Sömnparalys

Jag har kommit underfund med varför jag inte gillar läkaren jag var hos igår. Det finns bra personkemi och det finns dålig sådan, men med henne upplever jag ingen kemi alls. Hon ger mig ingen bekräftelse. Pär och jag använder numera ordet “Stopp!” när någon av oss inte upplever det som att den andra personen lyssnar eller ger bekräftelse. När jag berättar, för läkaren, att jag påverkas väldigt mycket av att inte få sova, så vill inte jag bemötas, av en läkare, med att alla påverkas negativt av sömnbrist. När jag berättar att jag har riktigt jävliga vallningar vill jag inte få som svar att jag måste se till att få hjälp för hon kan inte hjälpa mig. När jag berättar att jag har riktigt jävlig ångest och bara gråter vill jag inte bemötas med ett förslag på ännu en ny medicin. Stopp! Stopp!! STOPP!

Vilken vidrig natt jag hade! Jag tog Stilnoct och Paroxetin som vanligt, men kände inte av dem alls och när jag gick och lade mig strax före midnatt kunde jag inte somna. Jag använder appen Sleepo ibland för att kunna lyssna på ljudet av regn och lugnande musik. Den använde jag igår, jag satte timern på 40 minuter och höll nästan på att somna när timern stängde av. Då var klockan 20 i 1. Sedan försökte jag lyssna på boken, men det fungerade inte. Jag slumrade till och upplevde sedan det jag har varit med om en handfull gånger: sömnparalys. Det är så in i helvete obehagligt! Jag sov inte, men kunde inte röra mig. Någon viftade med ett skynke – en hallucination -som jag hela tiden försökte slå undan med armen utan att ens lyckas röra armen. Sedan trodde jag att Pär kom in i rummet iklädd en vit badrock och med huvan uppdragen – ännu en hallucination. Han lutade sig hotande över mig. Jag försökte skrika. Jag öppnade munnen och tog i ända från tårna, men inte ljud kom. Till slut lyckades jag väcka mig själv och satte mig upp med ett ryck på samma sätt som de alltid gör på film. Hjärtat rusade, jag var genomsvettig och fullständigt skräckslagen samtidigt som lättnaden sköljde över mig. Efter ett toalettbesök försökte jag somna om, men tyckte mig se hur någon gick förbi dörröppningen flera gånger och då tände jag lampan och den fick förbli tänd. Resten av natten, morgonen och förmiddagen låg jag kvar och slumrade. Sov en halv timme här, en halv timme där. Jag var helt färdig när jag lyckades ta mig ur sängen klockan halv 12. Ångest och gråt. Självmordstankar. Oerhört frestande. Jag tog 1 Lergigan.

Författare: Ewa

Jag föddes 1965 året när bara praktverk skapades. Min man föddes 1962 när bara smartingar skapades. Vår dotter föddes 1993 när bara förstklassiga barn kom. Vi har haft marsvin i drygt 10 år, men den 14 juni 2019 fick vårt sista marsvin, Bibbi, somna in. Vi kommer inte att skaffa fler husdjur. 1999 flyttade vi till Rönninge och vi kommer inte att flytta mer. Det här är mitt paradis på jorden. Jag är permanent sjukskriven sedan 2012. En liten sjukpensionär som dras med kronisk depression och ångest.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Stoppa spam! * Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.