Panik

Jag gråter sällan av självömkan. Jag kan gråta av rädsla och förtvivlan. Det gjorde jag idag efter att ha gått ut med soporna. Att gå till soprummet innebär att jag går nedför vår trappa som har 15 steg och sedan ungefär 150 meter till soprummet. Jag hasade fram med korta steg och korta, ytliga andetag för att inte börja hosta. Det är försomrigt idag med drygt 20 grader och sol och det var hemskt. Jag tog mig nätt och jämnt uppför vår trappa igen. Det är så satans obehagligt!!! Då började jag gråta för jag är rädd och känner inte igen min kropp.

Författare: Ewa

Jag föddes 1965 året när bara praktverk skapades. Min man föddes 1962 när bara smartingar skapades. Vår dotter föddes 1993 när bara förstklassiga barn kom. Vi har haft marsvin i drygt 10 år, men den 14 juni 2019 fick vårt sista marsvin, Bibbi, somna in. Vi kommer inte att skaffa fler husdjur. 1999 flyttade vi till Rönninge och vi kommer inte att flytta mer. Det här är mitt paradis på jorden. Vår dotter bor numera i Hässleholm. Jag är permanent sjukskriven sedan 2012. En liten sjukpensionär som dras med kronisk depression och ångest. Jag har bloggat sedan 2007. De första 7 åren fanns jag på den här adressen ifall du vill läsa mer om och av mig: http://fundringar.bloggplatsen.se/

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Stoppa spam! * Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.