Skavsår och panik

Jag fick massage igår och vi kom överens om att hoppa över nacken och lägga fokus på ryggen, särskilt nedre ryggen. Det fanns flera ömma punkter. Bokstavligt. Idag är jag öm och har förmodligen blåmärken. Det var skönt, väldigt skönt, men jag blev trött och frusen och ovanligt yr och det var nästan att jag vinglade hemåt.

Idag gick jag en pakethämtarpromenad (4 paket på 3 ställen), 70 minuter plåga. I början kändes det som att jag äntligen var av med skavsåret och jag hade bara ett enkelt plåster, men sedan kom knivarna tillbaka… Jag tog mig till ICA med bra fart, men resten haltade jag och svor och förbannade tyst för mig själv. Uppgiven. Leds. Förbannad. Jag var säker på att skavsåret hade förökat sig eftersom hälen kändes som ett enda stort sår, men döm om min förvåning när jag äntligen kom hem och slet av mig skor och strumpor för att se att det var plåstret som inte hållit sig på plats. I morgon kommer jag att tejpa dit en stor kompress över hela hälen!

Kroppen känns tung, fet och dallrig igen och jag gör mitt bästa för att stävja paniken. Aldrig mer 100, har jag lovat mig själv. Dyrare och heligare än något annat löfte jag någonsin avgivit. Jag frågade mig själv vad jag kan göra för att må bättre, för att dämpa oron? Det självklara svaret är ju att äta mindre godis. Det har varit en dålig mat-vecka när jag har stoppat i mig allt möjligt efter kvällsmålet. Idag är det fredag och jag har varit inställd på chips & choklad, men nu skippar jag chipsen. I morgon blir det födelsedagsmiddag för Pär med hälften av Vårat Gäng och då har jag inte för avsikt att sitta med min VLCD-soppa. Jag behöver inte vräka i mig. Jag behöver inte äta choklad i kväll heller. För första gången känner jag att jag hellre vill gå ned i vikt än att unna mig helgsmaskens. Aldrig mer 100!

Författare: Ewa

Jag föddes 1965 året när bara praktverk skapades. Min man föddes 1962 när bara smartingar skapades. Vår dotter föddes 1993 när bara förstklassiga barn kom. Vi har haft marsvin i drygt 10 år, men den 14 juni 2019 fick vårt sista marsvin, Bibbi, somna in. Vi kommer inte att skaffa fler husdjur. 1999 flyttade vi till Rönninge och vi kommer inte att flytta mer. Det här är mitt paradis på jorden. Jag är permanent sjukskriven sedan 2012. En liten sjukpensionär som dras med kronisk depression och ångest. Jag har bloggat sedan 2007. De första 7 åren fanns jag på den här adressen ifall du vill läsa mer om och av mig: http://fundringar.bloggplatsen.se/

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Stoppa spam! * Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.