Stormigt

Jag fick massage idag, nacken och ryggen och det var så, så skönt! Jag hade tid redan kvart i 9, så mobilen var satt på väckning klockan 7. Jag sov som en klubbad oxe i natt. Nåväl, mer än hyfsat bra åtminstone i knappt 7 timmar och jag klev ur sängen direkt, klädde mig, åt frukost, plockade med ditt och datt,  borstade tänderna och sedan var det dax att gå. Mot slutet av massagen låg jag magen fullständigt avslappnad och så nära att somna – det har aldrig hänt tidigare. “Kan du inte fortsätta 10 minuter till, så att jag får sova en stund?” var jag frestad att be om. Den konstanta tröttheten som inte går att sova bort… Efteråt gick jag en promenad på 45 minuter och det var ett enda stort BLÄ. Mot slutet var jag så satans varm och svettig att jag var nära att få panik. Jag lyckades hålla psykbrytet stången tills jag kom hem, men då slet jag av mig kläderna, svor & domderade, grät och vrålade sammanbitet. Det stormiga humöret har fortsatt resten av dagen. Det är vidrigt. Det är utmattande. Det känns fullständigt hopplöst.

Den här vidriga brittsommarvärmen… Det är 18 jävla plusgrader nu klockan 21 på kvällen!!  I slutet av september?!?! Om det inte var för att jag redan har blivit knäpp, så hade värmen knuffat mig över gränsen. Det är skitsaker som ger mig panik t.ex. vad ska jag ha på mig?!?! Jag hatar de jackor jag har inklusive den nya västen för de får mig att svettas som en gris allihop. Jag är så leds på mina kläder att jag får lust att kräkas rätt in i garderoben. Ingenting, ingenting, är bekvämt eller sitter bra eller lyckas dölja min vidriga övervikt eller håller mig sval.

Självskadebeteende är ett begrepp som jag förknippar med att skära sig med rakblad på ställen som inte är synliga, men det finns andra sätt och jag praktiserar ett av dem: knytnävar. Det är inte första gången, men det var ett bra tag sedan sist. Jag dunkar knytnävarna mot magen, hela framsidan, i frustration, panik. Av självhat och äckel. Idag har det varit mycket dunkande och jag har förmodligen ett och annat blåmärke, men nu har jag även ett blåmärke inklusive en liten bula i pannan. Det är något nytt. Och det gjorde ont efteråt. Jag strök tigerbalsam över det. Lugnet som sänker sig efter ett sånt anfall är nästan lika tillfredsställande som lugnet från ångestdämpande medicin, men som det är just nu når inte Lyrica hela vägen fram. Det är inte så här varje dag. I alla fall inte än. Och jag får sova på nätterna och det är viktigt. Det känns som att ett hudlager har försvunnit och blottat lite av nerverna och när jag känner det första tecknet på ett anfall – irritationen – är det som att dra en pimpsten fram och tillbaka över det tunna skiktet som trots allt skyddar nerverna. Jag vill vråla av smärta, slå ifrån mig och omkring mig och jag kan för mitt liv inte begripa varför jag ska fortsätta plåga mig själv genom att leva.

I morgon har jag tid för del 2 av basutredningen.

 

Väskgenen

75 minuters promenad runt Garnudden och det var tungt större delen av sträckan, men i gengäld fick jag promenera ostörd. Inte en själ förutom några som arbetade med att förbättra grillplatsen vid lilla badplatsen.

Kompletteringar av utegymmet för rörelsehindrade och muskelsvaga (enligt information på kommunens sida).

Jag fick en idé om att jag behövde väst som en sorts övergång från bara ärmar via tröja till jacka. Jag hittade en hos Klingel och invigde den idag. Den fungerar bra!

Väskgenen har gett sig till känna efter att ha varit vilande i hela 2 år dvs. enligt mitt konto hos Zalando – den enda nätbutiken som har ett utbud värt att nämnas – har jag inte köpt en enda väska sedan 2016. Det faktum att lådan under min säng är överfull av väskor var inget jag hade lust att ta hänsyn till. Hehe. Jag gjorde som jag brukade: letade upp ett flertal av den sort jag var ute efter, sållade, tänkte efter, mätte och jämförde. Slutresultatet blev en liten ryggsäck och en liten axelremsväska från mina 2 favoritdesigners: Anna Field respektive Tom Tailor.

Lädret är otrolig mjukt och smidigt!
Cognacsbrunt och blått. Den är så himla fin!!

 

 

Promenader

Igår var jag trött, så trött och hade svårt att komma ur sängen. Jag gick en kort promenad och handlade på Konsum. Stilnocten knockade mig på kvällen och jag somnade redan vid 23. Idag gick det liiiite lättare att komma upp och ut och jag promenerade 65 minuter med ett riktigt bra tempo så gott som hela vägen. Det känns som om jag är på banan igen (åtminstone när det gäller promenader…) och jag ska göra mitt bästa för att inte tappa greppet. Efter lunchen orkade jag inte kämpa emot tröttheten längre utan lutade mig lite mot kuddarna, somnade och sov i nästan 1 timme. Jag har börjat med fotövningarna igen. De första gångerna gjorde det faktiskt lite ont till viss del beroende på att jag gjorde övningarna direkt efter promenaden, men oxå för att fötterna blivit bekväma av sig. Det går bättre nu och vänsterfoten känns inte riktigt lika misshandlad längre.

En låtlisterepresentant: “Gave you everything” med The Interrupters. Rock’n’roll!

Det blev en promenad i söndax oxå eftersom jag fick rycka in som kaninhållare när Mios klor skulle klippas. Hans och mitt förhållande går nog inte att reparera…

Igår var det måndag och på måndagar brukar jag styrketräna, men igår kände jag att nä, jag har ingen LUST eller ork. Jag gjorde inget särskilt. Målade i målarboken lite mer än annars. Det hade låst sig och jag orkade knappt prata.

Idag var det dax för del 1 av utredningen på Södertälje psyk. AT-läkare L var trevlig och jag upplevde henne som kunnig, men gud vad det var tråkigt! Du läste rätt – det var tråkigt. Vi pratade mycket om hur jag hade när jag växte upp, i tonåren och fram till 1990 ungefär och det kändes så oerhört uttjatat och sönderanalyserat och, kort sagt, tråkigt. Jag fick fylla i ytterligare 2 former av skattning varav den ena innehöll 100 frågor och omfattade hur jag har mått de senaste 30 åren. Sug på den… Det tog inte så lång tid för flera frågeavsnitt syftade till att få fram om jag led av paranoia eller narcissism och liknande. Jag tror att jag lyckades förmedla hur dåligt jag mår nu och att det har försämrats efter svärmors begravning dels på grund av att jag hade bestämt mig för att hålla ihop tills den var över och dels på grund av nedtrappningen av Venlafaxin. Nu är jag trött och frusen, har ont över allt och ska nog sova en stund.

Disco!

En 70 minuters promenad i en riktigt bra rask lunk med farthållare. Jag lyssnade på musik, men det blev inte förrän mot slutet som det kom en gånglåt. När jag kom hem gjorde jag fotövningarna för första gången på länge, men det gick trögt och jag hade riktigt ont i foten efter promenaden. Numera har jag ont i hela området runt hålfoten och inte alls i hälen.

Den del i hålfoten som jag kallar “fotblad”.

En upphottad version av “Strangers in the night” med herr Humperdinck. Riktig 70-tals disco!

En av anledningarna till att jag röstar på Rönningepartiet i kommunfullmäktigevalet.

Efteråt

Vi överlevde gårdagen. Det var en fin begravning i Skogskapellet på Skogskyrkogården. Eftersom det var en kyrklig begravning gällde den kyrkliga liturgin med en präst, bibelprat och psalmsång. Ateisten i mig har svårt för det och när det blev för högtidligt stängde jag av. Det spelar ingen roll hur väl prästen talade om Svärmor eller vilka detaljer ur hennes långa liv hon tog med, så fort hon tog med gud, kändes det allt annat än avslappnat eller naturligt. Det gör aldrig det. Det var ett tillfälle som gick rakt in i hjärtat på mig och som fick ögonen att tåras. När prästen beskrev hur Svärmor hade fått ge efter för sjukdom och avslutade med att hon “… behöver inte sin kropp mer.” Det nådde hela vägen in. Det är en knapp månad sedan hon dog, men jag har inte gråtit förrän igår. En människa som jag tyckte mycket om och som jag kände i 28 år har dött, men jag har känt mig fullständigt, totalt (välsignat?) avtrubbad. Det handlar om medicinskt framkallad avtrubbning och inte känslolöshet, men det har inte känts bra.

Efteråt samlades vi hemma hos Svärfar där vi åt förrätt och varmrätt och Svägerskans hemgjorda schwarzwald-tårta. Tröttheten kom i vågor och jag orkade inte engagera mig i samtalen. Stämningen var inte dyster på något vis och vi skrattade en hel del. Eftersom det var en väldigt speciell och prövande dag för alla, så bet jag ihop och tvingade mig själv att stanna kvar. Vi hade kommit tillbaka till Svärfars lägenhet vid 16 och klockan var nästan 21 innan vi slutligen bröt upp.

Jag vet att jag har sovit i natt, men det känns inte så. Tröttheten ligger som ett cementlock ovanpå huvudet. Optimisten i mig hoppades att jag skulle komma iväg på en promenad på förmiddagen. Hahaha! Ja, jäklar…. I morgon däremot – det skulle vara skönt att få komma ut.

Greta Garbo ligger begravd på Skogskyrkogården. Pär och jag var där en allhelgona-afton för x antal år sedan.

Stiltje

Det händer ingenting. Stiltje. Den här sommaren har varit den värsta på många år och jag är helt dränerad. Det har gått knappt 2 veckor sedan Svärmor dog och det mesta har landat. Begravningen blir den 23:e och gravsättningen 1 månad senare. Pär har tät kontakt med Svärfar och sin syster. Förra söndagen var vi hos Svärfar på namnsdagsfika och det var trevligt, men mycket mer social aktivitet orkar jag inte just nu. Det är rutinerna som gör att jag inte bara blir liggande i sängen även om jag har sovit till 10 eller längre alla dagar den här veckan. Min favoritstund är på kvällen när jag målar i målarboken “Min mandala” av Maria Ljungeld. Det är väldigt rogivande och ett behagligt sätt att avsluta dagen. Att komma iväg på en promenad känns fullständigt omöjligt trots att kroppen protesterar mot allt stillasittande. Jag är så oerhört sjukt leds på att alltid svettas!! Det är kanske därför jag,  i ren självbevarelsedrift, gör minsta möjliga. Idag är det dock bara 22 grader och det blåser och i morgon utlovas regn och bara 16 grader, men det tror jag när jag ser det….

Fördel

70 minuters promenad efter gårdagens göra-absolut-ingenting-vila som var välbehövlig. Jag var ute tidigt igen och skuggorna var behagligt långa och sammanhängande. Solen är grym nu – den är så vansinnigt het! Jag blev tvungen att ta en paus vid den sommarlovstomma Nytorpsskolan och lutade mig mot en stenmur som låg i skuggan, klunkade vatten. Det var en skön promenad trots att fötterna, i vanlig ordning, kokade. Jag var in på Konsum och köpte helggodis och nya krukor till orkidéerna. Nu har även vi totalt eldningsförbud och Konsum tar sitt ansvar genom att ta bort allt grillkol och dylikt ur sortimentet och till skillnad från ICA gör de heller inte reklam för grillning. Den totala frånvaron av osande grillar är väl den enda fördelen med den här värmeböljan och torkan.

Sömnlimbo

Känslig. Det är vad jag är. Känslig för sömnstörningar. Eftersom jag sov middag igår var jag beredd på att kanske inte somna så fort jag lade mig ned för natten och det gjorde jag inte heller. Allt oftare märker jag att jag fastnar i ett läge som inte är vare sig vaket eller sovande. Om jag har tur glider jag vidare och somnar ordentligt (det gjorde jag i natt även om det blev för få timmar) eller så blir jag kvar i det där sömnlimbot (som när jag försökte sova middag idag) och känner mig inte ett dugg utvilad när jag väl vaknar igen. I morse gav jag Bibbi frukost vid 6 och gick sedan tillbaka till sängen och sov till kvart över 7 när larmet gick igång för andra gången. 20 över 8 kom jag iväg på en lång promenad, Ut På Landet som tog 80 minuter och som blev för mycket med tanke på värmen även om det var riktigt skönt större delen av sträckan och jag kom in i en stadig, meditativ lunk. Jag har varit så trött i fötterna efteråt och de verkar inte kunna sluta småkoka och så har jag en liten spik i ryggen. Vallningarna är för jävliga. Jag fick ju fotstärkande övningar av JA och de har jag jobbat hårt med och ökat på med 1 extra repetition för varje vecka; jag började med 5 tåhävningar och är nu uppe i 15 och 11 sidtöjningar med gummiband. De hjälper! Det är därför det har varit motiverande att fortsätta. Just idag hoppar jag över dem. Jag är för trött och svettig och har för ont.

Den här larvade runt på ytterväggen tillsammans med en polare. Den var inte tillräckligt snabb för att slippa undan kameran. Hehe.

Sötsug

Det bidde en promenad idag igen. Jag hämtade ett paket på Filmkedjan (20 minuter dit – tempo!) och hem via Konsum. Det är fredag och jag köpte Mums Mums och OLW:s hjärtan, men det var inte gott. Det jag köpte förra veckan var inte heller gott. Jag har (tillfälligt?) blivit av med mitt sötsug och borde väl vara tacksam… Idag har det varit svettigt: 27 grader och vallningar, vallningar, vallningar. Lite yrslig oxå. Nya medicinen, tro?