Tag Archives: flaten

Känner mig sjuk

Posted on by 0 comment

Jag tvingade iväg mig själv på en promenad runt Flaten (65 minuter) och det var ingen höjdare. Trött och varm, vallningar och med för mycket kläder (skulle ha tagit linnet…). Efteråt kände jag mig sjuk. Inte bara trött eller mörbultad utan sjuk. Svimfärdig, törstig, yr och nästan illamående. Så har det varit efter de senaste promenaderna. Varför?! Jag har ingen förkylningskänsla i kroppen. Jag äter B- och D-vitamin, aloe vera och magnesium. Jag har inte ändrat något i kosten eller i medicineringen. Depression och ångest finns fortfarande i bakgrunden, men jag tror inte att de är huvudskurkar i det här dramat. Jag sover dåligt. Stilnoct i all ära, men den hjälper mig inte att sova hela natten. Ett toalettbesök varje natt och sedan för varmt, för kallt, för varmt, för kallt… Det är nog dax att beställa en hälsoundersökning hos Werlab.

Nu har bygget gjort ett skutt framåt. Väggar med fönster börjar komma på plats.

Jag behöver mer hjälp

Posted on by 2 comments

Igår promenerade jag runt Flaten. Jag strosade. Tog det lungt och klunkade vatten. Det var ganska skönt, men lite för varmt i solen. Det är så fint längs sjön! Så ljuvligt lugnt och obefolkat – åtminstone före 10 en söndag. 

Vägning: 97,4 som innebär en ökning med 0,9 kg. Fy fan! Jag lade mig igen efter att Bibbi fått sin frukost och jag tagit mina mediciner. Jag bara låg där. Ångesten kom och gick innan Lyrican kickade in. Jag var äcklad av mig själv. Så in i helvete leds! Och så vallningarna… Precis när jag har lyckats varva ned, slappna av och känner att sömnen är nära, så väller värmevågen in och i stället får jag slänga av mig täcket, koncentrera mig på att hålla ut, bara vänta på att den ska passera. Sedan sov jag till halv 12. Bibbi tjoade från köket: ”Hallå! Är du hemma? Det är matdax!!”. Jag kom på att jag glömde att ge henne frukosthö och fick dåligt samvete, men jag låg kvar. Det som fick mig ur sängen var, som så ofta, att jag var kissnödig.

Jag behöver mer hjälp! Det insåg jag när min första tanke för dagen var att jag måste, måste se till att bli mätt vid middagen för att undvika kvällstugget och att bara tanken på det gav mig ångest. Det här går inte! Jag är så fastlåst i det sättet att tänka. Det känns som att rusa runt i ett rum utan fönster eller dörrar och så stannar jag upp och tänker att jag kan försöka att springa åt andra hållet, att det kanske går bättre, men det går bara runt, runt, runt. Jag behöver hjälp! Det känns inte som att IB på Itrim har det rätta djupet utöver peppning och att ringa vårdcentralen – inga kommentarer. Att få hjälp av en psykolog över nätet kostar nästan 1000 spänn!! Då kom jag på att Bitte, som ger mig massage, sa att de har slagit sig ihop med en terapeut inom KBT och jag fick ett visitkort. Jag har mailat henne och hoppas på det bästa.

Jag är leds. Jag är mentalt trött. Jag försöker ändra mitt förhållningssätt, men jag kommer ingen vart. Egentligen vill jag bara skita i allt och vräka i mig vad jag vill, närhelst suget ramlar över mig; klockan 9, kvart över 15, halv 23. ”Aldrig mer 100!!” Det är det som stoppar mig. ”Aldrig mer 99!!” påminner mig. ”Aldrig mer 98!!” lägger jag till idag för jag kommer att ångra mig så fruktansvärt om jag ger efter. Om jag ger upp. Jag vill inte behöva ångra mig, men jag är så trött och tålamodet är försvinnande litet…

Alltför spännande

Posted on by 0 comment

Jag promenerade 65 minuter idag. Det var dax att kolla läget vid vägbygget i Heliodal. Hittills har det inte varit några problem att promenera där – tack vare att det finns en hel del boende där – med en avgränsad gångväg vid sidan av, men den här gången tog gångvägen slut mitt i röran. Det var ett enormt hål i vägen utan den minsta vink om att det var tänkt att gående skulle kunna ta sig fram där och förmodligen skulle de inte det heller och om det hade varit en arbetsdag och full aktivitet hade jag varit tvungen att vända helt om, men idag är det ledig lördag, så jag knökade mig förbi avstängningen och fortsatte hela vägen med viss möda. Spännande! 😉 Det var en ganska skön promenad och överraskande milt efter att stormen har bedarrat, men jag blev väldigt trött efteråt och frusen med värk i både knäna och vristerna. Det är bara att inse fakta: jag pallar inte så mycket spänning. 😀

Mot slutet kroknade jag och sträckan längs Flaten kändes 7 mil lång, men jag fick oväntad hjälp av Lucian och låten ”Ashes to snow”. Kanonbra gånglåt!

Värmepanik och kassa batterier

Posted on by 0 comment

När jag gick iväg för en Flaten-runda var klockan 10 i 10, det var molnigt (hade precis regnat) och 14 plusgrader. Jag tog en special-t-shirt (en sån där som torkar snabbt) under jackan, mjukisbyxor och keps. Svalt i skuggan, varmt i solen, svala vindar och småfuktigt – egentligen hopplöst att få ihop rätt klädsel. Kroppen kändes en aning mindre tjurig än igår, men det gick inte fort och det var inte behagligt för 5 öre. Värmepaniken kom och gick. Det var fåfänga som fick mig att behålla jackan på. Jag kände mig plufsig och den knallrosa t-shirten satt lite för trångt för att vara trivsam, men när jag kom fram till Konsum kände jag att jag inte stod ut mer, plufsig eller ej och slet av jackan. Halleluja! Armarna var blöta av svett eftersom fodret i jackan inte funkar med kortärmat. T-shirten klibbade fast längs ryggen. Fötterna sjöd av värme och insidan av mjukisbyxorna var blöt av svett. Jag hade inget vatten med mig eftersom det ju inte var mer än 14 grader, men det var ett misstag. Jag handlade mina blockljus och gick hem. Så fort jag kom innanför dörren hemma, slet jag av mig strumpor och byxor och hällde i mig vatten. Fullt utvecklad värmepanik! Svimfärdig, matt och illamående. Jag satte mig i soffan med vattenflaskan i närheten för att fylla i tränings- och matdagboken och upptäckte att stegräknaren hade dött. Trots att appen i mobilen visade att batteriet i räknaren var fullt fanns där inga livstecken vilket innebar att min mödosamma promenad inte hade registrerats. Mina värmepåslag påminner allt mer om regelrätta vallningar och de kommer oftare numera. Jag svettades, mådde illa, var maximalt irriterad på skit-batterierna från Kjell & Compani eller har stegräknare dött på riktigt – panik! Jag lade mig på golvet för att utnyttja den svala luften som kom in från den öppna balkongen. Andas. Andas. Andas… Ta det lugnt. Du behöver inte göra något egentligen. Slappna av. Vad beträffar stegräknaren – jag vet att jag promenerade i 1 timme och egentligen behöver jag inte veta antalet steg för de blir ungefär de samma varje gång. Vattenkonsumtionen kan jag skriva in manuellt. Vikt och kost behöver jag inte stegräknaren till. Det finns ingen som helst anledning till panik – jag är inte – jag upprepar – inte beroende av en liten stegräknare! Jag låg på golvet i 15-20 minuter tills jag var helt sval och tog mig sedan upp på fötter med mycket möda och stort besvär. Vid lunchen tog jag 2 Treo mot huvudvärk, drack min VLCD-kyckling-soppa och 5 muminmuggar med te medan jag försjönk i Stephen Kings oemotståndliga och märkliga värld i ”Det mörka tornet”. Jag fick liv stegräknaren när jag bytt batteri, men det är inte mer än 3 veckor sedan förra bytet. Skitkvalitet!

Alldeles i närheten av Rönninge Kungsgård ligger ett litet spa. Det är det röda huset som syns genom grönskan. Jag vet inte om jag lyckats få fram det härliga ljuset – spelet mellan ljus och skugga – som fick mig att ta bilden.

Skärpning!

Posted on by 0 comment

Vägning: 98,3 kg som innebär att jag har gått UPP 1,1 kg!! Det tänker jag inte finna mig i! Jag har fått mersmak på viktminskning och nu när jag vet hur det känns att bli av med kilona, så känns de dubbelt så tunga när de kommer tillbaka. Nu blir det skärpning och nolltolerans mot kvällsmål som får tas till endast i absoluta nödfall. Jag hade en oöppnad påse med salta fiskar från Lakritsroten som jag hade tänkt ha till helgen, men den öppnade jag och tömde i soppåsen fortare än en gris blinkar och innan jag hann tänka efter. Aldrig mer 99 kg och aldrig, ALDRIG mer 100 kg!!

Beslutet om skärpning hjälpte till att få iväg mig på en promenad runt Flaten plus att jag behövde handla på Konsum. Det var ganska skönt, men hostigt. Jag stannade till på andra sidan sjön och tittade på herr och fru And som gled fram genom vattnet för att sedan flaxa till och upp på bryggan där de ruskade bort vattnet. Då kom en sothöna. Den tog sig upp på bryggan, började tjafsa med fru And och skrämde tillbaka henne ned i vattnet för att sedan hoppa i på andra sidan bryggan och simma iväg. Meh! ”Vad skulle det där vara bra för?!”, frågade jag. Herr And verkade lite konfys och hoppade i efter frun som vid det laget hade simmat runt bryggan utom synhåll. Hon flaxade upp på bryggan igen medan frågetecknen snurrade runt huvudet på hennes man. Sedan fick han syn på henne och gjorde henne sällskap. Då kände jag att jag kunde gå därifrån utan att vara orolig för mobbande sothöns.

En frisk sjö och nya träd

Posted on by 0 comment

Jag promenerade igår och det gick bra även om jag kände mig vansinnigt stel i ryggen efteråt. Jag gjorde mina yogaövningar, men det vete 17 om de hjälpte. Det blåste ganska mycket igår, svala vindar, på gränsen till kalla och de förde mig sig ett mindre omslag i vädret för idag var det varmt. För varmt för att jag skulle gilla det och det bidrog till att dagens promenad kändes tung. Jag hasade runt Flaten och fascinerades över den totala bristen på ork. Meh! Ungefär som om jag varit magsjuk i flera veckor och nu var utomhus för första gången.

Båten har sluppit ifrån presenningen och det dröjer inte länge innan det är dax att sjösätta den.

På andra sidan Flaten stannade jag till i den välsignade skuggan och tittade på sjöfåglarnas aktivitet. En skrattmås for fram och tillbaka för att titt som tätt störtdyka mot vattenytan efter fisk. Där det finns sjöfåglar finns det fisk och om det finns fisk finns det syrerikt vatten och det är ett tecken på att en sjö mår bra, eller hur? Flaten mår bra och det känns skönt!

Nu har de nya träden kommit, de som ska ersätta sina slaktade föregångare.

Den kan på intet vis jämföras med Min Mäktiga Gran, men det blir nog bra om några år…

Några mindre träd och buskar. Jag kan inga namn och bilderna blev inte särskilt bra – det var för soligt.

Imorgon kommer trädgårdsgruppen och frivilliga att så gräs och ängsblommor och fixa bevattningen. Det blir nog bra med tiden…

PS! Nu har jag styrt om kostintaget. Från och med idag blir det VLCD-soppa till lunch och sedan vanlig middag enligt handflate- och knytnävsmetoden.

Category: Hälsan, Rönninge, Vikten | Tags: ,

Hälsovinster och spanska rätter

Posted on by 0 comment

Igår promenerade jag på förmiddagen, passade på att handla på Konsum och hämta ut den sista presenten till Pär. Det blåste svinkallt och mycket; håll-i-hatten-väder, men jag tyckte det var skönt. Det faktum att jag orkar promenera samma dag som vi får middaxgäster är ett tydligt tecken på att min fysiska och mentala ork har förbättrats avsevärt. Viktminskningen är inte ens 10 kg, men vinsterna är stora.

Det var väldigt trevligt igår! Vi var 6 personer och det är precis lagom för att kunna prata med alla och ändå slippa surret som blir när man är fler. Den här gången upplevde jag det som att jag fick kontakt med alla och att de var intresserade av mig. Maten var fantastiskt god! När Pär och jag funderade på vad vi skulle bjuda på tidigare i veckan föreslog jag paella med (grillad) kyckling, musslor och räkor. Han spann vidare på det spanska och hittade recept på förrätt och dessert: baguette med tomatröra och serrano-skinka respektive ”Crema Catalana” med rårörda bär smaksatta med lite socker och kanel. Det är inte ofta jag blir lyrisk när det kommer till mat, men igår blev jag det och för ovanlighetens skull åt jag 2 portioner och alla bär som blev över. En stor fördel med maten var att den var mättande utan att vara mäktig och paltkoman infann sig aldrig. Det var Pärs födelsedag och han ville ha tårta oxå trots den delikata desserten: pärontårta från Kaffestugan. Tillbaka i himlen! 2 bitar av den. En tårta som är söt på tårtors vis, men väldigt fräsch tack vare päronen. Jag hade ätit min VLCD-soppa till lunch och var extra hungrig, men jag höll mig mätt resten av kvällen. De stannade ända till halv 21 och innan vi var färdiga med disken hade klockan hunnit bli halv 22. Jag gosade med Selma och kollade FB lite snabbt, men sen blev det sängen.

Jag har visserligen varit trött idag, men jag har inte varit dränerad som jag brukar bli och jag var faktiskt ute med stavarna. Jojo! 60 minuter runt Flaten och vansinnigt trött i armarna.

Dagens låtlisterepresentant finns inte med på min Utomhus-lista, som jag lyssnade på när jag stavade mig fram utan på en särskild God natt-lista med mina favoriter från den Lugna listan. ”Don’t trust the rain” med The land below.

MBT och bävrar

Posted on by 0 comment

Igår väcktes jag av mobillarmet klockan 8, stängde av det och slöt ögonen i några minuter till. När jag vaknade var klockan 20 över 10. Hoppsan. Typ. Jag tolkade det som att jag behövde sova mer än jag behövde promenera särskilt som 1 timme försvann pga. sommartiden. Jag kände av förkylningen oxå. Idag kom jag iväg på en mindre behaglig, stolpig, trög och osmidig promenad runt Flaten. Jag dödförklarade MBT-skorna för de är snedtrampade (hur nu det har gått till) och kärnan är kaputt och silvertejpen har svårt att hålla sig på plats och så fick jag ont i vrister, knän och rygg. Som tur är kom de nya idag och de känns stadigare och stunsigare.

De har starka tänder, de däringa bävrarna…

Lugnt & längre

Posted on by 0 comment

Det finns en förkylning i min kropp som har en viss sänkande effekt på både orken och humöret (Elin är riktigt dålig), så när jag gick ut idag ställde jag in mig på ett lugn tempo och inga stavar. Jag ville se hur det går vid Heliodal, så jag passerade Lustigknopp och gick sedan över Sandbäcksvägen och in vid De Mäktiga Ekarna för att komma ut vid vägarbetet. De har flyttat utgrävningen en bit och det var möjligt att promenera där utan att behöva göra dödsföraktande hopp över diken. Det tråkiga är att de har fällt en hel del träd… Jag fortsatte att gå och bestämde mig för att gå långt för jag hade ingen lust att gå hem nu när jag fick vara för mig själv, andas frisk luft och få sol på näsan. Ned mot Flaten, upp till Stallet och förbi Nytorpsskolan och sedan via Circle K och till Konsum. Det tog 90 minuter, men var ändå inte längre än 5,7 km. Efteråt blev jag trött och fick ont i knäna och vristerna och tog en tupplur i soffan efter lunch.

De små bakslagens dag

Posted on by 0 comment

Vägning: 100,3 kg som innebär att 1 sketet hekto har försvunnit den senaste veckan. Status quo, tycker jag. Den största besvikelsen kom av att jag ska fira med nya MBT-skor när jag når under 100 kilo och jag var säker på att jag skulle nå det målet den här veckan.

Det andra bakslaget kom när jag promenerade runt Flaten. Det har snöat igen. De plogar och vräker upp snön på trottoarer och gångvägar. Jag blev på så dåligt humör medan jag vinglade, slirade och pulsade att jag övervägde att endast gå till Konsum och hem igen. Den ynkliga viktförändringen fick mig att fortsätta och jag valde att se det som en bra träning för benen och att snöpulsande förmodligen höjer pulsen.

De har påbörjat pålningen. Dunk! Dunk! Dunk! Jag är glad att jag inte bor granne med bygget…

Det tredje bakslaget är att jag har tandvärk varje dag. Jag brukar klara mig med en omgång av värkkombon, men nu har det börjat värka även i den nedre kindtanden som oxå har en gammal lagning som bör bytas.

Det fjärde bakslaget är att jag inte lyckas ta mig förbi en svår nivå i Candy Crush. Jag skulle kunna köpa förstärkningar, men jag vet att nästa månads mobilräkning redan nu är otrevlig.