Tag Archives: kilo

Skiljeväg, analys och motivationshöjare

Posted on by 0 comment

Jag befinner mig vid en skiljeväg där den ena vägen leder till slutmålet 70 kg och den andra vägen är en återvändsgränd med en stege där jag kan klättra uppåt och nedåt, några hekto hit, några hekto dit, men stanna kvar på 96 kg.

Det jag upplever nu handlar inte om att jag ger upp eller att jag är leds och absolut inte att jag är nöjer mig med 11 kg minus. Det handlar mer om VARFÖR jag och kroppen verkar ha gjort halt här.

Det största problemet har visat sig vara kvällstugget. Anledningen till att jag började med det var att slippa kommentarer från Pär om vad jag äter. Han lägger sig tidigt och då kunde jag slappna av och äta mig mätt. Anledningen till att jag fortsatte även sedan kommentarerna blev färre och även sedan stödet ökade sedan jag gick med i Itrim är en helt annan femma. Hunger är en sak. Okynnesätande är en annan. Trots att jag inte ens är sugen går jag i skåpen och stoppar i mig eller rostar några skivor med smör. Jag är medveten om att jag gör det. Jag är medveten om att det inte är så smart. Jag väger mig och ser att det ju inte är någon fara eftersom jag – i bästa fall – har gått ned i vikt eller att jag åtminstone inte har gått upp i vikt. PANG! Fällan slår igen! Jag fortsätter och sedan går jag upp i vikt och får ångest och bestämmer mig för att skärpa mig och så vidare, och så vidare. Det är dömt att misslyckas.

Det är svårt, för att inte säga omöjligt, att göra sig av med en ovana utan att ersätta den med något annat, något bättre. Jag har provat mig fram i 6,5 månad nu. Olika strategier. Olika förhållningssätt. Jag blir egentligen inte nedslagen över att inget har visat sig vara hållbart och jag känner mig inte misslyckad. Jag känner mig själv. När jag hittar ett sätt som känns som när en pusselbit faller på plats, så kommer jag att bita mig fast. Eller när jag är tillräckligt angelägen. Jag har börjat ställa mig just den frågan oftare. Varför är jag inte tillräckligt angelägen att fortsätta gå ned i vikt? Nu vet jag ju att det enda jag behöver avstå ifrån är kvällstugget. Kvällstugget som inte längre fyller någon funktion. Kvällstugget som bara ger mig ångest dagen efter när jag reflexmässigt rekapitulerar hur mycket jag stoppade i mig kvällen innan. Kvällstugget har ingen tröstande, uppmuntrande eller belönande funktion. Det händer att den har en mättande funktion, men – som sagt – det är inte tillräckligt ofta för att vara befogat.

Det som finns kvar att prova är mental träning genom påminnelser och tänk-efter-före-metoden. Jag har satt ihop en motivationshöjare som jag har skrivit ut i 3 exemplar och kommer att sätta upp i ögonhöjd på lämpliga ställen.

Ewa!

107  106  105  104  103  102  101  100  99  98  97  96

11 kilo på 6 månader är bra gjort!

Du kommer att fixa resten också!

Kom ihåg hur bra det känns varje gång vågen visar minus.

Kom ihåg hur skönt det är när magen minskar.

Kom ihåg känslan när du orkar mer.

Kom ihåg vilken lättnad det är att slippa få ont i knän och vrister efter promenaderna.

Du har alltid ett val: att äta eller att fortsätta gå ned vikt.

Texten är skriven i olika fonter, både stilmässigt och storleksmässigt, kursiverat och understruket för att det inte ska bli en löpande text som ögonen bara kan svepa förbi, men det syns inte här i bloggen. Inga pekpinnar, inga förmaningar utan uppmuntran och betoning på att komma ihåg en positiv känsla.

Så nej, jag har inte gett upp! 

 

Jag har vägt mig igen

Posted on by 0 comment

Vägning: 95,4 kg som innebär en minskning med 1,8 kg sedan igår samt en total minskning med 12,3 kg. Magen har varit igång som den ska medan vi var i Malmö, men i och med att vi kom hem och jag återgick till ordentligt vattendrickande har den brakat igång och det är det som jag tror är förklaringen till att 1,8 kg bara försvann.

12,3 kg är mycket och jag förstår nu hur jobbigt det var att släpa runt på nästan 110 kg. Jag har sett mig själv på bilder som Pär tog nu när vi var iväg och jag tycker inte om det jag ser. Hur fasen såg jag ut för fem månader sedan?! En av anledningarna till att jag undviker speglar och att bli fotad är att jag oftast känner mig smalare än vad jag är. Visst är fettet tungt att släpa på, men jag det är egentligen muskelmassan som jag känner av när jag är i rörelse; det är musklerna som får mig att känna mig smalare än vad jag ser ut att vara och det är den positiva känslan jag ofta upplever när jag styrketränar. Nu sitter jag här, 12,3 kilo lättare och har fått sy in mina ljusa byxor 3 gånger och till och med mina leggings sitter lösare och det är det här jag måste hålla fast vid, inte hur jag ser ut på bild. Min fysiska självbild skiljer sig från spegelbilden.

Category: Vikten | Tags: , ,

Träd, vind & hav

Posted on by 0 comment

Jag tycker mycket om Malmö! En otroligt grön och fin stad med ett behagligt tempo där bilisterna stannar vid övergångsställena – som i Göteborg! De allmänna toaletterna var fräscha och så talrika att kissnödigheten aldrig blev överhängande. Det är en cykelstad med tydlig uppdelning mellan gång- och cykelväg. Både Pär och jag skulle mycket väl kunna tänka oss att bo där, men det blir för långt till Elin och Selma. Vi bodde på Best Western Hotel Royal på Norra Vallgatan. Ett mindre hotell med samma intima stämning och lugn som Hotell Lilton i Göteborg. Vårt rum och ett till låg för sig själva vid en innergård. Enkelt, fräscht och funktionellt.

Ett litet kylskåp med glasdörr som jag fick användning för när tesuget fick mig att köpa egen mjölk.

Innergården och med tanke på vilket drag det var utåt gatan hade vi tur som inte fick fönster åt det hållet…

En annan innergård intill. Där åt vi frukost vår sista morgon. Det röda huset tillhör hotellet. 

Mina framgångar med Itrim har gjort mig stöddig. Så här års pratas det mycket om problemet med att många går upp några kilo under semestern. Jag har smålett överlägset och sagt att det kommer inte att hända mig när jag åker till Malmö. Det handlar bara om att inte suga i sig första bästa maträtt – plättlätt! Jag erkänner härmed att jag hade fel. Jag har inte vägt mig, det gör jag i morgon på morgonen, men jag blir inte förvånad – även om jag kommer att bli förkrossad – om jag är tillbaka på 99 kg. Problemet har varit att inte kunna få måltiden den tid jag har vant mig vid för att t.ex. hålla blodsockernivån i schack. Vi har ätit frukost vid 9 och där har det inte varit några problem förutom att jag har ätit en fralla varje dag, men både lördag och söndag blev det lunch så sent som halv 15 och då var vi båda sammanbitet smågriniga. Igår och idag lyckades vi bättre och mådde bättre. Jag har – och det är ovanligt för mig – ätit för mycket mat och dessutom godis och chips. Det verkade som jag glömde packa ned disciplin och karaktär … Jag har inte fått i mig 2 liter vatten varje dag, knappt 1 liter ens och det har varit köpt flaskvatten (min KleanKanteen är för tung för att jag skulle vilja släpa på den och behöva fylla på den hela tiden). Men jag har promenerat! Jösses vad stegräknaren har fått jobba.

Resan innebar ett sjumilakliv utanför min komfortzon, ett sjumilakliv jag kände var nödvändigt både för min egen skull, men även för Pärs och mitt äktenskaps skull. Fredagen var jobbig och jag sa till honom att jag verkligen, verkligen försökte att se fram emot det, men att det kom i skuggan av själva sjumilaklivet. Med facit i hand kan jag säga att det var värt det, det var verkligen, verkligen värt det! Jag törs nog tala för Pär när jag säger att vi har haft det mycket trevligt när vi har pratat mycket och skrattat, småretats, men inte tjafsat och ännu mindre grälat. Vi är samkörda efter 25 år som gifta och 27 år som ett par. Jag har sluppit min ångestladdade hemlängtan eftersom jag har lärt mig att grejen med att åka bort är att inte få det precis som det är hemma, men att det finns fördelar med det oxå och så blir det så mycket skönare att komma hem sen. Nu är jag hemma igen och det är skönt! Mitt introverta batteri är urladdat, men i morgon ska jag ta sovmorgon och bara stanna inne och tvätta. Jag har bränt mig ordentligt i nacken och på bröstkorgen och mår bäst om jag kan slippa solen några dagar.

Jag kommer att skriva fler inlägg med många bilder om vår kortsemester till Malmö. Fortsättning följer!

Ärlighet

Posted on by 0 comment

Vägning: 99,0 kg som innebär att jag har gått upp 0,5 kg. Igen. Jag ligger i alla fall kvar under hundra och jag tänker aldrig mer väga så mycket! Jag har bestämt mig för att vara ärlig mot mig själv och det innebär att jag skriver upp allt jag äter i matdagboken, verkligen allt även när jag äter mer än jag ska och det innebär oxå att jag måste sluta med att ”inte acceptera” det vågen visar och hoppas på en bättre siffra några dagar senare. Den här veckan har jag ökat i vikt med ett halvt kilo. Gilla det eller låt bli. Faktum kvarstår. Jag blev bortskämd de första veckorna när varje vägning visade minus. Det var tider det!

Gummiband idag. Medium. Det var småtungt och rätt flåsigt. Det tog ett tag innan jag fick in det rätta knycket under uppvärmningen, så den kändes tuffare än vanligt. Armarna fick pisk och det kändes bra trots kokt-sparris-känsla.

En låtlisterepresentant; ionnalee med låten ”Samaritan”. Ett maffigt sound i stil med ”I’m the ice” och den är min nya favorit.

Väderomslag och virusar

Posted on by 0 comment

5 km promenad idag igen via Konsum. Inga stavar. Idag fick jag ta vinterjackan igen. Suck. Den sitter lösare runt magen nu och även när jag spänner ut magen allt vad jag kan, så stramar den inte som den gjorde i början av året. Jag gillar det! Dagens promenad var skön och jag hade ett bra tempo, men jag fick ont i knäna och vristerna efteråt och det har förmodligen med väderomslaget att göra. Elin är förkyld, Pär är nästan förkyld och jag är rädd att jag oxå åker dit. Det kan förklara både tröttheten efteråt och värken i knän och vrister. Väderomslag och virusar.

Dagens låtlisterepresentant blir Bearson, Natalola med ”One step at a time”. Det är det det handlar om: ett steg i taget. En dag i taget. 1 kilo i taget.

Jag krymper

Posted on by 0 comment

… och så var det kallt igen. Det nöp faktiskt i kinderna när jag promenerade idag. Inga stavar. Det var skönt och jag gjorde mitt bästa för att pressa mig pulsmässigt. Jag blev tvärtrött mot slutet. Igår vilade jag. Kroppen hade ingen lust att röra sig utanför lägenheten och jag hade ont i vristerna. Efter dagens promenad blev jag oerhört trött och kände mig mörbultad på det där sättet som jag alltid gjorde tidigare och det kändes inget vidare… Ont i vristerna idag med och det kan bero på omslag i vädret och att jag har blivit kall. Det är jäkligt knepigt att veta hur mycket jag behöver ta på mig när temperaturen kan svänga med flera grader från det att jag går hemifrån och tills att jag är tillbaka.

Veckovägningen närmar sig och i vanlig ordning känns det som att jag har gått upp flera kilo, men faktum är ju att jag krymper litet i taget. Igår upptäckte jag att bh:n inte satt så bra som den brukar, men att jag kunde rätta till det genom att flytta in knäppningen ett snäpp. Ha!

En mental notering: i fredags och igår har jag ätit 4 stycken Kina wafers (såååå goda), 2/3 påse chips och en hel del Ferrarisar. Det var gott i början, men känslan av att få formen av en tunna är inte behaglig och det är inte värt det. Kom ihåg det när godissuget anfaller!

Category: Hälsan, Vikten | Tags: , , ,

De små bakslagens dag

Posted on by 0 comment

Vägning: 100,3 kg som innebär att 1 sketet hekto har försvunnit den senaste veckan. Status quo, tycker jag. Den största besvikelsen kom av att jag ska fira med nya MBT-skor när jag når under 100 kilo och jag var säker på att jag skulle nå det målet den här veckan.

Det andra bakslaget kom när jag promenerade runt Flaten. Det har snöat igen. De plogar och vräker upp snön på trottoarer och gångvägar. Jag blev på så dåligt humör medan jag vinglade, slirade och pulsade att jag övervägde att endast gå till Konsum och hem igen. Den ynkliga viktförändringen fick mig att fortsätta och jag valde att se det som en bra träning för benen och att snöpulsande förmodligen höjer pulsen.

De har påbörjat pålningen. Dunk! Dunk! Dunk! Jag är glad att jag inte bor granne med bygget…

Det tredje bakslaget är att jag har tandvärk varje dag. Jag brukar klara mig med en omgång av värkkombon, men nu har det börjat värka även i den nedre kindtanden som oxå har en gammal lagning som bör bytas.

Det fjärde bakslaget är att jag inte lyckas ta mig förbi en svår nivå i Candy Crush. Jag skulle kunna köpa förstärkningar, men jag vet att nästa månads mobilräkning redan nu är otrevlig.

Misströstan & Förtröstan

Posted on by 0 comment

Vägning: 102,3 kg som innebär en minskning med 0,4 kg. Misströstan: inte ens ett halvt kilo! Tänk om det är på väg att stanna av?! Förtröstan: även om det inte är så stor minskning, så är det en minskning. Jag har inte gått upp!

Efter lunch umgicks jag med mina gummiband i nästan 2 timmar och det var inte en av de bästa träffarna direkt. Jag körde ett fullt program och det var tungt. Armmusklerna verkade ha försvunnit från en vecka till en annan och det var mer än en övning där armarna var som kokt sparris och jag gav upp. När jag hade kommit knappt halvvägs tappade jag lusten. Misströstan: varför håller jag på?! Det är bara jobbigt och tråååkigt… Förtröstan: det är endast ett träningspass och inte varje träningspass. Det går bättre nästa vecka.

Det var inte lika påfrestande att lyssna på musik den här gången och när det var dax att stretcha kom jag på att jag ju kunde byta till min lugna spellista. Misströstan: jag kommer aldrig att njuta av musik igen… Förtröstan: tänk om och använd spellistorna annorlunda! ”Work” med Charlotte Day Wilson blev den första låten ut och den var som balsam för själen. Lugn, nästan som en vaggvisa. Lyssna och njut!

 

Category: Hälsan, Musik, Vikten | Tags: , , , ,

Trög lördag

Posted on by 0 comment

En promenad runt mitt älskade Rönninge. 70 minuter. Härligt vinterväder! Lite folk. Några snöiga vovvar. Tack vare isbuggarna törs jag stolpa på utan att spänna mig. Det var plogat och bra framkomlighet, men det känns i benen att underlaget är småslirigt. Utan MBT eller stavar får jag koncentrera mig på hållningen, att använda magmusklerna. Efter lunch kroknade jag fullständigt. Jag halvsov sittande och lade mig sen ned och tog en ordentlig lur. Najs! Huvudvärk, ryggvärk och magvärk (eller mensvärk), irriterade ögon och smådäbbd i däsad. Det har känts lite trögt idag. Dessutom går det inte längre åt rätt håll med vikten och enligt överenskommelsen med mig själv råder godisförbud tills minst 0,5 kilo har försvunnit. Blä!

Snö 5

3 bilder från dagens promenad.

Den 23 oktober 2015 vid 10-tiden.

Den 23 oktober 2015 vid 10-tiden.

Den 9 januari 2016 vid 10-tiden.

Den 9 januari 2016 vid 10-tiden.

Dagens låtlisterepresentant är Marilyn Manson med ”Third day of a seven day binge”. En speciell herre som gör en och annan bra låt. Om jag inte har helt fel förklarade han sitt artistnamn med att alla människor är hälften Marilyn Monroe och hälften Charles Manson. Tänkvärt, tycker jag.

 

Misstänksam

Posted on by 0 comment

Veckovägningen visade 105,8 kg. Det innebär en minskning med 1,6 kg på en enda vecka, 3,4 kg på 9 veckor (minus 0,7 kg sedan i tisdags). En del av mig skuttar och jublar och slår med näven i luften eftersom det verkar som om jag äntligen har kommit på hur jag ska göra. En annan del av mig står bredvid och är misstänksam och litar inte för ett ögonblick på att det här kan hålla i sig. En tredje del av mig är arg och tycker att om det inte var svårare än så här kunde jag väl ha fått upptäcka det för flera år sedan med tanke på hur dåligt jag mår av övervikten. En fjärde del av mig kontrollräknar om och om igen och funderar på om det är fel på vågen. Det är alltså bara en fjärdedel av mig som är riktigt glad och blir därför tvungen att gapa högt, men hon hörs mer och mer…

Knäböjningarna är uppe i 35 stycken (igår var det vila). Det är lite flåsigt, men lårmusklerna protesterar inte nämnvärt.

Category: Hälsan | Tags: , , ,