Svackan

När jag promenerade i torsdags fick jag ett mindre skavsår på ena hälen från en innersöm i skon. Jag täckte sömmen med vävtejp och för att mota Olle i grind gjorde jag likadant i den andra skon. När jag promenerade idag fick jag ett värre skavsår på just den andra hälen på grund av tejpen. *himlar med ögonen och suckar djupt* Hela promenaden var en katastrof: trött, motigt, tungt, ont över allt. Det tog hela 70 minuter för mig att ta mig runt Flaten vilket är 15 minuter längre än vanligt. Om  inte till och med 20 minuter…. Vid ett tillfälle var jag oerhört frestad att sätta mig på vägkanten, slänga skorna i sjön och be Pär komma och hämta mig (han kom hem i fredax). Det var oxå medan jag promenerade som jag kom underfund med att Svackan har kommit. Svackan som infinner sig när jag börjar med en ny medicin. Jag får oxå kort-korta ångestattacker och får psykbryt över småsaker t.ex. att Pär inte ställer sin perkolator i diskstället när han har sköljt ur den utan på diskbänken så att det blir söligt och jävligt. Bara för att ni ska få ett grepp om nivån på det hela. Det var oxå medan jag promenerade som jag kände mig så jävla leds. Varför kämpa? Varför inte bara ligga kvar i sängen? Idag var det vikt-ångest som drev mig ut genom dörren, men jag har promenerat 5 gånger den här veckan plus att jag har städat 2 förmiddagar. Det har varit ohemula temperaturer och jag har vallningar 75 gånger om dagen. Jag är yrslig, konstig i magen, har ingen matlust och spiken i ryggen känns av dagligen nu, men det är för varmt för att jag ska orka stå och gnida in tigerbalsam, så jag tar en värkkombo i stället. PSH: piss, skit & helvete.

Vildar

Det blev inte mer än 5 timmars sömn inatt. Jag kom inte i säng förrän efter halv 1 och vid halv 6 började Bibbi tjoa om frukost. Eftersom det är så äckligt varmt sover jag i Lilla rummet – vägg i vägg med lillgrisen – och det var svårt att somna om med det ringande i öronen, så jag steg upp. Och sedan gick jag inte och lade mig igen. Whaaat?! Jag åt frukost och halv 8 klev jag ut genom dörren för en kort promenad via Konsum. Det var svalt och folktomt och en timme senare var jag på Konsum och hemma igen före 9. Wow. Promenaden gick jäkligt tungt i uppförsbackarna, men viktökningen hänger över mig som ett Damoklessvärd.

Det är mer eller mindre klart för inflyttning nu. Bostadsrättsföreninen Trägårdslunden. Kolla in det lägre huset till vänster….
….med den här balkongen. Där skulle jag kunna tänka mig att bo.

En låtlisterepresentant: “Savages” med Marina and the Diamonds. Jag gillar texten. Den har bett och jag hittade den på genius.com.

Murder lives forever and so does war
It’s survival of the fittest, rich against the poor
At the end of the day, it’s a human trait
Hidden deep down inside of our DNA

One man can build a bomb, another, run a race
To save somebody’s life and have it blow up in his face

I’m not the only one who finds it hard to understand
I’m not afraid of God, I am afraid of man

Is it running in our blood, is it running in our veins?
Is it running in our genes, is it in our DNA?

Humans aren’t gonna behave as we think we always should
Yeah, we can be bad as we can be good

Underneath it all, we’re just savages
Hidden behind shirts, ties, and marriages
How could we expect anything at all?
We’re just animals still learning how to crawl

We live, we die, we steal, we kill, we lie
Just like animals, but with far less grace

We laugh, we cry, like babies in the night
Forever running wild in the human race

Another day, another tale of rape
Another ticking bomb to bury deep and detonate
I’m not the only one who finds it hard to understand
I’m not afraid of God, I am afraid of man

You can see it on the news
You can watch it on TV
You can read it on your phone
You can say it’s troubling

Humans aren’t gonna behave as we think we always should
Yeah, we can be bad as we can be good

Underneath it all, we’re just savages
Hidden behind shirts, ties, and marriages
How could we expect anything at all?
We’re just animals still learning how to crawl
Underneath it all, we’re just savages
Hidden behind shirts, ties, and marriages
Truth is in us all, cradle to the grave
We’re just animals still learning to behave

All the hate coming out from a generation
Who got everything and nothing, guided by temptation

Were we born to abuse, shoot a gun and run
Or has something deep inside of us come undone?

Is it a human trait or is it learned behaviour?
Are you killing for yourself or killing for your saviour?

Svep

Idag klarade jag att gå hela sträckan från ytterdörren via Tennishallen och upp till Salem i ett enda svep utan att stanna ens för att hämta andan efter tennisbacken. Orken är tillbaka! Det tog 35 minuter i ett bra tempo. Sedan tog det 40 minuter att gå hem via Konsum. Det var kanonväder och nattfrosten låg kvar när gick 20 över 9. Slutet av promenaden var tung och jag har känt mig mörbultad efteråt, så i morgon kommer jag att vila.

Ont

I lördags gick jag en pakethämtarpromenad på 60 minuter. En stadig lunk i fenomenalt höstväder. Jag använde mina gamla MBT som kändes som tofflor. Ingen antydning till skavsår på hälarna och – trots att det är samma modell – mer utrymme för tårna. Jag fick inte ont efteråt heller. På eftermiddagen och kvällen hade en sjuhelvetes ångest och vallningar. I och med den promenaden blev det träning 2 dagar i rad och på söndagen var jag äckeltrött och deppig. Det var väl efterdyningarna av ångesten oxå.

Idag körde jag ett fullt pass med gummibanden och det var tufft. Tufft, men så skönt! Och så ont efteråt. Både Tigerbalsam och Treo för ryggvärken. Jag tror jag behöver nya inneskor… Jag har ont i handen oxå efter korsordslösandet. Det känns svårt att komma åt med värktabletter, men balsamet hjälper en del.

Välsignade sömn

I tisdags började jag ta en extra Lyrica varje dag oavsett ångestnivå och sedan dess har jag sovit hela nätterna. I natt somnade jag  svimmade jag av vid halv 1 och sedan märkte jag inget förrän mobillarmet igång halv 8 och jag hade inga problem att stiga upp. Inget toalettspring, inga vallningar; endast sömn, välsignad sömn 3 nätter i rad. Jag känner mig inte tung i huvudet dagen efter, men jag är lite yrslig på kvällarna. Idag promenerade jag i 55 minuter (första promenaden sedan i lördags) och det fanns inget behov av att ha ett lägre tempo. Kroppen var med på noterna och det var så skönt! Höstsvalka i luften, sol på näsan och stuns i stegen!

Det går framåt!

Den krassa verkligheten är att det förmodligen är pengar som kan få mig att låta bli att äta på kvällarna. Det är pengar som kan motivera mig. Cold hard cash. Min motivationshöjande text har haft noll inverkan. Jag “ser” den inte längre. Jag lämnade ett förslag till Pär, eftersom vi har gemensam ekonomi, som går ut på att jag får 25 kr för varje kväll jag inte äter något efter kvällsteet dvs. en kväll utan kvällstugg. De pengarna kan jag använda till Wrendale-porslin (det finns en mugg med MARSVIN!!!) eller något annat jag känner att jag inte kan leva utan. Det är billigare än KBT och det innebär inget förbud mot kvällstugg. Om den här metoden fungerar och jag får igång viktminskningen igen, så är det inte helt otroligt att motivationstexten kommer att fylla sin funktion. Allt är värt ett försök. Alla sätt är bra utom de dåliga.

Lunk

Jag promenerade runt Flaten idag. Det tog 65 minuter. I början gnodde jag på som vanligt trots att det inte kändes bra och jag fick påminna mig själv om att sänka tempot, ambitionsnivån. Efter ett tag kom jag in i en lunk som jag lyckades hålla resten av promenaden. Det var bara 16 grader och vindarna var väldigt svala. Det kändes höstigt. Plötsligt höstigt. Jag har sett 2 fågelsträck med honkande gäss. Sticker de redan? Vet de något som vi inte vet som att det är extrem kyla på gång med plötsliga snöfall…

Nu vet jag

Vägning: 96,2 kg som innebär att 0,5 kg har försvunnit sedan förra onsdagen och nu vet jag med säkerhet att 50% av den här förändringen är beroende av kvällstugget. Jag vet det nu och det som gäller i fortsättningen är att hitta en metod som hjälper mig att avstå. Den senaste taktiken går ut på att äta 2 mackor efter middagen, till kvällteet för då blir jag verkligen mätt.

Jag skulle ha träffat min hälsocoach idag, men hon har brutit armen och är sjukskriven ett bra tag. Det finns möjlighet att träffa en av de andra coacherna, men det känns allt annat än angeläget, så jag bokade in mig i slutet av augusti.

I morse var jag trött och hade svårt att ta mig ur sängen och jag var väldigt frestad att hoppa över promenaden. Jag var nära att somna om när hjärnan gick igång med hjälp av samvetet och ett tungt argument: frisk luft skulle kunna få effekt på den huvudvärk jag hade hela dagen igår och som jag kände fortfarande låg och lurade och så – som vanligt – jag behöver inte ta i så jag kräks, jag kan gå den korta rundan. Så då gjorde jag det. Med stavarna. 55 minuter och det var ganska tungt. Armarna protesterade och jag undrade om jag inbillade mig att jag brukar orka mycket mer än så. Värmen. Det var 17 grader när jag gick vid halv 10, men jag tyckte att det var för varmt för att kännas bra. De senaste åren har jag blivit mer och mer känslig för värme. En orsak är Levaxin (som jag tar för min slöa sköldkörtel) där en av få biverkningar är en sämre tolerans för värme. En annan orsak är klimakteriet – jag är överhettad från start. Sedan blir ingenting bättre av att jag brände mig när vi var i Malmö och solstinget veckan efter. Jag har börjat dra mig för att gå ut när det är soligt. Jag har aldrig varit någon soldyrkare, men motståndet ökar hela tiden.

Bälte och korsdrag

Igår förutsade SMHI att det skulle bli 25 plusgrader idag. Whaaat… Jag valde att tro på dem och satte larmet en halv timme tidigare för att komma iväg på promenaden innan det blev för varmt. Det var 18 grader i skuggan klockan 8 på morgonen. Ja, jävlar… Jag kom iväg 10 över 9 minus jacka plus vätskebältet. Det var trevligt att upptäcka hur mycket jag behövde dra åt bältet för att det skulle sitta kvar runt midjan. Jag hade siktet inställt på Garnudden idag och det var helt rätt. En dånande serenad av fågelkvitter, fjädrande underlag att gå på, doften av varma stammar och barr och inga tvåbeningar. Det var ändå ganska tungt och hostigt, men då kunde jag ju stanna upp, dricka lite vatten, sniffa sommarluft och lyssna på fåglarna. För första gången i år fixade jag korsdrag för att motverka den plötsliga värmen och den stillastående luften inomhus. Det är ju inte bara fläktar som släpps in utan även en massa ljud: mopeder, bilar, gapiga ungar och ett upprepat skärande ljud som gjorde mig vansinnigt stressad och då stängde jag balkongdörren igen. Det har rått en frenesi över föreningen idag. Det vattnas och klipps gräs, eldas och grillas, pratas och skrattas. Värmen kom så pang på att jag inte har hunnit med, men jag ogillar den likafullt.

Igår fick jag en överraskning: mens. För första gången sedan juli förra året. Varför? Varför?! Har jag råkat antyda att jag saknat den för det har jag INTE – jag lovar och svär! Jag har till och med haft mensvärk och känt mig svullen. Usch! Det skulle kunna vara en förklaring till att endast 3 hg hade försvunnit sedan förra veckan…

Mjölksyra

Jag var trött och otroligt seg i morse och jag kom inte iväg på promenaden förrän klockan 10. Redan igår bestämde jag att nu ska stavarna få säsongspremiär och så blev det. Jag hade inte stegat på i mer än 10 minuter när överarmarna drabbades av mjölksyra. Det blev flåsigt, men inte tungt och mot slutet fick jag in det rätta knycket. Jag gick den korta rundan som vanligtvis är 4,8 km, men som idag bara blev 3,6. Det är ju obegripligt att sträckan påverkas av steglängden!

Förändringar till det bättre

Jag har promenerat idag igen, 4,9 km på 60 minuter i MBT-skor. Varför ska jag använda andra skor egentligen?! Hälarna jublar över dämpningen, knäna visar sin tacksamhet genom att inte göra ont, ryggen älskar att hållas rak och själv gillar jag att till och med magmusklerna får sig en omgång.

Enligt den senaste vägningen har jag gått ned 7,4 kg på drygt 2 månader och det har fört med sig förändringar till det bättre. Orken är en helt annan tack vare alla promenader. Lårmusklerna är starkare till följd av trapptämjande och de är smalare oxå; jag kan oftast både sätta mig i och resa mig ur soffan utan att knäna protesterar. Jag känner mig sällan mörbultad efter mina rundor. Vissa plagg hänger lösare över magen eftersom den har minskat, men även över ryggen där jag kan känna att tyget lixom fladdrar. Mitt samvete är lugnt för nu gör jag en seriös ansträngning och det fungerar, det känns hållbart och jag lever ett så pass sunt liv att ingen kan ha åsikter om det och det har frambringat en frid här hemma. Pär är lugn därför att jag gör något åt min hälsa. Jag blir lugn när han är lugn.För någon vecka sedan mötte jag några grannar som var på väg ut när jag kom hem från promenaden. “Den dagliga promenaden, antar jag? Vi ser hur du är ute och går varje dag. Tänk om alla var så flitiga!” Jag svarade att jag gör det för att jag tycker om det för jag tror inte på självplågeri. Det är grundförutsättningen: om jag tycker om det, så ökar chanserna för att det håller.