Mina svärisar

Igår var svärisarna här på middag, bara de 2 och så Pär och jag. En enkel vardagsmiddag i lugn och ro med möjlighet att prata och med 3 marsvin som, med täta mellanrum, påminde om att de brukar få gurka när vi har dinerat färdigt. Inget bakgrundssurrande från de andra eller behov av att höja rösten för att göra sig hörd. Vi tyckte om det alla 4 och svärmor sa att hon bestämt sig för att fortsättningsvis dela upp Vårat Gäng. Lite mindre sällskap, men oftare. Vi skrev under på det! Det är bättre för mig oxå, mindre stress eftersom det blir färre intryck. Även en ökad chans till djupare samtal i stället för småprat eller gapiga diskussioner.

Svärfar har hunnit bli 81 och svärmor fyllde 80 i år. Jag har svårt att fatta det eftersom det känns som det var igår som Pär tog med mig till Klara Östra för att Träffa Föräldrarna och det var för 25 år sedan. Då var de några år äldre än vad Pär och jag är nu. Åldern har tagit ut sin rätt och de är, helt naturligt, smått skruttiga. Däremot har svärmor fått besked om att hennes hjärtfel inte är operabelt med tanke på hennes ålder. Det var ett hårt slag och det tar tid för oss alla att fatta. Beskedet är ingen dödsdom som sådan, men innebär ändå att tiden är tydligt begränsad för henne jämfört med oss andra. Julen närmar sig och den förstärker känslan av att tiden måste tas till vara. Är det hennes sista jul? Vid varje tillfälle jag har träffat henne de senaste månaderna har hon uttryckt sin rädsla genom att antyda att hon nog inte kommer att vara kvar så mycket längre. Det gjorde hon även igår. Samtalet dog bort under några sekunder innan svärfar bytte ämne. Idag tog jag upp det med Pär som oxå hade lagt märke till det. Han, precis som jag, tycker att hon måste få säga så. Högt, så att alla hör. Få sin rädsla bekräftad och inte bortviftad. “Är det så du upplever det?” vore den enklaste och rakaste frågan vi kan ställa. Jag har förståelse för att svärfar inte uppmuntrar det här. Han lever med henne och enligt Pär är det inte första gången hon uttrycker sin dödlighet i ord och att höra det dagligdags är prövande för vem som helst. Ännu värre när han själv är rädd. Jag minns att min pappa berättade att mamma alltid hade varit rädd för att “bli kvar”, men att hon slapp det i och med att hon dog 2 år före honom. Jag känner likadant. Jag är inte rädd för att dö, jag är rädd för att bli ensam kvar.

Både Pär, hans syster och jag tycker att svärmor skulle behöva en samtalskontakt. Jag har även gett henne rådet att inte förkasta antidepressiva mediciner. Till saken hör att hon precis som svärfar (och Pär och hans syster) är envis som en gammal get och det är ett väl etablerat faktum att man inte kan hjälpa den som inte vill ha hjälp. Man har alltid ett val. Svärmor kan välja mellan att ta hjälp av vartenda piller som behövs och en samtalskontakt för att få må så bra som möjligt den tid som är kvar eller att grotta ned sig i domedagskänslan. Att slippa ha ont, att slippa ångest och att få sova ordentligt på nätterna (i stället för att sitta och nicka till under dagtid) minskar stressen och gör mycket för hälsan även om det inte lagar hjärtat. Hur ska vi uttrycka oss för att hon ska vilja det själv?

Vi fick en julros igår och det blir upp till mig att hålla liv i den...
Vi fick en julros av svärisarna och det blir upp till mig att hålla liv i den…

Skrivövning

Lektion 5 i journalistkursen. Jag valde att skriva fritt om ett angeläget ämne. För mig är det angeläget med större öppenhet och tolerans gentemot psykiska sjukdomar och att minska rädslan för antidepressiva mediciner. Den är 1377 ord och det finns inga bilder. Ta dig tid och fokusera!

 

Jag är drogberoende. Det går även att uttrycka det som att jag är beroende av mediciner. I 28 år har jag tagit antidepressiva mediciner s.k. SSRI-preparat och det är klart att jag är beroende av dem. De är livsnödvändiga för min hälsa. Utan dem hade jag kastat mig framför tåget för många år sedan. Det känns inte bra att vara beroende av mediciner, men det är ett val jag gör. Jag fick anlaget för depression med modersmjölken och jag är inte den enda i familjen som har varit deprimerad, men när jag växte upp talade man inte om den sortens problem med hälsan utan det är något som jag har förstått som vuxen. Vi vill gärna intala oss att dagens samhälle är öppnare och tolerantare när det handlar om att må psykiskt dåligt. Visst är det bra att man inte blir stämplad som brottsling vid ett självmordsförsök eller att sjukdomen förenklas som ”nervösa besvär” eller det mer romantiska ”melankoli”, men den allmänna okunnigheten och oförståelsen är fortfarande sorgligt stor och med okunnighet och oförståelse följer rädsla.

En jämförelse

De som känner mig tycker att jag är oerhört tjatig när jag alltid drar upp jämförelsen mellan depressioner och cancer, men jag envisas eftersom jag tycker att skillnaden i bemötandet är pinsamt tydlig. Till att börja med handlar det om att psykiska sjukdomar fortfarande är skambelagda jämfört med fysiska sjukdomar. Det är inte klokt! Om du drabbas av en depression är inställningen att du ska bita ihop och rycka upp dig för ”alla blir ju deppiga till och från”. Cancer för med sig en form av respekt, kanske av den anledningen att den är skrämmande på ett mer påtagligt sätt där behandlingen leder till håravfall och viknedgång. Det ger intryck av krigföring. Man kan ju faktiskt dö av cancer, men faktum är att självmord till följd av depression tar betydligt fler liv varje år. Det är till och med fler som dör av självmord än i trafiken. Medicinering framställs alltid som ett alternativ för den som är deprimerad och inte som en nödvändighet medan den cancersjuke inte förväntas välja om han eller hon vill överleva. Rädslan för att bli beroende av antidepressiva mediciner är stor, men vad finns det för garantier att du inte blir beroende av smärtstillande i samband med cancerbehandlingen? Du kan bli beroende av Ipren och nässpray, men hindrar det dig från att ta dem när huvudvärken sätter in eller när du är så täppt att du endast kan andas genom munnen? När någon dör p.g.a. självmord till följd av depression heter det aldrig att han eller hon ”förlorade kampen mot sjukdomen” som man alltid vill uttrycka det när det handlar om cancer. Då är det underförstått att människan gav upp och ger man upp är man ynklig. Varför är kampen mot celler som löper amok mer ärofull än kampen mot bristen på serotonin?

I media 

I tv-serien ”Desperate housewives” får Lynnette cancer och det blir stor dramatik. Väninnor och familjemedlemmar blir engagerade och hjälper till med precis allt. Det här pågår i ett flertal avsnitt. Hennes läkare kommer hem till henne för att meddela att hon är friskförklarad och hon faller på knä ute i trädgården och gråter av tacksamhet.  När hennes man, senare i serien, blir deprimerad efter att deras sladdbarn fötts, en form av manlig förlossningsdepression, söker läkarhjälp och blir rekommenderad antidepressiv medicin får Lynette spel. För det första förlöjligar hon hans sjukdom. För det andra tillåter hon inte att han tar mediciner.”Inser du hur farliga de medicinerna är?”. När han vill prova medicinsk marijuana byter hon ut den mot oregano. Ingen av väninnorna blir indragna, det är knappt att någon i deras egen familj vet om att han är sjuk och allt klaras av i ett enda avsnitt. Det nämns aldrig mer. The end.

Beroende eller inte är ett val

När du har huvudvärk gör du ett val om du ska ta hjälp av värktabletter eller inte. Din första tanke är förmodligen inte att du kan bli beroende. Du vill slippa ha ont för att kunna fungera som du är van vid. Det skulle kunna bli så att huvudvärken återkommer och vanlig Alvedon inte biter och då ökar du dosen, kanske kombinerar du den med en annan sorts värktablett. En mindre nogräknad läkare skriver ut starkare doningar som definitivt är beroendeframkallande, men det struntar du i eftersom det är så skönt när värken försvinner. Om du skulle drabbas av depression väntar du ut den för ”alla blir ju deppiga till och från”. När en vän råder dig att söka hjälp, för det finns mediciner som kan få dig att må bra igen, att fungera som du är van vid, slår du ifrån dig. ”Jag vill inte bli beroende av mediciner! Skulle du vilja leva som en avtrubbad zombie?” Du väljer mellan att fortsätta vara deprimerad eller risken att bli beroende. Risken att du blir beroende av SSRI-preparat är egentligen inte större än att bli beroende av värktabletter. Med hjälp av en läkare trappar du upp doseringen tills du når en nivå som får effekt och när du känner att du mår bra igen, att du är stabil och klarar dig utan krycka, så trappas medicinen ut långsamt.

Känslomässigt avtrubbad

För ett par år sedan befann jag mig i en situation där mina mediciner inte verkade hjälpa. Jag mådde sämre och sämre och hade självmordstankar. Det var jag själv som tog upp el-behandling som en desperat åtgärd. ECT, Electrical Chock Treatment kändes för mig lika skrämmande som mediciner gör för de flesta andra och beslutsprocessen var svår, men till slut valde jag att ta chansen. Jag grät hela vägen till sjukhuset. Bokstavligen. Jag gick igenom sex behandlingar (de rekommenderar tolv) över en period av knappt tre veckor, men när jag inte mådde ett dugg bättre efter halva tiden och dessutom kände mig avtrubbad av att sövas med narkos vid varje behandling satte jag stopp. Jag var besviken. Hösten och vintern som följde är bland de värsta jag har varit med om. Det var ångesten som var värst. En ständig knut i magen som gjorde att jag hade svårt att äta. Sömnen rubbades och jag blev rädd för att vara ensam hemma. Jag som i vanliga fall älskar att vara ensam flera dagar i sträck började oroa mig för hur jag skulle klara mig när min man åkte till Öland som han alltid gör på sommaren. Jag kunde inte koncentrera mig tillräckligt för att läsa och det är något jag har svårt att leva utan. Jag mådde så psykiskt dåligt att det gjorde fysiskt ont. Det enda som egentligen fungerade var fysisk aktivitet. Jag promenerade varje dag och jag tog på mig de flesta uppgifterna hemma bara för att ha något att göra. Den här krisen sammanföll med och förstärktes av ett byte av både mediciner och läkare. Så småningom fick de nya medicinerna effekt och jag kände igen mig själv igen, men det tog tid. Nedåtgången började i juli, botten nåddes i november – december och jag kände mig stabil igen först i maj året efter. Det här vill jag aldrig vara med om igen! Utan medicinerna fick alla känslor fritt spelrum, men ångest, depression och rädsla gav inte de positiva känslorna en chans, så jag är mycket hellre lite känslomässigt avtrubbad än att gå igenom den skärselden igen. Om jag hade begått självmord under det året hade det berott på att jag inte orkade vänta på att må bättre och inte på att jag var feg som valde den lätta vägen. Det hade verkligen handlat om att jag förlorat kampen mot sjukdomen.

Det är värt ett försök

Nu kan jag säga att jag till och med har provat el-behandling och för mig betyder det att jag har provat allt när det gäller vad som får mig att slippa djupa depressioner. Det mesta är värt ett försök. Allt från Johannesört för milda depressioner (deppighet) till el-behandling. Fysisk aktivitet, rutiner, mediciner och regelbunden sömn är det som garanterat fungerar för mig. Det klarar jag mig inte utan. Det vet jag nu. Att läsa och att skriva, närhet till djur och natur är också nödvändigt. En annan sak som hjälper är att prata om det. Jag bloggar om mina erfarenheter och jag smyger inte med min sjukdom. Det är mitt bidrag till större öppenhet och tolerans.

 

 

 

 

Hormonhjärna

Jag överdoserade Lyrica idag. Jag har 2 dosetter i 2 olika färger. 1 för morgonmedicinerna som alltid står på min lilla hylla i vardagsrummet och 1 för kvällsmedicinerna som jag tar till middagen och därför står i köket. Vid ett par tillfällen de senaste månaderna har jag lagt ifrån mig morgondosetten vid min plats vid köksbordet i stället för att lägga tillbaka den i vardagsrummet. Jag har upptäckt misstaget i tid tills idag när jag såg att morgondosetten låg på bordet och att onsdagsfacket redan var tömt (idag är det tisdag, jag har kollat)…. En sekundkort panikkänsla när jag insåg att jag har överdoserat både Lyrica, Sertralin och Levaxin. Jävlar! Sedan insåg jag att jag ju redan har alla ämnen i kroppen sedan lång tid, så det var ingen fara frånsett Lyrica. Klimakteriehjärnan – som inte är tillförlitlig – gick på högvarv och jag stjälpte i mig kvällsmedicinerna som består av multivitamin och Lyrica. Det var där problemet uppstod: en dubbeldos av Lyrica. Fördelen är att jag kommer att vara kolugn hela kvällen. Nackdelen är väl att tillsammans med Stilnoct kommer jag att dra timmerstockar i Redwood-klass. Det är lika bra att jag sover på soffan inatt.

Jag har gått med i Klimakteriekärringar på FB. Det är en bra grupp! Det finns fler som går igenom det här och som kan tipsa om allt möjligt som kan göra tillvaron lättare och så finns det möjlighet att ynka sig. Alltid uppskattat! Graviditet och menstruation har några grundläggande gemensamheter, men är på samma gång helt unika upplevelser. Det är samma sak med klimakteriet och jag har förstått att jag har kommit lindrigt undan. Än så länge. Tack vare att jag tar både Lyrica och Sertralin sedan flera år tillbaka slipper jag extra ångest och depressioner. Tack vare Stilnoct får jag sova och det är det absolut viktigaste! Vissa symptom är absolut förknippade med klimakteriet t.ex. vallningar,  medan andra är mer diffusa som värk i lederna som ju kan bero på mycket. Det är när jag läser att många fler upplever samma knäppa saker som jag förstår hur det hänger ihop och att jag inte är ensam.

Mitt närminne knasar sig t.ex. när det gäller mediciner, men mest när det handlar om vilka aktiviteter Pär och Elin har; när, var, hur. Jag får fråga om och om igen. Jag brukar lägga till “Med risk för att jag blir tjatig…” eller “Det är möjligt att jag har frågat om det här tidigare…”.

Varför måste den här övergången vara så stökig?! Varför kan inte hjärnan bara ställa fertilitetsfunktionen i off-läge? Var det lika rörigt när det drog igång, då för länge sedan, när jag var i 13-årsåldern? Jag minns inte. Jag sörjer inte att min fertilitet har nått bäst-före-datum. Jag har aldrig kopplat mensen till ungdomlighet eller kvinnlighet, den har varit ett aber från första gången. Ett tecken på att kroppen fungerar som den ska, men inte mer. Jag har så mycket annan hälsoskit som håller mig sysselsatt att jag mest är tacksam för att den månatliga pinan är på väg bort.

Musik! Jag satt i soffan och lyssnade på “Än finns det hopp” samtidigt som jag spelade Blossom Blast Saga på mobilen. Boken är underbar och spelet går ut på att få blomknoppar att slå ut och det blir väldigt effektfullt och vackert. Jag försjönk fullständigt och omvärlden försvann. Lycka! I boken finns “Imse vimse spindel” med och melodin drog igång i skallen om och om igen tills den övergick i “Coming around again” med Carly Simon. En 80-talslåt som jag aldrig har slutat gilla och alltid återkommer till.

Skrivövning: en sorts krönika

Journaliskursen rullar på. Vi har inte hunnit längre än till lektion tre pga. uppehåll av olika anledningar. Jag funderar mycket på vilken form jag vill skriva i för jag känner att det här med romaner inte passar mig. Inte som det är just nu. Jag har min bokidé och det är inte omöjligt att jag återvänder till den, men nu trivs jag bäst med det korta formatet hos t.ex. krönikor.

Min “krönika” är 1299 tecken lång och handlar om att vi introverta behövs för balansen i samhället.

Vi behövs för balansen

När jag var liten försvarade mamma mig ofta med orden ”Hon är blyg.”. Det var inte helt fel för jag var blyg och sade knappt flasklock bland folk vare sig de var främlingar eller släkt. I skolan hade jag kompisar, jag var inte utanför eller mobbad, men jag stod heller inte i centrum. Så var det hela vägen upp genom gymnasiet och även när jag kom ut i arbetslivet, men jag drog alltid en gräns som gick vid arbetsdagens slut. Jag umgicks sällan med någon efter arbetstid, inte frivilligt. Nu har jag hunnit bli 50 år och även om jag inte står med ena foten i graven har jag en hel del facit på hand och i facit står det att jag var blyg när jag var liten, men ju äldre jag blev desto tydligare framgår det att jag var och är introvert. Det är inte samma sak. Blyghet handlar om en rädsla för att bli bedömd i sociala sammanhang. Att vara introvert handlar om att välja bort sociala sammanhang, inte på grund av rädsla utan för att man inte vill.

Sociala experiment

Susan Cain har skrivit ”Quiet” som handlar om oss introverta och varför vi behövs. Jag har inte läst boken, men jag såg hennes föredrag på TED Talks. Hon berättar om sin uppväxt i en familj som älskade böcker, att läsa och att de ofta satt tillsammans i ett rum och läste var för sig. Det låter så härligt! Fridfullt och befriat från prestige. Man måste inte prata för att umgås. Susan Cain berättar också om hur hon alltid har försökt att hålla tillbaka sin introverta natur trots att hela hennes inre protesterade. Jag känner igen mig. Jag har alltid avskytt grupparbeten,  team-building-aktiviteter och personalfester. Påtvingade sociala experiment. Det viktigaste är att jag aldrig har mått dåligt av att inte vilja vara med. Det är andra människors trångsynthet som fick mig att må dåligt. De fick mig att tro att det var fel på mig när problemet alltid var deras. Jag hade ändå turen att gå i skolan på 1970- och 80-talet när man fortfarande satt två och två. Den arbetsplats jag var på längst hade egna kontorsrum. Dagens skolor och arbetsplatser är oerhört oskyddade. Du ska hela tiden kunna kommunicera med klasskamrater och kollegor. Det finns inget utrymme för de introvertas behov.

Lätt att tappa bort sig själv

Den största förändringen kom när vi gick över från bondesamhälle till industrisamhälle, från de små samhällena till de stora städerna. I de små samhällena kände alla varandra och det fanns inget behov av att hela tiden knyta nya kontakter. I städerna blev man tvungen att rikta sig utåt för att skapa kontakt och då värdesattes kvaliteter som utstrålning och vältalighet. Det är det samhälle vi lever i nu. Det finns inget naturligt utrymme för de som inte passar in i bullret. Alla har inte möjlighet att springa ut i skogen för att få det livsnödvändiga lugnet. Psykologiska tester visar att även i små grupper tenderar människan att härma varandra i åsikter, till och med när det handlar om vem man är attraherad av. I ett samhälle där kommunikation i grupper är det som värderas högst är det den extroverte som premieras och när möjligheterna till eftertanke blir färre är det väldigt lätt att tappa bort sig själv och den man är.

Introvert 2

Rena rama skräcken

En av mina favoritfilmer heter ”Min brors flickvän” (”Dan in real life”) med Steve Carrell i huvudrollen. Jag ser något nytt varje gång, men de senaste gångerna har den känts som en skräckfilm. Huvudpersonen Dan, Steve Carrell, är änkling och har tre döttrar. Han har två bröder och en syster och de har, i sin tur, en himla massa ungar. Varje år samlas de i föräldrarnas stora (omysiga, träpanelsindränkta) hus ute på vischan och de gör allt, allt tillsammans. Alla äter frukost tillsammans och lunch och middag. De delar upp sig i herr- och damlag och tävlar i vem som löser korsordet först och förloraren diskar. De spelar football (det är ju en amerikansk helyllefamilj) och de har en talangshow. Jag hade rusat därifrån skrikande ”Lämna mig ifred! Lämna mig ifred! Jag måste få andas!”. Det finns ingen introvert med i den filmen, alla älskar alla och ungarna är exemplariska. I en scen sitter en av klanmedlemmarna och läser, men hon är inte ensam. Hela klanen är där och diskuterar och musicerar. När jag tänker efter så läser hon inte, hon håller bara i boken. Tacka tusan för det för vem skulle kunna läsa i det oväsendet? Om jag hade varit en i den där bullriga skaran hade jag klarat av det, naturligtvis hade jag det, men det hade inneburit att mina batterier tömts fullständigt och jag hade behövt en veckas återhämtning ensam i en stuga i skärgården. Faktum är att jag fick en mardröm bara av att skriva om det här. En dröm där människor vällde in från alla håll och kanter, umgicks med varandra och hade det mysigt. En kille stod till och med och åt direkt ur mitt flingpaket! När jag försökte vråla åt dem att ge sig av bar inte rösten. Jag fick bli handgriplig och slänga ut dem, en i taget. Det var tur att jag vaknade av att jag var kissnödig för jag var nära panik. Jag hade tydligen skrikit i sömnen för min dotter frågade mig om jag hade haft en mardröm. Ja, men typ.

Fördomar

I början av 2000-talet var det social kompetens som gällde. Det fanns tester som visade om du var socialt kompetent eller inte, hur hög din sociala IQ var och det fanns inte en enda platsannons som inte hade ett krav på social kompetens. Det spelade ingen roll vilket jobb det gällde, vare sig du sökte anställning som arkivarie i ett rum längst ned i källaren eller som säljare, så måste du kunna mingla järnet och ”ta folk”. Bara för att jag föredrog ett arbete där jag arbetade mest för mig själv och bara för att jag aldrig var med och fikade betyder det inte att jag var socialt inkompetent. Det är bara en av fördomarna om oss introverta.

*Det sägs att vi inte tycker om människor. Fel! Vi föredrar att umgås med några i taget och inte hela tiden.

*Vi vill alltid vara ensamma. Nope. Vi kan också må dåligt av ensamhet som inte är självvald.

*De introverta har ingenting att bidra med i samtal. Om vi fick en syl i vädret kan vi bevisa motsatsen. Medan vi sitter och lyssnar och iakttar får vi möjlighet att fundera på vad vi ska säga och då blir det oftast genomtänkt (och ibland dräpande).

*Vi är otrevliga och tyst fördömande. Vi är inte mer otrevliga eller ouppfostrade än någon annan och om du tar vår tystnad personligt säger det mer om dig än om oss. Det är otrevligare att bara babbla på och inte lyssna. Det finns en anledning till att vi har två öron, men bara en mun.

*Det sägs att vi är i minoritet, men vi utgör faktiskt upp till 50% av befolkningen, men i vanlig ordning är det de som gapar mest som märks.

*Den mest felaktiga fördomen är att man anser att vi måste lagas. Det är en ren förolämpning!

Balans

Vi strävar alltid efter balans. Vår planet behöver balans när det gäller hur resurserna förbrukas och förnyas. Vårt samhälle behöver balans i allt från hur invånarna mår till ekonomin. Du mår dåligt om du inte får lagom med stimulans och du mår dåligt om du får så mycket stimulans att du blir stressad. Kroppen slutar fungera om det inte finns en balans mellan arbete och vila. Hälsan tar stryk om det saknas balans mellan fysisk aktivitet och stillasittande. Därför är det självklart att vi introverta behövs för att få balans i tillvaron!

Introvert

Ensamhet och mörker

Elin och Selma bor hos Robin den här veckan. Pär är på väg till Öland och kommer hem på måndag. Jag har 4 hela dagar när jag får vara helt ensam. Lycka! Den här lyckan räcker i flera dagar, men om jag ska fokusera på lyckan för dagen – detaljlycka – väljer jag släckta lampor. Jajamänsan! Pär tänder lampor och lämnar de tända medan jag går runt och släcker och sällan har tänt mer än där jag befinner mig även nu när den mörka årstiden är här. Nu kan jag släcka och lamporna förblir släckta. Hehe.

En drulle med nerviga nypor

Vid 4 vaknade jag till och i förbifarten kände jag att jag inte hade ont i fingret. Jag vaknade till ordentligt och provböjde det flera gånger. Det gjorde inte ont! Det tog emot lite för svullnaden hade inte lagt sig helt (det har den fortfarande inte), men det var fullt böjbart och jag kunde röra vid fingertoppen utan att det smärtade. Lättnad! Och sedan kom jag på att jag ju inte behövde stiga upp halv 7 bara för att vara på vc i god tid för öppna mottagningen och då kunde jag lugnt somna om. Sedan blev jag nervös över att fingret skulle tjocka på sig igen vilket gjorde att jag vaknade titt som tätt för att provböja det. Summa summarum: inte den bästa sömnen.

Knallblå himmel.
Knallblå himmel.

Klockan var kvart i 9 när jag tog mig ur sängen, drog upp rullgardinen och såg att gårdagens blåsande hade jagat bort varenda liten molntuss. Solen brakade ned och det var hela 9 plusgrader. Ut med stavarna! Det blev 75 minuter, men det var ingen höjdare. Jag fick aldrig upp farten eller flytet, men det var så skönt att komma ut och vädret var makalöst! Sommarvarmt i solen. Jag valde rundan som har Den Djävulusiska Backen mot slutet (bilden ovan) och trots att den som vanligt var mördande att ta sig uppför den idag valde jag ändå att svänga av från Sandbäcksvägen för att få ännu otrevligare backar att kämpa mig uppför. Vingel, vingel, knappt styrfart, men jag är inte i alltför usel form för jag behövde bara 15-20 sekunder för återhämtning och sedan fungerade andningen som vanligt.

Skuggorna var så långa att det kändes som sen eftermiddag.
Skuggorna var så långa att det kändes som sen eftermiddag.

Uttrycket “nerviga nypor” från Harry Potter är mycket användbart. Speciellt idag. Jag har jonglerat med tvättmedelsflaskor och jag har fumlat med flaskkorkar och hörlurar. Det värsta var när jag hade stoppat tillbaka mobilen i jackfickan efter ett fotostopp, men inte fick ned den ordentligt utan märkte att den åkte i backen när det ryckte till i hörlurarna som slets ur. Mobilen studsade en gång och åkte sedan ur sitt fodral, men under över alla under landade den inte på skärmen. Härregud …  Jag sänkte promenadtakten efter det för jag ville inte riskera att själv åka i backen och stuka fötterna igen.

Träd 4

Pär, hans syster och systerson campar någonstans längs Sörmlandsleden i natt. Elin är hos Robin. Jag är ensam med alla fyrbeningar. Det är fredag och jag har Fazers blåa choklad och lakrits-ferrarisar, Findus pasta med grönsaker och kyckling i pepparsås och SIA chokladglass till efterrätt. Kläderna sitter lösare och fingret är böjbart. Allt detta och så den härliga hösten är lika med lycka!

Dagens låtlisterepresentant är Jessie J med “Said too much”. Den här har jag haft i många månader nu och tröttnar inte.