Provsvaren har kommit

Nu har en läkare gått igenom mina provsvar från Werlab. Långtidsblodsockret ligger bra. Jag har lyckats sänka det under det senaste året. Fasteblodsockret låg yttepytte för högt och det har förmodligen att göra med att det inte blev riktigt 12 timmars fasta (12 timmar utan mat eller te är lååååång tid). Totalkolesterolet är lätt förhöjt. “… ett förhöjt LDL / det “onda” kolesterolet coh en något förhöjd ApoB/ApoA1-kvot vilket åskådliggör en något ofördelaktig kolesterolfördelning, detta är något ogynnsamt men kan ofta påverkas med ändrad kost och ökad motion.” Läkaren uttrycker sig diplomatiskt, eller hur, men det ger mig möjlighet att tolka det som att jag inte är i behov av de förhatliga statinerna. Kostmässigt finns det spelrum, men själv känner jag att det är en bra balans som bygger på sunt förnuft. När det gäller motionen kan jag inte göra mer eftersom jag inte orkar mer (3-4 pass i veckan). Sänkan är något förhöjd vilket kan ses som att en inflammation har flyttat in. Förkylning eller den artrit som redan finns. Jag lider av en mild järnbrist vilket inte förvånar mig, så jag ska börja med Hemofer igen. Jag ska oxå börja med D-vitamin. “I övrigt ses inget avvikande i dina provsvar.” Ja, men då så!

Nu för tiden kan Pär och inte prata om min övervikt, kost eller träning utan att det blir en märklig stämning. I början berodde det på att jag tog så illa vid mig, jag var överkänslig och kände mig alltid kritiserad. Vi tänker lika i det stora hela även om vi använder olika ord (Pär är och har alltid varit mer “vetenskaplig”). Den senaste tiden har något ändrats och han verkar ovillig att prata om min övervikt oavsett i vilket sammanhang. I onsdags köpte jag varsin semla och när vi åt den till efterrätt sa jag någonting om att jag inte tror på stränga försakelser, för mig funkar det inte att bannlysa allt som jag tycker är gott och som faller utanför ramarna för vad som är bra för mig att äta. Sunt förnuft med en semla om man är sugen. Antingen förstod han inte vad jag menade eller så är han trött på samtalsämnet eller så tycker han att jag är dum i huv’et. Han himlade med ögonen och jag släppte ämnet. Om jag utbrister “Gud, vad jag blev sugen på choklad!” reagerar han som om jag där och då tänker rusa till Konsum och köpa hela deras lager för att sedan svulla i dagarna 3 och kasta allt vad sunt förnuft heter över bord. Jag är medveten om att jag har gjort många försök att gå ned i vikt och misslyckats, tappat sugen, inte mått bra och han kanske inte törs lita på att den metod jag kör med nu är den jag tänker hålla fast vid. Det gör inte jag heller, men det blir jobbigt i längden om vi inte kan prata om det utan att han hela tiden tolkar in tecken på att jag kommer att ge upp allt. Det känns som om han inte har något som helst förtroende för mig eller att även jag har tillräckliga kunskaper för att veta hur jag ska äta och träna. Eller så är han irriterad över att mitt sätt som inte är hans sätt fungerar.

 

Författare: Ewa

Jag föddes 1965 året när bara praktverk skapades. Min man föddes 1962 när bara smartingar skapades. Vår dotter föddes 1993 när bara förstklassiga barn kom. Vi har haft marsvin i drygt 10 år, men den 14 juni 2019 fick vårt sista marsvin, Bibbi, somna in. Vi kommer inte att skaffa fler husdjur. 1999 flyttade vi till Rönninge och vi kommer inte att flytta mer. Det här är mitt paradis på jorden. Jag är permanent sjukskriven sedan 2012. En liten sjukpensionär som dras med kronisk depression och ångest. Jag har bloggat sedan 2007. De första 7 åren fanns jag på den här adressen ifall du vill läsa mer om och av mig: http://fundringar.bloggplatsen.se/

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Stoppa spam! * Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.