Varför skäms jag?

Jag är kraftigt överviktig. Det är självförvållat dvs. jag kan inte skylla på sjukdom eller mediciner. Jag är tung. Jag tar plats. Jag är inte bildskön. Jag skäms för min vikt. Jag vet att övervikt inte har att göra med brist på karaktär. Jag vet det, men jag är oxå medveten om fördomarna som råder gentemot överviktiga: att vi äter allt som kommer i vår väg, att vi inte har någon som helst självbehärskning eller karaktär, att vi är lata och dumma i huvudet. Jag har fördomar gentemot de som har fördomar. Jag tar för givet att alla som möter mig, som ser mig (storleken gör att det är svårt att missa mig) dömer mig på förhand enligt ovan.

Jag är inte särskilt fåfäng eller självmedveten i övrigt och framlever mina dagar utan smink, med åldersrynkor och utan att färga mitt grånande hår och jag kan gå till Konsum oduschad i mjukiskläder. Nemas problemas! “Du skulle bara veta hur lite folk bryr sig!” är min levnadsregel, men den regeln har ingen som helst stadga eller hållbarhet när det handlar om min övervikt. Då blir den lika ostadig som rå äggvita. När jag ser andra osminkade, rynkiga och gråhåriga kvinnor i mjukiskläder, så är min första tanke: “Jäss, det är rätt inställning! Bekämpa fåfänga och ytlighet!”. När jag ser andra överviktiga undrar jag alltid om de är lika plågade som jag, om de har fått hårda hälsodomar av läkaren, om de hela tiden tänker på vad de ska äta eller inte äta. “Jag tänker inte: “Jäss, det är rätt inställning”. Jag önskar att jag var lika säker och lugn och bekväm med mig själv när det gäller vikten som med allt annat. Att programmera om mitt sätt att tänka är ett ständigt pågående arbete.

Vi har firat svågern idag hemma hos honom och det var Vårat Gäng. Personer som jag har känt i 25 år. Personer som aldrig har dömt mig på något sätt (som jag är medveten om). Jag kan alltid vara mig själv när vi umgås. Chosefria, intelligenta, humoristiska, opretentiösa människor. Trots att umgänget är helt fritt från press och förväntningar var jag nära att inte följa med. Hela förmiddagen, medan jag gnodde omkring med de vanliga söndaxsysslorna, mådde jag uselt. Oxascanduselt. Jag tog aldrig någon Oxascand för mitt i allt gnoende frågade jag mig själv: “Varför skäms jag?”. Det fanns ingen rimlig anledning för mig att inte följa med, att förneka mig möjligheten till god mat och trevligt sällskap. Ångesten var strikt kopplad till att jag skäms för att jag inte klarar av att gå ned i vikt och att jag drar på mig sjukdomar som är förknippade med övervikt. Jag skäms. Jag har aldrig, aldrig någonsin skämts för mina depressioner som är en så skrämmande sjukdom att den möts med fördomar och tabu även i nådens år 2015. Varför i himlens namn ska jag skämmas för att jag inte lyckas gå ned i vikt?! Jag mådde bättre efter det och jag följde med och jag hade trevligt. Det går att påverka måendet med tankarna. Ibland på kort sikt, oftast på lång sikt.

Varför skäms jag för att jag inte lyckas gå ned i vikt?!
Varför skäms jag för att jag inte lyckas gå ned i vikt?!

Författare: Ewa

Jag föddes 1965 året när bara praktverk skapades. Min man föddes 1962 när bara smartingar skapades. Vår dotter föddes 1993 när bara förstklassiga barn kom. Vi har haft marsvin i drygt 10 år, men den 14 juni 2019 fick vårt sista marsvin, Bibbi, somna in. Vi kommer inte att skaffa fler husdjur. 1999 flyttade vi till Rönninge och vi kommer inte att flytta mer. Det här är mitt paradis på jorden. Jag är permanent sjukskriven sedan 2012. En liten sjukpensionär som dras med kronisk depression och ångest. Jag har bloggat sedan 2007. De första 7 åren fanns jag på den här adressen ifall du vill läsa mer om och av mig: http://fundringar.bloggplatsen.se/

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Stoppa spam! * Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.