Stavgång och ökad dos

Det var tvärmulet och 16 grader när jag var ute med stavarna och det var mer perfekt (jag vet att det inte går att komparera perfekt) väder än i söndags för jag slapp ryggsäcken med vattenflaskan. Samma runda, men 5 minuter snabbare – 70 minuter. Det var skönt och jag hade ett jämnt och bra tempo även i backarna. Stavarna har den fördelen att jag kan staka uppför backarna och det ger en helt annan ork. När jag kom hem satt jag på balkongen och svalnade i en halv timme med fötterna i högläge. Sämre kan man ha det!

Vinterbleka fötter som kommer att förbli bleka, men jag tänker piffa upp tånaglarna med nagellack som ironiskt nog heter "Winterred".
Vinterbleka fötter som kommer att förbli bleka, men jag tänker piffa upp tånaglarna med nagellack som ironiskt nog heter “Winterred”.

 

 

 

 

 

 

 

 

Stavandet gjorde mig trött och jag somnade sittande i soffhörnet som så ofta förr. Jag väcktes av att mobilen ringde och det var läkare OB med anledning av provsvaren. Beskedet var det vanliga: alla prover såg bra ut. TSH-värdet var lite förhöjt och jag ska prova att öka dosen till 1,5 tablett Levaxin à 75 mikrogram 4 dagar i veckan mot nuvarande 2 dagar i veckan. Förhoppningsvis får det bukt med tröttheten. Just nu mår jag bra och känner mig nöjd med att börja där. I väntan på en tid hos dietisten skriver jag mat- och träningsdagbok.

Den sista etappen av dagens stavgång. Jag hade precis passerat en busshållplats där en äldre herre väntade på bussen när jag fick syn på henne ett par hundra meter längre fram. En person som promenerade raskt, med högre tempo än jag. Samma sida av vägen, samma trottoar. Jag styrde in mig på ytterkanten i syfte att slippa krocka. Hon fortsatte rakt fram i samma tempo och jag såg att hon var fokuserad på sin mobil. Vi närmade oss varandra. Jag höll mig på kanten. Hon gick i mitten av trottoaren med näsan i mobilen. Inte en enda gång hade hon höjt blicken. (Om det var så att hon sms:ade i det tempot blir jag faktiskt impad.) När det var ca 5 meter mellan oss vinglade hon till och kom över på min halva av trottoaren. Samtidigt hörde jag bussen komma bakifrån på min vänstra sida. Jag kunde ha hojtat till för att få hennes uppmärksamhet, men i stället valde jag att vifta till med högra staven eftersom hennes blick ändå var riktad nedåt. Hon reagerade med ett glatt: “Oj!” och steppade åt sidan. “Oj på dig själv”, tänkte jag och blängde på henne. Bussen passerade. Om jag hade varit en elak människa ute efter att jävlas hade jag stannat och hållit ut staven och hoppats att hon snubblade över den och stukade foten och handen och fick ett gigantiskt blåmärke på låret och att det skulle dröja minst 2 år innan hon kunde gå och samtidigt sms:a igen, men jag tror på karma och vill inte drabbas av värre jävelskap i livet än hittills.

 

Författare: Ewa

Jag föddes 1965 året när bara praktverk skapades. Min man föddes 1962 när bara smartingar skapades. Vår dotter föddes 1993 när bara förstklassiga barn kom. Vi har haft marsvin i drygt 10 år, men den 14 juni 2019 fick vårt sista marsvin, Bibbi, somna in. Vi kommer inte att skaffa fler husdjur. 1999 flyttade vi till Rönninge och vi kommer inte att flytta mer. Det här är mitt paradis på jorden. Jag är permanent sjukskriven sedan 2012. En liten sjukpensionär som dras med kronisk depression och ångest.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Stoppa spam! * Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.