Hjälp mig upp!

När mobillarmet går igång klockan 8 stänger jag av det och somnar om. Jag försöker inte ens att stiga upp, än mindre att komma iväg och ut. Jag orkar inte, men framför allt vill jag inte. Jag vill bara sova. Låta dagen försvinna. Så många timmar att ha ihjäl. Klockan är runt 11 när jag äntligen tar mig ur sängen och då är det oftast för att jag är grymt kissnödig. Från 12 och framåt brukar det bli lättare. Jag stänger ute omvärlden med hjälp av Netflix eller ljudbok & spel eller de dagliga rutinsysslorna. De dagar jag kan koncentrera mig flyr jag genom att läsa, läsa, läsa. När klockan närmar sig 22 kommer obehaget krypande igen; jag vill inte lägga mig för då somnar jag och sedan kommer ännu en ny dag som jag inte vill ta itu med och som bara tröttar ut mig och får mig att känna mig fullständigt värdelös. Depression. Det var ett tag sedan jag mådde så här dåligt så länge. Det har varit på gång ett bra tag, men jag har kämpat emot. Nu orkar jag inte. Jag sjunker och jag behöver hjälp för att komma upp.

En trötthetens dimma

Det har varit en lång dag som bitvis har försvunnit i en trötthetens dimma. Kvart över 8 fick Bibbi sin frukost. Jag rev ur lakanen och startade dagens första maskin (jag älskar att ha en tvättmaskin som fungerar!!). Dimma. Frukost. Dimma. Mer tvätt och en spa-dusch. Dimma. Soffan med ljudbok och spel. Somnade sittande. Sov i en dryg timme. Tvätt. Lunch. Mer tvätt. Bäddade sängen med rena lakan. Lade mig i soffan med ljudbok och spel. Somnade igen. Dimma. Blev kvar till efter 19 när jag startade den sista tvättmaskinen. Jag har haft “falsk” mensvärk hela dagen och den har krävt flera Treo för att ge med sig. Det är svårt att bli hungrig när jag tupplurar flera gånger, så jag åt bra gröt med äpplemos till middag. Då först kände jag att jag vaknade ordentligt. Jag ska lägga mig för natten snart.

Halvvägs

Jag var på fortsatt uselt humör när jag lade mig igår kväll, jag sov dåligt och vaknade på samma dåliga sida som jag somnade. Det här blir inte någon bra dag… Jag hade tid hos naprapaten och kom iväg som planerat. Tåget kom oxå som det skulle, men jag kom inte längre än halvvägs. När tåget skulle åka från Flemingsberg smällde det till som vid ett blixtnedslag, det blixtrade och sedan dog tåget. Det blev tyst på samma sätt som när kylen stannar vid ett strömavbrott. Det smällde en gång till. Kvinnor skrek och någon utbrast “Det brinner!”. Jag satt kvar på min plats, suckade och lade ned boken i väskan för det gick inte att läsa i det oväsendet. En man blev teatraliskt upprörd å allas våra vägnar och ringde trafikcentralen och – mer eller mindre – skällde ut den stackars människan i andra änden. Tåget hade varit dött i mindre än 3 minuter och han gapade om att han minsann inte tänkte ta ansvar för om passagerarna började “spontanevakuera”. När han lagt på vände han sig till alla och ingen. “Skjut politikerna!” Jösses. Han och jag befann oss i motsatt ände av dramatiklinjen. Sedan öppnades dörrarna och alla strömmade ut. Då smällde det till en tredje gång och gnistorna yrde från taket på vagnen jag åkt i. Om jag hade varit på bättre humör och haft mer tålamod hade jag nog väntat ett tag trots att jag hade en tid att passa, men inte idag. Jag ringde AAA-kliniken och det var L som svarade. Jag sa som det var. Pendeltåget hade dött i Flemingsberg och jag ville lämna återbud för jag pallade inte med stressen som ovissheten i väntandet innebar. Jag har tid på tisdag igen. Mindre än 10 minuter efter att vi lämnat tåget norrut kom ett tåg söderut – hem – och när jag klev på det stod fortfarande det trasiga tåget kvar. Skit samma. Det luktade bränt om det här tåget oxå och det lät inte friskt… När jag kom hem var jag leds och visste inte vad jag skulle göra. Klockan var inte ens 10. Jag skulle kunna städa buren och på så sätt kunna somna i soffan efter lunch. Blä. Fila naglarna? Blä. Stryka underläggen. Blä. Det blev soffan. En ljudbok och patiens i mobilen. Jag grät lite. Allt var skit. Sedan somnade jag.Sova

Åsikter och tolkningar

Jag är inne i ett bokflyt nu. Varje bok jag läser har varit bra eller tokbra, varje ljudbok har oxå var bra med suveräna uppläsare. Det är som att flyta med strömmen i en behagligt tempererad flod där jag bara kan sträcka ut en arm för att fånga in nästa bok för att sedan flyta vidare. Jag njuter. Lycka! Den 26 januari i år skrev jag den första recensionen för SkrivaSidans bokblogg. Det är så roligt och givande och jag jobbar på att få fram en egen stil för mitt förhållande till bokrecensioner har varit kluvet. När jag gick i skolan och fick i uppgift att läsa och recensera en bok protesterade hela mitt inre för jag avskydde att läsa på kommando. Som vuxen läser jag aldrig recensioner innan jag själv har läst boken och särskilt inte på någon kultursida. Recensioner handlar om åsikter och tolkningar. Åsikter är relativa, de kan aldrig egentligen vara felaktiga medan tolkningar faktiskt kan visa sig vara helt uppåt väggarna för hur många recensenter har verkligen frågat författaren om vad hon/han velat få fram med sin text? Jag tycker man ska vara försiktig med att pådyvla andra läsare sin tolkning som om den vore fakta. Jag har precis läst “Väckelse” av Stephen King och i vanlig ordning finns ett par utdrag från recensioner t.ex. Dagens Nyheter. “… övertygelsen om att det finns en stor godhet, och skräcken för att monstren kanske vinner till slut.” En tolkning som recensenten gör, men som jag inte fick uppfattningen om när jag läste boken. På omslagets framsida står att läsa att det är “en mörk roman om att förlora dem man älskar.” Jag tycker inte att det stämmer heller. Min egen tolkning kommer längre fram i den här recensionen. Det knepigaste med att skriva bokrecensioner är att få med handlingen och det jag tycker om alternativt ogillar utan att avslöja för mycket.

Jamie Morton är sex år när han möter pastor Charles Jacobs för första gången. Då är Charles Jacobs en lycklig man med fru och barn och har blivit tilldelad en ny församling. Han har oxå ett brinnande intresse för elektricitet och anser att det finns outforskade användningsområden bl.a. inom medicinen och Jamies äldre bror Con blir den förste som han kan prova sina teorier på. När en tragedi slår till försvinner pastorn efter att ha hållit en domedagspredikan som Jamie för alltid kommer att minnas. Åren går. Jamie och pastorn möts igen av en slump. Jamie är då en neddrogad musiker som är en hårsmån från att ta död på sig själv. Charles Jacobs har en möjlighet att bota honom med hjälp av elektricitet eftersom en stor del av beroendets problematik sitter i hjärnan. Deras vägar skiljs åt än en gång. Jamie arbetar som musiker och studiotekniker medan Charles Jacobs blir en turnerande pastor som helar människor på väckelsemöten. När de åter möts behöver Charles hjälp av Jamie med att väcka liv i universums dolda krafter.

Jag har sagt det förr, men jag säger det igen: Stephen King är en gudabenådad berättare! Vilket driv! Vilket flyt! Och så ett och annat lågmält skämt för att ta udden av det hela. Så vilken är då min tolkning av det han skriver om i “Väckelse”? Människans rädsla för det okända och för döden samtidigt som vår nyfikenhet gör att vi inte kan låta bli att undersöka. Eller så är det så att människan har svårt att hantera att inte veta. Vad finns på andra sidan? Himmel eller helvete? Hur kan vi få veta om de vi har förlorat har det bra i livet efter detta? Charles Jacobs är troende och samtidigt vetenskapsman och det är en ovanlig kombination. Han citerar bibeln medan han gör elektriska experiment. Hans intresse övergår sakta men säkert i besatthet. Småskaliga experiment känns inte tillfredsställande, han får inte de svar han vill ha och han siktar på experimentet med stort E. Det är hans sätt att bearbeta sin sorg. Jag tycker ju inte att det är riktigt friskt, men varje sorgearbete är unikt.

Åskväder har en särskild plats i den här berättelsen. Jag älskar åska! Tyvärr, har jag inte varit med om särskilt många rejäla åskväder. Suck. I boken finns ett berg med en metallstolpe som fungerar som en sorts åskledare. En beskrivning av hur ett åskväder närmar sig med mörka moln och kraftiga vindar. Strax innan blixten slår ned i stolpen blir den elektriska laddningen i luften så stark att håret på Jamies armar reser sig. Det hörs ett klick och sedan slår blixten ned. Ljuset är bländande och stolpen får samma glödröda färg som hett järn som smids. Det skulle jag vilja vara med om!

Stockholm, mensvärk och pyjamas

Jag vet hur lång tid jag behöver på morgonen för att vakna, göra mig i ordning, x antal toalettbesök och frukost dvs. basic och eftersom jag är en vanemänniska av guds nåde och gör mycket på rutin kör det sällan ihop sig, men trots att jag upplevde det som att jag gjorde allt i den ordning jag brukar var det knappt att jag hann äta frukost innan jag var tvungen att gå för att inte missa tåget. Märkligt!

Det var dax att besöka Rosie för att hon skulle befria mig från håret. För varje besök har jag bett henne att tunna ut det lite mer och vid de 2 senaste besöken har vi gått hårt fram med resultatet att frisyren har hållit sig väldigt bra i 6 av de 8 veckor som går mellan besöken. När hon hade klippt, tunnat och putsat färdigt och innan vaxet var på plats fick jag dra igenom det lilla som fanns kvar med händerna och när de gled över den snaggade, sidenlena nacken kunde jag inte låta bli att utbrista: “Det är så skönt!!”. Hon är så duktig och så bra på att tolka mina önskemål och värd varenda krona!

Efter frisören blev det tebutiken, som vanligt där jag bunkrade upp med te så att det räcker i 8 veckor. Medan mitt te mättes upp och packades i påsar kikade jag runt mot bättre vetande för det innebär ofta ett impulsköp… Det blev en svart-vit burk med mumintrollet på. Jag kan inte motstå mumin…

Klockan var 12 när klev in genom dörren hemma. Jag var trött, hade en djävulusisk mensvärk och hår innanför kläderna som kliade. I rask takt fick jag av mig ytterkläderna, gav marsvinen mat (1 timme för sent), tog en värkkombo och en snabb dusch innan jag gjorde lunch och parkerade min lekamen i soffan. Jag hade bestämt mig för att sova middag innan jag ens gick hemifrån i morse och eftersom Pär ställde upp på att ta veckohandlingen själv (tack!) bytte jag helt sonika om till pyjamas och kröp ned i sängen för att få möjlighet att sträcka ut kroppen och vila ordentligt. Nyduschad, nymatad, pyjamas och tyssssstnad – ett av recepten för lycka. Ett hallelujamoment.

Jag fick ett till hallelujamoment när det blev te & lässtund. När jag drog iväg i morse fann jag mig själv i en otäck lässituation i och med att jag skulle börja på en ny bok som jag inte visste om den var bra. Skitläskigt var bara förnamnet. “Metro 2033” var inte bra. Om jag ska se det mer positivt, så var den helt fel bok för mig just då. Jag har alltid en ljudbok med mig i mobilen, “Färjan” som, efter flera timmars lyssnande, aldrig blev bra. Urtrist uppläsare. En fysisk-bok-nit och en ljudboksnit. Men så började jag läsa “Så tuktas en svinpäls” på kvällen och fick en endorfinkick! Halleluja! Jag bytte ljudbok oxå till “I vargavinterns land” med Kerstin Anderssons behagliga stämma. Frid råder!

Olycksbådande

Jag har ett paket att hämta i Salem. Igen. Jag har ingen lust att gå dit. Igen. Nu har jag fått en påminnelse oxå, men idag har jag en olycksbådande känsla av fredagen den 13:e de Luxe. Jag vaknade med en dundrande huvudvärk. När jag skulle fortsätta att lyssna på min bok, så är jag utslängd från mitt konto och kommer inte in! Jag har förnyat lösenordet och kommer in på dator-kontot, men inte i mobilen. Jag har startat om mobilen. Jag har till och med avinstallerat och ominstallerat appen, men jag kommer inte in. Nu har jag kontaktat supporten, men det kan ta upp till 2 arbetsdagar. 2 dagar utan ljudbok!!! På Journaliskursen har “Min lya” teknikproblem och jag har svårt att publicera mina texter vilket är andra gången sedan kursen startade för 3 veckor sedan. Och så har jag ont i foten. Och så är det den 15 oktober idag och 2 år sedan jag åkte i backen när jag var ute med stavarna och foten är fortfarande inte bra, så jag tänker inte på några villkor sticka näsan utanför dörren idag!

Kriminell och inte kriminal

“Andras pengar” av Tomas Arvidsson med Ingemar Carlehed som uppläsare. Jag är tillräckligt gammal för att minnas hans böcker om studierektorn och doktorn som anser sig vara smartare än de vanliga klantskallarna till bankrånare. Jag såg filmatiseringarna på tv med Björn Gustafsson respektive Frej Linqvist i rollerna och de var roliga då. Nu har jag lyssnat på en bok i samma anda som var riktigt rolig förutom att den är smart och spännande.

Kassaskåpsexperten Kenneth Lind står numera på lagens rätta sida. Han är gift och har en son och ett hus utanför Kalmar. Dataexperten John F Gary Svenne Mattsson har väl inte båda fötterna på lagens rätta sida, men han har startat en fond som gynnar barn med fäder i finkan, så han har hjärtat på rätta stället. När Kenneth får ett plötsligt behov av stora summor pengar ställer Svenne upp. De funderar ut ett sätt att råna en värdetransport på 50 miljoner, men behöver någon som vet hur man öppnar en värdetransportväska utan att färgpatronen utlöser och det vet uppfinnaren Martin Strand. De är övertygade om att kunna lura polisen, men de räknar inte med Karolina Jonsson, försäkringsutredare och f.d. polis…

Det här är en kriminell berättelse och till skillnad från en kriminalberättelse innehåller den inget våld över huvud taget, inga avfyrade vapen, inget sex och nästan inga svordomar. Tomas Arvidsson har flyt i sitt berättande, han utnyttjar språket möjligheter och han får till fantastiska formuleringar t.ex: “Han gjorde det med samma glada värme som fan själv använder när han ber smådjävlarna att läsa högt ur Matteus-evangeliet.” Jag blir så avundsjuk! När han beskriver killar som är så tuffa att “…de tuggar tummummi utan att öppna paketet” så njuter jag i fulla drag. Och skrattar högt. Ingemar Carlehed är en ny bekantskap och han gör en lysande insats.