Ledsen

Jag är ledsen. Inte deprimerad eller plågad av ångest utan ledsen. Jag tror jag har varit det sedan jag avslutade hundvaktandet. Självförtroendet är stukat och det blev inte bättre av påskaftonens dramatik. När jag träffar personer som jag inte kommer överens med, där ogillandet är ensidigt eller ömsesidigt är det ingenting jag grunnar på någon längre stund. Jag gillar egentligen inte människor, så det känns inte som någon större förlust. När jag misslyckas i mina relationer till djur – det är en helt annan sak. Det tar jag personligt eftersom djur alltid, alltid är betydligt ärligare och mindre insmickrande än vad människor är. När hunden Selma tydde sig till mig från första stund vi möttes var det en kick för självförtroendet och självkänslan. Jag blev ledsen för att jag inte klarade av ge henne det hon behövde. Kaninen Selma hade jag oerhört starka band till och när jag blev vittne till hur hon, bokstavligen, kvävdes till döds knäckte det mig för lång tid framöver. Jag har haft en nära kontakt med alla våra marsvin genom åren, några blev mina Hjärtegrisar och jag har sörjt alla. När Mio kom in i våra liv blev kontakten inte lika nära eftersom Elin då hade flyttat hemifrån och det är samma sak med Juni, men det betyder inte att jag inte tagit illa vid mig. När det gäller djur vill jag att alla ska tycka om mig. Japp, så är det. Alla djur vare sig det är husdjur eller vilda djur. Även om varken Elin eller Robin anklagar mig för att Juni smet ut tar jag det som ett personligt misslyckande eftersom hon inte upplevde det som att jag kunde hjälpa henne. Jag promenerade idag och när jag kom gående längs trottoaren utanför gymnasiet såg jag någonting längre fram, någonting krökt. “Låt det vara en gren. Låt det vara en gren…” Det var en ekorre. En död ekorre som förmodligen blivit påkörd och flugit åt sidan av farten. 2 kvinnor kom gående från andra hållet, slängde en blick på det döda djuret och rynkade på näsan. De rynkade faktisk på näsan! Är det baciller de rynkade på näsan åt? Jag nöp tag i svanstippen och lyfte den. Den hade stelnat, men hade inte legat så länge att något djur hade varit på den. Jag lade den i diket vid sidan av trottoaren och rev loss gräs som jag täckte den med. Jag blev ledsen, mer ledsen än vad jag redan var. Ledsen och trött.

Ett några år gammalt foto på vår egen ekorre, Kurre.

Författare: Ewa

Jag föddes 1965 året när bara praktverk skapades. Min man föddes 1962 när bara smartingar skapades. Vår dotter föddes 1993 när bara förstklassiga barn kom. Vi har haft marsvin i drygt 10 år, men den 14 juni 2019 fick vårt sista marsvin, Bibbi, somna in. Vi kommer inte att skaffa fler husdjur. 1999 flyttade vi till Rönninge och vi kommer inte att flytta mer. Det här är mitt paradis på jorden. Jag är permanent sjukskriven sedan 2012. En liten sjukpensionär som dras med kronisk depression och ångest. Jag har bloggat sedan 2007. De första 7 åren fanns jag på den här adressen ifall du vill läsa mer om och av mig: http://fundringar.bloggplatsen.se/

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Stoppa spam! * Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.