Det här med barn…

Barn är ett känsligt ämne vilken vinkel man än väljer. Ofrivilligt barnlösa tar illa upp när man gnäller på sina barn. Föräldrar blir irriterade när barnlösa har åsikter om uppfostran. De som har barn blir provocerade av dem s0m valt att inte skaffa några. Vi som hade det svårt under spädbarnsåren känner oss bortglömda i den grundmurade uppfattningen att nyblivna föräldrar är rusiga av lycka. Det är få områden där det finns så många förutfattade meningar eller där vi är lika sårbara och oskyddade som när man diskuterar hur man är en bra förälder. Däremot tror jag att de flesta av oss är eniga om att en förälder inte ska avslöja för sitt barn att det inte är önskat.

Den senaste tiden har det börjat dyka upp artiklar som handlar om ofrivilligt moderskap. Ofrivilligt faderskap är en annan sak även om männen i fråga inte varit med i beslutsprocessen. I de här artiklarna betonas att kvinnorna inte ångrar barnet som fysisk person utan att de hamnat i ett livslångt åtagande som de egentligen aldrig velat ha. Det är tabu att säga att amning är jobbigt och smärtsamt. Det är tabu att erkänna att man ibland vill sälja sin unge till första bästa förbipasserande. Det är tabu att erkänna att det är skitjobbigt med sommarlovslediga ungar och att man längtar till skolstarten. Då kan ni ju föreställa er magnituden av det tabu som handlar om att man ångrar att man skaffat barn. Ann-Katrin Dolium har tvillingar i 20-årsåldern och hon var med i tv och talade om att hon ångrat att hon skaffade barn. För henne handlade det inte om distinktionen mellan barnen som fysiska varelser och hennes känsla av att vara fångad. Hon hade pratat med sina barn om det här, de visste om det innan hon gick ut offentligt. Jag undrar hur stämningen mellan dem är nu? De är tillräckligt gamla för att flytta hemifrån om det skär sig fullständigt.

Vem förblir opåverkad efter ett sånt avslöjande? Det måste vara förödande. Jag är ett sladdbarn och det yngsta syskonet i första kullen var 10 år äldre än jag. Mina äldre syskon har varit generösa nog att berätta för mig att när mamma visade sig vara gravid med mig hade de utbrustit “Igen?!”. När jag var 26 år talade min 15 år äldre syster (äldst i första kullen) om för mig att pappa velat slänga mig i sopnedkastet, men att hon räddat mig. Under hela min uppväxt fick jag höra hur bortskämd jag var. Det har påverkat mig och präglat min uppfattning om mig själv och min betydelse för andra. Hur skulle jag ha reagerat om min mamma satt i tv och sa att hon aldrig velat ha mig?

Det här inlägget är det första i kategorin “Min åsikt”. Jag får inte många kommentarer här och jag fick inte särskilt många kommentarer i min förra blogg heller tills jag skrev att jag inte anser att staten ska bekosta ofrivillig barnlöshet. Jag har för vana att svara på alla kommentarer och det gjorde jag den gången oxå till och med när kommentarerna övergick i rena påhopp och elakheter. Till slut stängde jag av möjligheten att kommentera. Jag står för mina åsikter och jag är beredd på mothugg, men inte personangrepp. Det verkar kanske som att jag kommer ifrån ämnet, men jag skriver det här eftersom jag tänker tala om att…

… det mest själviska en människa i den här delen av världen, under detta århundrande, kan göra är att skaffa barn. Inte en endaste människa har bett om att få bli född. Varför skaffar man barn? Här i Sverige. Vi behöver inte se till att vi får fler än ett barn utifall ett eller flera skulle dö i späd ålder. Vem behöver barn för att säkra släktens fortlevnad? Som världsläget är nu är jorden överbefolkad flera gånger om och det påverkar klimatet. Faktiskt. När någon blir förälder blir barnet den största gåvan någonsin. För mamman och pappan vill säga. Att sedan skaffa fler barn är oansvarigt. Telningen kanske tjatar om att få en lillasyster eller lillebror att leka med, men att ha det som argument för fler barn är löjligt. I en artikel för ett par år sedan skrev en man med små barn rent ut att han blev provocerad av dem som valde bort barn. Han undrade vad tusan de gör på helgerna. Jag tänkte att de förmodligen gör allt det som han och hans fru gjorde innan de fick barn. Vet de frivilligt barnlösa något som andra inte vet? Ja. De har tänkt efter först. De har insett att de ska fråga sig själva varför de vill bli föräldrar. Det finns inget osjälviskt svar på det. Det är möjligt att det handlar om press och tjat från föräldrar och vänner, men det bör man kunna stå emot. När jag träffade min man var det självklart för honom att skaffa barn, men inte för mig. Han vet inte riktigt var den självklarheten kom ifrån medan jag hade erfarenhet av mina syskonbarn. Ingen lockelse där inte. Dagens människa upplever ett enormt ansvar när det kommer till att köpa hus. “Ditt livs viktigaste affär!” Det finns ingen som byter jobb utan att ta reda på så mycket som möjligt om den nya arbetsgivaren. Att investera i en bil kräver många beräkningar och undersökningar. När det handlar om att skaffa barn, tja, pang på! Självklart ska vi sätta ett barn till världen som vi har ansvar för i minst 18 år (ett indirekt ansvar och oro finns med resten av ens liv). Det finns inte många som har en bil så lång tid som 18 år. Min dotter är 29 år och jag har frågat henne om hon vill ha barn. Hon är inte säker. Ibland vill hon, oftast inte. Hennes jobb som förskollärare ger henne en bra uppfattning om hur jäkla jobbigt det kan vara och vilket ansvar det är. Hon har inblick, men ändå blir hon stressad av att hennes gamla skolkompisar har både ett och två barn och köper hus och har sig. Varför?

Författare: Ewa

Jag föddes 1965 året när bara praktverk skapades. Min man föddes 1962 när bara smartingar skapades. Vår dotter föddes 1993 när bara förstklassiga barn kom. Vi har haft marsvin i drygt 10 år, men den 14 juni 2019 fick vårt sista marsvin, Bibbi, somna in. Vi kommer inte att skaffa fler husdjur. 1999 flyttade vi till Rönninge och vi kommer inte att flytta mer. Det här är mitt paradis på jorden. Vår dotter bor numera i Hässleholm. Jag är permanent sjukskriven sedan 2012. En liten sjukpensionär som dras med kronisk depression och ångest. Jag har bloggat sedan 2007. De första 7 åren fanns jag på den här adressen ifall du vill läsa mer om och av mig: http://fundringar.bloggplatsen.se/

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Stoppa spam! * Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.