Huvudvärk

Jag har en lång startsträcka på morgonen. Minst 1 timme. I morse lyckades jag vakna 20 i 9 som var en hel timme senare än jag hade tänkt mig och det gjorde att det kändes som om jag försovit mig. Planerna var att gå till apoteket och hämta ut mediciner till både Pär och mig själv, men nu var jag frestad att strunta i det och fortsätta sova. Det blev 2 piskor som fick mig ur sängen (det finns inga morötter att locka mig nu för tiden…): tänk om jag är ännu tröttare i morgon? och så var det den oerhört lockande Mc Donalds-maten som Pär skulle ha med sig som lunch och som helt enkelt krävde en promenad som motprestation. Klatsch! Klatsch! Upp och på med kläderna, toalettbestyr, lite yoghurt till frukost, ingen tandborstning och sedan iväg. Startsträckan blev 40 minuter och jag kände mig knappt vaken när jag vinglade iväg mot Salem. Det blev en 25 minuter lång Golgata-vandring där jag svettades och kroppen kändes stum och tung. Ett väderomslag de luxe medförde vansinniga morgontemperaturer på 13 plusgrader och jag hade ljumma vindar i ryggen hela vägen och såg fram emot hemvägen då jag skulle få dem i ansiktet i stället. Hemvägen blev bättre, jag hade fått dricka vatten och den tog oxå 25 minuter, så sammanlagt 50 minuters promenad backe upp och backe ned gjorde att jag kunde avnjuta en Mc Donalds-lunch och jäklar i min lilla låda vad gott det var!!! Utom jordgubbsshaken som var äckelsöt. Jag kan inte minnas den senaste gången, innan idag, som åt mat från Donken….

Det finns flera fina ekar uppe vid Skogsängsskolan.

Efter lunchen hade jag huvudvärk och tog 2 Treo som skrapade bort det översta. Det jävliga blev kvar – spänningsvärken – och den försvann inte trots att jag låg och vilade i 1 timme, gjorde uppmjukande rörelser, smorde in tinningar och nacke med tigerbalsam. Efter middagen kröp jag till korset och drämde till med en värkkombo och tillsammans med 2 timmars läsning (1793 av Niklas Natt och Dag – vilken bok!!) finns bara en liten rest kvar som jag tänker satsa på att sova bort. Jag har mått konstigt idag med huvudvärken, som sagt, och med hjärtklappning (Venlafaxinets fel) och vallningar lika jobbiga som de i somras. Det förvånar mig inte om väderomslaget är orsaken. 14 plusgrader klockan 21 i oktober är skitväder i mina ögon.

Jag tar med en låtlisterepresentant idag som finns med på min lugna Spotify-lista som jag låg och lyssnade på medan jag vilade. “New friend” med lemin.

Rutschkana

Igår gick jag en kortis på 45 minuter. Högbackarundan, uppför-varianten. Det gick bra och det var skönt och jag fick inte ont efteråt.

Idag hade jag tid hos läkare A någonting på Södertälje psyk. Vad hade jag  förväntat mig? En justering av medicinen i form av tillägg eller byte till någon annan medicin /eller en plan för att bli av med Lyrica. Vad hände? Vi pratade i nästan 1 timme. Punkt. Än en gång fick jag förklara varför läkare MR på vc remitterat mig och varför det blev en så kraftig försämring av mitt mående. Än en gång fann jag mig i ett samtal om hur länge jag har lidit av depressioner och ångest, hur mina nuvarande levnadsförhållanden är, mitt (icke existerande) sociala nätverk, träning, hobbies, sjukpensionär och bla BLA BLAAAA!!!! Jag blir tokig!! Jag kommer att få en ny tid om 3-4 veckor och det är inte säkert att jag får träffa dagens läkare som egentligen är stationerad i Malmö och bara gör gästframträdanden i Södertälje någon gång i månaden. Är det meningen att jag ska sitta och rapa upp samma skit en gång till och en gång till och en gång till bara för att de inte har haft tillräckligt med tid att läsa igenom min digra journal?! Så fan heller! Det var inget fel på människan. Hon var trevlig att prata med och det var det som var lurigt för under hela samtalet väntade jag på att en lampa skulle tändas ovanför hennes huvud och hon skulle sätta ett pekfinger i luften och utbrista att “Så här ska vi göra med dina mediciner!”, men det blev ett antiklimax för det enda medicinska tillägget hon kunde föreslå har jag redan provat för många år sedan (jag blev så utslagen av den att jag inte kunde vakna till mer än korta stunder de första dagarna, så nej tack!), så det bidde ingenting. Vänta och se. Lyrican ville hon definitivt inte ändra i nuläget. Nähä. Mot slutet påpekade hon att vi pratat i närmare 1 timme och att hon inte kände igen den djupt deprimerade kvinnan från journalen (för 2 veckor sedan). Vi hade fört ett sammanhängande samtal med god ögonkontakt och utan vare sig stel mimik eller brist på gester, jag var hel och ren osv. Naturligtvis är det ett tecken på att Venlafaxin har effekt, att jag kan tolka det hon sa på det viset, men det är inte första gången någon inom vården har sagt ungefär att “Du ser inte sjuk ut”. På ett avigt sätt tolkar jag det som att jag inte blir trodd. Så frågade hon vilket mitt mål är och jag blev svarslös. Att få leva? Att få bli frisk? Att få må så bra som möjligt? Att kunna fungera i vardagen? “Jag vill slippa fundera på varför jag över huvud taget försöker.”, fick jag ur mig till slut. Jag har ingen lust att försöka längre. Mitt nyfödda försök att gå ned i vikt kommer att självdö av just den anledningen att jag egentligen inte strävar efter att överleva. Jag vill inte överleva. Jag vill inte leva. Fundera på det till nästa gång! Rutschkana på ångestbanan med ryggvärk.

 

Islossning

Förra veckan blev det ingen styrketräning och det var nära att sluta på samma sätt idag, men jag vill undvika att hamna i börja-om-från-början-läge eftersom det känns så tröstlöst, så jag körde ett lätt pass idag. Det var inte jobbigt rent styrkemässigt och jag kände att det fanns mer att ta av och det var uppmuntrande och gjorde att jag kände att det var rätt beslut att träna, trots allt. Det var skönt oxå. Stundtals var jag helt försjunken och koncentrerad på både övningarna och musiken – en flykt från vardagen. Tyvärr, har jag haft en stor spik inkörd i ryggen sedan dess och en första värkkombo var effektlös, så nu på kvällen tog jag en till plus tigerbalsam.

Nu har all effekter av antidepressiva mediciner slutat, både positiva och negativa. Jag mår skitdåligt och umgås med Tunga Tankar mest hela tiden. Dessutom har en större islossning kommit igång eftersom medicinernas avtrubbande effekter har avtagit. Jag har gråtit flera gånger de senaste dagarna. Tårarna står i konstant kö i tårkanalen och börjar rinna av de mest skilda anledningar: mitt liv känns fullständigt hopplöst eller när en animerad robot dör i en film eller när jag tragglat med samma nivå i ett av mina mobilspel hur jävla länge som helst (det är ett under att jag inte kastat mobilen i väggen) eller att jag är så in i helvete trött. Svärfar åt middag med oss i lördax och det var skittråkigt. Han och Pär pratade mest om Pärs nuvarande arbete och hans (förhoppningsvis) nya arbete. Eftersom det bara var vi 3 märktes en av svärfars mindre tilltalande sidor mer än vanligt: han är alltid så tvärsäker i sina uttalanden. “Vågar du diskutera med en 84-årig professor?! Gör du det?” Det finns ett område där jag skulle kunna klå honom på både längden och tvären: depression, ångest, mediciner och psykvården. Till saken hör att han aldrig, aldrig skulle få för sig att fråga mig om något av det, så det lär väl aldrig hända. Jag är så trött på att alltid behöva gå till torgs med vad som händer i mitt liv!!! Jag förstår mig inte på den här familjen jag har gift in mig i! Vid ett tillfälle när jag var så uttråkad att jag ville skrika var det nära att jag fick ett psykbryt i stil med det jag fick när Elins förre pojkvän åt middag med oss för x antal år sedan, men jag lyckades bita ihop. Det är frånvaron av medicinerna, det är jag medveten om, men egentligen har detbara har fört alla de här känslorna närmare ytan för känslorna är varken nya eller obekanta.

Nu har Lyricas biverkningar som fått fritt spelrum och de är legio. Jag har tittat närmare i FASS och insett att det kryllar av förklaringar till hur jag har mått de senaste åren. Läs och häpna, du oxå! Vanliga biverkningar som jag har märkt av är irritabilitet (särskilt de senaste veckorna), darrningar, domningar, muntorrhet, uppsvälld buk, berusningskänsla, viktökning, ledsmärta (men det kan ju även bero på reumatism). Mindre vanliga biverkningar som jag har märkt av är högt blodsocker (som inte blir bättre av att jag är fet, men övervikten är alltså  inte enda anledningen), humörsvängningar, svårighet att finna ord, likgiltighet, yrsel vid stående, ökad känslighet för ljud (som även är en del av introversionen), torra ögon, vallningar (som om inte klimakteriet fixar det alldeles själv…), svettningar och frossa (jag fryser så att jag nästan hoppar medan kinderna är varma och flammiga), kalla händer och fötter. Förra gången jag var mellan mediciner, 2011/12, hade jag varken Lyrica eller Stilnoct, så det borde inte finnas någon risk för att det ska bli lika illa den här gången. Fast jag vet inte om jag är orolig för det för jag vet inte hur mycket jag bryr mig.

Ofrivillighet

I torsdags blev jag tvärtrött och lade mig vid halv 23 och såg fram emot att få sova, men så blev det inte. “Ofrivillig muskelrörelse” eller “tvingande” dito är kanske ett passande uttryck på det jag upplevde. Strax efter att jag lagt mig i sängen upplevde jag ett tvång att sträcka ut vänster arm, att verkligen stretcha den så långt det var möjligt ungefär som om jag hade haft armen i en böjd position en längre stund och behövde göra en motrörelse. Det gick kanske en minut och sedan kände jag tvånget att stretcha armen igen. Ännu en minut passerade och sedan var det dax igen. Om och om igen i …. jag vet inte hur länge. Det gick hur som helst inte att sova, men efter ett tag måste jag har slumrat för jag vaknade och tänkte att det var skönt att den natten var över. Jag tittade på klockan. Halv 1. Jag gick på toaletten och när jag lade mig började allt om igen… Jag har varit med om det här tidigare, vid enstaka tillfällen med flera års mellanrum och jag har alltid kopplat det till mediciner typ Theralen och det är förmodligen det nu oxå (Lyrica eller utsättningssymtom av Venlafaxin). Det brukar handla om engångsföreteelser och det trodde jag nu med, men när jag lagt mig igår kväll och det började igen blev jag lätt panikslagen. Jag kunde inte ligga kvar i sovrummet utan att störa Pär med mitt sträckande och viftande, så jag flyttade till Lilla rummet. Så snart jag lagt mig till rätta kom domningskänslan i armen och jag var tvungen att stretcha… Bara när jag låg ned. Cirkulationsrubbningar? Jag började knåda vänster underarm, gned med knogarna och masserade och då försvann stretch-behovet och jag lyckades somna framåt 2. Efter 2 såna nätter är jag sjukt trött och jag gruvar mig för att det kanske blir likadant ikväll.

Jag har städat både igår och idag. Något som jag började med i våras när jag var förkyld och inte hade lika mycket ork var att jag delade upp städningen på 2 förmiddagar och det har jag fortsatt med. Det är skönt att inte behöva köra slut på mig själv och det är skönt att veta att jag har eftermiddagen ledig. Igår hade jag bra fart och klarade av badrum, kök, Lilla rummet och hallen. Idag tog jag sovrummet och vardagsrummet.

Remiss

Jag ska trappa ned Venlafaxin och sedan sluta med den. MR skickar en remiss till psyk i Södertälje eftersom de vet mer om den sortens mediciner och för att göra en utredning. Det känns bra, men risken finns att jag hamnar i ett läge där jag blir utan antidepressiva. Jag sa att det inte gör så mycket för det viktiga är att hålla ångesten stången och det har jag Lyrica till. Provsvaren visade att jag hade för mycket Levaxin i systemet och det bromsar upp min redan slöa sköldkörtel, så jag ska faktiskt minska dosen där. Det var fjärde besöket hos MR och jag kan inte påminna mig att jag har träffat en och samma läkare så regelbundet sedan EW slutade. Jag gillar honom. Han är bra att tala med. Nästa besök blir i slutet av oktober och då ska jag lämna prover för samtliga värden. Det blir då i stället för det planerade besöket hos JP i december och JP är jag ju inte så förtjust i….

Rubrikfritt

Stockholm. Dax att fylla på teförrådet! Hallon och smultron och det var allt.  På apoteket lämnade jag in 2 av deras specialpåsar som vi fyllt med gamla mediciner och så köpte jag allerginässpray och Treo. Sedan gick jag snett över Kungsgatan och in på Kreatima. Jag stannade i dörröppningen och tog in miljön: lugnt och tyst och mängder av papper, pennor och böcker – himmelriket! Faber-Castells lite mjukare färgpennor, Polychromos i en ask med Rejäl Känsla av Lyx. Jag har återupptagit målarboksmålandet igen och därför ville jag köpa nya pennor.

Få saker ger mig ett sådant habegär som pennor!

Dammsugare. Ett hjälpmedel som bara ska fungera, kort och gott. Inget fancy-schmancy eller komplicerat. Vi köpte en laddbar för ett tag sedan. Fördelar: lätt att ta fram och bara dra igång och så är den röd och fin. Nackdelar: den är tung att hantera, den har en usel sugförmåga om man inte kör på max hela tiden, men då dräneras batteriet på nolltid, den går inte in under vare sig soffan, vitrinskåpet eller skänken, den har uselt sug åt sidorna och tar inte alls i hörnen och de hårda hjulen under munstycket är stenhårda vilket gör att det dundrar ordentligt när den dras över golvytor. Vi beställde en hederlig, sladdriven modell från Tretti.se, men den fungerade inte över huvud taget. Stendöd! I lördags åkte vi till Elgiganten och köpte en liten mörkblå Miele som fungerar suveränt – jag har provat! Den är lätt, men robust och glider över golvet som en puck över isen. Den går in under alla möbler och den drar i sig skräp även från hörnen. Ett extra plus för mig som faktiskt läser instruktioner är just det – en faktisk instruktion och inte bara en lista över vad jag kan och inte kan använda dammsugaren till. Det står till och med hur ofta jag bör byta filter! Det här är vardagslyx för mig eftersom det underlättar och inte gör att jag gruvar mig för att städa.

Venlafaxin. Idag är det andra dagen med den nya medicinen. Jag kan inte säga att jag har märkt något av nedtrappningen av Sertralin och jag har inte märkt något av Venlafaxin än heller (jag är extra uppmärksam på en av de vanligare biverkningarna: illamående….).

Svärmor. Svärisarna lyckades ta sig till Öland med hjälp av Pär, men svärmor har inte mått bra. I förrgår, tisdag, blev hon akut sämre (en stafylokockinfektion som grädde på moset av alla andra sjukdomar) och fick åka med ambulansen till Kalmar sjukhus. Efter operationen har hon legat nedsövd och med respirator och hon lär inte vakna mer. Hela Vårat Gäng, utom jag, är där nu och svärfar är på sjukhuset hela tiden. Pär försäkrar mig om att det inte är någon som kräver att jag ska vara där “bara för att”; min kontakt med svärmor har aldrig varit särskilt nära jämfört med Elins. Vilken jävla semester det blir för Pär… Jag går omkring och tänker på dem allihop mest hela tiden, väntar på Samtalet.

Uppdatering

Det är långt mellan inläggen numera. Jag är helt under isen och orkar knappt hasa runt här hemma. Jag känner igen ett beteende från vintern 2011/12: jag vaknar tidigt, tar mina mediciner, lägger mig igen och sover bort förmiddagen. Just nu är det skönt. Jag har ingen ork, jag har ingen lust.

I fredags promenerade jag tur och retur Salem och det var hemskt! Det hände inget på lördag eller söndag, men igår körde jag ett lätt pass med gummibanden och det var skönt! Styrketräning fungerar, men inte kondition.

Idag var jag hos läkaren, MR för uppföljning. Vi kom överens om att jag ska byta medicin till Venlafaxin som har en mer ångestdämpande effekt än Sertralin. I morgon går jag ned från 200 till 100 mg Sertralin under 1 veckas tid och sedan byter jag till Venlafaxin 75 mg. Så småningom kan jag fasa ut Lyrican helt. Vi ska träffas igen den sista juli. Jag åkte buss båda vägarna och det känns konstigt att inte orka….

 

Det surrade en hel del i nyponsnåren. Jag lyckades fånga den här humlan på bild strax efter att den knuffat undan en annan.

Jag fick en snilleblixt förra veckan där Bibbi hade huvudrollen. Hon är fortfarande ensam och hon mår fortfarande bra, men hon börjar bli gammal och ser väldigt dåligt, så av den anledningen tar hon sig inte in i och ut ur buren själv längre. Därför fick hon flytta upp en våning förra söndagen. Buren är likadan, men nu kan vi se henne och höra henne bättre och det är enklare för mig att städa. När hon hade flyttat in var hon skeptisk och osäker. Hon fortsatte vara så i många dagar efteråt och jag fick så dåligt samvete. Tänkte hon trilla av pinn nu?Hon bökade inte med höet och det förekom inga glädjerusningar och hon “hörde aldrig av sig” varken vid frukosten, pelletsen eller kvällsgurkan. Men så i lördags tog jag sovmorgon och blev väckt av henne när hon visste att klockan var pellets! Bibbi var tillbaka! Hon blir sig mer lik för varje dag. Gud ske lov!

Vår lilla choklad-gris.

Drogad

I morse kunde jag sova! Halleluja! Mobillarmet gjorde det det skulle och jag stängde av det, somnade om och vaknade halv 10. Det kändes som att jag försov mig eftersom jag hade bestämt med Elin att jag skulle komma vid halv 11. Jag blev bara en halv timme sen efter att ha köpt med mig en påse blandade frallor från Kaffestugan. Det finns få njutningar som toppar lukten, smaken och känseln av busfärskt bröd. Vi drack te och åt frallor och pratade. Tyvärr, har Mios och mitt förhållande kraschat innan det fick en ordentlig chans. Han förknippar min närvaro med fasthållning och kloklippning – det blev tydligt idag trots att det inte var därför jag var där. Lilla gubben… Nåväl…. det blev av att promenera idag, 30 minuter dit (långsamt) och 40 minuter hem (den andra, längre vägen).

Jag älskar Lyrica och Stilnoct och den lätt drogade känsla jag får när ångesten blockeras och huvudet känns yrsligt och ofokuserat. Luddigt. Jag är beroende. Punkt slut. Jag är medveten om det och jag väljer att inte sluta med någon av medicinerna. Jag är mer rädd för hur jag skulle komma att må om jag slutade än jag är för långvariga biverkningar. Livet i det stora hela är överskattat och jag känner inte att “min kropp är mitt tempel” som jag måste behandla med vördnad. Jag tar emot alla mediciner som gör att det blir uthärdligt att släpa mig runt en dag i taget.

Vår lilla choklad-gris.

 

Villkor

När Elin adopterade Mio från Djurens Chans fick hon information om att han är drygt 2 år, tycker om att vara med och att de fixade kastrering innan hon hämtade honom samt att anledningen till att Mio kommit till dem angavs vara “platsbrits”.  Personen som lämnar ett djur hos Djurens Chans behöver inte vara mer specifik än så och det bör man vara medveten om när man överväger att adoptera ett djur. De kräver inget friskhetsintyg och du kan inte lämna tillbaka djuret om det visar sig vara sjukt. Sug på den! Det står i kontraktet, så se till att läsa det finstilta, som det heter.

Elin har haft Mio i knappt 4 månader och de har varit hos veterinären 10 gånger. Han har blivit sövd 3 gånger (1 kastrering, 2 tandslipningar). Förutom att det har kostat mellan 1000 och 4000 kr/besök, så är det tidskrävande för det finns ingen veterinär på gångavstånd direkt. Elin och även Pär och jag har släppt Evidensia Roslagstull efter det dåliga bemötandet vid Selmas död. Elin var hos Animalen i Södertälje en gång för att slipa ned Mios tänder, men de gjorde ett så dåligt jobb att hon fick åka in akut till en annan veterinär i Märsta som ligger helt åt fanders från oss räknat och saknar kommunala färdmöjligheter. Den veterinär som tog emot dem där är en sån där människa som man vill ta med hem och hålla inlåst för att inte förlora (hon arbetade hos Roslagstull för många år sedan, innan de gick upp i Evidensia och hon brukar vara med i tv hos Hasse Aro. Jag har för mig att vi träffade henne på den tiden vi hade Tinke & Tösen.). Mio är en framavlad dvärghermelin och målet med aveln har varit att få fram en kort trubbig nos eftersom en sån är bedårande, men antalet tänder är det samma och de får inte plats i en mun som hänger ihop med en kort, trubbig nos, så Mios tänder sitter trångt och snett vilket gör att han har väldigt svårt att tugga hö och hö utgör 80% av en gnagares kost – det är höet som hjälper till att hålla tänderna i trim eftersom de växer kontinuerligt. Han har haft problem med magen oxå vilket gjorde att han gick ned i vikt. Med hjälp av mediciner, extra mycket pellets och lite bladsallad och oerhört mycket tålamod och kärlek från Elin har han blivit frisk. Tänderna är som de är, men han ska inte behöv slipa ned dem mer än 2 gånger per år.

Summa summarum: Mios tandproblem kan omöjligt ha uppstått sedan Elin adopterade honom, men om det stått i informationen att hon gjort bäst i att räkna med frekventa veterinärbesök, så hade hon inte valt honom. Veterinärbesök är dyra och de är tidskrävande både när det gäller resor fram och tillbaka och själva besöken och lägg sedan till kostnader för mediciner och all tid som det tar att stödmata och dosera. Elin har haft den enorma turen att ha en pappa som har ställt upp med att köra varje gång även när det inneburit att han tagit ledigt från arbetet och som har kunnat ta utgifterna tills hon själv fått ihop pengarna. Hur många kan säga det?

Mio är en dyrgrip och han är en fullt frisk dyrgrip!

Skitdag

Dagen har fortsatt som den började. Pär åkte till Elin för att hjälpa henne med soffan som skulle levereras 12-16. Den kom aldrig. Kvart över 16 får hon veta att den inte kommer alls idag pga. vädret. Det blir på fredag i stället. 18-22… Mio har liknande problem med magen som Selma hade och var hos vetten för ett par veckor sedan, medicinerades, stödmatades och kryade på sig bara för att bli dålig inatt igen. I stället för att hjälpa till med soffan som aldrig kom körde Pär Mio och Elin till vetten i Märsta (vi gillar inte Roslagstull längre och Animalen i S-tälje hade inga tider). Mio har en infektion och får nu antibiotika. Sedan tog det en evinnerlig tid på apoteket och Elin fick inte ut alla mediciner eftersom hon “saknade licens”. Nu har jag haft spänningshuvudvärk sedan i fredags och känner mig uppgiven. En beställning från Strumplandet kom idag, men stödstrumporna var i fel storlek. Retur! En beställning från Cellbes kom idag bestående av 3 långärmade toppar, precis likadana i en och samma storlek, men den första jag provade satt som ett korvskinn och måste vara felmärkt. Som tur var kollade jag även de övriga och de satt som det var tänkt. 1 tröja i retur med en kod som inte fanns som alternativ, så jag undrar om jag får en rättmärkt tillbaka som det var tänkt.