Etikett: ifrågasättande

Att våga låta bli att vara misstänksam

Har ni tänkt på vilken låg status begrepp som naiv och godtrogen har? De har blivit synonymer till idiot. Vem vill bli klassad som idiot? Inte jag, men för att slippa undan det måste jag bli mer misstänksam, visa större misstro och vara skeptisk och ifrågasättande till allt. Det är slitigt och det får mig att må dåligt. Jag blir deprimerad av att vara negativ. Duh! Jag vill vara positiv och ha tilltro till mina närmaste medmänniskor (även om jag inte har det till Människan).

Igår eftermiddag ringde 2 unga killar på dörren. De representerade Oxfam och raggade bidragsgivare som vill skänka pengar för att fler familjer Långt Borta ska få rent dricksvatten. De hade neongröna västar med Oxfam tvärs över bröstet och de hade ID-brickor och de hade massor av information. Mitt misstänksamma introverta jag ville säga att jag inte var intresserad, men hjärnan kortslöt sig och jag fick inte fram ett ljud och det utnyttjade den ene killen genom att prata på. Just igår hade jag turen att Pär var hemma och hans hjärna fungerade och medan han ställde frågor lyssnade jag. Det slutade med att killarna satt i vårt kök medan Pär försedde de med de nödvändiga uppgifterna för bidrag via autogiro. Mitt misstänksamma jag som inte vill bli kallad för idiot funderade på om jag inte borde fota deras ID-brickor med mobilen uti fall att och “Pratar den andre killen alltid så där otroligt mycket för att distrahera?!”. Varken Pär eller jag kände dåliga vibbar, men om vi trots allt blev lurade, så tar vi den smällen. De är alla oärliga typer i legitima uniformer som sabbar för alla de som faktiskt är ärliga. “Du läser väl tidningarna? De bryter sig in och rånar gamlingar hela tiden!” Jag kan helt ärligt säga att om jag hade varit ensam hemma hade jag inte släppt in dem. Idiot eller ej.

Samma dilemma uppstod när jag var tvungen att beställa reparation av tvättmaskinen (6 år gammal, 5 års garanti – meh!). Den sjukskrev sig för en vecka sedan och det var ingen överraskning. Den hade visat tecken på utbrändhet ett bra tag genom att inte orka centrifugera eller tömma ut vattnet. De paranoida tankarna gällade herr Reparatör tog sig uttryck i om jag skulle kräva att få se ID-handling innan jag släppte in honom och om jag skulle undvika att avslöja att jag var ensam med stort E (Pär har åkt till Öland och Elin bor hos Robin). “Oj, ett sms från MIN MAN som kommer hem på lunch om 10 minuter och oj, igen – han har med sig VÅR DOTTER!” Jag skulle ta en kurs i självförsvar om det inte var för att jag är så introvert att jag hellre tampas med bovarna själv (jag har ju 2 marsvin med vassa tänder och klor) än konfronteras med en grupp människor. 20 över 11 ringde herr Reparatör på dörren och sa: “Tvättmaskin?”. Han presenterade sig inte utan klev på och raka vägen in i badrummet, försäkrade sig om att han hade fattat vad felet var och så satte han igång. Det tog 1,5 timme med liten assistans från mig. Diagnosen blev inte utbrändhet utan förstoppning. Avlagringar, förmodligen bestående av hö och marsvinspäls hade korkat igen slangen så till den milda grad att han fick byta den helt. “Nu ska den fungera igen.”, sa han innan han samlade ihop sina verktyg och den gamla slangen och gick lika tvärt som han kom. Det kommer en faktura, men jag hann inte fråga på hur mycket. Jag hann heller inte fråga var i maskinen han hittade 3 av Elins små, vita strumpor som har varit efterlysta i evigheter och som låg kvar på badrumsgolvet täckta av ingrodda dammtussar. Det är ingen myt att tvättmaskinen äter strumpor, men det krävs en obduktion för att få tillbaka dem.

Jag har tvättat 3 maskiner, så den fungerar och är åter i aktiv tjänst!

Nutida exorcism

Igår såg jag dokument utifrån på svt.play och det handlade om nutida exorcister i Polen. Allt fler präster utbildar sig i exorcism och allt fler polacker tror sig vara besatta av onda andar. I programmet ställer man frågan varför ökningen kommer nu, men jag tycker inte att jag fick något svar. Det finns kanske inget svar. Kanske beror det människans känsla av maktlöshet inför miljöförändringar, naturkatastrofer och politikers handlingsförlamning och då vänder man sig till religionen med allt vad den innebär.

En av prästerna som är med är även psykolog och det är en intressant och ovanlig kombination för, som han förklarar, prästerna är rädda för vetenskapen och vice versa. Han får en unik dubbel synvinkel. Trots att han är präst eller tack vare att han är psykolog inser han att det inte finns besatta människor.

Det här är Polen på 2010-talet och det räknas som ett modernt land samtidigt som det religiösa har ett starkt grepp om folket och för det tillbaka till medeltiden med ett snävt, kategoriskt och fördömande synsätt. Programmet tar upp 3 fall, 3 unga kvinnor som utsätts för exorcism eftersom både de själva och deras anhöriga anser att de är besatta av djävulen. Kvinna 1 upplever homosexuella känslor som hon tolkar som att den onde vill förleda henne. Kvinna 2 visar en kraftigt förändrad personlighet och får anfall flera gånger om dagen. Kvinna 3 har tappat intresset för religionen. Om det hade handlat om 3 kvinnor som blivit elaka och hatiska och som genom att “kasta onda ögat” omkring sig fick människor att falla döda ned, så hade jag blivit fundersam, men jag tittar väl på för mycket film. Det här handlar om okunskap och den rädsla som andra upplever när någon börjar ifrågasätta sin omgivning. Det handlar om utanförskap och ångest. Ångest kan man behandla med KBT eller mediciner. Det går att bli fri från den. Utanförskap kräver acceptans främst från en själv. När det gäller kvinna 2 tänkte jag på hjärntumör. Att alla 3 kvinnor skrek ordlöst har inget att göra med djävulen. Om ångesten blir tillräckligt stor hjälper det att skrika rakt ut i brist på annat. Det har jag egen erfarenhet av.

Om jag hade förts in i ett rum och hållits fast av 4 män (inte en kvinnlig präst så långt ögat kunde nå) som mumlar böner, tvingar mig att dricka vigvatten och trycker ett krucifix mot mitt ansikte, så hade jag tyckt att det var jävligt otäckt även om jag vetat vad jag gav mig in på. Jag hade blivit rädd, fått panik och ångest och till slut vrålat rakt ut. Tacka fan för det, men jag hade inte varit besatt av djävulen! Filmen var otäck, men inte på skräckfilmsvis utan för att den visar den negativa sidan av religion och att den sidan inte har förändrats trots att det har gått många hundra år. Det är aldrig bra när präster tillåts ha makt.

#Blogg 100 del 111

Pär och jag hade ett intensivt samtal vid middagen igår som handlade om ditt & datt för att sedan handla om artificiell intelligens (är det möjligt att lära en dator känslor?) och avslutas med det hårda och bittra klimat som råder pga. medias benägenhet att fokusera på och förstora upp elände. Jag blev glatt överraskad av att även han har börjat reagera på det här, att det inte bara är jag som är högkänslig och att hans reaktion består i att han, precis som jag, skyggar i ren självbevarelsedrift. En fråga som jag ställde igår och som jag ställer här i det offentliga rummet är varför man (jag) anses vara världsfrånvänd och oengagerad bara för att man (jag) inte tar varje chans att uppröras och att uppröras högljutt?

Jag skriver inte upprörda och insatta inlägg om tiggarnas utsatta situation eller flyktingarna som mördas i Medelhavet, men det betyder inte att jag inte är medveten om det. Jag höjer inte min röst om idiotin i att placera flyktingar i skogarna på norra Öland för att sedan klaga på att de inte integreras, men det betyder inte att jag tycker att det är bra. Jag slår inte näven i bordet av ilska för att Folkhemmet och dess fördelar har raserats, men det innebär inte att jag inte är förtvivlad. Jag försöker inte samla ihop folk till protester med hjälp av FB för att göra de styrande medvetna om att faktumet att de inte gör något åt IS här i Sverige är så obegripligt att vi svenskar inte fattar att de inte fattar, men det är inte samma sak som att jag inte har åsikter. När diskussionens vågor går höga de gånger Vårat Gäng samlas tiger jag ofta och det kan tolkas som att jag inte bryr mig eller inte kan tillräckligt, men det handlar bara om självbevarelsedrift. Engagemang (både positivt och negativt) är en energitjuv av värsta sorten och jag har inte energi att slösa med hur jag vill. Det värsta är att jag allt oftare känner att jag måste dra ned på det lilla umgänge jag har (Vårat Gäng) just för att de samtal och diskussioner vi brukar ha ofta har en negativ klang. Det är ytterst sällan som någon blir engagerad och högljudd över t.ex. en bra bok eller en film. Negativitet är inte stimulerande. Ständigt ifrågasättande och kritiserande är oerhört tröttande. Jag orkar inte. Jag vill inte orka.

blogg100-logotype-300x256

2 nitar och 1 som var för lång

Efter att ha sett färdigt senaste säsongen av “Downton Abbey” är det svårt att hitta något som är ens i närheten av lika bra. Jag har börjat titta på gamla filmer som det antingen är länge sedan jag såg eller som jag bara har sett en gång, men vill ge en chans till. Igår och idag har jag sett 3 filmer som känns som 3 nitar.

“Dogma” från 1999. Den här filmen tyckte jag var såååå himla bra, intelligent, fyndig och nödvändigt ifrågasättande. Fyndig och ifrågasättande håller jag fast vid, men annars… Matt Damon och Ben Affleck är oerhört irriterande. Varför pratar Linda Fiorentino så tyst att hon knappt hörs? Alan Rickman och Salma Hayek är bra. Jag uppskattade ifrågasättandet av religion och bibeln förmodligen för att jag var i en period när min ateism var något som jag gärna slog i huvudet på folk. Jag är fortfarande absolut ateist, men jag tycker att det känns lugnare att acceptera olikheter i trosuppfattningar.

 

“Sanningen om Rödluvan” från 2005. Vi såg den hela familjen och ingen av oss tyckte att den var bra. Den här gången såg jag den inte till slut utan frågade mig själv om och om igen: “Varför köpte jag den här filmen? Varför?!”

 

“Inception” från 2010. Första gången jag såg den tyckte jag att den var bra och snygg, men knepig att hänga med i. Andra gången jag såg den var den fortfarande snygg, men blev bättre eftersom jag kunde hänga med bättre. Tredje gången kändes den bara för lång (den är 147 minuter). Den är bra och den är snygg och jag begriper definitivt handlingen, men jag hade inte ro i kroppen. Titeln på det här inlägget kan ändras till 2 nitar eftersom “Inception” fortfarande håller.

Fridens. 🙂