Mörker

En promenad runt Flaten på 60 minuter. Det gick tungt. Benen kändes stumma och jag fick aldrig kläm på andningen. Dessutom var det mörkt. Löjligt mörkt. Decembermörker. Det är bara 3 veckor kvar tills det vänder! Det har blivit ett psykologiskt avgörande datum för mig, särskilt som det så sällan finns snö förrän i januari.

Vi har fått ett nytt konstverk i Rönninge. Pär och jag var med och röstade fram “Mina paradisfåglar” av konstnären Linda Shamma. Det invigdes den 12 november.

En stolpe med en sittpinne där en paradisfågel sitter uppflugen.
3 ljusglober i varma färger som lyser i mörkret. Jag tycker om det!

Vinter

Det gick ganska tungt idag på min 60 minuter långa promenad runt Flaten. Det kändes i benen att det var fjärde dagen i rad… Vintern har kommit. Ett hyfsat tjockt snötäcke som lyser upp i novembermörkret. Jag tycker om det. Det bäddar in, dämpar och mjukar upp.

I morgon åker jag till optikern med de besvärliga brillorna.

Premiär

Endast 2 plusgrader och frosttäckt mark – vinterjacka. Och mössa och handskar. Smyghalt på vissa ställen. Mössan åkte av efter 5 minuter, handskarna likaså och jackan var onödigt varm. Jag promenerade runt Flaten och det tog 60 minuter. Jag hade ett riktigt bra tempo halva sträckan och sedan kändes låren stumma och jag drog ned på tempot.

Fart

55 minuter promenad runt Flaten och för första gången på länge fick jag upp en riktigt bra fart. Det känns som att orken är tillbaka! Jag har en rätt rejäl träningsvärk från igår…

Höst

Jag städade igår. Det var ett av de städtillfällen när det verkligen gjorde skillnad, särskilt badrummet och köket som vanligt. Jag använde mina nya inomhusträningsskor i stället för tofflor eftersom de sitter så pass bra att jag inte behöver knyta dem utan de sitter kvar på foten. När jag hade städat färdigt kände jag att jag inte var lika trött i fötterna eller ryggen som när jag haft tofflor.

Idag promenerade jag runt Flaten. 60 minuter och det var tungt. Egentligen skulle jag inte ha tränat idag (varannan dags-upplägget), men det var så härligt väder och jag hade inte varit ute sedan i onsdags.

Vilka fantastiska färger!

Varannan dag

65 minuters långsam promenad runt Flaten. Bitvis skönt, bitvis jobbigt, men ingen nära döden-upplevelse. Det slog mig att det förmodligen naturligtvis är den ökade Lyrica-dosen som påverkar orken. Duh! Jag blir tydligen trögfattad av den oxå… Däremot har jag svårt att tro att den är boven bakom smärtan. Jag får ont i ryggen, knäna och höfterna. I tisdags bestämde IB och jag att jag ska träna varannan dag för att slippa det bakslag jag fick förra helgen då jag bara sov. Varannan dag plus att jag ska sänka tempot och ambitionen. Eftersom det verkar som att jag får fortsätta med extra Lyrica för att få sova pga. vallningarna, så…

Det går riktigt bra med att låta bli kvällstugget! Måndag, tisdag och onsdag var det inga problem. Igår var jag hungrig precis hela dagen, så på kvällen blev det rostade mackor och te. Sedan jag började med tugg-stoppet, alltså innan IB och jag höjde ribban, har jag fått ihop till en ny Wrendale-mugg.

Lunk

Jag promenerade runt Flaten idag. Det tog 65 minuter. I början gnodde jag på som vanligt trots att det inte kändes bra och jag fick påminna mig själv om att sänka tempot, ambitionsnivån. Efter ett tag kom jag in i en lunk som jag lyckades hålla resten av promenaden. Det var bara 16 grader och vindarna var väldigt svala. Det kändes höstigt. Plötsligt höstigt. Jag har sett 2 fågelsträck med honkande gäss. Sticker de redan? Vet de något som vi inte vet som att det är extrem kyla på gång med plötsliga snöfall…

Känner mig sjuk

Jag tvingade iväg mig själv på en promenad runt Flaten (65 minuter) och det var ingen höjdare. Trött och varm, vallningar och med för mycket kläder (skulle ha tagit linnet…). Efteråt kände jag mig sjuk. Inte bara trött eller mörbultad utan sjuk. Svimfärdig, törstig, yr och nästan illamående. Så har det varit efter de senaste promenaderna. Varför?! Jag har ingen förkylningskänsla i kroppen. Jag äter B- och D-vitamin, aloe vera och magnesium. Jag har inte ändrat något i kosten eller i medicineringen. Depression och ångest finns fortfarande i bakgrunden, men jag tror inte att de är huvudskurkar i det här dramat. Jag sover dåligt. Stilnoct i all ära, men den hjälper mig inte att sova hela natten. Ett toalettbesök varje natt och sedan för varmt, för kallt, för varmt, för kallt… Det är nog dax att beställa en hälsoundersökning hos Werlab.

Nu har bygget gjort ett skutt framåt. Väggar med fönster börjar komma på plats.

Jag behöver mer hjälp

Igår promenerade jag runt Flaten. Jag strosade. Tog det lungt och klunkade vatten. Det var ganska skönt, men lite för varmt i solen. Det är så fint längs sjön! Så ljuvligt lugnt och obefolkat – åtminstone före 10 en söndag. 

Vägning: 97,4 som innebär en ökning med 0,9 kg. Fy fan! Jag lade mig igen efter att Bibbi fått sin frukost och jag tagit mina mediciner. Jag bara låg där. Ångesten kom och gick innan Lyrican kickade in. Jag var äcklad av mig själv. Så in i helvete leds! Och så vallningarna… Precis när jag har lyckats varva ned, slappna av och känner att sömnen är nära, så väller värmevågen in och i stället får jag slänga av mig täcket, koncentrera mig på att hålla ut, bara vänta på att den ska passera. Sedan sov jag till halv 12. Bibbi tjoade från köket: “Hallå! Är du hemma? Det är matdax!!”. Jag kom på att jag glömde att ge henne frukosthö och fick dåligt samvete, men jag låg kvar. Det som fick mig ur sängen var, som så ofta, att jag var kissnödig.

Jag behöver mer hjälp! Det insåg jag när min första tanke för dagen var att jag måste, måste se till att bli mätt vid middagen för att undvika kvällstugget och att bara tanken på det gav mig ångest. Det här går inte! Jag är så fastlåst i det sättet att tänka. Det känns som att rusa runt i ett rum utan fönster eller dörrar och så stannar jag upp och tänker att jag kan försöka att springa åt andra hållet, att det kanske går bättre, men det går bara runt, runt, runt. Jag behöver hjälp! Det känns inte som att IB på Itrim har det rätta djupet utöver peppning och att ringa vårdcentralen – inga kommentarer. Att få hjälp av en psykolog över nätet kostar nästan 1000 spänn!! Då kom jag på att Bitte, som ger mig massage, sa att de har slagit sig ihop med en terapeut inom KBT och jag fick ett visitkort. Jag har mailat henne och hoppas på det bästa.

Jag är leds. Jag är mentalt trött. Jag försöker ändra mitt förhållningssätt, men jag kommer ingen vart. Egentligen vill jag bara skita i allt och vräka i mig vad jag vill, närhelst suget ramlar över mig; klockan 9, kvart över 15, halv 23. “Aldrig mer 100!!” Det är det som stoppar mig. “Aldrig mer 99!!” påminner mig. “Aldrig mer 98!!” lägger jag till idag för jag kommer att ångra mig så fruktansvärt om jag ger efter. Om jag ger upp. Jag vill inte behöva ångra mig, men jag är så trött och tålamodet är försvinnande litet…

Alltför spännande

Jag promenerade 65 minuter idag. Det var dax att kolla läget vid vägbygget i Heliodal. Hittills har det inte varit några problem att promenera där – tack vare att det finns en hel del boende där – med en avgränsad gångväg vid sidan av, men den här gången tog gångvägen slut mitt i röran. Det var ett enormt hål i vägen utan den minsta vink om att det var tänkt att gående skulle kunna ta sig fram där och förmodligen skulle de inte det heller och om det hade varit en arbetsdag och full aktivitet hade jag varit tvungen att vända helt om, men idag är det ledig lördag, så jag knökade mig förbi avstängningen och fortsatte hela vägen med viss möda. Spännande! 😉 Det var en ganska skön promenad och överraskande milt efter att stormen har bedarrat, men jag blev väldigt trött efteråt och frusen med värk i både knäna och vristerna. Det är bara att inse fakta: jag pallar inte så mycket spänning. 😀

Mot slutet kroknade jag och sträckan längs Flaten kändes 7 mil lång, men jag fick oväntad hjälp av Lucian och låten “Ashes to snow”. Kanonbra gånglåt!