Påsk-fasa

Jag sov inte bra i natt. Halsbränna och orolig mage. Jag åt för mycket skräp igår. Dessutom precis innan jag lade mig. Jag tillbringade en del tid på toaletten när det kändes som att jag skulle kräkas. Halv 8 gick jag upp och gav Bibbi frukost, tillbringade tid på toaletten, åt lite yoghurt och sedan gick jag till Juni. Det gick långsamt. Jag hade ont över allt och det var varmt. Jag intalade mig att för varje steg kom jag närmare slutmålet och sedan skulle jag ta bussen tillbaka.

Elin och Robin bor på bottenvåningen med fönster mot baksidan som är en enda stor trädgård. Det finns en balkongdörr med möjlighet att bygga en trappa ut till baksidan. Elin brukar öppna upp en glipa för att vädra och Juni brukar sitta där och andas in frisk luft.

När jag kom dit idag fixade jag mat, vatten och kattlådan och gjorde sedan en kopp te medan jag väntade på bussen som bara går 1 gång i timmen på helgerna. Jag var lite nervös för att Juni kanske skulle försöka smita ut och jag hade vridit soffan så att den höll balkongdörren på plats. När jag satt vid köksbordet hörde jag konstiga skrapanden och jamanden. Till min oerhörda fasa såg jag att Juni tagit sig ut och ned på marken och nu gjorde fruktlösa försök att hoppa upp igen. “Nej! Nej, nej, nej, nej, nej det får inte vara sant!!” Jag gapade och skrek och sedan knuffade jag undan soffan, vräkte upp balkongdörren, satte mig på knä och hoppades nå henne när hon hoppade. Det lyckades inte. Då rusade jag ut ur lägenheten i hopp om att kunna fånga henne. Hon är svårflörtad och hade ingen lust att komma till mig. Det stod en kratta, sopborste och lövkorg invid väggen. Jag tog lövkorgen och bad en tyst bön om att kunna fånga henne under den, men hon stack iväg som en pil mot parkeringen och in under en bil där hon satt och jamade. När jag försökte få ut henne med hjälp av en gren smet hon in under en annan bil, men jag kunde inte se henne. Jag hörde bara hennes jamanden. Jag kröp omkring i gruset, kollade från olika håll, men hon syntes inte alls. Vart hade hon tagit vägen?! En kvinna kom förbi och jag frågade om bodde där eller visste något om katter. Hon svarade nekande på båda och föreslog att jag skulle locka henne med leverpastej, men jag förklarade att Juni inte gillar någonting sånt, att hon bara äter torrfoder. Juni fortsatte jama. Paniken ökade hela tiden. Vilken jävla mardröm! Jag som egentligen inte ens hade velat vara kattvakt! Vad skulle Elin och Robin säga om deras katt var borta när de kom hem? Så kom en kvinna gående över gräsmattan och frågade om jag behövde hjälp. “Har du nån erfarenhet av katter?” frågade jag och det hade hon. Det var C från ett av grannhusen. Hon tipsade om att hon kunde ta en planka som Juni kunde använda för att ta sig in. Smart! Min hjärna hade gått i baklås. Vi fortsatte att leta tillsammans och till slut förstod C att Juni hade krupit in under en stor skåpbil och lagt sig ovanpå motordelen (?). C lade sig på rygg i gruset med överkroppen till hälften under bilen och försökte locka fram Juni. Jag skyndade mig in i lägenheten igen för att försöka hitta godis att locka med, men hittade inget och det slutade med att jag tog en näve torrfoder. C kröp tillbaka in under bilen, men Juni var inte intresserad. Förmodligen var hon för rädd för att vilja ha någonting alls. Skulle en domkraft fungera? Om bilen hissades upp kanske larmet skulle gå igång och skrämma henne ännu mer. Jag gick tillbaka till lägenheten och hämtade mobilen för att kunna söka på registreringsnumret, men den stod inte skriven på en privatperson. Jag ringde 11414 för att höra med polisen. Telefonkö. Jag valde möjligheten att de skulle ringa upp mig i stället. Vid det här laget hade jag gråtit flera gånger och C hade tröstat mig och sagt att det skulle ordna sig, att vi skulle få ut henne. Jag trodde henne faktiskt inte. Det vågade jag inte. En bil svängde in på parkeringen och 2 killar klev ur. Visste de vem som ägde bilen? Nej, men den ena svarade att han var där för att hälsa på sina föräldrar som säkert kunde svara på det. Medan vi väntade ringde polisen upp mig och jag förklarade situationen och frågade om det var ok att sätta en domkraft på en bil om ägaren i fråga inte var i närheten, men det kunde hon inte svara på. Då kom killarna tillbaka och vinkade att jag skulle följa med dem. Ägaren bor i uppgången bredvid och under över alla under var han hemma! Det var en kvinna som öppnade, M, och hon höll en katt i famnen. Hon förstod sig alltså på katter. Bra! Jag förklarade allt igen och hon sa att de skulle komma ut. Under tiden hade de 2 killarna gått, så jag fick ingen möjlighet att tacka dem. M kom ut tillsammans med T och de snackade taktik med C. Jag har noll erfarenhet av både katter och bilar, jag har inte ens körkort. C förklarade att hon hade en domkraft modell stor & rejäl hemma som hon kunde hämta. Sagt och gjort. Medan vi väntade berättade T att de hade haft en katt som klättrat högt, högt upp i en lind och sedan inte vågat komma ned – en klassiker. Det hade slutat med att de sågat ned trädet. Bara tanken på att såga ned ett fullt friskt träd på grund av en katt…. T sa också att den här situationen är en mardröm eftersom det inte är första gången en katt krupit in på ett sånt ställe och dött när bilen startats. C kom tillbaka med domkraften och när hon och T fått den plats hissade de upp bilen så pass att hon kunde åla in lite längre och äntligen, äntligen kom Juni ut därifrån. Hon kom inte springande till mig för att få tröst direkt utan smet iväg och in bakom redskapsboden. Vi beredde oss på att valla in henne, men C följde efter Juni och sedan hördes ett högljutt och protesterande jamande. C kom klivande och hade Juni instoppad under sin jacka. Det var nästan så att knäna vek sig av lättnad! Jag tackade M och T mycket för hjälpen och skyndade mig in och när jag öppnade dörren förklarade C att Juni krupit in under sängen. Det var där hon alltid brukade ligga när hon precis kommit till Elin och Robin, innan hon börjat känna sig trygg. C ville inte ha någon ersättning för sin hjälp utan sa bara att jag skulle stänga balkongdörren ordentligt. Det gjorde jag. Och köksfönstret. Sedan grät jag högljutt och efter det ringde jag Elin. “Jag tänker aldrig vara kattvakt mer! Aldrig!!” Jag nästan skrek i mobilen. Teet jag hade tänkt dricka hade förstås kallnat och fick hällas ut. Eftersom Junis mat och vatten redan var fixade samlade jag ihop mina saker och gick ut till bussen. Det hade tagit 1 timme och 15 minuter från det att jag upptäckte att hon smitit ut. En av mitt livs längsta timmar. Glad jävla påsk. Typ.

Behöver jag beskriva hur jag mådde när jag kom hem? Genomsvettig, smutsig, trött, huvudvärk och rödgråtna ögon. Tårarna låg på lut. Jag tog värktabletter och 1 Lergigan. Sedan satte jag mig i soffan och sms:ade en kort, men mer sammanhängande redogörelse till Elin. Efter det blev jag sittande. Jag djupandades och kände mig helt färdig. Med mycket möda och stort besvär duschade jag och gjorde sen lunch. Halvvägs in i andra avsnittet av Downton stängde jag av allt, lade mig ned i soffan och somnade. Jag sov i 2 timmar. Varken Elin eller Robin anklagar mig för det som hände, men mitt självförtroende när det gäller djur har fått sig en törn, en knäck som kommer att ta tid att återställa. Först orkade jag inte vara hundvakt och sedan gick kattvaktandet åt helvete. Jag älskar marsvin!! De kan bli sjuka och de kan dö, men de smiter inte, de fräser inte åt en, de skäller inte, de kräver inte flera promenader om dagen.

Författare: Ewa

Jag föddes 1965 året när bara praktverk skapades. Min man föddes 1962 när bara smartingar skapades. Vår dotter föddes 1993 när bara förstklassiga barn kom. Vi har 1 marsvin (status juni 2016; vi har aldrig tidigare haft färre än 2). 1999 flyttade vi till Rönninge och vi kommer inte att flytta mer. Det här är mitt paradis på jorden. Jag är permanent sjukskriven sedan 2012. En liten sjukpensionär som dras med kronisk depression och ångest.

4 reaktioner till “Påsk-fasa”

  1. Vad skönt att det fanns så många människor som kunde hjälpas åt att lösa det. Anklaga inte dig själv, Ewa! Olyckor händer.

    I somras missade jag att stänga en lucka så mitt ena marsvin promenerade rakt ut ur uteburen. Oj, vad snabb och hal hon var! Björken, rabatten, grannhuset, björken, rabatten osv. Efter en liten stund kom två grannbarn och frågade om de “också kunde få vara med och leka den roliga leken där man jagade det springande marsvinet”. Utan dem vet jag inte hur det skulle slutat för de skrämde henne så mycket att jag fick tag på henne… Då ville de släppa ut något av de andra marsvinen och fortsätta leka. Det ville inte jag! Jag ville gå in!

    Ta hand om dig! Kram

    1. Tack Anna! Med facit i hand tycker jag att det var fantastiskt att så pass många kunniga personer kunde hjälpa till med tanke på att det var påskafton… Jag har hämtat mig nu, men det tog överraskande många dagar. Det måste har varit betydligt läskigare med ett marsvin för de är ju så små och tänk vad den stackarn måste ha varit rädd… Kram!

  2. En mardröm att läsa, hur det var i verkligheten kan man knappast föreställa sig. Men… det finns hopp om mänskligheten. Så många fina, hjälpsamma människor som ställde upp för dig och Juni. Men katter lever helt och hållet på sina egna premisser, det är en sak som är säker. Att du var helt slut förstår jag, det blev man av att ta del.

    1. Det borde finnas mer av den sortens rapporteringar i tidningar tycker jag så man slipper lära sig att var misstänksam. Jag är fortfarande trött. Elin och Robin är hemma igen och Juni mötte dem i hallen och mår tydligen bra. En påskafton jag,tyvärr, kommer att minnas…

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Stoppa spam! * Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.