Etikett: promenad

Tröskel

90 minuters promenad i ett bra tempo i stort sett hela tiden. Det var skönt! Det var till och med roligt – det är roligt att orka. Den nya jackan höll mig varm, men inte för varm för det var nämligen ett par minusgrader och riktigt kallt om ansiktet. Pär är förkyld, men har jobbat idag och jag har gjort mitt bästa för att undvika virusarna trots att jag vet att det förmodligen är meningslöst och nu står jag på tröskeln: antingen kan jag dra mig tillbaka och hoppas att förkylningen oxå gör det eller så kan jag passa på att promenera så länge jag orkar och sedan ligga däckad. Pest eller kolera.

Frostig mossa.

 

Gryningspromenad

Tandläkaren klockan 10 över 8 innebar att jag skulle stiga upp kvart över 6, men jag hörde inte larmet och vaknade först kvart i 7. Märkligt nog låg jag kvar i sängen och tänkte efter flera gånger hur stressad jag behövde känna mig. Jag kom fram till att jag behövde känna mig ganska stressad och då for jag upp ur sängen och började vimsa mig igenom morgonrutinerna, men bara de nödvändigaste. Klockan var nästan halv 8 när jag stod i begrepp att klämma ut tandkräm på tandborsten och då ringde de från tandläkaren för att tala om att hon hade blivit sjuk och så fick jag en ny tid i nästa vecka. Jag var groggy och lät förmodligen korthuggen, på gränsen till ohyfsad. Om jag, som patient, hade avbokat med endast 40 minuter till godo hade jag ändå fått betala. Jag fick vara tacksam över att jag inte hade hunnit gå hemifrån och att jag bor på gångavstånd. Jag ville bara få det avklarat och nu måste jag vänta en dryg vecka till!!  

Jag hade kunnat krypa tillbaka till sängen efter det, men fläsket behövde piskas, så när klockan var 07.52 låste jag ytterdörren och påbörjade samma runda som jag gick i lördags. 85 minuters ångestdriven piska-fläsket-promenad. Gryningen hann övergå i fullt dagsljus innan jag var hemma igen. Det var den första riktiga vinterkänningen i luften.

Gryning vid Sjövretsvägen.

TRISS

Idag är jag tacksam för …

… att jag inte hade hunnit gå hemifrån innan jag fick återbudet.

… att jag har haft en hyfsat lugn och ångestfri dag.

… att jag har möjlighet att bara tänka på mig själv när jag mår så här dåligt.

Frukt

ICA har ett sortiment med klassiska godissorter i färdiga påsar. Där finns Min Favorit Just Nu och varje gång jag har en Min Favorit Just Nu blir jag smått besatt, nästan manisk och tanken på att det snart är helg utan att jag har minst 1 påse av Min Favorit Just Nu hemma i skåpet ger mig ångest. Så idag gick jag till ICA enkom för dessa sötsaker och så passade jag på att köpa clementiner och päron oxå. 

Vägen till Salem gick förbi Circle K och upp mot vattentornet och kyrkan. Det är en enda lååååång, svagt sluttande uppförsbacke som det normalt tar ungefär en halv dag att kämpa sig uppför. Idag hade jag ork, tempo och musik och fräste uppför den backen på 2,5 normallång låt. Det var jätteskönt att vara ute och röra på sig och upplivande att gå en annan väg och få se de vanliga miljöerna från en annan vinkel. Det är faktiskt den sortens små knep man kan ta till för att hålla hjärnan alert på gamla dagar. 40 minuters tempogångande dit och 25 minuters mer behärskad promenad för då hade jag drygt 2 kg frukt i ryggsäcken som vägde tungt.

TRISS

Idag är jag tacksam för …

… att jag har kläder som passar de flesta märkliga väderkombinationerna.

… att det var så himla skönt att komma ut och känna att det är så här jag vill att kroppen ska må!

… den milda, grekiska yoghurten som är så makalöst god att äta. Inte smaksatt utan bara mjuk och len och fyllig.

Triss

Idag är jag tacksam för …

… att jag kom iväg på en kortare promenad – ute för första gången sedan i torsdags!

… den mugg med svart vinbärste som jag drack efter promenaden – perfekt balans mellan styrka och sötma och så gott!

… att jag fick väldigt bra hjälp när jag ringde Tele2 angående min mobil som nog kommer att behöva läggas in för att ta reda på varför det skrapar så förbaskat i lurarna.

Tidsluckor

Vissa dagar verkar så långa. Jag menar inte sega eller tråkiga utan snarare fyllda av luckor. Tidsluckor, men inte minnesluckor. Jag kan se tillbaka på dagen till exempel idag och uppleva det som att “Var det verkligen i förmiddags, alltså förmiddags idag, alltså före lunchen idag, torsdag, som jag var på apoteket och på Ica?! Det känns ju så länge sen!” Mina rutiner och vanor sitter i ryggmärgen så att jag inte får någon uppfattning av att tiden går, men det är inte en negativ känsla för mig. Jag upplever inte att ännu en dag är till ända utan att Något Utöver Det Vanliga har inträffat. Jag älskar min vardag! Däremot är tidsluckorna lite kusliga…

Jag steg upp halv 8 och gav Bibbi frukost och sedan gav jag mig själv frukost, klädde på mig, morgonpysslade och gick sedan, via tennishallen (tennisbacken var gräslig idag!) till Salem och apoteket för att hämta ut min andra nya medicin och Stilnoct. Sedan hämta 2 paket och så in på Ica där jag köpte mjölk och godis. 35 minuters promenad dit som inte utgjorde någon direkt njutning och 25 minuters promenad hem som var snäppet värre. Jag var trött i fötterna och fick ont i både knäna och ryggen.

Medan jag satt i fåtöljen i Lilla rummet och suckade av lättnad över att slippa stå upp och att få dricka en mugg te, så ringde min läkare, MR som avtalat. Han hade resultatet av tum-röntgen och det visade faktiskt tydliga tecken på artros vid tumbasen – en minskning av det nödvändiga brosket. Jag hade rätt alltså. Nu skulle jag kunna kontakta en arbetsterapeut dvs. sjukgymnast och få tips om övningar för att minska smärtan och stöd för tummen. Tummen i fråga har mått alldeles utmärkt de senaste veckorna… MR ska ju dra vidare i sin läkarutbildning och jag har sagt rent ut att jag inte är särskilt förtjust i min nuvarande ordinarie läkare, JP och MR ska se om han kan flytta över mig till den läkare som har handlett honom medan han varit på vårdcentralen. Najs!

Medan jag åt lunch såg jag “Pitch Perfect 3” och den var så dålig att det var pinsamt. Dålig på det sätt som porrfilmer är dåliga: man bygger upp en allt annat än trovärdig handling runt det som det egentligen handlar om nämligen sex eller i “Pitch Perfects” fall, a capella-sång. Skämskudden togs fram eller rättare sagt:  jag snabbspolade. Efter den besvikelsen hade jag inget motstånd kvar att hantera vare sig ryggvärk eller trötthet, så jag tog 2 Alvedon och lade mig i Lilla Rummet och sov i nästan 2 timmar. Ljuvligt!

TRISS

Idag är jag tacksam för …

… att eftermiddagsluren blev så skön.

… att jag inte är eller känner mig tvungen att läsa ut en dålig bok.

… att det går allt bättre att dra ned på det förbannade sockret.

 

Marginaler

Det finns inga marginaler för avvikelser över huvud taget. Det har varit en dålig vecka. Ett styrketräningspass och en enda promenad. Torsdag till och med idag har varit dåliga matdagar med godis som pricken över i. De här avvikelserna känns av direkt : jag får ont i ryggen av allt sittande, jag känner mig uppblåst av felaktigt ätande, jag får ångest och till och med vallningarna blir värre när jag inte tränar som jag brukar. Jag känner mig ledsen över att tummen värker på ett sätt som signalerar IÖB (Icke Övergående Besvär). Jag har varit trött hela veckan och känt mig småsnuvig med huvudvärk och kill i halsen.  I morgon är det måndag och i och med det, inte bara en ny dag, utan en ny vecka. Kanske går det bättre då?

 

Skitvecka

Söndag kväll strax efter klockan 21 och jag drar en suck av lättnad över att den här skitveckan är slut! Däremot vet jag inte om jag orkar lägga ned energi på att hoppas på att nästa blir bättre.

Igår var vi hemma hos Elin på middag. Nye Pojkvännen var oxå där och hon har gjort ett fantastiskt fynd i honom! Det var väldigt trevligt och inte alls krystat eller alltför trevande med tanke på att det var första gången vi fick träffa honom ordentligt (de var förbi hemma hos oss en kortis i somras för att bryta isen). Mitt vibb-känsliga jag tog inte emot några som helst negativa signaler liknande de jag fick med Skitstöveln och R. Mio var självklart med och jag fick den hjärtevärmande äran att gnugga honom i pannan.

Titta på de pyttiga framtassarna…

Naturligtvis förde gårdagens middag med sig anspänningar. Anspänningar som jag egentligen inte ville erkänna ens för mig själv för vi skulle ju bara hem till vår snorpa och hennes Pojkvän som jag redan visste är mer än godkänd, men idag har jag varit så in i helvete trött! Jag kan ju lägga till magkrasch och städning och brist på träning och redan existerande depression och medicinering… I morse steg jag upp vid 8, som vanligt, tog morgonmedicinerna, gick på toaletten och stod sedan vid balkongfönstret och tittade på det strålande höstvädret utanför och längtade efter att gå ut och få andas in frisk luft och bli av med spänningarna i ryggen. Jag fortsatte stå där medan tröttheten och tröstlösheten tryckte ned mig så att knäna nästan vek sig. I stället för en promenad tog jag kuddar och täcke och öronproppar och lade mig i lilla rummet. Det dröjde en halv timme eller mer innan jag somnade, men sedan sov jag till 12. Efter det uppvaknandet stod dagens göromål uppradade och väntade: städa hos Bibbi, tvätta, förbereda medicinerna för nästa vecka, göra matsedel och beställa från Coop on-line. Nu ikväll började jag läsa den sista boken från min senaste beställning och den verkar bra för Maggie O’Farrell kan man lita på, men jag blev trött och somnade en kort-kort stund.

På tal om böcker har jag – och nu är det bäst att du sitter ned – börjat tröttna på ljudböcker. Så där! Nu har jag skrivit det som gnagt i mig i flera veckors tid. Lurarna blir liggande allt oftare eller så lyssnar jag på musik. Jag har blivit alltför kräsen och överpetig för att någon ljudbok ska falla mig i smaken. Det finns åt helvete för många deckare och kriminalromaner. Jag förstår inte varför svenskarna är så svaga för den genren och att den har kommit att dominera så pass att det börjar likna monopol. Och så de här eviga feel-good-böckerna som bara gör mig avundsjuk över att ingen ingriper i mitt liv, så att jag får det jag tycker att jag borde ha! Storytel introducerar nya inläsare där den ena är sämre än den andra. Min bokhylla är väldigt tunn med bara 40 böcker, nästan hälften av dem är sådana jag vill lyssna på igen och många av de 40 är på engelska. Oktober 2014 blev jag medlem, ganska precis 4 år. Ska det ta slut här?

Huvudvärk

Jag har en lång startsträcka på morgonen. Minst 1 timme. I morse lyckades jag vakna 20 i 9 som var en hel timme senare än jag hade tänkt mig och det gjorde att det kändes som om jag försovit mig. Planerna var att gå till apoteket och hämta ut mediciner till både Pär och mig själv, men nu var jag frestad att strunta i det och fortsätta sova. Det blev 2 piskor som fick mig ur sängen (det finns inga morötter att locka mig nu för tiden…): tänk om jag är ännu tröttare i morgon? och så var det den oerhört lockande Mc Donalds-maten som Pär skulle ha med sig som lunch och som helt enkelt krävde en promenad som motprestation. Klatsch! Klatsch! Upp och på med kläderna, toalettbestyr, lite yoghurt till frukost, ingen tandborstning och sedan iväg. Startsträckan blev 40 minuter och jag kände mig knappt vaken när jag vinglade iväg mot Salem. Det blev en 25 minuter lång Golgata-vandring där jag svettades och kroppen kändes stum och tung. Ett väderomslag de luxe medförde vansinniga morgontemperaturer på 13 plusgrader och jag hade ljumma vindar i ryggen hela vägen och såg fram emot hemvägen då jag skulle få dem i ansiktet i stället. Hemvägen blev bättre, jag hade fått dricka vatten och den tog oxå 25 minuter, så sammanlagt 50 minuters promenad backe upp och backe ned gjorde att jag kunde avnjuta en Mc Donalds-lunch och jäklar i min lilla låda vad gott det var!!! Utom jordgubbsshaken som var äckelsöt. Jag kan inte minnas den senaste gången, innan idag, som åt mat från Donken….

Det finns flera fina ekar uppe vid Skogsängsskolan.

Efter lunchen hade jag huvudvärk och tog 2 Treo som skrapade bort det översta. Det jävliga blev kvar – spänningsvärken – och den försvann inte trots att jag låg och vilade i 1 timme, gjorde uppmjukande rörelser, smorde in tinningar och nacke med tigerbalsam. Efter middagen kröp jag till korset och drämde till med en värkkombo och tillsammans med 2 timmars läsning (1793 av Niklas Natt och Dag – vilken bok!!) finns bara en liten rest kvar som jag tänker satsa på att sova bort. Jag har mått konstigt idag med huvudvärken, som sagt, och med hjärtklappning (Venlafaxinets fel) och vallningar lika jobbiga som de i somras. Det förvånar mig inte om väderomslaget är orsaken. 14 plusgrader klockan 21 i oktober är skitväder i mina ögon.

Jag tar med en låtlisterepresentant idag som finns med på min lugna Spotify-lista som jag låg och lyssnade på medan jag vilade. “New friend” med lemin.

Stormigt

Jag fick massage idag, nacken och ryggen och det var så, så skönt! Jag hade tid redan kvart i 9, så mobilen var satt på väckning klockan 7. Jag sov som en klubbad oxe i natt. Nåväl, mer än hyfsat bra åtminstone i knappt 7 timmar och jag klev ur sängen direkt, klädde mig, åt frukost, plockade med ditt och datt,  borstade tänderna och sedan var det dax att gå. Mot slutet av massagen låg jag magen fullständigt avslappnad och så nära att somna – det har aldrig hänt tidigare. “Kan du inte fortsätta 10 minuter till, så att jag får sova en stund?” var jag frestad att be om. Den konstanta tröttheten som inte går att sova bort… Efteråt gick jag en promenad på 45 minuter och det var ett enda stort BLÄ. Mot slutet var jag så satans varm och svettig att jag var nära att få panik. Jag lyckades hålla psykbrytet stången tills jag kom hem, men då slet jag av mig kläderna, svor & domderade, grät och vrålade sammanbitet. Det stormiga humöret har fortsatt resten av dagen. Det är vidrigt. Det är utmattande. Det känns fullständigt hopplöst.

Den här vidriga brittsommarvärmen… Det är 18 jävla plusgrader nu klockan 21 på kvällen!!  I slutet av september?!?! Om det inte var för att jag redan har blivit knäpp, så hade värmen knuffat mig över gränsen. Det är skitsaker som ger mig panik t.ex. vad ska jag ha på mig?!?! Jag hatar de jackor jag har inklusive den nya västen för de får mig att svettas som en gris allihop. Jag är så leds på mina kläder att jag får lust att kräkas rätt in i garderoben. Ingenting, ingenting, är bekvämt eller sitter bra eller lyckas dölja min vidriga övervikt eller håller mig sval.

Självskadebeteende är ett begrepp som jag förknippar med att skära sig med rakblad på ställen som inte är synliga, men det finns andra sätt och jag praktiserar ett av dem: knytnävar. Det är inte första gången, men det var ett bra tag sedan sist. Jag dunkar knytnävarna mot magen, hela framsidan, i frustration, panik. Av självhat och äckel. Idag har det varit mycket dunkande och jag har förmodligen ett och annat blåmärke, men nu har jag även ett blåmärke inklusive en liten bula i pannan. Det är något nytt. Och det gjorde ont efteråt. Jag strök tigerbalsam över det. Lugnet som sänker sig efter ett sånt anfall är nästan lika tillfredsställande som lugnet från ångestdämpande medicin, men som det är just nu når inte Lyrica hela vägen fram. Det är inte så här varje dag. I alla fall inte än. Och jag får sova på nätterna och det är viktigt. Det känns som att ett hudlager har försvunnit och blottat lite av nerverna och när jag känner det första tecknet på ett anfall – irritationen – är det som att dra en pimpsten fram och tillbaka över det tunna skiktet som trots allt skyddar nerverna. Jag vill vråla av smärta, slå ifrån mig och omkring mig och jag kan för mitt liv inte begripa varför jag ska fortsätta plåga mig själv genom att leva.

I morgon har jag tid för del 2 av basutredningen.

 

Väskgenen

75 minuters promenad runt Garnudden och det var tungt större delen av sträckan, men i gengäld fick jag promenera ostörd. Inte en själ förutom några som arbetade med att förbättra grillplatsen vid lilla badplatsen.

Kompletteringar av utegymmet för rörelsehindrade och muskelsvaga (enligt information på kommunens sida).

Jag fick en idé om att jag behövde väst som en sorts övergång från bara ärmar via tröja till jacka. Jag hittade en hos Klingel och invigde den idag. Den fungerar bra!

Väskgenen har gett sig till känna efter att ha varit vilande i hela 2 år dvs. enligt mitt konto hos Zalando – den enda nätbutiken som har ett utbud värt att nämnas – har jag inte köpt en enda väska sedan 2016. Det faktum att lådan under min säng är överfull av väskor var inget jag hade lust att ta hänsyn till. Hehe. Jag gjorde som jag brukade: letade upp ett flertal av den sort jag var ute efter, sållade, tänkte efter, mätte och jämförde. Slutresultatet blev en liten ryggsäck och en liten axelremsväska från mina 2 favoritdesigners: Anna Field respektive Tom Tailor.

Lädret är otrolig mjukt och smidigt!
Cognacsbrunt och blått. Den är så himla fin!!