Igår var svärisarna här på middag, bara de 2 och så Pär och jag. En enkel vardagsmiddag i lugn och ro med möjlighet att prata och med 3 marsvin som, med täta mellanrum, påminde om att de brukar få gurka när vi har dinerat färdigt. Inget bakgrundssurrande från de andra eller behov av att höja rösten för att göra sig hörd. Vi tyckte om det alla 4 och svärmor sa att hon bestämt sig för att fortsättningsvis dela upp Vårat Gäng. Lite mindre sällskap, men oftare. Vi skrev under på det! Det är bättre för mig oxå, mindre stress eftersom det blir färre intryck. Även en ökad chans till djupare samtal i stället för småprat eller gapiga diskussioner.
Svärfar har hunnit bli 81 och svärmor fyllde 80 i år. Jag har svårt att fatta det eftersom det känns som det var igår som Pär tog med mig till Klara Östra för att Träffa Föräldrarna och det var för 25 år sedan. Då var de några år äldre än vad Pär och jag är nu. Åldern har tagit ut sin rätt och de är, helt naturligt, smått skruttiga. Däremot har svärmor fått besked om att hennes hjärtfel inte är operabelt med tanke på hennes ålder. Det var ett hårt slag och det tar tid för oss alla att fatta. Beskedet är ingen dödsdom som sådan, men innebär ändå att tiden är tydligt begränsad för henne jämfört med oss andra. Julen närmar sig och den förstärker känslan av att tiden måste tas till vara. Är det hennes sista jul? Vid varje tillfälle jag har träffat henne de senaste månaderna har hon uttryckt sin rädsla genom att antyda att hon nog inte kommer att vara kvar så mycket längre. Det gjorde hon även igår. Samtalet dog bort under några sekunder innan svärfar bytte ämne. Idag tog jag upp det med Pär som oxå hade lagt märke till det. Han, precis som jag, tycker att hon måste få säga så. Högt, så att alla hör. Få sin rädsla bekräftad och inte bortviftad. “Är det så du upplever det?” vore den enklaste och rakaste frågan vi kan ställa. Jag har förståelse för att svärfar inte uppmuntrar det här. Han lever med henne och enligt Pär är det inte första gången hon uttrycker sin dödlighet i ord och att höra det dagligdags är prövande för vem som helst. Ännu värre när han själv är rädd. Jag minns att min pappa berättade att mamma alltid hade varit rädd för att “bli kvar”, men att hon slapp det i och med att hon dog 2 år före honom. Jag känner likadant. Jag är inte rädd för att dö, jag är rädd för att bli ensam kvar.
Både Pär, hans syster och jag tycker att svärmor skulle behöva en samtalskontakt. Jag har även gett henne rådet att inte förkasta antidepressiva mediciner. Till saken hör att hon precis som svärfar (och Pär och hans syster) är envis som en gammal get och det är ett väl etablerat faktum att man inte kan hjälpa den som inte vill ha hjälp. Man har alltid ett val. Svärmor kan välja mellan att ta hjälp av vartenda piller som behövs och en samtalskontakt för att få må så bra som möjligt den tid som är kvar eller att grotta ned sig i domedagskänslan. Att slippa ha ont, att slippa ångest och att få sova ordentligt på nätterna (i stället för att sitta och nicka till under dagtid) minskar stressen och gör mycket för hälsan även om det inte lagar hjärtat. Hur ska vi uttrycka oss för att hon ska vilja det själv?
