#Blogg 100 del 27

Nope, jag vann inte SkrivarSidans novelltävling om utanförskap. Det var det fjärde försöket. En form av refusering utan motivering. Jag skulle vilja veta hur jag står mig i konkurrensen och vad jag skulle kunna förbättra, men det är väl inte praktiskt möjligt, eller? Någon som vet?

Här är i alla fall min novell på temat utanförskap. Jag ville få fram att det finns flera olika sorters utanförskap i vardagen. Dagens samhälle är väldigt inriktat på att man ska passa in.

Anusjka promenerade i sakta mak längs gågatan. Båda sidor var kantade av affärer, kaféer och matställen. Juldekorationerna tävlade med den vanliga belysningen om att lysa väg för alla som julhandlade. Anusjka tänkte att det var tur att hon själv inte var stressad för att ta sig framåt innebar ett sicksackande som var tålamodsprövande. Hon var på väg hem, men behövde gå till tebutiken först. På frågan om hon ville ha sitt inköp inslaget som present svarade Anusjka nej, teet var till henne själv. Det var bara hon och katten Misja den här julen. Hon hade ingen möjlighet att fira med sin familj som bodde kvar i Odessa. ”Åh, du har ett ovanligt namn.”, påpekade expediten när hon tog emot Anusjkas kort för betalning. ”Jag kommer från Odessa”, förklarade Anusjka. ”Då ska du väl resa dit och vara med familjen över julen?” Anusjka valde att inte svara på den frågan utan avslutade betalningen, tog sitt te och lämnade butiken. Det är ett väldigt tjat om familjen hit och familjen dit så fort det närmar sig jul, men tänk om man inte vill fira jul med sin familj utan hellre firar den med sin katt och lite god mat. Slippa alla frågor om hur det är att leva i Sverige och varför hon inte är gift än och nog ska hon väl sluta arbeta när hon blir gravid.

Anusjka fortsatte gågatan fram och passerade det ena festskyltade fönstret efter det andra och stannade till vid ett fönster med festklänningar. Stela, huvudlösa skyltdockor visade upp plaggen mot en fotovägg med motiv från en fest som verkade livad med massor av lyckliga, uppklädda människor med champagneglas höjda till skål. När Anusjka försökte se sig själv i en av klänningarna och jämförde sin 100-kiloskropp med dockorna kände hon inget speciellt. Däremot visste hon att om hon fick den snyggaste klänningen att passa henne som en smäck skulle hon ändå inte passa in bland modellerna i festsällskapet eftersom hon var tjock. Man kan inte vara snygg, flirtig och sexig när man är fet. Män vill inte ha sex med en hundrakilos kvinna såvida de inte själva är asfulla.

Hon lämnade festklänningarna åt sitt öde och sicksackade sig fram till ett litet matställe för att äta en tidig middag. Hon läste menyn som satt inplastad vid sidan av entrén.  En mustig tomatsoppa med bröd skulle vara gott, så hon gick in för att få ett bord. En man i vit skjorta och svarta byxor med ett kort svart förkläde över kom fram och frågade vad han kunde stå till tjänst med. ”Bord för en”, svarade Anusjka. Lokalen var full av små bord som passade bra när man var ensam, men de flesta verkade upptagna. ”Tyvärr har vi fullt. Det är bara de stora borden för åtta gäster som är lediga och vi vill inte gärna att bara en gäst tar upp hela bordet nu när middagsruschen snart börjar. Jag beklagar.”, avslutade han. Anusjka överlade snabbt med sig själv om hon skulle insistera och påpeka att den här restaurangen diskriminerade de ensamma, men bestämde sig för att det inte var värt det.  Det fungerade inte att bli kränkt för minsta småsak. Hon kunde köpa mustig tomatsoppa färdig hos Konsum. Brödet med för den delen. Och en Aladdinask. Humöret steg igen. Som om magen svarade på hennes inre monolog kurrade den högt och hon ökade på stegen trots trängseln längs gatan. Längst ned låg en Konsumbutik där hon kunde handla. På de tre hundra meterna som låg mellan restaurangen och Konsumbutiken passerade Anusjka tre tiggare. Är de romer allihop? Hon gav aldrig pengar. Hon var inte helt säker på att inte tiggeriet var organiserat och hon ville inte känna sig blåst. Om hon gav pengar kanske hon bidrog till att tiggaren utnyttjades. Om hon inte gav verkade hon självisk, men hon var inte känslokall inför deras öde. Hon var övertygad om att det kunde drabba vem som helst, henne själv också och det var den rädslan som gjorde att hon undvek tiggarna så mycket som möjligt. Anusjka tyckte att det var fräckt att som tiggare placera sig bredvid en uttagsautomat. Det var som om de ville ge henne dåligt samvete över att hon hade pengar och att hon lika gärna kunde ta ut en hundring extra och ge bort.

Anusjka köpte tomatsoppa, bröd, en Aladdinask och en förpackning med Sheba till Misja. Medan hon promenerade hemåt tänkte hon att det var personalens julfest den här kvällen och att hon valt att inte vara med den här gången heller. Hon hörde dåligt på höger öra och när det var många människor omkring henne som pratade och skrattade blev det svårt att hänga med och känna sig delaktig. Hon trivdes bra med sitt arbete som revisor och med sina kollegor, men hon ville inte dela sin fritid med dem. En naturlig följd blev att hon kunde känna sig utanför när kollegorna pratade om festen dagen efter, men hon tog det med ro. Hon hade aldrig varit typen som känner att hon måste vara med på allt som händer.

När hon kom hem möttes hon av en kelen Misja som slingrade sig runt hennes ben och jamade uppfordrande. Anusjka gick direkt ut i köket, öppnade förpackningen med kattmat och lade upp den i Misjas skål. Sedan kollade hon posten. Ännu ett utskick från Ellos om att de hade massor av fina erbjudanden för kläder till julens alla fester. ”Julens alla fester. Hörde du det, Misja?” Hon skulle bara gå på en fest, sin egen och då gällde mjukiskläder och gosiga sockor medan Misja fick komma som han var. Hon slängde Ellosutskicket i soporna, oöppnat. Anusjka värmde tomatsoppan och kokade lite skruvpasta att ha i samt värmde brödet i rosten. Ett stort glas mjölk till det och Aladdinchoklad som efterrätt. Perfekt! Hon bar in allt till vardagsrummet där Misja redan låg på sin plats i soffan och satte ”Julnötter” i DVD-spelaren. Adventsstjärnan i fönstret var tänd och en bordsljulgran lyste på skänken. Hon tände några blockljus och sjönk ned i soffan. Nu var hon i sin egen bubbla där hon och hennes katt hörde hemma. Nu var det världen utanför bubblan som var utanför.

blogg100-logotype-300x256

Författare: Ewa

Jag föddes 1965 året när bara praktverk skapades. Min man föddes 1962 när bara smartingar skapades. Vår dotter föddes 1993 när bara förstklassiga barn kom. Vi har haft marsvin i drygt 10 år, men den 14 juni 2019 fick vårt sista marsvin, Bibbi, somna in. Vi kommer inte att skaffa fler husdjur. 1999 flyttade vi till Rönninge och vi kommer inte att flytta mer. Det här är mitt paradis på jorden. Jag är permanent sjukskriven sedan 2012. En liten sjukpensionär som dras med kronisk depression och ångest. Jag har bloggat sedan 2007. De första 7 åren fanns jag på den här adressen ifall du vill läsa mer om och av mig: http://fundringar.bloggplatsen.se/

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Stoppa spam! * Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.