Tag Archives: mediciner

Jag behöver mer hjälp

Posted on by 2 comments

Igår promenerade jag runt Flaten. Jag strosade. Tog det lungt och klunkade vatten. Det var ganska skönt, men lite för varmt i solen. Det är så fint längs sjön! Så ljuvligt lugnt och obefolkat – åtminstone före 10 en söndag. 

Vägning: 97,4 som innebär en ökning med 0,9 kg. Fy fan! Jag lade mig igen efter att Bibbi fått sin frukost och jag tagit mina mediciner. Jag bara låg där. Ångesten kom och gick innan Lyrican kickade in. Jag var äcklad av mig själv. Så in i helvete leds! Och så vallningarna… Precis när jag har lyckats varva ned, slappna av och känner att sömnen är nära, så väller värmevågen in och i stället får jag slänga av mig täcket, koncentrera mig på att hålla ut, bara vänta på att den ska passera. Sedan sov jag till halv 12. Bibbi tjoade från köket: ”Hallå! Är du hemma? Det är matdax!!”. Jag kom på att jag glömde att ge henne frukosthö och fick dåligt samvete, men jag låg kvar. Det som fick mig ur sängen var, som så ofta, att jag var kissnödig.

Jag behöver mer hjälp! Det insåg jag när min första tanke för dagen var att jag måste, måste se till att bli mätt vid middagen för att undvika kvällstugget och att bara tanken på det gav mig ångest. Det här går inte! Jag är så fastlåst i det sättet att tänka. Det känns som att rusa runt i ett rum utan fönster eller dörrar och så stannar jag upp och tänker att jag kan försöka att springa åt andra hållet, att det kanske går bättre, men det går bara runt, runt, runt. Jag behöver hjälp! Det känns inte som att IB på Itrim har det rätta djupet utöver peppning och att ringa vårdcentralen – inga kommentarer. Att få hjälp av en psykolog över nätet kostar nästan 1000 spänn!! Då kom jag på att Bitte, som ger mig massage, sa att de har slagit sig ihop med en terapeut inom KBT och jag fick ett visitkort. Jag har mailat henne och hoppas på det bästa.

Jag är leds. Jag är mentalt trött. Jag försöker ändra mitt förhållningssätt, men jag kommer ingen vart. Egentligen vill jag bara skita i allt och vräka i mig vad jag vill, närhelst suget ramlar över mig; klockan 9, kvart över 15, halv 23. ”Aldrig mer 100!!” Det är det som stoppar mig. ”Aldrig mer 99!!” påminner mig. ”Aldrig mer 98!!” lägger jag till idag för jag kommer att ångra mig så fruktansvärt om jag ger efter. Om jag ger upp. Jag vill inte behöva ångra mig, men jag är så trött och tålamodet är försvinnande litet…

Överdriven

Posted on by 0 comment

I morse, före 7, åkte Pär, Elin och Selma till Öland. Pärs semester har börjat och Elin har sommarlov från både skola och Nannyakuten. Det har varit en veckas diskuterande, planerande och packande som jag har upplevt som stressande samtidigt som en omvänd resfeber har smugit sig på: jag får vara helt solokvist med Bibbi i minst 10 dagar!! Jag var uppe när de gav sig iväg och stod – för ovanlighetens skull – och tittade tills jag såg bilen svänga ut från carporten och iväg och jag kände mig övergiven. Det var tyst och morgonstilla och jag kände mig ensam. Jag blev stående. Det där med tidiga morgnar har aldrig varit min grej. Morgontrött, morgonångest och svårt att äta frukost och det var förmodligen det som bidrog till att Gräsänka-polkan uteblev. Jag sov i soffan i natt och jag sov inte bra och för att bryta den överraskande förlamningen återställde jag soffan till ursprungligt skick, tog mina mediciner, gick på toaletten och såg till att Bibbi hade hö innan jag lade mig i sängen. Jag var trött och håglös. Jag somnade efter ett tag och sov till 10. Låg kvar och drog mig trots Bibbis tjoanden om att hon tyckte att klockan var pellets. Efter frukost tog jag hand om orkidéerna, plockade in tvätten från torkställningen, fyllde på mina dosetter och tog en snabbdusch och efter det kickade livsandarna in och känslan av att vara övergiven förvandlades till lättnad över att få vara ensam. När Elin var liten och inte ville sova brukade hon ligga i sängen och ropa: ”Jag känner mig alldeles överdriven!”. Jag känner mig inte överdriven längre. Nu njuter jag!

 

Category: Allmänt | Tags: , , ,

Ångest, koltrast & online-läkare

Posted on by 0 comment

Den här dagen är snart slut och det är en välsignelse! Jag var medveten om att jag utmanade ödet när jag skrev så mycket positivt i torsdags och skiten började ramla in redan dagen efter när Selma vägrade äta. Elin och Pär åkte till vetten på lördagen och fick mediciner. Efter det har vi fångat in, hållit, medicinerat och stödmatat tvångsmatat Selma flera gånger om dagen. Det är oftast jag som har hållit och igår kväll blev hon så leds att hon stampade i golvet, så fort jag kom i närheten. Jag klandrar henne inte…

Elins förkylning blir värre och vår vårdcentral är inte till någon hjälp. På den öppna mottagningen får man visserligen träffa en läkare, men max ett besvär i taget. Hon var där igår eftersom hon hade lock för ena örat plus värk. Det visade sig vara en rejäl vaxpropp som vi bekämpar med Revaxör. Det fanns inte utrymme för hennes hosta eller eventuell bihåleinflammation. Läkaren tyckte att hon skulle ta Revaxör 4 kvällar i rad och sedan skölja ur eländet hos en sköterska. 200 kr i sjön. Jag hjälper henne och efter dagens behandling kunde jag bokstavligen dra ut en del av den upplösta proppen med en pincett. Nu ikväll övertalade jag henne att prova Min doktor och hon kommer att få svar via mail senare ikväll. 250 kr som går på högkostnadskortet. Det är värt ett försök!

Vi veckohandlar på Coop online och det fungerar oftast bra. Den senaste tiden har det dock skitit sig och jag har fått sms om att jag måste lägga in beställningen igen och välja en annan dag. Det har varit måndagsleveransen som inte har fungerat, så då valde jag tisdag förmiddag i stället mellan 11 och 13 och så har jag tränat på eftermiddagen. Det har varit försenat båda gångerna och idag fick jag än en gång sms om att de är försenade och då blev jag tvärleds. Jag sket i träningen för jag skulle inte kunna koncentrera mig om jag samtidigt skulle vänta på leveransen. När det kom till kritan var de inte försenade, men då hade jag redan ställt in mig på att inte träna och så var jag trött och förkyld. Efter lunchen kom ångesten. Jag var frestad att promenera, men valde 1 extra Lyrica och läsning i stället. Medan jag läser hör jag att Elin gråter. Hon har varit sjuk i 2 veckor och det blir inte bättre. Täppt, huvudvärk, feber – hon fick panik hon med och tog Lyrica.

Det finns, trots allt, litet postivitet idag för Pär mår prima och var på ett strålande humör när han kom hem från arbetet. Selma mår bättre och har inte behövt stödmatas idag. Jag har läst ut ännu en bok och satt i vardagsrummet och lyssnade på koltrastens kvällsserenad. Och så ljuset – nu är det ljust till halv 21! Omställningen till sommartid är ett satans påfund, men jag älskar de allt ljusare kvällarna.

 

Mediciner

Posted on by 0 comment

Det tog 20 minuter att gå till Salem och jag hade ett bra tempo och jag har minskat tiden med 5 minuter. Allt promenerande lönar sig på flera sätt. Först gick jag in på ICA för de har Ferrarisar (till skillnad från Konsum – meh!) och så köpte jag chips och en 4-pack med Ferrero Rocher. Jag fortsatte till Apoteket där jag hämtade ut från alla mina recept och nu har jag frikort i 6,5 månad. Leve högkostnadsskyddet! Farmaceuten gick igenom mina mediciner för att se om några av de krockade med varandra. Något som de gör sedan ett par månader. Omeprazolen och Sertralinet kan försämra upptagningsförmågan av Levaxinet. Jaha, ja. Hon sa att läkaren förmodligen har koll på det här och jag svarade att jag inte har så stort förtroende för läkarna längre vilket fick henne att haja till, men hon sa inget. Eftersom jag hade ryggsäck behövde jag ingen påse och ryggsäcken blev full. Full av mediciner för både kropp & själ! Jag gick via tennishallen när jag gick hem och det tog 35 minuter och jag hade bortdomnade tår igen. En sammanlagd sträcka på 4,6 km.

Category: Hälsan | Tags: , , , ,

Oseriös statistik

Posted on by 0 comment

En pakethämtarpromenad på eftermiddagen. Jag gick strax före 16 och då var det så gott som mörkt. Det var 3 paket som behövde hämtas och ett av dem hade jag fått 3 påminnelser om eftersom de har så trångt i hyllorna nu när det drar mot jul. Jag tycker inte om att vara ute när det är mörkt, men det kändes angeläget att hämta paketen, så jag snörde på mig isbuggarna och ryggsäcken och gick i rask takt – även i uppförsbackarna! – till Salem. Nu har det blivit kallt igen, minusgrader och det var is överallt; knölig is, mörkt och taskig syn. Spännande! Jag fick vänta 20 minuter med 12 nummer före (det händer ytterst sällan). Apotekspaketet gick knappt ned i ryggsäcken medan Footway-paketet hade ett bärhandtag. Sedan satte jag fart igen till Bamses för paketet från Lakritsroten. 20 minuter till Salem, 30 minuter hem. Det gick bra och det var skönt och jag fick ont efteråt.

Jag förde oseriös statistik på min promenad. Det var den tiden på dagen när ungar hämtas på dagis. Jag såg/mötte 6 föräldrar med ett eller flera barn. 5 mammor, 1 pappa. Av de 5 mammorna talade 4 i telefon, pappan gjorde inte det för han pratade med sitt barn. Ungarna hasar med tysta och trötta. Föräldern pratar i telefon. Jag förstår inte det här. Allvarligt: vad 17 är det som är så viktigt att man alltid måste vara nåbar?! När du inte har träffat din avkomma på hela långa dagen borde det finnas massor att prata om! Frågor och småprat. Skulle någon ta illa upp om du sa att ”Nu ska jag umgås med mina barn, så jag stänger av mobilen.”? Det är i så fall den personens problem.

I morgon ska jag till Itrim för en kostnadsfri rådgivning. Jag vill egentligen inte, men känner att jag måste. Sista utvägen. Desperation. Hopplöshet. Jag har inga förväntningar, bara farhågor. En ung, vältränad, fullt frisk människa som aldrig har haft problem med vikten, inställd på att få mig att börja träna och gå över till lättprodukter. Hur reagerar hon när hon inser att jag är 50+, i klimakteriet och tar många mediciner? Varje ny läkare jag har träffat och även homeopaten och sjukgymnaster hajar till när de, som svar på frågan om jag tar någon medicin, får en hel lista som jag skrivit ut hemma. Jag fasar för att sitta mitt emot den här människan och redogöra för mina matvanor; vad äter jag, när äter jag, hur mycket äter jag. Jag hoppas att jag inte blir överkörd, att jag har sinnesnärvaro att säga nej ifall jag känner att personkemin skorrar. 38 kg ska bort, en schäfer och jag fixar inte det själv.

Nya knep eller bara vänta?

Posted on by 0 comment

Jag är förkyld, men inte så farligt. Jag märker det mest på att jag behöver vanlig nässpray mot det täppta eftersom Nasonexen inte rår på det. Det har kliat i halsen, så det blev ingen styrketräning i tisdags. Idag promenerade jag – jag ville ut i snön! Det var moddigt och slirigt, men skönt att andas frisk luft. Efteråt blev jag fenomenalt trött och lurade i soffan en halv timme innan jag åt lunch. När jag vaknade var jag fortfarande trött och frusen och allmänt ruggig. Resten av dagen har varit seg. Det går nedför igen. Ångesten kommer och går hela dagarna. Panik varvas med irritation. Värmepåslagen (jag kallar dem så eftersom det inte handlar om direkta vallningar – jag svettas inte) kommer oftare och känns intensivare. Koftan åker på och av, på och av. Jag sover sämre trots Stilnocten. För varmt eller för kallt. Vaknar till femtielva gånger per natt. Ögonen svider. Jag har hudsprickor på hälarna och tummarna, till och med på insidan av läppen. De vanliga trivselknepen fungerar inte. Serien jag tittar på (”Breaking bad”) känns tjatig efter bara 1,5 säsong. Jag har tröttnat på att spela på mobilen. Det är svårt att hitta en bra ljudbok, så jag lyssnar om på favoriter (”Läsarna i Broken Wheel rekommenderar”). Inte ens godiset lockar längre. Det fungerar fortfarande att läsa, så länge ögonen inte är för irriterade. Jag saknar ork och motivation att hitta nya trivselknep, så jag får vänta ut eländet.

Det blå vinterljuset. Jag har inte gjort något annat med bilden utom att beskära den.

Det blå vinterljuset. Jag har inte gjort något annat med bilden utom att beskära den.

Mina mediciner. De förändras inte varken antalet eller sorten, men jag köper fler och fler kosttillskott och de är skrymmande.

20161110_160108-1[1]

Morgondosen. Uppifrån och ned. Levaxin (sköldkörteln), Cetirizin (allergi), Sertralin 50 mg och 100 mg (depression), Lyrica (ångest), Omeprazol (magen), Aloe Vera (mot allt och inget), B-vitamin och järn.

20161110_155908-1[1]

Kvällsdosen som jag tar när jag äter middag. Uppifrån och ned. Lyrica, D-vitamin (varannan dag), magnesium och 4 kapslar Membrasin/Havtorn (för alla slemhinnor bl.a. ögonen). Kvällsdosen har blivit besvärlig att svälja…

Pest eller kolera

Posted on by 0 comment

Jag hade tid klockan 10, men fick komma in 10 minuter för sent. Doktor JP frågade hur jag mådde och jag rabblade symtomen: trötthet, andfåddhet, illamående, dålig aptit, knäpp mage och svullna fötter. (Kan det bero på njurarna?!) Fötterna förklarade han med att jag stått och gått mycket under lördagen när vi tapetserade eftersom de inte var svullna just då. Jaha. Han vände sig mot datorn och började gå igenom mina mediciner. ?! Kan det vara så att Levaxindosen behöver justeras? (Hur ska jag göra för att få börja med Liothyronin?!) Sedan kollade han blodtrycket, hjärta och lungor. Undertrycket är lite högt, annars var det bra. Jag fick lämna prover inklusive urinprov. Eftersom jag hade fått tid så pass tidigt på förmiddagen hade jag chansat på att inte ta mediciner eller äta frukost just för att kunna lämna prover. En ledande fråga från mig gav mig svaret att han hör av sig om något i provsvaren är avvikande. Vad gäller min redan existerande tid i oktober får den stå kvar. Han sa att vi ju kunde diskutera provsvaren vidare då. (Om en och en halv månad?!) Besöket tog 15 minuter.

Var har läkarnas intresse för patienten tagit vägen? Var finns empatin? Var finns förståelsen för min oro? Tänk om jag hade haft andra problem utöver misstanken om njurarna?! Trots att jag hade låga förväntningar blev jag besviken. Desillusionerad och bitter. Jag hade inte behövt söka läkarvård. Det var mitt aktiva val, ett val jag gjorde eftersom jag inte klarar av att åsidosätta hälsoproblem med risk att krascha längre fram och då veta att om jag bara hade gått till läkaren i tid… Pest eller kolera.

 

Category: Hälsan | Tags: ,

Ned, upp & ned igen

Posted on by 0 comment

Ledsen, trött och ont. Så var läget när jag anlände till naprapaten. På L-O B:s fråga om hur jag mådde svarade jag att jag hade ont i knäna och vristerna. Jag fick inte rummet med blomtaket och jag hade inte energi att be om det. Jag fick lägga mig på rygg och han nålade mig från pannan och ned. Det var, trots allt, vilsamt att ligga där. I stället för trafik hördes fågelkvitter och en och annan vindpust slank in genom fönstret. Efter en halv timme kom L och masserade benen, framför allt knäna. Det gjorde ont. Insidan av knäna kändes som en enda öm triggerpunkt. Sedan fick jag lägga mig på mage och fick en betydligt behagligare massage av ryggen. När L kom upp till nacken kände jag att de musklerna var stenhårda. Hon sa att man kan massera runt nackkotorna för att stimulera sköldkörteln och då kom vi in på min slöa sköldkörtel och att jag försöker ragga upp en läkare för att få prova Liothyronin. L försvann ut en stund och jag hörde hur hon pratade med L-O B om min sköldkörtel. Då kan man tycka att hon kunde vara lite diskretare, så här i den personliga integritetens tidevarv, men jag känner att det ligger omtänksamhet bakom. Det är inte så att jag ligger där och klagar och gnäller för att få prata av mig ungefär som jag gör hos Rosie. När jag säger var det gör ont eller att sköldkörteln har gått i pension, så finns det något de kan göra pronto. När hon kom tillbaka hade hon L-O B med sig och han nålade mig igen (huvudet, nacken och ryggen) och så fick jag intensiv värmebehandling för att sätta fart på njurarna. ”De fungerar som det mesta – de mår bra av lite värme!” Det var skönt! Nålmannen återvände och vid det laget hade jag legat i 1 timme sammanlagt och ryggen protesterade. ”Lägg dig på sidan.” Jag lade mig på vänster sida, han tog tag i höger ben och drog det upp mot magen samtidigt som han tryckte höger arm från sig. Han drog till ordentligt. ”Aj! Vad gjorde du nu?!” ”Jag bara rätar ut lite.”, svarade han. Sedan gjorde han likadant på andra sidan. Färdigt! Det kändes fortfarande i ryggen och då tog han 2 specialnålar (hans eget uttryck) som han stack i magen och vickade på, bad mig böja mig framåt och upprepade. Jag vet inte om det blev bättre. Jag sa att jag fortfarande hade ont i vristerna. 2 specialnålar i nacken. Vickande. ”Hur känns det nu?” Det gjorde inte ont längre. Det är så häftigt! Inte ledsen, mindre trött och mindre ont. Så var läget när jag gick från naprapaten efter 1,5 timmes varierande behandling.

500 kr per gång, 2 gånger i veckan blir 4000 kr i månaden. Pengar som inte samlar några som helst högkostnadspoäng. Inga mediciner ingår. Det är mycket pengar, men det är värt varenda krona och då handlar inte bara om att smärtan minskar, det handlar om att jag känner mig omhändertagen på ett sätt som jag inte har upplevt sedan min husläkare EW slutade. När jag säger att jag har ont i knäna får jag inte förklarat för mig att det problemet skulle försvinna bara jag gick ned i vikt. Det är så skönt att slippa höra det och jag undrar om någon kan förstå hur skönt det är! Jag brukade betala 360 kr för ett 3-minuters besök hos dr Levaxin bara för att sedan få höra att värdena ser bra ut och så ses vi om ett halvår. Högkostnadspoäng i alla ära, men omtanke smäller högre. Jag fick bekräftat av L-O B att det är helt naturligt att jag först upplever en förbättring för att sedan må dåligt igen medan kroppen tar ny sats inför en andra period av förbättring. Han känner att jag inte är i samma dåliga skick som för 1 månad sedan även om jag själv upplever det så.

Efter lunch gick jag ned till tåget igen för att åka till Södertälje Syd där Pär hämtade mig. Vi åkte till Målarboden för att köpa tapeter, färg och annat som behövs till hallen. Det tog inte lång stund. Faktiskt. En tapet med breda ränder i blekt blått, beige och grått på vit bakgrund. Den kommer att gå bra ihop med vår blå ytterdörr, den vita trappan och den nya gråa trappstegsmattan. Jag inbillar mig oxå att ränderna kommer att ge en känsla av höjd och rymd. Det var ett äldre par där med en liten vit, rufsig blandrashund. När jag såg att den promenerade fritt och verkade social försvann allt runt omkring. Den kom fram till mig och vi hälsade hjärtligt. Jag föll på knä och hon vände upp magen för att bli kliad. Vilken lycka! De hade varit i färgaffären flera gånger och hon spatserade runt bland färgburkar, penslar och tapetrullar och hon visste var fikarummet ligger.

Dagen började på låg nivå, blev bättre hos naprapaten och med hunden i färgaffären och slutade med trötthet (somnade i soffan) och smärta (vristerna och ryggen).

Inte alls som träningsvärk!

Posted on by 0 comment

Ungefär en halv timmes massage som var plågsamt till 60%. Några få nålar i fötterna och vaderna. Ja, mina muskler är stela och ja, bindväven behöver mjukas upp och ja, det kan göra ont. Jag fokuserade på att andas ut när jag kände att hon närmade sig de mer smärtsamma musklerna och vävnaderna, men ibland var jag tvungen att utbrista ”Aj!” med ”Vadfangör’u?!” tyst för mig själv. Jag har alltid haft antydan till ”gamnacke” och under det senaste året har diverse vårdpersonal påpekat det och att den ställningen för med sig spänningar som går längs med hela ryggen. Dagens massör var inte densamma som knådade mig i torsdags och jag tyckte inte om dagens massör. Lite väl hårda nypor och hurtigt tonfall. ”Tänk på hållningen nu!” och ”Det kommer att kännas som träningsvärk.” Det känns inte som träningsvärk! Jag är bekant med träningsvärk och jag tycker om träningsvärk och träningsvärk känns inte som blåmärken över hela kroppen som gör ont så fort jag nuddar vid huden!! Känslan efteråt var mer som den efter ett pekpinnebesök hos en vanlig läkare. Jag ska dit i morgon igen…

Jag har dumpat min homeopat. Dels känner jag inte att jag får den (orimligt mirakulösa?) hjälp jag är ute efter och dels handlar det om pengar. Varken han eller naprapaten är knutna till högkostnadsskyddet, så jag känner att jag måste välja. Tänk om alla inom all form av vård rev ned muren som har rests mellan de olika alternativen! De som arbetar inom alternativ medicin är inte ett dugg mindre kategoriska eller fördomsfulla än de inom den vanliga vården. Det skulle bli ett annat helhetstänkande om jag, som patient kunde få tips om alternativ åt båda hållen för varför ska det vara så omöjligt att kombinera t.ex. homeopatiska preparat med vanliga mediciner? Eller när en läkare inser att man nått vägs ände vad gäller t.ex. smärtstillande, så tipsar de om akupunktur. Jag är medveten om varför den vanliga vården inte går med på det för det ”finns inga vetenskapliga fakta eller bevis” på att den alternativa medicinen fungerar. Öppna sinnena alla ni som bestämmer! Vidga vyerna!!

 

 

 

En introvert nåldyna

Posted on by 2 comments

Idag var jag hos naprapaten för första gången. AAA-kliniken på Surbrunnsgatan vid Odenplan. I vanlig ordning sov jag uselt inatt eftersom jag var nervös och i vanlig ordning virrade jag runt efter att tagit mig upp från t-banan trots att jag hade gjort en egen karta. För att en karta ska vara till någon hjälp förutsätts det att den hålls åt rätt håll och det gjorde inte jag. Till slut frågade jag en man (med hund) och han bekräftade att jag skulle åt motsatta hållet. Jag hade riktigt gott om tid, så jag var inte stressad, men jag känner mig korkad.

Mitt första intryck av mottagningen var sunkigt. Handtextade upptejpade lappar om skogräns och väntrum. En gammalmodig torkställning som den vi hade på balkongen när jag var liten fungerade som rockhängare. En äldre herre, smått krokig och lätt haltande frågade om jag hade ett kort och när jag sa nej förklarade han att jag skulle fylla i ett i väntrummet. Sedan försvann han. Jag slår vad om att det är honom jag kommer att få träffa, tänkte jag. En panschis som ser ut att vara mer ledbruten än vad jag är. Nåväl… Jag slog mig ned i väntrummet och fyllde i uppgifterna på stämpelkortet. De besvär jag valde att ta upp var värken i rygg och knän, depression, övervikt och den stress som det för med sig och min überslöa sköldkörtel som jag misstänker har checkat ut utan att meddela mig.

Det var den krokige panschisen som tog hand om mig och nu vet jag att det var Lars-Olof Berglöf i egen hög person, klinikens grundare och vansinnigt erfaren och kunnig. Först gick vi in på ett litet kontor som inte hade någon dator (härligt!). Han bad mig inte berätta varför jag var där. Han bad mig inte att rabbla upp alla mediciner. Jag behövde inte redogöra för min vikt, matvanor eller träning. Han ville bara veta hur länge jag har haft de besvär jag skrivit upp. Det kändes befriande! Sedan gick vi till ett av behandlingsrummen.

Akupunktur

Jag fick ta av mig in på underkläderna och lägga mig på mage på en massagebrits. Han klämde och masserade kort utvalda muskelpartier från axlarna ned till vristerna och frågade hur det kändes. Det var bara skuldrorna som gjorde ont – musklerna var stenhårda – och runt höfterna. Han sa att han kände att min energi var väldigt låg och frågade om jag kände mig trött. Duh! Jag måste fråga honom hur han vet det. ”Nu ska jag sätta några nålar i dig.”, sa han sedan. ”Okej”, svarade jag och tänkte jäss, gör det, hjälp mig!! ”Tycker du inte om nålar?” Kanske snappade han upp någon omedveten tvekan. ”Jag har inget särskilt förhållande till dem.”, svarade jag och tänkte bara på nålarna som körs in i armvecket för att tömma mig på blod vid provtagningar. Han arbetade fort. Hårbotten, vänster tinning, öronen, axlarna, flera i ryggen, höfterna, låren, knävecken, vaderna, insidan av hälarna och längst ut på tårna (de kändes ordentligt). 18-20 nålar tror jag. Sedan fick jag ligga där. Ensam. I tystnad. Efter kanske 1 minut spred sig en värme över ryggen. Wow! Den den spred sig över hela ryggen och intensifierades tills det kändes som att ligga under en värmefilt. Otroligt fascinerande! L-O B stack in huvudet och frågade om det kändes bra och det gjorde det ju! Jag fick ligga där i 50 minuter. Det blev lite jobbigt för nacken, men det var övervägande skönt. Jag är en introvert nåldyna, tänkte jag. Det finns ingen dopaminjunkie som klarar att ligga still och tyst i 50 minuter. Sug på den! Jag andades, lyssnade på trafiken utanför och ljuden från kliniken och tankarna vandrade. När nålarna var borta kände han igenom samma områden och vi kunde konstatera att de var mycket mjukare. Det var så häftigt! När jag reste mig upp gungade allt. Det snurrade inte utan gungade som om jag försökte stå på en vattensäng. Det kunde vara så i några minuter förklarade han.

Jag ska tillbaka redan på torsdag. Eftersom jag har samlat på mig det här under många års tid kommer det att ta ett tag att ”skala löken” som L-O B uttryckte det och det är mest effektivt om det är intensivt i början. Om jag hade orkat skulle jag ha åkt in varje dag. Det kommer att kosta och det får det lov att göra för det känns inte som att någon annan kan hjälpa mig. Förutom avgiften på 500 kr/besök tillkommer SL.

Träd 16