Otrygg

I måndags fick jag laserbehandling igen. Jag använde MBT-kängorna för första gången på väldigt länge för nu när snön äntligen har försvunnit (peppar, peppar!) och hälsporren har lugnat ner sig (mer peppar, peppar!) längtar jag efter dem. Att få rulla fram, att känna hur hållningen får en ordentlig skjuts och att väcka liv i slumrande muskler – vilken känsla! Efteråt kändes det i muskler lite över allt, lår, rumpa, rygg, mage och då gick ändå inga längre sträckor. Jag är sååå otränad….

Idag har jag gått desto mer. Tur och retur till öppna mottagningen på vc:n och ett vankande fram och åter i korridorerna. Hostandet är överjävligt och eftersom påsken finns runt knuten och större delen av den icke akuta vårdapparaten stänger, så kände jag mig pressad att ta mig dit. Jag önskar att jag hade gått igår i stället som jag först hade tänkt…. Det började med att jag missuppfattade tiderna för mottagningen (de är 10-12 och inte 9-11). Kölapparna släpps en halv timme innan (som en upptrissad väntan på konsertbiljetter!), så när jag anlände klockan halv 9 kom jag en timme för tidigt för biljettsläpp. Jag frågade om det fanns någon ledig bokbar läkartid, men icke vilket var lite märkligt, tycker jag. VC:ns telefontid börjar klockan 8 – när jag gick hemifrån – och 30 minuter senare fanns inte en enda tid kvar! Som lök på laxen fanns ett anslag där det stod att få läkare fanns tillgängliga just idag vilket betydde först till kvarn. Jag övervägde att gå hem igen, men orkade inte med tanken på att inte få lindring för hostan eller att inte få sova ordentligt, så jag satte mig och började vänta. Jag lyssnade på en bok och sms:ade lite med Elin. 10 över 9 började jag vanka samtidigt som jag höll stenkoll på klockan och övriga sjuklingar som hovrade kring kölappsautomaten. 20 över 9 ställde jag mig i närheten. 25 över 9 ställde jag mig på armlängds avstånd från  automaten. Ping! Jag lyckades få tag i den tredje lappen. Med lappen i näven anmälde jag mig i receptionen och gick vidare till väntrummet där jag satte mig att vänta igen. 10-slaget kom och gick utan att någon av de 2 som hunnit före mig fick komma in till en läkare. Halv 11 hade känseln i rumpan försvunnit och ryggen började gnälla, så jag reste mig och började vanka. Fram och tillbaka, fram och tillbaka. Klockan 11 fick jag slutligen träffa en läkare i 5 minuter. Han konstaterade att jag inte hade vare sig feber, halsont eller lunginflammation, men det pep lite när jag andades häftigt, så jag fick 2 astmamediciner; 1 för att vidga luftrören som ska tas 10 minuter före jag tar den andra. 2,5 timme. Jag var gråtfärdig av …. för att jag var leds!! Det känns för jävligt att min närmaste möjlighet till vård fungerar så satans dåligt – det känns otryggt! Jag gick direkt till apoteket och hämtade ut medicin nr 2. Av någon anledning fanns inte medicin nr 1 – ett elektroniskt recept som inte lyckats nå fram till lokalen som ligger snett nedanför i samma hus.  Underbara teknik… Jag har beställt den online, men den hinner nog inte fram före påskstängningen.

Det hade tagit 25 minuter att promenera dit och det tog 30 minuter hem och jag var så trött och hostan rev och slet. “För varje steg kommer jag närmare hem. För varje steg kommer jag närmare hem. För varje steg kommer jag närmare hem…” Kvart i 12 var jag hemma. Bibbi var upprörd eftersom hennes mat var 1 timme och 45 minuter försenad för andra gången på några dagar. När hon fått sina pellets drack jag vatten som aldrig förr och innan jag hann sätta mig ned – för då skulle jag bli sittande! – såg jag till att komma in i duschen och sedan gjorde jag en mugg te och satte mig. Och blev sittande i 1 timme. Jag var gråtfärdig, men jag är dålig på att gråta nu för tiden. Ljudboken hjälpte oväntat till när det visade sig att paret i boken som väntade tvillingar fick beskedet att det ena barnet hade dött i magen. Tårarna rann.

Min chokladböna Bibbi.

Slaveri

“Aldrig mer” av Sara Larsson med Hedda Stiernstedt som uppläsare.  Den moderna tidens slaveri som är precis lika gräsligt, avskyvärt och upprörande som slaveriet i sydstaterna. Unga flickor luras till att tro att de ska få det bättre, de säljs av sina egna familjemedlemmar, de fråntas alla sina rättigheter, de misshandlas, våldtas, hotas, förnedras och hålls fångna. Inlåsta i en lägenhet där de enda besökarna är torskarna och hallicken. Om de arbetar på gatan är de hela tiden övervakade av en eller flera hallickar. Vardagliga saker som att handla mat, ringa till mamma eller besöka en läkare existerar inte.

Den här boken handlar om Andrea från Rumänien som råkar ut för just det här. Den handlar oxå om Patrik som är terapeut och om Ted som är en torsk som får hjälp att ändra sin inställning till prostituerade. Den handlar även om människor som verkligen vill och försöker hjälpa – frita – flickor som Andrea. Den handlar om en av de 3 mest lönsamma versamheterna inom den kriminella världen. Den skildrar en cynism och en kvinnosyn som gör mig mörkrädd och deprimerad. Den skildrar en maktlöshet och hopplöshet som är omöjlig att värja sig från. Det är en bok utan lyckligt slut. Den är tung och den är mycket bra. Hedda Stiernstedt gör en fantastisk inläsning; en aning monoton och känslokall, men det är perfekt för den här boken och lyfter verkligen fram det enahanda och tragiska.

I Sverige är det olagligt att köpa sex, men det är lagligt att sälja sex. Det kan låta motsägelsefullt, men om man ser det för vad det är nämligen att torsken utnyttjar den prostituerade eftersom hon är i en utsatt situation och ytterst sällan har valt det livet för vem fan skulle göra det?! Torsken, däremot, har alltid, ALLTID ett val och det finns inga argument i hela universum som kan motivera sexhandel!

På eget bevåg

Jag gick till Salem via tennishallen i en stadig lunk och det var väldigt skönt och tog 35 minuter. Jag skickade ett paket (mer om det längre ned) och hämtade ett annat från Footway med mina nya träningsskor för att ha inomhus (New Balance som är väldigt bekväma). Jag passade på att hämta ut recept oxå. Det var frestande att gå hemåt via Fjärilstigen och Statioil, men jag påminde mig själv om att tagga ned ambitionerna och jag skulle till Konsum oxå. Vår Konsum som hade nypremiär idag efter att ha varit stängd i 3 dagar. Vilket lyft! Väldigt fräscht och rymligt med nya kyl- och frysdiskar över allt. Grönsakerna har stängts in bakom glasdörrar och inget kan trilla ut på golvet längre. 2 vanliga kassor och 2 självbetjäningskassor. Ny belysning och nya STORA skyltar på utsidan. Jag strosade runt lite extra medan jag lokaliserade det jag skulle köpa, pratade lite med personalen som var idel leenden – de har fått en trevligare arbetsmiljö och jag hoppas att den fungerar för dem. Alla Coop Konsumbutiker ska vara upplagda på samma sätt och ha ett enhetligt utseende.En elektriker handlade oxå (kanske en av dem som har jobbat med renoveringen?) och på ryggen på hans tröja stod det: “Kompetenta elektriker är inte billiga. Billiga elektriker är inte kompetenta.”. Klockrent! På väg ut såg jag butikens fd chef, Ulle som övergav oss för ca 2 år sedan för att chefa för en butik i Stockholm. Hon har fått barn! Grattis! Jag skulle ha velat klämma på den omstoppade limpformade figuren i vagnen, men hon pratade med 2 damer, så jag fortsatte ut, men hon kände igen mig och hälsade.

Mina senaste MBT-skor. Vilka sorgens barn de har visat sig bli. Sju helsikes skavsår i början och den senaste månaden har de varit rena plågorisen. På impuls skrev jag till kundtjänsten hos MBT-skor Sverige och frågade om de kunde vara så att de helt enkelt är “trasiga”. Det var den 29 september. Dagen efter fick jag svar från M med ett telefonnummer, men jag ringde inte förrän igår. Hon blev lika fundersam som jag känner mig, särskilt som besvären försvinner med de gamla skorna (som jag hade idag). Då föreslog hon att jag skulle skicka skorna till dem för “undersökning”. De kan ju vara felkonstruerade som vilken annan produkt som helst. Varför inte? Idag skickade jag iväg dem. Jag är hänvisad till mina gamla och ärligt talat bryr jag mig inte så mycket om hur det går för sorgebarnen. Jag fick betala 70 kr i porto för att skicka iväg dem och kanske kommer de tillbaka i samma skick eller så får jag ett par nya eller tillgodokvitto. Fortsättning följer!

Från och med i morgon kommer jag att öka dosen av Sertralin från 150 mg per dag till 200 mg och jag gör det på eget bevåg. Att försöka komma i kontakt med en läkare är lögn i helvete, rent ut sagt. Jag har ätit SSRI-preparat i 30 år och kan hantera eventuella biverkningar. Senaste gången Elin var hos sin läkare för att få något mot ångesten valde han att höja dosen Sertralin i stället och det har fungerat för henne. Ångestmedicinen hon fick har hon inte behövt. Varför föreslog inte min läkare samma sak? Den vårdcentralen är värdelös!  Elins läkare finns oxå där, så det är väl snarare min läkare som är värdelös!

En tvärmulen eftermiddag när solen plötsligt bryter igenom…

 

Oväntat stöd

Jag träffade min hälsocoach, IB idag. Jag minns faktiskt inte när vi hade det senaste samtalet. Någon gång i våras. Vi skulle ha träffats i början av juli, men då bröt hon armen och blev sjukskriven. Idag såg hon hel ut och var på hugget till skillnad från mig. Jag sa som det var till henne, att allt känns skit, att lust och motivation är väck, att jag känner mig jävligt misslyckad, att jag är trött, att det hela tiden maler i skallen på mig, att jag dras med tunga tankar. Jag missbedömde henne när jag tog för givet att hon inte skulle kunna möta mina depressioner och ångest med annat än en medkännande blick. Naturligtvis är jag inte den första medlemmen som har de här problemen. Naturligtvis tar hon det på allvar. Naturligtvis är jag inte den enda medlemmen som har gått ned i vikt för att sedan dra på sig några kilon igen. Naturligtvis är jag inte den första medlemmen med klimakteriekaos i bagaget. Samtalet var lika rörigt som tillståndet i mitt huvud; jag hoppade från det ena till det andra. Vi enades om 2 saker: eftersom jag har mått så dåligt efter de senaste träningspassen ska jag sänka ambitionsnivån och ta det lugnare som när jag valde det lätta passet igår. Jag behöver få en tid hos min läkare för att justera medicinerna. Vi ska träffas igen redan nästa vecka. Dessutom fick jag hennes mailadress som hon kan läsa även utanför arbetet.

Depressionen och ångesten har stadigt försämrats i 2 månader nu plus att jag har gått upp vikt. Vilka är de 2 största fienderna till viktnedgång? Stress och dålig sömn. Ett radarpar som göder varann så att det till slut inte går att säga hur det började. Jag sover dåligt => jag är alltid trött => jag orkar inte träna => jag får ångest => jag blir stressad => jag går upp i vikt => mer ångest => mer stress => jag sover dåligt osv. osv. Jag ringde vårdcentralen när jag kom hem och jag fick en tid hos läkaren redan den 8 september. Kors i taket!

Inge’ kul och ingen rubrik

Det är inge’ kul! Det är den förhärskande känslan just nu. Det fungerar inte så bra med ätandet. Handflate-metoden har inte hakat fast i hjärnan än, inte blivit en vana och jag har inte den rätta orken att lägga upp en taktik för att få det att kännas bättre. Pär åker till Gotska Sandön imorgon och jag har 4 middagar för bara mig som helst inte ska flippa ut i i någon riktning. Om jag inte var så förbålt trött hade jag kunnat se det som ett tillfälle att bevisa för mig själv att jag kan ännu mer – för jag vet redan att jag kan – när jag väl vill. För att lugna Pär och Monica: jag har inte för avsikt att ge upp – aldrig! Jag är bara trött av att koncentrera mig dagarna i ända sedan den 2 januari. Igår blev en riktig skitdag på kostfronten, ett bottennapp. Frukosten och lunch-soppan utgjorde inga problem, men middagen… Det var tänkt att Pär skulle göra kycklingfilé i sötsur chilisås med ris till (mitt förslag). Filén var tinad och klar att smörjas med sås och så in i ugnen. Jag satt i vardagsrummet när jag lade märke till att matlagningsljuden inte stämde överens med det vi skulle äta. En gjutjärnspanna på spisen – pang! – fräsande av något som steks i nämnda panna. Sedan röjde han i frysen och då frågade jag: “Du gör väl inte kycklingwok IGEN?!” (vi åt det förra veckan och det var inte gott den gången heller). “Jovisst”, svarar han glatt. Jag var mentalt inställd på sötsur chilikyckling med ris och var ganska grinig vid middagen och det värsta var att jag inte blev mätt. När jag inte blir mätt ringer larmklockorna. 2 mini-baguetter till teet smakade blä!. Grillchipsen som jag kämpade emot förra måndagen fanns fortfarande kvar, men idag, tisdag, gör de inte det. Moooahahaha! Jag vräkte i mig hela påsen och en liten påse med lakrits. När jag vaknade idag och mindes frossandet, så tröstade jag mig med att det hade varit gott. Av taktiska skäl vägde jag mig inte i morse och av samma taktiska skäl körde jag ett medel-pass med gummibanden i stället för det lätta. Om jag vill komma någonstans med min träning måste den ökas på då och då. Det gick bara bra, det var skönt även om uppvärmningen var otäck och hostan ville vara med.

Dagens låtlisterepresentant är Foxtrott med “Colors”. Vi måste sluta bry oss om att vi föds med olika hudfärger.

Igår fick jag ryggmassage av Bitte och det var så skönt! Hon nämnde en läkare (kiropraktor?) som kommit fram till att en viss ryggövning skulle kunna vara lösningen på alla ryggproblem. Du ligger på golvet med böjda knän och fötterna stadigt i golvet. Höj höfterna till halv brygga och rör sedan höfterna i en liggande 8. Då ska spänningar och låsningar släppa. Jag provade den idag. Kiropraktorn rekommenderade 40 åttor, jag klarade av 20. Den var himla knepig. Efter passet och duschen har jag haft riktigt ont i ryggen och det är inte så enkelt som att skylla allt på den liggande 8:an. Det kan vara mensvärk eller trötthet efter träningen eller att jag är öm efter massagen. Det enda jag kunde vara säker på vara att 2 Treo inte hjälpte.

PS! Nästa fredag, den 2 juni, tar Pär och jag bilen och åker ned till Malmö över pingsthelgen och vi åker förstås över bron till Köpenhamn.

Ångest, koltrast & online-läkare

Den här dagen är snart slut och det är en välsignelse! Jag var medveten om att jag utmanade ödet när jag skrev så mycket positivt i torsdags och skiten började ramla in redan dagen efter när Selma vägrade äta. Elin och Pär åkte till vetten på lördagen och fick mediciner. Efter det har vi fångat in, hållit, medicinerat och stödmatat tvångsmatat Selma flera gånger om dagen. Det är oftast jag som har hållit och igår kväll blev hon så leds att hon stampade i golvet, så fort jag kom i närheten. Jag klandrar henne inte…

Elins förkylning blir värre och vår vårdcentral är inte till någon hjälp. På den öppna mottagningen får man visserligen träffa en läkare, men max ett besvär i taget. Hon var där igår eftersom hon hade lock för ena örat plus värk. Det visade sig vara en rejäl vaxpropp som vi bekämpar med Revaxör. Det fanns inte utrymme för hennes hosta eller eventuell bihåleinflammation. Läkaren tyckte att hon skulle ta Revaxör 4 kvällar i rad och sedan skölja ur eländet hos en sköterska. 200 kr i sjön. Jag hjälper henne och efter dagens behandling kunde jag bokstavligen dra ut en del av den upplösta proppen med en pincett. Nu ikväll övertalade jag henne att prova Min doktor och hon kommer att få svar via mail senare ikväll. 250 kr som går på högkostnadskortet. Det är värt ett försök!

Vi veckohandlar på Coop online och det fungerar oftast bra. Den senaste tiden har det dock skitit sig och jag har fått sms om att jag måste lägga in beställningen igen och välja en annan dag. Det har varit måndagsleveransen som inte har fungerat, så då valde jag tisdag förmiddag i stället mellan 11 och 13 och så har jag tränat på eftermiddagen. Det har varit försenat båda gångerna och idag fick jag än en gång sms om att de är försenade och då blev jag tvärleds. Jag sket i träningen för jag skulle inte kunna koncentrera mig om jag samtidigt skulle vänta på leveransen. När det kom till kritan var de inte försenade, men då hade jag redan ställt in mig på att inte träna och så var jag trött och förkyld. Efter lunchen kom ångesten. Jag var frestad att promenera, men valde 1 extra Lyrica och läsning i stället. Medan jag läser hör jag att Elin gråter. Hon har varit sjuk i 2 veckor och det blir inte bättre. Täppt, huvudvärk, feber – hon fick panik hon med och tog Lyrica.

Det finns, trots allt, litet postivitet idag för Pär mår prima och var på ett strålande humör när han kom hem från arbetet. Selma mår bättre och har inte behövt stödmatas idag. Jag har läst ut ännu en bok och satt i vardagsrummet och lyssnade på koltrastens kvällsserenad. Och så ljuset – nu är det ljust till halv 21! Omställningen till sommartid är ett satans påfund, men jag älskar de allt ljusare kvällarna.

 

Det skaver

Jag vägde mig idag igen för jag vägrade acceptera en viktökning på 1,4 kg. Idag visade vågen 105,2 och det innebär dels att jag har gått ned 0,9 kg på ett dygn och dels att jag fortfarande har gått upp i vikt sedan förra veckan, men endast 0,5 kg. Det kan jag acceptera.

Det var dax att träna med gummibanden igen, men det tog emot en aning. Jag hade hellre promenerat. Jag körde den lätta varianten eftersom det var några veckor sedan sist. Det gick ganska bra, men koncentrationen var inte på topp och så upptäckte jag att jag var vansinnigt stel i rygg och nacke. Jag fick ont i knäna efteråt och det gillar jag inte. Jag kände mig märkligt irriterad av att lyssna på musik, så det blir ingen låtlisterepresentant idag. Jag rensade ganska hårt i listan – ingenting var bra.

Ingenting har varit riktigt bra idag. Det skaver och irriterar och stör. Ingenting har smakat bra – knappt ens charktallriken till lunch – och jag har gjort 3 kannor te som allihop bara smakat varmt vatten. Hungrig, hungrig, hungrig! Till kvällsmålet åt jag en Cookie coconut-bar på LCD-nivå och den var riktigt god. Kanske beroende på att jag var så hungrig. Jag behövde tugga. Jag har fått i mig 1,7 liter vatten och tanken på att dricka mer får mig att må illa. Tur att Pepsi Max finns!

Jag bokade tid hos en läkare för örat via vårdguiden och blev väldigt förvånad när jag fick ett svar redan dagen efter. Det var ingen läkartid. Det var distriktssköterskan som föreslog att jag kunde komma på sköterskornas öppna mottagning så att de kan titta i mina öron. Vad händer om jag går dit och de inte kan se något i mina öron, inte ens vax? Vad trött jag blir!!

Hos läkaren

20 minuters promenad till vårdcentralen och 30 minuter hem med bra tempo! Det var jätteskönt! Isigt och knölig, men med isbuggarna var det inga problem och jag hade lyckats snöra dem ordentligt, så jag har sluppit få ont efteråt. Jag har provat på Artrox från Apoteket för knäna och har tagit 1 eller 2 tabletter om dagen och kors i himla taket de hjälper! Jag tänkte på det just idag när jag kom till trappan upp till Salem centrum, så tämjde jag den utan problem. Det gjorde inte ont nedför trappan heller. På förpackningen står det att om man behöver ta Artrox i mer än 1 månad bör man rådgöra med sin läkare, så idag rådgjorde jag med min läkare. Han tittade på FASS, men kunde inte se något som skulle vara skadligt mer än att huvudingrediensen är glukosamin (en sockermolekyl) och att man kanske ska hålla koll på blodsockret om man är diabetiker. Varför kan de inte skriva det då?! “Om du lider av diabetes bör du rådgöra med din läkare om du behöver Artrox mer än 1 månad.”

Jag hade en eftermiddagstid, klockan 15, som jag egentligen inte gillade, men som gav mig intrycket av att JP inte var lika stressad, så jag kunde fråga om lite av varje. Vi gick igenom provresultaten och enligt honom såg det bra ut. Jag bad om och fick en utskrift. Det onda kolesterolet, LDL, var 5,79 i januari, 5,61 i september och 4,81 nu i december. Den största minskningen är under de 3 senaste månaderna och den enda förklaringen jag kan komma på är aloe vera-tabletterna eftersom jag inte har gjort några större förändringar i vare sig kosten eller träningen. Blodsockret ligger precis under övre gränsen och där hoppas jag att en viktminskning kan hjälpa. Järnvärdet skulle kunna vara högre. Han kollade blodtryck, hjärta och lungor och allt var som det skulle. Vi gick igenom vilka recept som behövde förnyas och sedan var vi färdiga. Jag gick med känslan av att inte vara helt kört hälsomässigt.

Oseriös statistik

En pakethämtarpromenad på eftermiddagen. Jag gick strax före 16 och då var det så gott som mörkt. Det var 3 paket som behövde hämtas och ett av dem hade jag fått 3 påminnelser om eftersom de har så trångt i hyllorna nu när det drar mot jul. Jag tycker inte om att vara ute när det är mörkt, men det kändes angeläget att hämta paketen, så jag snörde på mig isbuggarna och ryggsäcken och gick i rask takt – även i uppförsbackarna! – till Salem. Nu har det blivit kallt igen, minusgrader och det var is överallt; knölig is, mörkt och taskig syn. Spännande! Jag fick vänta 20 minuter med 12 nummer före (det händer ytterst sällan). Apotekspaketet gick knappt ned i ryggsäcken medan Footway-paketet hade ett bärhandtag. Sedan satte jag fart igen till Bamses för paketet från Lakritsroten. 20 minuter till Salem, 30 minuter hem. Det gick bra och det var skönt och jag fick ont efteråt.

Jag förde oseriös statistik på min promenad. Det var den tiden på dagen när ungar hämtas på dagis. Jag såg/mötte 6 föräldrar med ett eller flera barn. 5 mammor, 1 pappa. Av de 5 mammorna talade 4 i telefon, pappan gjorde inte det för han pratade med sitt barn. Ungarna hasar med tysta och trötta. Föräldern pratar i telefon. Jag förstår inte det här. Allvarligt: vad 17 är det som är så viktigt att man alltid måste vara nåbar?! När du inte har träffat din avkomma på hela långa dagen borde det finnas massor att prata om! Frågor och småprat. Skulle någon ta illa upp om du sa att “Nu ska jag umgås med mina barn, så jag stänger av mobilen.”? Det är i så fall den personens problem.

I morgon ska jag till Itrim för en kostnadsfri rådgivning. Jag vill egentligen inte, men känner att jag måste. Sista utvägen. Desperation. Hopplöshet. Jag har inga förväntningar, bara farhågor. En ung, vältränad, fullt frisk människa som aldrig har haft problem med vikten, inställd på att få mig att börja träna och gå över till lättprodukter. Hur reagerar hon när hon inser att jag är 50+, i klimakteriet och tar många mediciner? Varje ny läkare jag har träffat och även homeopaten och sjukgymnaster hajar till när de, som svar på frågan om jag tar någon medicin, får en hel lista som jag skrivit ut hemma. Jag fasar för att sitta mitt emot den här människan och redogöra för mina matvanor; vad äter jag, när äter jag, hur mycket äter jag. Jag hoppas att jag inte blir överkörd, att jag har sinnesnärvaro att säga nej ifall jag känner att personkemin skorrar. 38 kg ska bort, en schäfer och jag fixar inte det själv.

Vintermåndag i Rönninge

Klockan kvart över 8 satte jag fart mot vårdcentralen. Det var ljuvligt ute med 6 minusgrader och alldeles molnfri himmel och en sol på väg upp. En granne sopade sin trappa.

“God morgon!”, sa jag på ett ovanligt gott humör med tanke på att jag inte hade ätit på 12 timmar eftersom jag skulle lämna prover.

“Det är kallt idag.”, svarade hon.

“Det är så här det ska vara!”

“Passa på och njut för det ska bli sämre igen.”

“Absolut!” Glädjeseriemördare, tänkte jag för mig själv. 

Det tog 25 minuter till vårdcentralen och jag hade suttit och väntat i de stipulerade 15 minuterna när det blev min tur. Det här går som en dans! 

“Ja, Ewa”, började labbassistenten (?) innan jag ens hunnit hänga jackan på kroken, “jag vill inte gör dig upprörd, men din läkare har inte skickat in någon remiss om vilka prover som ska tas.”

“Okej…” Kom inte och säg att jag måste göra om hela fasteskiten och komma tillbaka en annan dag för då…

“Du får gå till receptionen för där kommer de åt journalen och kan se vilka prover som gäller och sedan kommer du tillbaka hit.”

Damen i receptionen kunde inte hjälpa mig på det sätt labbassistenten sagt.

“Jag ska boka in dig hos en sköterska…”

Jag avbröt henne.

“Jag har fastat sedan igår kväll och vill klara av det här idag!!” Lågt blodsocker, ni vet.

“Du ska få lämna proverna idag”, sade hon med ett lugnande tonfall. “Du kommer att få vänta max 10 minuter.”

“Ja, men då så…” Du skulle inte ha använt ordet boka eftersom det antydde att jag skulle behöva komma tillbaka en annan dag. Du skulle ha sagt ‘träffa’!

Jag satte mig att vänta. En mamma med en liten pojke på dryga året gjorde sig ordning för att gå hem. De hade tagit blodprov på honom för han hade ett plåster på ett av sina små fingrar och belöningen i form av en plastfigur i den andra, ostuckna handen. Han verkade rätt belåten med sakernas tillstånd, men han ville ändå inte att vi skulle tro att han inte hade lidit, så han sa “Aj!” då och då medan han höll upp fingret. “Aj!” Sedan kom sköterskan och ropade in mig.

“Vad kan jag hjälpa dig med då?”, sa hon. Naturligtvis hade hon inte fått någon information. Duh!

“Ingenting”, svarade jag. “Det är min läkare som har gjort bort sig och glömt remissen till provtagningen. Labbassistenten kan inte komma åt journalen.”

Sköterskan såg att det rörde sig om så gott som samma prover som i september, men för säkerhets skull ringde hon och frågade och då var det ju lika bra att han skickade in remissen själv när han ändå höll på.

Tillbaka hos labbassistenten. Ingen remiss. Vi väntade i någon minut medan hon uppdaterade sidan med jämna mellanrum och sedan dök den upp. Nålsticket kändes knappt och hon fyllde 4 rör och sedan var jag äntligen färdig. Jag tycker inte om min vårdcentral. Jag tycker inte om min slarvige och nonchalante läkare, men jag tänker inte lista mig hos någon annan för – tur i oturen – behöver jag sällan gå dit.

Jag hade bråttom ut i den härliga vinterluften och så fick jag äntligen bryta fastan med en banan och en smoothie. Det tog 25 minuter hem oxå. Jag passerar ett dagis och när jag gick till vårdcentralen var det fullt ös med meterhöga färgstarka blöjnissar som åkte pulka. Tjo och tjim! På väg hem passerade jag där igen och då var det en liten kille som frågade vad jag hette.

“Ewa. Vad heter du?”

“Harry!” Han sa det så klart och tydligt, med rrrrriktiga rrrrr.

“Hej, Harry!”, sa jag och började gå igen.

“Vad heter du?” hördes en annan röst. Jag stannade och vände mig om.

“Ewa.”, sa jag igen. “Vad heter du då?”

“Emil.”

Jag gjorde tummen upp åt honom och fortsatte hemåt. Jag hörde hur han meddelade alla andra denna viktiga information som han så modigt hade lyckats få fram. “Hon heter Ewa! Hon heter Ewa!” Småfolket är minst lika snabba som FB att sprida info.

Det var naturligtvis Ice Bugs-väder och jag fick ont efteråt igen. Höger knä. Jag får ofta en känsla av att min kropp är sned, snedvriden och ojämn. Sedan kom efter-provtagning-huvudvärken. Jag hade ingen möjlighet att sova middag idag och känner mig sänkt nu.

Fullmåne vid 15-tiden.