Höst!

ÄNTLIGEN! Äntligen har vindarna vänt! Det är riktigt, riktigt svalt om nätterna, nästan kallt och inte mer än 12-13 grader på dagarna. När jag gick ut klockan 9 var det inte ens 10 grader och kalla vindar och äntligen (igen!) passade den nya västen in. Själva promenaden blev ingen höjdare. Jag var trött efter för få timmars sömn, benen kändes tunga och ovilliga efter gårdagens träning (“Meh! Hur vore det med lite vila?!). Jag kände av vartenda jävla kilo jag är tvungen att släpa på. Blä!

De ringde från Södertälje psyk för att meddela att jag har fått en tid hos en läkare, som jag inte uppfattade namnet på, redan på torsdag. På tal om läkarbesök, så blev mitt senaste besök hos L, som är AT-läkare och av den anledningen kostar 150 kr, omvandlat till ett akutbesök i och med att jag fick träffa en Riktig Överläkare och då kostar det 350 kr. Jag såg det när jag loggade in på banken. Alltså anmälde jag mig i receptionen och betalade 150 kr som under den timme jag var där steg till 350 kr. Vad ska jag tycka om det? Att det inte är helt ok, högkostnadsskydd i all ära.

Hälsohets

“Epidemin” av Åsa Ericsdotter. En partiledare får en idé om ett friskare Sverige och svenska folket tror på den så till den milda grad att partiledaren blir statsminister och får obegränsade resurser att genomföra den. Det finns några motsträviga som inte vill rätta sig i ledet, men de blir tvungna att fly fältet.

Det handlar om hälsohets på hög nivå där de överviktiga invånarna till en början uppmuntras att förändra sina feta liv till smala liv. Sedan övergår uppmuntran till uppmaningar som övergår till diskriminering och slutar med förföljelse. På 4 år har Sverige och dess statsminister blivit ett föregångsland, men som med så mycket annat är sanningen kvar bakom kulisserna.

Eftersom jag själv är fet upplever jag den här handlingen som otäck eftersom den, på sätt och vis, känns fullt möjlig (utom möjligen Den Slutliga Lösningen). Det är redan en realitet att överviktiga behandlas annorlunda vid t.ex. anställningar och det är redan en realitet att vissa föräldrar håller stenkoll på att deras barn och de själva inte får i sig onödiga kalorier. Bitvis är det spännande och otäckt, men den når inte fram till mig. Med risk för att be om en Stephen King-tjock tegelsten till bok och hans ofta överdrivna personbeskrivningar, så skulle den här må bra av att fyllas ut med djupare  diton (t.ex. varför är statsministern som han är och hur ser hans politiska bana ut). Det är knappt att man som läsare får någon uppfattning om åldern på de inblandade. Uttrycket FMK (fettmuskelkvot) som författaren använder i stället för det vanliga BMI ger mig en viss uppfattning om vad som räknas som övervikt, men det vore inte fel att utöka med antal kilo oxå. Parallellerna till judeförföljelsen under andra världskriget är tydliga, ibland övertydliga. Jag läste ut den, men kommer inte att läsa om den för mina förväntningar var för högt ställda och blev inte infriade.

Nedslagen

Den andra laserbehandlingen och med ökad intensitet. En lätt känsla av värme. Tejpning. När jag beklagade mig över smärtan förklarade han att det är som med ett skavsår som man hela tiden pillar på och på så sätt försenar läkningen; varje gång jag går en längre promenad än 20-25 minuter triggas inflammationen och läkningen försenas. Två steg framåt, ett steg tillbaka.  Styrketräningen får oxå stryka på foten eftersom den innebär att jag belastar hälen långa stunder. Jag känner mig nedslagen. Som grädde på moset har jag gått upp ett drygt kilo den senaste veckan och det är INTE godkänt! Panik eftersom jag inte bör träna som jag brukar. Jag får göra som jag brukar: jag taggar ned, drar mig tillbaka och omgrupperar mina styrkor. Jag tänker vila så mycket som möjligt och hålla stenkoll på vad jag äter. Nolltolerans! På väg tillbaka till tåget lyckades jag stå emot att köpa varm choklad hos Vetekatten trots att minusgraderna inspirerade. På Konsum lyckades jag stå emot de vaniljfyllda munkarna och småkakorna och chipsen och till och med chokladen. Jag vill vräka i mig, men är medveten om att jag inte skulle må bra efteråt. Mentalt. Ingen kan säga att jag inte har karaktär!

Skiljeväg, analys och motivationshöjare

Jag befinner mig vid en skiljeväg där den ena vägen leder till slutmålet 70 kg och den andra vägen är en återvändsgränd med en stege där jag kan klättra uppåt och nedåt, några hekto hit, några hekto dit, men stanna kvar på 96 kg.

Det jag upplever nu handlar inte om att jag ger upp eller att jag är leds och absolut inte att jag är nöjer mig med 11 kg minus. Det handlar mer om VARFÖR jag och kroppen verkar ha gjort halt här.

Det största problemet har visat sig vara kvällstugget. Anledningen till att jag började med det var att slippa kommentarer från Pär om vad jag äter. Han lägger sig tidigt och då kunde jag slappna av och äta mig mätt. Anledningen till att jag fortsatte även sedan kommentarerna blev färre och även sedan stödet ökade sedan jag gick med i Itrim är en helt annan femma. Hunger är en sak. Okynnesätande är en annan. Trots att jag inte ens är sugen går jag i skåpen och stoppar i mig eller rostar några skivor med smör. Jag är medveten om att jag gör det. Jag är medveten om att det inte är så smart. Jag väger mig och ser att det ju inte är någon fara eftersom jag – i bästa fall – har gått ned i vikt eller att jag åtminstone inte har gått upp i vikt. PANG! Fällan slår igen! Jag fortsätter och sedan går jag upp i vikt och får ångest och bestämmer mig för att skärpa mig och så vidare, och så vidare. Det är dömt att misslyckas.

Det är svårt, för att inte säga omöjligt, att göra sig av med en ovana utan att ersätta den med något annat, något bättre. Jag har provat mig fram i 6,5 månad nu. Olika strategier. Olika förhållningssätt. Jag blir egentligen inte nedslagen över att inget har visat sig vara hållbart och jag känner mig inte misslyckad. Jag känner mig själv. När jag hittar ett sätt som känns som när en pusselbit faller på plats, så kommer jag att bita mig fast. Eller när jag är tillräckligt angelägen. Jag har börjat ställa mig just den frågan oftare. Varför är jag inte tillräckligt angelägen att fortsätta gå ned i vikt? Nu vet jag ju att det enda jag behöver avstå ifrån är kvällstugget. Kvällstugget som inte längre fyller någon funktion. Kvällstugget som bara ger mig ångest dagen efter när jag reflexmässigt rekapitulerar hur mycket jag stoppade i mig kvällen innan. Kvällstugget har ingen tröstande, uppmuntrande eller belönande funktion. Det händer att den har en mättande funktion, men – som sagt – det är inte tillräckligt ofta för att vara befogat.

Det som finns kvar att prova är mental träning genom påminnelser och tänk-efter-före-metoden. Jag har satt ihop en motivationshöjare som jag har skrivit ut i 3 exemplar och kommer att sätta upp i ögonhöjd på lämpliga ställen.

Ewa!

107  106  105  104  103  102  101  100  99  98  97  96

11 kilo på 6 månader är bra gjort!

Du kommer att fixa resten också!

Kom ihåg hur bra det känns varje gång vågen visar minus.

Kom ihåg hur skönt det är när magen minskar.

Kom ihåg känslan när du orkar mer.

Kom ihåg vilken lättnad det är att slippa få ont i knän och vrister efter promenaderna.

Du har alltid ett val: att äta eller att fortsätta gå ned vikt.

Texten är skriven i olika fonter, både stilmässigt och storleksmässigt, kursiverat och understruket för att det inte ska bli en löpande text som ögonen bara kan svepa förbi, men det syns inte här i bloggen. Inga pekpinnar, inga förmaningar utan uppmuntran och betoning på att komma ihåg en positiv känsla.

Så nej, jag har inte gett upp! 

 

Jag har vägt mig igen

Vägning: 95,4 kg som innebär en minskning med 1,8 kg sedan igår samt en total minskning med 12,3 kg. Magen har varit igång som den ska medan vi var i Malmö, men i och med att vi kom hem och jag återgick till ordentligt vattendrickande har den brakat igång och det är det som jag tror är förklaringen till att 1,8 kg bara försvann.

12,3 kg är mycket och jag förstår nu hur jobbigt det var att släpa runt på nästan 110 kg. Jag har sett mig själv på bilder som Pär tog nu när vi var iväg och jag tycker inte om det jag ser. Hur fasen såg jag ut för fem månader sedan?! En av anledningarna till att jag undviker speglar och att bli fotad är att jag oftast känner mig smalare än vad jag är. Visst är fettet tungt att släpa på, men jag det är egentligen muskelmassan som jag känner av när jag är i rörelse; det är musklerna som får mig att känna mig smalare än vad jag ser ut att vara och det är den positiva känslan jag ofta upplever när jag styrketränar. Nu sitter jag här, 12,3 kilo lättare och har fått sy in mina ljusa byxor 3 gånger och till och med mina leggings sitter lösare och det är det här jag måste hålla fast vid, inte hur jag ser ut på bild. Min fysiska självbild skiljer sig från spegelbilden.

Träd, vind & hav

Jag tycker mycket om Malmö! En otroligt grön och fin stad med ett behagligt tempo där bilisterna stannar vid övergångsställena – som i Göteborg! De allmänna toaletterna var fräscha och så talrika att kissnödigheten aldrig blev överhängande. Det är en cykelstad med tydlig uppdelning mellan gång- och cykelväg. Både Pär och jag skulle mycket väl kunna tänka oss att bo där, men det blir för långt till Elin och Selma. Vi bodde på Best Western Hotel Royal på Norra Vallgatan. Ett mindre hotell med samma intima stämning och lugn som Hotell Lilton i Göteborg. Vårt rum och ett till låg för sig själva vid en innergård. Enkelt, fräscht och funktionellt.

Ett litet kylskåp med glasdörr som jag fick användning för när tesuget fick mig att köpa egen mjölk.

Innergården och med tanke på vilket drag det var utåt gatan hade vi tur som inte fick fönster åt det hållet…
En annan innergård intill. Där åt vi frukost vår sista morgon. Det röda huset tillhör hotellet. 

Mina framgångar med Itrim har gjort mig stöddig. Så här års pratas det mycket om problemet med att många går upp några kilo under semestern. Jag har smålett överlägset och sagt att det kommer inte att hända mig när jag åker till Malmö. Det handlar bara om att inte suga i sig första bästa maträtt – plättlätt! Jag erkänner härmed att jag hade fel. Jag har inte vägt mig, det gör jag i morgon på morgonen, men jag blir inte förvånad – även om jag kommer att bli förkrossad – om jag är tillbaka på 99 kg. Problemet har varit att inte kunna få måltiden den tid jag har vant mig vid för att t.ex. hålla blodsockernivån i schack. Vi har ätit frukost vid 9 och där har det inte varit några problem förutom att jag har ätit en fralla varje dag, men både lördag och söndag blev det lunch så sent som halv 15 och då var vi båda sammanbitet smågriniga. Igår och idag lyckades vi bättre och mådde bättre. Jag har – och det är ovanligt för mig – ätit för mycket mat och dessutom godis och chips. Det verkade som jag glömde packa ned disciplin och karaktär … Jag har inte fått i mig 2 liter vatten varje dag, knappt 1 liter ens och det har varit köpt flaskvatten (min KleanKanteen är för tung för att jag skulle vilja släpa på den och behöva fylla på den hela tiden). Men jag har promenerat! Jösses vad stegräknaren har fått jobba.

Resan innebar ett sjumilakliv utanför min komfortzon, ett sjumilakliv jag kände var nödvändigt både för min egen skull, men även för Pärs och mitt äktenskaps skull. Fredagen var jobbig och jag sa till honom att jag verkligen, verkligen försökte att se fram emot det, men att det kom i skuggan av själva sjumilaklivet. Med facit i hand kan jag säga att det var värt det, det var verkligen, verkligen värt det! Jag törs nog tala för Pär när jag säger att vi har haft det mycket trevligt när vi har pratat mycket och skrattat, småretats, men inte tjafsat och ännu mindre grälat. Vi är samkörda efter 25 år som gifta och 27 år som ett par. Jag har sluppit min ångestladdade hemlängtan eftersom jag har lärt mig att grejen med att åka bort är att inte få det precis som det är hemma, men att det finns fördelar med det oxå och så blir det så mycket skönare att komma hem sen. Nu är jag hemma igen och det är skönt! Mitt introverta batteri är urladdat, men i morgon ska jag ta sovmorgon och bara stanna inne och tvätta. Jag har bränt mig ordentligt i nacken och på bröstkorgen och mår bäst om jag kan slippa solen några dagar.

Jag kommer att skriva fler inlägg med många bilder om vår kortsemester till Malmö. Fortsättning följer!

Ärlighet

Vägning: 99,0 kg som innebär att jag har gått upp 0,5 kg. Igen. Jag ligger i alla fall kvar under hundra och jag tänker aldrig mer väga så mycket! Jag har bestämt mig för att vara ärlig mot mig själv och det innebär att jag skriver upp allt jag äter i matdagboken, verkligen allt även när jag äter mer än jag ska och det innebär oxå att jag måste sluta med att “inte acceptera” det vågen visar och hoppas på en bättre siffra några dagar senare. Den här veckan har jag ökat i vikt med ett halvt kilo. Gilla det eller låt bli. Faktum kvarstår. Jag blev bortskämd de första veckorna när varje vägning visade minus. Det var tider det!

Gummiband idag. Medium. Det var småtungt och rätt flåsigt. Det tog ett tag innan jag fick in det rätta knycket under uppvärmningen, så den kändes tuffare än vanligt. Armarna fick pisk och det kändes bra trots kokt-sparris-känsla.

En låtlisterepresentant; ionnalee med låten “Samaritan”. Ett maffigt sound i stil med “I’m the ice” och den är min nya favorit.

Väderomslag och virusar

5 km promenad idag igen via Konsum. Inga stavar. Idag fick jag ta vinterjackan igen. Suck. Den sitter lösare runt magen nu och även när jag spänner ut magen allt vad jag kan, så stramar den inte som den gjorde i början av året. Jag gillar det! Dagens promenad var skön och jag hade ett bra tempo, men jag fick ont i knäna och vristerna efteråt och det har förmodligen med väderomslaget att göra. Elin är förkyld, Pär är nästan förkyld och jag är rädd att jag oxå åker dit. Det kan förklara både tröttheten efteråt och värken i knän och vrister. Väderomslag och virusar.

Dagens låtlisterepresentant blir Bearson, Natalola med “One step at a time”. Det är det det handlar om: ett steg i taget. En dag i taget. 1 kilo i taget.

Jag krymper

… och så var det kallt igen. Det nöp faktiskt i kinderna när jag promenerade idag. Inga stavar. Det var skönt och jag gjorde mitt bästa för att pressa mig pulsmässigt. Jag blev tvärtrött mot slutet. Igår vilade jag. Kroppen hade ingen lust att röra sig utanför lägenheten och jag hade ont i vristerna. Efter dagens promenad blev jag oerhört trött och kände mig mörbultad på det där sättet som jag alltid gjorde tidigare och det kändes inget vidare… Ont i vristerna idag med och det kan bero på omslag i vädret och att jag har blivit kall. Det är jäkligt knepigt att veta hur mycket jag behöver ta på mig när temperaturen kan svänga med flera grader från det att jag går hemifrån och tills att jag är tillbaka.

Veckovägningen närmar sig och i vanlig ordning känns det som att jag har gått upp flera kilo, men faktum är ju att jag krymper litet i taget. Igår upptäckte jag att bh:n inte satt så bra som den brukar, men att jag kunde rätta till det genom att flytta in knäppningen ett snäpp. Ha!

En mental notering: i fredags och igår har jag ätit 4 stycken Kina wafers (såååå goda), 2/3 påse chips och en hel del Ferrarisar. Det var gott i början, men känslan av att få formen av en tunna är inte behaglig och det är inte värt det. Kom ihåg det när godissuget anfaller!

De små bakslagens dag

Vägning: 100,3 kg som innebär att 1 sketet hekto har försvunnit den senaste veckan. Status quo, tycker jag. Den största besvikelsen kom av att jag ska fira med nya MBT-skor när jag når under 100 kilo och jag var säker på att jag skulle nå det målet den här veckan.

Det andra bakslaget kom när jag promenerade runt Flaten. Det har snöat igen. De plogar och vräker upp snön på trottoarer och gångvägar. Jag blev på så dåligt humör medan jag vinglade, slirade och pulsade att jag övervägde att endast gå till Konsum och hem igen. Den ynkliga viktförändringen fick mig att fortsätta och jag valde att se det som en bra träning för benen och att snöpulsande förmodligen höjer pulsen.

De har påbörjat pålningen. Dunk! Dunk! Dunk! Jag är glad att jag inte bor granne med bygget…

Det tredje bakslaget är att jag har tandvärk varje dag. Jag brukar klara mig med en omgång av värkkombon, men nu har det börjat värka även i den nedre kindtanden som oxå har en gammal lagning som bör bytas.

Det fjärde bakslaget är att jag inte lyckas ta mig förbi en svår nivå i Candy Crush. Jag skulle kunna köpa förstärkningar, men jag vet att nästa månads mobilräkning redan nu är otrevlig.