Kvinnohälsa

Idag var det då dax för besöket på Oxbackskliniken för att få hjälp med mina vallningar. Gynekologisk undersökning av en manlig läkare – 2 fasor till priset av 1. Det gick gud ske lov fort och jag var så angelägen att få besöket avklarat att jag inte kom mig för att ställa en enda vettig fråga. Hormonbehandling finns naturligtvis, men först måste jag genomgå mammografi och det är enklast om jag ringer Bröstcentrum på Södersjukhuset vilket jag får göra i morgon. När dr GM har fått resultaten därifrån kan han skriva ut recept. Jaha. Jag får väl ringa och prata med någon där när frågorna väl behagar infinna sig i huvudet på mig …

Den här bilden tog jag förra veckan, men det var full fart på änderna idag med. De är så fina och fräna!

Förtroendekris

När jag var hos läkare GF den 18 december lovade han på heder och samvete att notera tydligt i min journal att inga ändringar vad gäller Lyrica skulle få göras vid det kommande besöket som var idag. Vad tror ni att de jävla människan säger? Att hon funderade på om det inte vore bäst om jag började fasa ut Lyrica. “NEJ!!” utbrast jag. “Du tar INTE bort Lyrica!! Jag tänker INTE sluta med dem på flera månader och när det väl är dax, så har jag en nedtrappningsplan som jag fick av GF! DU RÖR INTE LYRICAN!!” Det är ta mig fan otroligt!! Och innan dess ställde hon samma satans frågor som jag har svarat på vid varje läkarbesök sedan i somras: hur länge har du haft de här besvären, har du några bra perioder, är det årstidsbundet, har du familj, har du släkt i närheten, har du vänner, varför har du ingen kontakt med dina syskon. LÄS MIN JÄVLA JOURNAL!! Läkare LJG påpekade att den var diger och det är den, men hon behöver inte läsa längre tillbaka än augusti förra året när jag åter igen kom till psyk i Södertälje. Fy fan för psykvården!! Fy fan för vården över huvud taget!! Vid ett tillfälle frågade jag henne om jag skulle komma att träffa henne igen. Hon svarade att hon bara kommer att vara kvar i 3 månader och då förklarade jag att jag INTE ORKAR svara på samma frågor från varje förbaskade (jag var nära att säga förbannande, men behärskade mig) läkare varenda gång. JAG ORKAR INTE DET.

Jag fick en ny medicin, en så kallad stämningshöjare, Lamictal. Eftersom min depression är kronisk/dystymisk så räcker inte enbart SSRI-preparat. “Varför har ingen föreslagit stämningshöjare tidigare?” Den ska trappas upp väldigt långsamt med 25 mg varannan vecka. Det är värt ett försök för vad fan ska jag annars göra?

Jag får, förresten, behålla Lyrica. Tacka fan för det!

Mardröm

När jag pratade med överläkaren igår, måndag, mådde jag fruktansvärt dåligt, så det blev inget mer bestämt än att jag fick en akuttid till en läkare idag, tisdag. Jag sov inte många timmar i natt och den ångest som jag hade i morse ….. Jag tog mig till läkaren på psyk i Södertälje och fick komma in direkt. Han hade läst min journal och såg på mig att jag mådde fruktansvärt dåligt. Han var förvånad att jag över huvud taget stod på benen och han var arg över att ingen annan läkare hade förklarat för mig att det jag går igenom just nu inte är annat än så kallade utsättningsproblem från Lyrica. Jag slutade för fort och eftersom Lyrica är en drog, ett gift, så reagerar kroppen med illamående, frossa, svettningar, ångest, ont i kroppen, sömnsvårigheter. Jag grät större delen av besöket och han var oerhört förstående och stöttande och sa om och om igen att jag inte hade gjort fel (jag följde ju bara läkarens order även om jag missuppfattade den på grund av språkförbistring) och att det skulle bli bättre redan idag eftersom jag skulle börja med Lyrica igen och sedan fortsätta tills jag känner mig stabil och efter det ska jag trappa ned den under flera månaders tid.  En ny SSRI-medicin, Paroxetin och Lyrica blev resultatet av besöket. Jag har fått en tid i början av januari oxå, hos en annan läkare och hon kommer inte att få ändra något i medicinen utan bara följa upp dagens besök. Jag åkte faktiskt taxi hem och väl hemma tog jag Lyrica direkt. Lugnet har kommit och jag har sluppit frossbrytningar och svettningar – jag är 37 gradig för första gången på flera veckor. Inatt kommer jag att få sova ostört och i morgon kommer läkaren att ringa för att kolla läget. Det finns hopp om mer varierade inlägg i bloggen oxå. Det verkar som om mardrömmen är slut för den här gången. 

Frostig mossa.

Dårdoktorn

Av hårfärgen att döma är doktor AJ ungefär 10 år äldre än jag. Hon är inte född i Sverige och hennes svenska har vissa brister. Jag vet inte från vilket land hon kommer mer än att hon har problem att förstå vissa sje-ljud. Igår när jag berättade att den senaste vägningen visade 107,7 (dubbelt sje-ljud) uppfattade hon det som 127. Hon har avslöjat en del förutfattade meningar oxå som jag har varit för trött för att visa överseende med även om jag bara himlat med ögonen på insidan: hon blev förvånad när jag berättade att det är Pär som lagar maten och att hon tar för givet att det jag oroar mig för vad gäller min övervikt är att jag ska äta för mycket julmat och godis och att det är förståeligt att det blir tuffare nu när det ska bakas lussebullar med mera. Första gången vi träffades och kom in på klimakteriet och åldersrelaterade förändringar tog hon för givet att jag börjat älta vad jag gjort och inte gjort (ungefär som man antas göra på dödsbädden) och att jag tyckte att hemmet blivit tomt sedan Elin flyttat hemifrån. Jag vet att det enklaste vore att bara skratta bort alltihop och le överseende, men jag blir så trött särskilt när en psykiater sitter och häver ur sig sånt för i och med att jag säger emot henne – för det gör jag! –  och talar om att nej, jag tycker inte om att laga mat och nej, jag håller inte på med lussebak med mera och jag har slutat älta mitt förflutna för länge sedan och jag tycker inte alls att det är tomt sedan Elin flyttat, då förtydligar hon bara att jag inte fungerar som kreti och pleti och visserligen ser jag de skillnaderna som styrkor, men om det är hos någon jag vill kunna känna mig helt accepterad så här det väl hos dårdoktorn?!


Jag kommer inte att träffa henne igen. Hon kommer, som sagt, att ringa mig under vecka 2 och efter det blir det en annan läkare förmodligen den som ska vara Min Läkare för AJ blev väl blixtinkallad i oktober. Samtalskontakt. Ja eller nej? Eftersom jag så ofta upplever det som att jag har fått nog, att jag inte orkar försöka mer och att jag egentligen skiter i om jag går upp i vikt eftersom jag förhoppningsvis då kan få dö i soffan med en chipspåse och Fazers blå, att min hälsa har samma höga prioritering hos mig som mitt intresse för svensk golf. Jag orkar inte knyta på mig viktminskningsskorna igen och ställa mig startblocken för att ännu en gång börja ett lopp med en mer slimmad jag vid mållinjen. Eftersom det är det här som hänger över mig 24/7/365 och som är ett stressmoment av MONUMENTALA MÅTT borde jag tacka ja till en samtalskontakt, men om jag tackar jag till en samtalskontakt, så indikerar jag att jag vill fortsätta leva och där, mina vänner, har vi stötestenen. Om jag inte vill fortsätta leva, om jag verkligen har bestämt mig, varför ska jag då slösa med redan snålt tilltagna resurser. Jag plågas av att leva så här och samtidigt finns det de som har det riktigt jävligt och behöver en samtalskontakt mer än jag gör.

2-i-1

Tandläkardax. Jag gjorde allt rätt igår kväll och lade mig före midnatt, men kunde inte somna utan tog 2 Nozinan som jag inte upplevde gjorde varken till eller ifrån. Var uppe vid 1-tiden och då var jag fortfarande klarvaken trots medikamenter och avslappnande musik och hostbefrämjande kuddarrangemang bakom ryggen. Sedan började hostan… Pär och jag har stört varandra hela natten trots att vi låg i separata rum. När jag lyckades vakna 20 över 7, lite senare än jag hade tänkt, så satte jag mig på sängkanten och sa högt till mig själv: “Det här kommer att bli tufft…” Jag tog bussen till tandläkaren för det var -7 grader och jag planerade att promenera hem i stället. En, för mig, ny tandläkare, LK undersökte mig och jag upplevde det som att jag öppnade munnen och hon tittade lite försiktigt med spegeln och petade med kroken lite här och lite där. Några röntgenbilder och lite löst prat om att lämna ett salivprov hos min läkare för att se om jag är berättigad till 600 kr i bidrag/år(?) eftersom muntorrhet leder till mer karies och tandsten. Jag har fått ett hål på ett gammal ställe mellan 2 kindtänder och så tydligen en tand där det lossnat en flisa (?) och det kommer hon att fixa på torsdag i nästa vecka. När jag var färdig hos LK och hon började planera in mig hos tandhygienisten och jag mest av allt ville dra på mig jackan, utbrista “Aldrig, aldrig mer en tandhygienist!!” och sedan rusa ut från mottagningen, så stod jag kvar medan hon berättade att en hygienist hade fått ett återbud klockan 10 idag dvs. om en halv timme om jag kunde tänka mig att sitta kvar och vänta. Det kunde jag. Hellre det än att behöva ha besöket hängande över mig i ett par veckor. Tandhygienisten var en pigg och alert kvinna som tittade på mig, som inte var varken pigg eller alert och undrade om jag verkligen orkade sitta där idag och jag sa ja. Koll av tandköttsfickorna GÖR ONT! Just den här gången hade jag ömt tandkött i hela munnen, men även utan den inflammationen så gör kollen av tandköttsfickorna ONT! När tandstenen skulle tas bort bedövades tandköttet med banansmakande spray som fungerar bra. När hon stack in Den Stora Kroken och verkligen GRÄVDE och RYCKTE loss bitarna, så gick det an. När hon tar fram Ultraljudet Från Helvetet, så blev det plågsamt. Det fina Ultraljudet som både låter och känns som om det sitter en pytteliten cirkelsåg längst ut på instrumentet som hon sågar loss stenbitarna med. Jag fick i alla fall inget domedagsbesked om regredierande tandkött som till slut överger tänderna helt och så trillar de ut. Jag använder rätt sorts tandtråd och mellanrumsborste, men – alltid ett men, ALLTID en höjning av ribbHELVETET! – skölj av tandtråden och  borsten varje gång för annars flyttar jag bara runt bakterierna i munnen. Det kan hon se sig i månen efter. Efteråt gick jag direkt till ICA och köpte svartvinbärs-te och mitt favoritgodis och sedan gick jag hem .

Den här låten, “Moves” med Olly Murs och Snoop Dogg är så skön och smårolig och man lyssnar ordentligt. Den var perfekt att gå till på hemvägen och jag körde den 3 gånger direkt efter varandra.

Tidsluckor

Vissa dagar verkar så långa. Jag menar inte sega eller tråkiga utan snarare fyllda av luckor. Tidsluckor, men inte minnesluckor. Jag kan se tillbaka på dagen till exempel idag och uppleva det som att “Var det verkligen i förmiddags, alltså förmiddags idag, alltså före lunchen idag, torsdag, som jag var på apoteket och på Ica?! Det känns ju så länge sen!” Mina rutiner och vanor sitter i ryggmärgen så att jag inte får någon uppfattning av att tiden går, men det är inte en negativ känsla för mig. Jag upplever inte att ännu en dag är till ända utan att Något Utöver Det Vanliga har inträffat. Jag älskar min vardag! Däremot är tidsluckorna lite kusliga…

Jag steg upp halv 8 och gav Bibbi frukost och sedan gav jag mig själv frukost, klädde på mig, morgonpysslade och gick sedan, via tennishallen (tennisbacken var gräslig idag!) till Salem och apoteket för att hämta ut min andra nya medicin och Stilnoct. Sedan hämta 2 paket och så in på Ica där jag köpte mjölk och godis. 35 minuters promenad dit som inte utgjorde någon direkt njutning och 25 minuters promenad hem som var snäppet värre. Jag var trött i fötterna och fick ont i både knäna och ryggen.

Medan jag satt i fåtöljen i Lilla rummet och suckade av lättnad över att slippa stå upp och att få dricka en mugg te, så ringde min läkare, MR som avtalat. Han hade resultatet av tum-röntgen och det visade faktiskt tydliga tecken på artros vid tumbasen – en minskning av det nödvändiga brosket. Jag hade rätt alltså. Nu skulle jag kunna kontakta en arbetsterapeut dvs. sjukgymnast och få tips om övningar för att minska smärtan och stöd för tummen. Tummen i fråga har mått alldeles utmärkt de senaste veckorna… MR ska ju dra vidare i sin läkarutbildning och jag har sagt rent ut att jag inte är särskilt förtjust i min nuvarande ordinarie läkare, JP och MR ska se om han kan flytta över mig till den läkare som har handlett honom medan han varit på vårdcentralen. Najs!

Medan jag åt lunch såg jag “Pitch Perfect 3” och den var så dålig att det var pinsamt. Dålig på det sätt som porrfilmer är dåliga: man bygger upp en allt annat än trovärdig handling runt det som det egentligen handlar om nämligen sex eller i “Pitch Perfects” fall, a capella-sång. Skämskudden togs fram eller rättare sagt:  jag snabbspolade. Efter den besvikelsen hade jag inget motstånd kvar att hantera vare sig ryggvärk eller trötthet, så jag tog 2 Alvedon och lade mig i Lilla Rummet och sov i nästan 2 timmar. Ljuvligt!

TRISS

Idag är jag tacksam för …

… att eftermiddagsluren blev så skön.

… att jag inte är eller känner mig tvungen att läsa ut en dålig bok.

… att det går allt bättre att dra ned på det förbannade sockret.

 

Aktivitets-baksmälla

Det var mycket för mig förra veckan med flera promenader och så styrketräning och blodtömning och Stockholm och städning, så den här veckan lider jag av aktivitets-baksmälla. Jag tränade, som sagt, i måndags och det var lite småtungt. I tisdags var jag hos frissan (halleluja!!) och blev sedan trött och slumrade på eftermiddagen. Igår gjorde jag ingenting eftersom jag helt enkelt inte orkade upp ur sängen.

Idag var jag hos dr MR för sista gången. Han är AT-läkare och ska dra vidare mot specialiseringen. Han har varit bra att ha att göra med och det talade jag om för honom. Det här besöket handlade i första hand om svaren på proverna från förra veckan döm om min förvåning när han kunde meddela att både kolesterolet och blodsockret låg bra till, bättre än för ett år sedan. Nu kan jag göra ett plakat där det står att visserligen väger jag mer än 1oo kg, men kolesterolet och blodsockret är på topp. Sug på den! Nästa vecka ska jag iväg till Södertälje och röntga min tumme. Han ska oxå fundera på en undersökning av mina magbakterier med anledning av att jag ätit Omeprazol så länge, men det kommer inte att handla om gastroskopi. Vi kommer att höras på telefon den 8 november.

Jag promenerade dit på 25 minuter och det var tungt och det tog 30 minuter hem via Bamses och ett paket från Lakritsroten (en beställning jag nu ångrar eftersom den inte var god – det är choklad & chips jag vill ha!!!!). Stilnocten slog hårt ikväll och jag ska lägga mig snart och fortsätta med den lockande tanken att ta en in-aktivitetsdag i morgon oxå. Jag är trött. Så trött….

 

Rutschkana

Igår gick jag en kortis på 45 minuter. Högbackarundan, uppför-varianten. Det gick bra och det var skönt och jag fick inte ont efteråt.

Idag hade jag tid hos läkare A någonting på Södertälje psyk. Vad hade jag  förväntat mig? En justering av medicinen i form av tillägg eller byte till någon annan medicin /eller en plan för att bli av med Lyrica. Vad hände? Vi pratade i nästan 1 timme. Punkt. Än en gång fick jag förklara varför läkare MR på vc remitterat mig och varför det blev en så kraftig försämring av mitt mående. Än en gång fann jag mig i ett samtal om hur länge jag har lidit av depressioner och ångest, hur mina nuvarande levnadsförhållanden är, mitt (icke existerande) sociala nätverk, träning, hobbies, sjukpensionär och bla BLA BLAAAA!!!! Jag blir tokig!! Jag kommer att få en ny tid om 3-4 veckor och det är inte säkert att jag får träffa dagens läkare som egentligen är stationerad i Malmö och bara gör gästframträdanden i Södertälje någon gång i månaden. Är det meningen att jag ska sitta och rapa upp samma skit en gång till och en gång till och en gång till bara för att de inte har haft tillräckligt med tid att läsa igenom min digra journal?! Så fan heller! Det var inget fel på människan. Hon var trevlig att prata med och det var det som var lurigt för under hela samtalet väntade jag på att en lampa skulle tändas ovanför hennes huvud och hon skulle sätta ett pekfinger i luften och utbrista att “Så här ska vi göra med dina mediciner!”, men det blev ett antiklimax för det enda medicinska tillägget hon kunde föreslå har jag redan provat för många år sedan (jag blev så utslagen av den att jag inte kunde vakna till mer än korta stunder de första dagarna, så nej tack!), så det bidde ingenting. Vänta och se. Lyrican ville hon definitivt inte ändra i nuläget. Nähä. Mot slutet påpekade hon att vi pratat i närmare 1 timme och att hon inte kände igen den djupt deprimerade kvinnan från journalen (för 2 veckor sedan). Vi hade fört ett sammanhängande samtal med god ögonkontakt och utan vare sig stel mimik eller brist på gester, jag var hel och ren osv. Naturligtvis är det ett tecken på att Venlafaxin har effekt, att jag kan tolka det hon sa på det viset, men det är inte första gången någon inom vården har sagt ungefär att “Du ser inte sjuk ut”. På ett avigt sätt tolkar jag det som att jag inte blir trodd. Så frågade hon vilket mitt mål är och jag blev svarslös. Att få leva? Att få bli frisk? Att få må så bra som möjligt? Att kunna fungera i vardagen? “Jag vill slippa fundera på varför jag över huvud taget försöker.”, fick jag ur mig till slut. Jag har ingen lust att försöka längre. Mitt nyfödda försök att gå ned i vikt kommer att självdö av just den anledningen att jag egentligen inte strävar efter att överleva. Jag vill inte överleva. Jag vill inte leva. Fundera på det till nästa gång! Rutschkana på ångestbanan med ryggvärk.

 

Höst!

ÄNTLIGEN! Äntligen har vindarna vänt! Det är riktigt, riktigt svalt om nätterna, nästan kallt och inte mer än 12-13 grader på dagarna. När jag gick ut klockan 9 var det inte ens 10 grader och kalla vindar och äntligen (igen!) passade den nya västen in. Själva promenaden blev ingen höjdare. Jag var trött efter för få timmars sömn, benen kändes tunga och ovilliga efter gårdagens träning (“Meh! Hur vore det med lite vila?!). Jag kände av vartenda jävla kilo jag är tvungen att släpa på. Blä!

De ringde från Södertälje psyk för att meddela att jag har fått en tid hos en läkare, som jag inte uppfattade namnet på, redan på torsdag. På tal om läkarbesök, så blev mitt senaste besök hos L, som är AT-läkare och av den anledningen kostar 150 kr, omvandlat till ett akutbesök i och med att jag fick träffa en Riktig Överläkare och då kostar det 350 kr. Jag såg det när jag loggade in på banken. Alltså anmälde jag mig i receptionen och betalade 150 kr som under den timme jag var där steg till 350 kr. Vad ska jag tycka om det? Att det inte är helt ok, högkostnadsskydd i all ära.