Introversion

Jag var hos frisören igår. Halleluja! Det var fullt pådrag med alla 5 frisörer med varsin kund. Lugn musik på låg volym, en och annan hårtork eller klippmaskin och så prat. Prat, prat, prat. Jag har haft turen att få en frisör som inte forcerar konversationen. Den allra första gången hon klippte mitt hår, för 2 år sedan, sa jag något om att sitta och tjuvlyssna på andras samtal och hon svarade att hon tyckte om det som omväxling eftersom det blir en hel del pratande under en arbetsdag och det har jag tagit fasta på. Igår var inget undantag. Jag satt tyst och hon for runt mitt huvud som Edward Scissorhands så hårstråna yrde. Det går inte att undvika att lyssna på de andra och jag ställer mig lika undrande varje gång till att någon kan ha det behovet av att prata, babbla, anförtro sig, vräka ur sig hos sin frisör. Ungefär som att prata i mobilen på tåget. Jag får insyn i hur det går för deras barn och gamla föräldrar, husbyggen och operationer, träningspass och resor – allt. Hur kan någon ha ett sånt behov av att prata?! Förr om åren när jag klippte mig hos Rosie befann jag mig i den situationen att vi pratade om nästan allt med den stora skillnaden och hon var ensam frisör i sin salong, så samtalen förblev privata och vi lärde känna varandra under 10 års tid.

Idag promenerade jag i 65 minuter. 40 minuter i ett jäkla tempo som till och med förvånade mig själv och det var jätteskönt! En triumferande känsla av att orka! De sista 20 minuterna sänkte jag farten eftersom benen började kännas tunga. Nu har jag kommit till den punkten när träningen har blivit regelbunden med stort R och ett behov eftersom den får mig att må bra, men det brukar också vara vid den här punkten som en förkylning slår till eller så ramlar jag och stukar foten. Nu gäller det att jag klamrar mig fast, att jag håller farten uppe, men ändå tar det lugnt.

Min nyckelkompis som alltid är med mig på mina promenader.

Författare: Ewa

Jag föddes 1965 året när bara praktverk skapades. Min man föddes 1962 när bara smartingar skapades. Vår dotter föddes 1993 när bara förstklassiga barn kom. Vi har 1 marsvin (status juni 2016; vi har aldrig tidigare haft färre än 2). 1999 flyttade vi till Rönninge och vi kommer inte att flytta mer. Det här är mitt paradis på jorden. Jag är permanent sjukskriven sedan 2012. En liten sjukpensionär som dras med kronisk depression och ångest.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Stoppa spam! * Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.