Invasion

Igår åkte Mio hem. Han är oerhört söt och inte svår att ha hand om, men det har likafullt inneburit ett stressmoment av ångestframkallande mått och igår kväll började jag slappna av för första gången sedan i lördags. Om det inte hade varit för att det kom så tätt inpå problemen med medicineringen, så hade det kanske gått lättare.

Jag somnade tidigt igår, vinglade upp på toaletten någon gång mitt i natten, somnade om och sov till strax efter 7. Jag tycker fortfarande att de mörka morgontimmarna är ångestladdade och föredrar att ligga kvar i sängen för att slippa konfronteras med dem och det gjorde jag i morse med. Klockan 8 larmade mobilen för att Bibbi skulle få sin frukost och då steg jag upp. Den här gången gick jag inte och lade mig igen för det kändes faktiskt som att jag hade sovit färdigt, så klockan 9 steg jag ut genom dörren, väl påpälsad och påbörjade en 75 minuters promenad. Det var 4 minusgrader, men det hade slutat blåsa. Det var skönt och jag kom in i en behaglig lunk tack vare att jag lyssnade på musik för första gången på över 1 månad. Vid de 3 tidigare promenaderna hade jag inte vatten med mig och det var ett misstag, så trots minusgraderna hade jag nu en gammal Loka-flaska som jag fyllt med ljummet, nästan varmt vatten och det underlättade faktiskt den sista fjärdedelen. Att fötterna har mått uselt efteråt, det hjälper ingen vätska mot.

Den senaste månaden har jag gått ned ca 2 kg, mycket beroende på att jag mådde så illa och hade svårt att äta och en viktnedgång som kommer av att äta för lite (som inte är det samma som att äta mindre) brukar inte vara hållbar, men jag ska göra mitt bästa och att jag orkar promenera förbättrar förutsättningarna. Midjemåttet har minskat med 2 cm sedan i november och med 4 cm sedan jag började mäta i september.

Pär kommer hem från Öland idag. Han brukar alltid handla i en gårdsbutik på vägen hem. Deras ägg är mycket godare än de från Konsum! Han brukar även få handla åt övriga släkten och det har han gjort den här gången. Svägerskan med familj ska komma hit ikväll för att hämta sina ägg och sin potatis och då vill Pär passa på att bjuda på middag. Hemgjord pizza gjord på pizza-kit. Från att ha varit helt solokvist i nästan 1 vecka blir det rena rama invasionen. Kortvarig, men likafullt en invasion.

En bild tagen i november.

Respit

I lördags blev det ett fisigt åskväder utan en droppe regn, men det hjälpte till att sänka temperaturen till uthärdliga 25 grader plus att det började blåsa igen. I söndags och igår var det möjligt att andas utan att börja svettas, men på kvällen kände jag att det var på väg att vända igen eftersom det inte blev särskilt svalt på kvällen. 2 dagars respit.  Idag är det 28 grader igen, HETT i solen och endast fläktar. Jag var ut med stavarna en kortis, 45 minuter och det kändes riktigt bra så länge det inte gick uppför. Varenda backe, oavsett storlek, var ute efter att ha ihjäl mig. ÄR ute efter att ha ihjäl mig. Jag är så jävla trött på att släpa runt på den här kroppen!! Jag önskar jag kunde smita ut genom munnen, lyfta och se på när det feta skalet säckar ihop och blir kvar på den kokheta asfalten. Jag önskar jag kunde byta plats med min svärmor för jag vet att hon inte vill dö medan jag inte vill vara kvar här.

Pizza

Promenad. 85 minuter varav 25 minuter var njutbara. De nya MBT-skorna för inte med sig någon glädje. Inga knivar i hälen, men fortfarande ett skavsår och på den andra hälen finns en blåsa. Tårna domnar bort trots att jag inte drar åt snörningen. Jag kände mig gråtfärdig. Att det ska vara ett sånt jävla krångel med fötter och skor!!! Jag är leds!!! I morgon ska jag ta en vilodag. Man ska respektera sina kroppsdelar och mina fötter vill inte tvingas ned i de skorna igen.

Finns det någon som vet vad blomman heter?

Pär och Elin köpte pizza till middag och jag hakade på. Det var inte så gott. Det var en calzone i barnstorlek och jag åt 2/3 och jag ångrade mig efteråt. Jag har kommit ifrån den sortens mat. Det är inte gott och det känns inte bra efteråt. Tankarna gick i den här stilen: antingen kunde jag fortsätta på den onyttiga stigen och tjuvstarta på fredagens choklad och ostbågar eller så kunde jag fokusera på den positiva känslan från igår och utnyttja mättnadskänslan som pizzan ändå gav och hoppa över kvällsmålet. Jag valde faktiskt den hälsosamma varianten.

Fortsatt trögt

Min hälsocoach var sjuk, så dagens träff blev inställd. Inte mig emot. Det känns alltid som att jag måste visa att jag gör framsteg och just nu känns det mest som om jag går baklänges… I morgon är det veckovägning och då kommer jag att ha 3 alternativ: viktökning innebär att jag måste ändra något ev. frukosten, om vågen visar plus-minus-noll kommer jag att skärpa mig i största allmänhet och om jag har gått ned i vikt kommer mitt humör att förbättras.

Jag tog mig ned till Garnudden och gick den långa slingan. Det är skönt där ute och det var underbart fritt från tvåbeningar. Skavsåret är kvar och det var smått blodigt efteråt, men känslan av knivar har minskat. Jag fick en ny blåsa på andra hälen. Jag promenerade igår oxå och som tur var gick jag min kortaste runda för det var allt annat än skönt. Det är fortsatt segt, på gränsen till tröstlöst.

Pär hade lyssnat på vetenskapsradion och de hade pratat om björnar och hur deras system är uppbyggda med hänsyn till att de ligger i ide halva året. De har 2 olika flora i tarmarna; en för ide och en för vakenhet. De varken äter eller dricker eller uträttar sina behov och det tar bakteriefloran hand om; njurarna tar inte stryk. De går ned i vikt när de ligger i ide och det är endast fettet som försvinner – det som de ätit upp sig med när de varit vakna – för de förlorar ingen muskelmassa. Dessutom är det ju då honorna är dräktiga, men fostren utvecklas som de ska. 1. De får sova den mörka tiden av året. 2. De går ned i vikt under tiden. 3. Ungarna är vansinnigt söta! Jag vill vara en björn!

Kolmården midsommaren 2016.

PS! Pär har satt upp en ny, skat- och kattsäker holk och det är ett blåmespar som har flyttat in.

Blä!

Vägning: 100,3 kg vilket innebär en uppgång med 0,7 kg. Det känns surt för jag trivdes verkligen att inte väga en tiondels ton…

Det blev en – nästan – plågsam tur och retur till Apoteket för att hämta ut Elins antibiotika. Hon hade en jobbig natt och jag försökte hjälpa henne, så ingen av oss sov särskilt mycket. Jag somnade nästan medan jag åt frukost. De nya MBT-skorna är stunsiga och stadiga, men sömmen i hälen gav mig en blåsa på vardera fot. När jag kom till Bamses för att hämta ett paket fungerade inte datorerna och trots att det inte handlar om ett stort postkontor fanns ingen möjlighet att leta manuellt. Suck. För att muntra upp Elin gick jag till Kaffestugan och köpte ett mörkt matbröd med valnöt och frukt (som var väldigt gott!) och en påse med småkakor. Jag somnade nästan i soffan före lunch, så efter lunch sov jag middag i sängen. Pär har åkt till Öland för en långhelg inklusive distansarbete. Selma mår bra och Elin är piggare.

Google plus uteslutningsmetoden

I förrgår, efter den korta Stockholmsturen, somnade jag i soffan sent på eftermiddagen. När jag vaknade hade jag lock för vänster öra och det susade och jag var yrslig och vinglig. Vad fan nu då?! Min första tanke var att jag började bli fett leds på att det, varje gång jag tycker mig ha fått något så när ork tillbaka, dyker upp nåt nytt skit. Jag försökte att få bort locket för örat genom att hålla för näsan och blåsa ut, gäspa stort, tugga tuggummi, men icke. Jag kollade blodtrycket (132/90) – inget alarmerande. Jag googlade och genom att pricka av det jag inte upplevde som illamående, kräkningar, kraftig huvudvärk, synrubbningar etc. återstod förkylning (nä, jag är inte förkyld) eller spänningar i nackmusklerna (mycket troligt) eller kristallerna i örat (det har jag varit med om förut). Yrseln var av den gungande varianten och inte den snurrande som jag, tyvärr, har blivit van vid och den här var obehagligare. Igår kändes det bättre. Öronlocket var kvar, så jag sprayade med Vaxol utifall det handlar om vax. Idag är öronlocket borta. Tror jag. Det susar inte längre, men jag känner mig fortfarande lite vinglig.

Med hjälp av stavarna gick jag tur och retur Salem (20 + 25 minuter) och det var inga större problem. Det var skönt! Dit hade jag riktigt bra tempo och fick ett meditativt flyt tack vare andningen: in-in-uuut, in-in-uuut. När jag skulle gå hemåt igen ramlade orkeslösheten över mig och yrseln med den, men då drog jag bara ned på farten.

Dagens låtlisterepresentant blir “Life itself” med Glass Animals.

Skavsår och stämsång

Tur och retur Salem. Igen. Den här gången var det för att lämna prover på vårdcentralen (läkarbesök om en vecka). På fastande mage. Jag sov inte så jättebra inatt och faktum är att jag drömde att jag inte kunde sova och att jag var hungrig. På drömmars vis låg det plötsligt flera godispåsar framför mig och jag började äta. Även i drömmen skulle jag lämna prover och när jag hade hunnit halvvägs till vårdcentralen kom jag på att jag ju hade vräkt i mig en massa godis… Skrutt samma, tänkte jag, i drömmen. Jag kan lämna prover nästa dag! I verkliga livet satte jag inte i mig en massa godis eller frukost eller ens mediciner och blev tömd på några rör blod som det var tänkt. Det blev inga stavar idag just för att jag visste att orken inte skulle vara den önskade. 20 minuter dit och 20 minuter hem och ett nytt skavsår. Hur är det möjligt?! Samma skofabrikat, samma häl, samma ställe på hälen.

Någon gång förra året såg Elin och jag “Pitch perfect” som handlar om a capella-sång. Jag tyckte den var väldigt bra! Den var rolig och de var ruskigt duktiga på att sjunga! Barden Bellas finalnummer gav mig gåshud även andra gången jag såg filmen. Jag har alltid varit svag för a capella och barber shop-sång. Människans röst är fantastisk. Den var kul som omväxling till alla dansfilmer som har kommit de senaste åren. I år kom uppföljaren, “Pitch perfect 2” och Elin och jag såg den idag. Den var minst lika bra och mycket roligare, men Barden Bellas finalnummer gjorde mig besviken. USA-smörigt och helt gåshudbefriat. Tvåan fick mig att fundera över hur länge Tyskland behöva stå till svars för andra världskriget och Hitler? Då menar jag att man drar upp det i alla möjliga och omöjliga sammanhang och gärna drar alla tyskar över samma nazistkam. I filmen finns en tysk grupp, Das Sound Machine, som har en oerhört stöddig och hård framtoning med svarta scenkostymer och strama frisyrer. Jag tycker att deras finalnummer var myyyycket bättre, men det går ju inte för sig att Tyskland vinner över USA? Fat Amy (Rebel Wilson) gör en personlig tolkning av Pat Benatars 80-talsdänga “We belong”.