13, sov en stund, slumrade större delen av tiden. När jag vaknade tog jag 2 Treo och gjorde lunch.

Kommer ni ihåg solfjädern jag skrev om för ett par veckor sedan? Den har många år på nacken och har suttit uppspänd på väggen som dekoration i perioder och nu har den gått sönder. Den varma sommaren knäckte även den… Plast torkar och blir skört, så enkelt är det. Något som inte visade sig vara lika enkelt var att köpa en ny på nätet. Det finns mest engångsvarianter i papp för fester och jippon. Till slut hittade jag awendela.se, men det var en av de märkligaste sidor jag varit inne på. Sortimentet är brett, men 95% av det fanns inte i lager och kunde inte beställas!! Det var på gränsen till omöjligt att förstå koderna för de olika varianterna. Jag hittade en som var fin, men blev så osäker på om jag verkligen skulle få just den om jag beställde, så jag gjorde en till sökning. Fyndiq.se dyker ofta upp, så jag kollade där (jag har beställt där ifrån tidigare) och vad hittar jag om inte 2 av de solfjädrar som jag blev intresserad av hos awendela.se. Jag beställde båda, en av plast och en av trä.

Påfågelmönstrad med paljetter o brodyr på nylon (?) med plastfäste.

Blommönster tryckt på sidentyg med träfäste.
Ingen av dem är någon dyrgrip, men de fyller sin funktion och jag tycker att de är riktigt fina.

 

Livsrapport

Det går lång tid mellan blogginläggen och de gånger jag skriver är det inte så upplyftande. Mest klagovisor. Mitt liv, min tillvaro känns inte upplyftande. Det är tungt. Det känns torftigt. Mina nitiska rutiner gör att jag känner mig låst, men jag har ingen ork/lust/motivation/mod att rucka på dem. Det som har inverkat mest negativt är hälsporren som jag började känna av redan förra sommaren och som bekräftades under hösten och som blev riktigt jävlig mot slutet av året.  Igår var jag på min 10:e (?) laserbehandling och det går åt rätt håll. Nu kan jag anstränga/irritera hälen utan att få böta för det i flera dagar. I och med att den värsta irritationen har lagt sig kan jag använda MBT igen och det känns oerhört bra. Nu blir det 1 månads uppehåll i behandlingarna, så att det får en chans att läka ut av sig själv eller om det går åt andra hållet, så tar JA i med hårdhandskarna.

Vikten har ökat i stadig takt i och med hälsporren som satte en käpp stock i hjulet för allt vad promenader heter. Det är oxå jäkligt knepigt att se till att äta mindre eftersom jag rör mig mindre och det är det vågen meddelar mig de gånger jag vågar kliva upp på den. 103,7 är det senaste beskedet, så det där Aldrig mer 100!! som jag gapade om för 1 år sedan känns avlägset. Jag hoppade av Itrim och det har jag inte ångrat för jag vet att de inte har möjlighet att hjälpa mig mer än de har gjort. Det är inte på grund av det som jag har gått upp i vikt. Det är på grund av ogynnsamma omständigheter. Jag gör mitt bästa och gör små justeringar för att få läget under kontroll. Visserligen är det senaste viktbeskedet inget att hurra för, men det innebar ändå en minskning med 0,6 kg på 3 veckor. Det är kvällstugget som är och förblir min största stötesten.

Det är 3 månader sedan Elin flyttade hemifrån och 3 månader sedan Mio flyttade hem till henne. Vi har börjat kalla honom för Dyrgripen av 2 anledningar: han är oss – och särskilt Elin – väldigt kär och han har kostat Elin många sköna tusenlappar i veterinärkostnader och Pär har fått köra de  både akut och mindre akut. I dagsläget mår Elin hur bra som helst i sin självständighet och Mio mår oxå bra även om han har levermediciner och Critical Care som han behöver dagligen. Elin och Mio har fått en oerhört nära kontakt till följd av det här och att ge honom medicin och CC går som en dans numera.

Han är en dvärghermelin med betoning på dvärg för han väger mindre än vår knubbis Bibbi.

 

Bibbi, ja… Hon är singel och kommer att så förbli, men för att hon inte ska känna sig alltför ensam – vilket hon inte visar några som helst tecken på – så har vi en kartong där vi bäddat med handdukar där hon får vara tillsammans med ett salladsblad och lite hö och som jag sen tar med mig till vardagsrummet där jag äter lunch och så håller vi varann sällskap.

Övervåningen. Pär har satt upp takpanel helt själv (jag har hjälpt till att hålla vid 2 tillfällen) medan han lyssnar på Metallica. Han har jobbat med det i stort sett varje kväll efter sitt vanliga arbete och hela helgerna. Han har dessutom tapetserat om alltihop helt själv inklusive en fototapet som finns endast i hans NördKårner. Han färdigställer den nu och kommer att återställa hela den delen av övervåningen och efter det är det dax att ställa tillbaka allt som vi packat ned i lådor och där kommer jag in i bilden igen. Jag är bra på att ställa i ordning och på att städa. Han har varit tvungen att arbeta med fullspäckade flyttkartonger staplade upp till öronen som han har roddat runt efter behov. Det är en välsignelse att han faktiskt tycker att det är roligt och tillfredsställande att renovera själv. Han är fantastisk, tycker jag.

Svärmor är döende och har varit det ett tag nu. Hon bor hemma, men åker in akut med ojämna mellanrum. Svärfar lever varje dag med ständig oro och sorg. Svägerskan bor närmare än vi gör och är där så ofta hon kan och orkar. Pär har för vana att åka dit på torsdagar och laga middag åt dem. Elin har följt med ett par gånger, men inte jag. Jag är för feg. Sjukdom på den nivån är mer än jag kan hantera.

Läsrummet. Vilrummet. Min oas. Jag sitter där flera gånger om dagen och definitivt med mitt kvällste. Jag läser eller lyssnar på bok och spelar. Den senaste förkylningen förde med sig att jag sov där i 2 veckor på grund av hostan. Jag har en rullgardin oxå som pricken över i. Nu är vi inne i april, så snart kan jag lyssna till koltrastens sång i stället för Metallica.

Jaha, nu vet ni mer om dagsläget hos familjen Sundbäck i Rönninge.

En bild som Pär tog för flera år sedan och som jag föll för eftersom det ser ut som om haren räcker lång näsa åt fotografen.

Smärta

Jag sover sällan bra natten innan jag ska iväg på någonting t.ex. laserbehandling. Jag är rädd för att försova mig för det har hänt. Idag kom jag upp i tid. Trött, ont, leds. På tåget satt jag och spände mig och fick ont i ryggen och så var det en kille som stank vitlök. Att ta sig upp från Stockholm Citys djupa djup. Ont, ont ont till rulltrappan. Ont, ont, ont ut på Vasavägen där jag upptäcker att jag inte har någon som helst ork, så det var tur att jag tog det tidigare tåget. Ont i hälen, ont i ryggen. Fot. Rygg. Fot. Rygg. Fot. Rygg. Apoteket för att köpa tigerbalsam och hämta ut Stilnoct. Fot. Rygg. Fot. Rygg osv fram till sjukgymnasten som var aningen försenad idag. Jag drog ned småpratet till noll och JA lasrade min häl och sedan gick jag  haltade jag ut igen tills nästa måndag. Ont, ont, ont, till tebutiken. Ont, ont, ont, till Centralen. Ont, ont,ont ned till tåget. En viss vila. Jag kliver av i Rönninge och det gör ont, ont, ont. Stationshissen ned och sedan ett medvetet steg i taget tills jag äntligen var hemma igen. Jag får av mig ytterkläder, klarar av toalettbesöket, men sedan lägger jag mig i vilrummet.Horisontalt viloläge med fluffig filt. Jag somnade efter ett tag. Det känns så lyxigt att ha Elins gamla rum att dra sig undan i.

Laser

Laserbehandling. Det oplanerade uppehållet i och med att jag avbokade förra gången innebar ett mindre bakslag även om jag, i det stora hela, har mindre ont än vid första besöket. Nu ska vi göra 2 täta behandlingar och jag ska tillbaka redan på fredag.

Årets första och förmodligen enda semla och den kommer naturligtvis från Rönninge Kaffestuga (fotot är deras)!

Intensivt

De senaste veckorna har varit intensiva. 

De idiotiska glasögonen som jag sett fram emot ledde till besvikelse och ångest. De ligger i sitt fodral nu och jag jobbar på att orka ta mig hela jävla vägen till optikern och argumentera med dem igen. Blä.

Pär har varit sjuk; han “kraschade” på sitt alldeles speciella vis genom att sova i närmare 2 dygn och sedan fortsätta på samma sätt. Jag blir oroligare för varje gång. Jag är övertygad om att krascherna kommer med tätare intervaller och kanske slutar i kraschen med stort K.

Selma blev dålig och hela familjen blev, som vanligt, engagerad. Sedan dog hon. Det är en vecka sedan och jag är stum av saknad. Så sent som i morse var jag väldigt nära att säga “God morgon, Selmis!” när jag hälsade på Elin.  Som jag brukade göra. Marsvinen lämnar tomrum efter sig när de försvinner, men Selma var med på ett annat sätt i och med att hon snodde runt fötterna på oss och ville vara med och tomrummet känns större…

Elin ska flytta hemifrån! Hon har hittat en etta på 32 kvm här i Rönninge. Igår skrev hon på kontraktet och om drygt 2 veckor får hon nycklarna. Pär och hon var på visning för bara 2 veckor sedan och jag följde med på en andra titt tisdagen efter. Den är så mysig! Ett fräscht badrum och ett rejält kök, sovalkov och fönster mot föreningens grönområde. 20 minuters promenad härifrån (vid  Nytorpsskolan längs en av mina vanligaste promenader) och med busshållplatsen utanför porten. En liten förening. Pär och jag finns med i bakgrunden rent ekonomiskt, men det är hon som står som ägare. Elin och Robin gjorde slut för någon månad sedan efter att det hade varit på gång en längre tid. I och med det försvann möjligheten till samboende och även hennes sug efter att bo så nära Stockholm som möjligt (han bor i Örnsberg). Så dyker den här lilla lyan upp som en skänk från ovan (en skänk på 1,5 miljon vill säga…) och så – tjong! – flyttar vår snorpa hemifrån lagom till jul.

När vi ändå lånar pengar till lägenhetsköpet, så lånar vi lite extra för att äntligen göra något åt övervåningen.  Och så ska vi byta ut bänkbelysningen i köket. Och sen ska vi tapetsera om i Elins rum och ställa in en extrasäng, en fåtölj, en lampa och ett bord och sen kommer jag att få en läshörna medan Pär får den efterlängtade nya teven med surroundljud-system.

Det har varit intensivt och det verkar inte lugna ned sig än på ett tag.

Hans å Bob med Frasse.

Mörker

En promenad runt Flaten på 60 minuter. Det gick tungt. Benen kändes stumma och jag fick aldrig kläm på andningen. Dessutom var det mörkt. Löjligt mörkt. Decembermörker. Det är bara 3 veckor kvar tills det vänder! Det har blivit ett psykologiskt avgörande datum för mig, särskilt som det så sällan finns snö förrän i januari.

Vi har fått ett nytt konstverk i Rönninge. Pär och jag var med och röstade fram “Mina paradisfåglar” av konstnären Linda Shamma. Det invigdes den 12 november.

En stolpe med en sittpinne där en paradisfågel sitter uppflugen.
3 ljusglober i varma färger som lyser i mörkret. Jag tycker om det!

Mycket

Jag promenerade 65 minuter i MBT-skorna och med den tunna jackan för nu är det barmark och plural plusgrader. Det var ganska skönt, men jag vet inte hur jag ska komma till rätta med tårna på högerfoten. De domnar. Förr eller senare domnar de och det spelar ingen roll vilka skor jag har eller om det är med eller utan snörning. Det gör ont och det värker ett tag efter att jag har befriat fötterna från skorna.

Planerad inflyttning om ett halvår…

Pär är sjuk, han har kraschat igen och sovit i ett par dygn. Selma är riktigt dålig med en otrevlig parasit i magen och en bakteriell infektion. Pär och jag åkte till veterinären med henne igår eftermiddag på en akuttid eftersom hon inte äter själv. Elin arbetade; hon hade ett av sina återkommande uppdrag för Nannyakuten. Vi tillbringade 2,5 timme hos veterinären – att åka in akut medför inga som helst fördelar eftersom man passas in mellan de bokade patienterna, så att vänta är det som gäller, men en extra avgift på en dryg tusing har de fräckheten att ta ut – och Elin mötte oss där när hon slutat och så åkte vi hem tillsammans. Det blev pizza till middag. En middag som vi åt kvart i 20 på kvällen. Jag kämpar på med brillorna och börjar – tyvärr – vänja mig vid att aldrig se riktigt tydligt. Boken jag läser just nu har jag hållit på med ovanligt länge just pga. glasögonen. Jag har ingen lust att ens försöka läsa. Jag kan inte koncentrera mig. Det hänger över mig som ett dåligt samvete. Jag är hjärtligt trött på det! Det är möjligt att Elin flyttar hemifrån snart. Vi har lämnat bud på en etta här i Rönninge och vi väntar otåligt på besked från mäklaren. Det finns tydligen en spekulant till. Det är mycket nu och inte mycket av det är positivt. Jag reagerar genom att dra mig inåt, att bli oåtkomlig för att kunna processa allt i stillhet och det är inte alltid det som är bäst för mig. Nödutgången finns kvar…

 

 

2 promenader

Igår gick jag en omväg till apoteket och en omväg hem. Det tog 70 minuter och var skönt!

Idag gick jag runt Garnudden. Det tog 75 minuter och var inte skönt för 1 öre. Jag provade “walking meditation” – jag är nyfiken på meditation över huvud taget – just för att jag kan utföra det medan jag är i rörelse eftersom jag mår som bäst när jag promenerar jämfört när jag bara sitter (och får ont i svanskotan och ryggen…). Samtidigt är det motsägelsefullt för meditation handlar väl om fokusering och koncentration? Jaja. Jag provade en 28-minutersvariant och även om jag tycker att den var småfånig lyssnade jag till slutet, men jag ändrade inte åsikt om det småfåniga. “Du känner dig stark och lycklig, kärleksfull och generös”. Typ. Fan heller, tänkte jag. Jag mår skit just nu och har ont överallt, jag känner mig inte kärleksfull – särskilt inte mot mig själv –  och allt annat än generös för alla andra som lyckas gå ned i vikt kan dra dit pepparn växer! Typ.

Den här vyn får mig att må bra: stammar! Stammar betyder träd och jag älskar träd!

PS! Jag fick tid hos terapeuten här i Rönninge den 16 augusti.

Siesta

Idag har det varit 25 grader som mest och det stämmer med SMHI:s prognos, så när jag gick ut i morse var jag bättre förberedd än i måndags: linne, prasselbyxorna och vatten. Det blev kanonobra! Himla skönt! Svalt och skönt i skuggan och inte för varmt i solen och jag kom upp i ett riktigt bra tempo. Det stod många bilar parkerade längs gatorna vid Rönninge skola och det brukar det inte göra och så här i mitten av juni kan det bara betyda skolavslutning. Ganska sent, eller?

Gullregn! Gyllengult mot en sommarblå himmel – de svenska färgerna dagen till ära.

Efter lunch blev jag trött och kände att huvudvärken lurade. Jag hade inte lust att göra något – det var för varmt. Vad gör man då? Jo, man går och lägger sig i ett nästan mörklagt sovrum och med fönstret på vid gavel. Siesta! Jag sov inte så mycket, men det var skönt att bara ligga där.

Jag lyssnade faktiskt på musik medan jag promenerade, men de låtar som var riktigt bra har jag redan haft med i bloggen. Det blir en favorit i repris för just idag fick den här låten fart på endorfinerna: “Life itself” med Glass Animals.

Värmepanik och kassa batterier

När jag gick iväg för en Flaten-runda var klockan 10 i 10, det var molnigt (hade precis regnat) och 14 plusgrader. Jag tog en special-t-shirt (en sån där som torkar snabbt) under jackan, mjukisbyxor och keps. Svalt i skuggan, varmt i solen, svala vindar och småfuktigt – egentligen hopplöst att få ihop rätt klädsel. Kroppen kändes en aning mindre tjurig än igår, men det gick inte fort och det var inte behagligt för 5 öre. Värmepaniken kom och gick. Det var fåfänga som fick mig att behålla jackan på. Jag kände mig plufsig och den knallrosa t-shirten satt lite för trångt för att vara trivsam, men när jag kom fram till Konsum kände jag att jag inte stod ut mer, plufsig eller ej och slet av jackan. Halleluja! Armarna var blöta av svett eftersom fodret i jackan inte funkar med kortärmat. T-shirten klibbade fast längs ryggen. Fötterna sjöd av värme och insidan av mjukisbyxorna var blöt av svett. Jag hade inget vatten med mig eftersom det ju inte var mer än 14 grader, men det var ett misstag. Jag handlade mina blockljus och gick hem. Så fort jag kom innanför dörren hemma, slet jag av mig strumpor och byxor och hällde i mig vatten. Fullt utvecklad värmepanik! Svimfärdig, matt och illamående. Jag satte mig i soffan med vattenflaskan i närheten för att fylla i tränings- och matdagboken och upptäckte att stegräknaren hade dött. Trots att appen i mobilen visade att batteriet i räknaren var fullt fanns där inga livstecken vilket innebar att min mödosamma promenad inte hade registrerats. Mina värmepåslag påminner allt mer om regelrätta vallningar och de kommer oftare numera. Jag svettades, mådde illa, var maximalt irriterad på skit-batterierna från Kjell & Compani eller har stegräknare dött på riktigt – panik! Jag lade mig på golvet för att utnyttja den svala luften som kom in från den öppna balkongen. Andas. Andas. Andas… Ta det lugnt. Du behöver inte göra något egentligen. Slappna av. Vad beträffar stegräknaren – jag vet att jag promenerade i 1 timme och egentligen behöver jag inte veta antalet steg för de blir ungefär de samma varje gång. Vattenkonsumtionen kan jag skriva in manuellt. Vikt och kost behöver jag inte stegräknaren till. Det finns ingen som helst anledning till panik – jag är inte – jag upprepar – inte beroende av en liten stegräknare! Jag låg på golvet i 15-20 minuter tills jag var helt sval och tog mig sedan upp på fötter med mycket möda och stort besvär. Vid lunchen tog jag 2 Treo mot huvudvärk, drack min VLCD-kyckling-soppa och 5 muminmuggar med te medan jag försjönk i Stephen Kings oemotståndliga och märkliga värld i “Det mörka tornet”. Jag fick liv stegräknaren när jag bytt batteri, men det är inte mer än 3 veckor sedan förra bytet. Skitkvalitet!

Alldeles i närheten av Rönninge Kungsgård ligger ett litet spa. Det är det röda huset som syns genom grönskan. Jag vet inte om jag lyckats få fram det härliga ljuset – spelet mellan ljus och skugga – som fick mig att ta bilden.