Julafton

Minus 6 grader, snö och sol. På självaste julafton! Det är man inte bortskämd med direkt. Jag gick den första riktiga promenaden på flera veckor och det gick långsamt i 55 minuter, men det var inte tungt och det var ljuvligt att komma ut, ut, UT!

Förra helgen blev Elin sambo med sin Robin, men i fredags åkte han till sina föräldrar i Skåne för att fira jul. Elin kände sig lite ensam, så hon och Mio kom hem till oss igår för att sova över till idag. Efter frukosten bytte vi julklappar som vanligt. Vi hade köpt en pall i rosa sammet med förvaringsmöjligheter som hon hade önskat sig. Jag fick en väldigt fin sjal i ljust grått med blommönster i rosa och gult och så ett presentkort hos Bokus. Julefröjd! Pär och Elin firar jul hos svärfar och jag firar för mig själv. Jag sitter faktiskt i vardagsrummet med Kalle Anka på tv:n (Robin Hood just nu). Vi åt ett litet julbord tillsammans med Elin igår, så idag skippar jag julmaten. Det blir nog bara te och mackor.

Energi

Det är en lyx att ha energi nog att klara av vardagen. Det är en lyx att vakna utan ångest eller Hur-fan-ska-jag-ta-mig-igenom-den-här-dagen-känslan. Visserligen blev inte den hoppfullt planerade promenaden av. Jag var trött i morse och vaknade med huvudvärk (jag behöver köpa nya kuddar…), men när jag väl kommit ur sängen och var igång har allt gått i ett; energifyllt stökande med julklappsinslagning, tvätt, orkidé-vattning och allmänt planerande som att åka till Mall of Scandinavia någon gång under Pärs jullov. Det kan låta som en struntsak, men för en vecka sedan kändes det absolut, fullständigt, totalt omöjligt. Nu är det någonting att se fram emot. Vi brukar äta indiskt när vi är där – mums!

Triss

Idag är jag tacksam för …

… att jag kom iväg på en kortare promenad – ute för första gången sedan i torsdags!

… den mugg med svart vinbärste som jag drack efter promenaden – perfekt balans mellan styrka och sötma och så gott!

… att jag fick väldigt bra hjälp när jag ringde Tele2 angående min mobil som nog kommer att behöva läggas in för att ta reda på varför det skrapar så förbaskat i lurarna.

Trötthet

En förhärskande trötthet råder hemma hos Pär, Bibbi och mig. En trötthet med rötterna i långvarig, gnagande ångest. Efter röntgenutflykten i onsdags har jag inte gjort nåt. I torsdags hade jag inga planer på att komma ut & iväg. I fredags hade jag såna planer och förhoppningar, men jag kunde inte vakna. Det gick inte! Jag bara somnade om hela tiden och så plötsligt var klockan kvart i 11 (i torsdags sov jag till halv 12…). Litanian kan utökas med daglig huvudvärk  och ett lätt illamående mer eller mindre hela tiden. Men idag! Idag kom jag iväg tack vare att ångesten sparkade mig i röven och ut & iväg. Jag ville bort, bort, bort, så jag gick långt, långt, långt nämligen Landet Runt de luxe som är inklusive svängen vid Sjövretsvägen. Vid 9-tiden en lördag är det inte mycket folk ute och det uppskattade jag. Jag valde ett långsamt tempo, lyssnade på musik och lät tankarna bara flyta förbi. En tanke fastnade och den handlade om mina odubbade IceBugs som jag hade på mig för att få lite omväxling. “Vanliga plattfotsskor” som jag kallar dem och att det är en större utmaning att gå med dem än med MBT för med MBT kommer hållningen utan att jag behöver tänka på det. När jag går med IceBugs måste jag aktivt använda magmusklerna för att jag inte ska gå dubbelvikt som en fällkniv mot slutet av promenaden. 90 minuter tog det och låren kändes dubbelt så stora som vanligt. Jag var grymt trött i fötterna och jag fick ont i höften. Håhåjaja.

Längs Sjövretsvägen.

Jag tog inte min vanliga 2-timmars-lunch med Netflix utan åt lite yoghurt och müsli innan jag gick och lade mig i sängen igen. Pyjamasklädd och med öronproppar. Avskärmad. I tystnad. I fred. Jag låg där och fokuserade på andningen och kände hur tröttheten kom smygande, men precis när den ska till att göra mig sällskap, så rusar en jävla vallning in i stället och förstör allt av avslappning som finns. Jag låg i sängen i över 2 timmar, men jag sov inte så mycket. Höften värkte och till slut kunde jag inte ligga kvar.

Ångesten som har krävt en extra Lyrica på 50 mg kunde jag hålla i schack genom att läsa. Det kan bli så för mig och idag utnyttjade jag det. “Över näktergalens golv” av Lian Hearn, en pocket som jag har haft i 14 år och aldrig läst och som har gulnat och som inte finns att köpa längre utom hos Bokbörsen. Att läsa kan oxå fungera som avskärmande, tystande och göra att jag lämnas i fred.

Skit

Igår promenerade jag i 2 plusgrader och snöbyar. Den tunna jackan, men med mössa och handskar. Jag gick runt Flaten och kilade förbi hos Elin med klosaxen. Promenaden tog 65 minuter och det var blä i början, blä i mitten och blä hela vägen. Jag hade nog knutit en av kängorna för hårt och blev trött i fötterna.

Från vinterkänsla till 10 plusgrader, halv storm och ett sanslöst regnande. Idag tränade jag med gummibanden. Jag sänkte ambitionsnivån från fullt program, förbi medium och ned till lätt för jag ville inte hoppa över helt eftersom jag inte vill tillbaka till ruta ett igen. Pauserna mellan övningarna blev korta eftersom jag knappast körde slut på mig, jag blev varm, men inte svettig. Inte lika blä-igt som igår, men inte långt ifrån.

Jag växlar hela tiden mellan att frysa och att bli för varm på grund av en vallning. Törstig, huvudvärk, trött, ångest, illamående och hela kroppen känns uppblåst och motsträvig. Jag mår skit!!

Eftersom jag har tänkt röntga tummen i morgon, så har den knappt känts av idag. Inga kommentarer.

Lyxliv

Igår hämtade jag paket, 4 stycken, varav 2 visade sig vara större och otympligare än jag väntat mig, så ryggsäcken blev knökfull och Konsum-kassen – av tyg som jag alltid har med mig som en reserv för just såna här situationer – blev oxå knökfull. Kassen har snäppet för långa handtag för att den ska vara riktigt bekväm att bära i och mot slutet av promenaden var det tungt. Dessutom kom kroppen och framför allt fötterna på att det var 5:e dagen i rad som de fick jobba och klagade högljutt. Jag stapplade sista biten. Det var inte möjligt att stretcha lårmusklerna på grund av smärtan i tummen: jag kunde inte gripa tag om foten.

Halv 8. Morgondimma och frost.

I ett av paketen låg 2 par fårskinnstofflor. 1 par till Pär och 1 par till mig, mörkblå till honom och röda till mig. Jag har varit sugen på fårskinnstofflor i många år, men samtidigt som jag lätt blir kall om fötterna kan jag lika lätt blir varm om dem, för varm, äckelvarm, panikvarm, så jag har tvekat. När jag provade dem, när jag stack mina stackars utarbetade fötter i dem var det som att de blev omslutna av bomull – mjuk, varm, lätt bomull – som nästan viskade att, så ja, vi ska ta hand om er nu, det ska bli så bra så… Jag har haft på mig dem hela tiden sedan dess, utom när jag sov i natt. Varför har ingen påpekat det självklara för mig? Fårskinn är ett naturligt material som andas och därför hålls fötterna varma utan att de blir för varma eller äckelvarma eller panikvarma. Fötterna lever lyxliv just nu och det förtjänar de!

Härlig, varmröd färg.

Det här är fördelen som tofflorna har framför raggisarna: jag kan fortfarande hasa runt här hemma, men jag får fäste och blir därför inte lika trött i fötterna.

Idag har jag donat på övervåningen. Monterat ihop fler Ivar-hyllor, dammtorkat, plockat i ordning, städat lite grann, krupit runt och trixat med förlängningssladdar till lampor och äntligen, äntligen ställt matbordet med stolar på plats igen efter ca 8 månaders renovering. Sommaren med värmebölja och Svärmors bortgång kom emellan. Vi har plockat undan mängder som dels har kasserats och dels packats i kartonger och ställts på vinden. Det blir fler hyllor med färre prylar, så det kommer att se mindre oordnat och fullpackat ut. Det drar ihop sig till återinvigning av övervåningen!

Höst!

ÄNTLIGEN! Äntligen har vindarna vänt! Det är riktigt, riktigt svalt om nätterna, nästan kallt och inte mer än 12-13 grader på dagarna. När jag gick ut klockan 9 var det inte ens 10 grader och kalla vindar och äntligen (igen!) passade den nya västen in. Själva promenaden blev ingen höjdare. Jag var trött efter för få timmars sömn, benen kändes tunga och ovilliga efter gårdagens träning (“Meh! Hur vore det med lite vila?!). Jag kände av vartenda jävla kilo jag är tvungen att släpa på. Blä!

De ringde från Södertälje psyk för att meddela att jag har fått en tid hos en läkare, som jag inte uppfattade namnet på, redan på torsdag. På tal om läkarbesök, så blev mitt senaste besök hos L, som är AT-läkare och av den anledningen kostar 150 kr, omvandlat till ett akutbesök i och med att jag fick träffa en Riktig Överläkare och då kostar det 350 kr. Jag såg det när jag loggade in på banken. Alltså anmälde jag mig i receptionen och betalade 150 kr som under den timme jag var där steg till 350 kr. Vad ska jag tycka om det? Att det inte är helt ok, högkostnadsskydd i all ära.

Promenader

Igår var jag trött, så trött och hade svårt att komma ur sängen. Jag gick en kort promenad och handlade på Konsum. Stilnocten knockade mig på kvällen och jag somnade redan vid 23. Idag gick det liiiite lättare att komma upp och ut och jag promenerade 65 minuter med ett riktigt bra tempo så gott som hela vägen. Det känns som om jag är på banan igen (åtminstone när det gäller promenader…) och jag ska göra mitt bästa för att inte tappa greppet. Efter lunchen orkade jag inte kämpa emot tröttheten längre utan lutade mig lite mot kuddarna, somnade och sov i nästan 1 timme. Jag har börjat med fotövningarna igen. De första gångerna gjorde det faktiskt lite ont till viss del beroende på att jag gjorde övningarna direkt efter promenaden, men oxå för att fötterna blivit bekväma av sig. Det går bättre nu och vänsterfoten känns inte riktigt lika misshandlad längre.

En låtlisterepresentant: “Gave you everything” med The Interrupters. Rock’n’roll!