Ett par minusgrader, frost, vindstilla och sol. Samma vädermässiga förutsättningar som förra måndagen när jag föll pladask. Det var dax att ta sig över tröskeln muren och köra stavgång. Det var inte stavarnas fel att jag ramlade senast. Det var inga trappor eller backar. Det var inte halt. Sedan jag stod på öronen för 2 år sedan har jag blivit försiktig och tar det jävligt lugnt nedför trappor och backar. Jag spänner ögonen i trottarkanterna innan jag tar klivet. Försiktigheten har hela tiden balanserat på gränsen till rädsla och efter förra veckan har jag blivit rädd. När jag vaknade idag slog ångest och motvilja till när jag kom ihåg att jag hade planerat att hämta ett paket. Med stavar. Jag drog ut på morgonrutinerna så mycket jag kunde, men kvart i 10 tog jag ett djupt andetag och med stavarna i ena handen och med andra handen (krampaktigt) på trappans ledstång tog jag mig ned till gångvägen. Genom att dra skosulan mot marken fick jag det lugnande beskedet att det inte var halt. Jag började gå. Det gick inte fort. Jag spände mig, så att jag fick ont i kroppen och måste påminna mig om att andas. Tur och retur Salem, 25 minuter dit och 35 minuter hem och jag hade huv’et upp och fötterna ned hela tiden. Mot slutet var det nästan skönt. Väl inomhus blev det 40 knäböjningar oxå. Kroppen fick en välbehövlig omgång och det känns i ryggen och magen.
Dagens låtlisterepresentant är instrumental och otroligt skön: “Wombass” med Tiësto & Oliver Heldens.
