Ett grustag i foten

“Allt, precis allt är fel!”, sa jag till L-O B. “Jag vet inte vad vi ska börja med idag.” Han frågade om jag hade fått zonterapi än och det hade jag ju inte. “Då ska du få det. Man kan komma åt många olika saker med zonterapi!”

L var in en sväng oxå. Jag gillar henne. Hon är gullig och kommer ihåg att jag vill ha 4:ans rum (som var upptaget idag) och något under knäna när jag ligger på rygg vilket jag fick göra idag. Jag fick en värmelampa på magen, förmodligen riktat mot njurarna eftersom jag var så satans låg. Sedan kom X (jag vet inte vad han heter) och gick loss på mina fötter. AJ!! Satfläsk vad det gjorde ont!! “Det krasar och knastrar som gruskorn”, förklarade han. “Massor av slaggprodukter som samlas och som måste drivas ut.” Ett helt jävla grustag i varje fot alltså med tanke på hur ont det gjorde. Min lilla piggiga massageboll har samma effekt, men kanske inte lika effektiv. Han förklarade att man inte kan massera sina egna fötter med den kraft som behövs vilket fick mig att komma ihåg att jag har läst att man inte kan killa sig själv under fötterna (de som lider av schizofren sjukdom kan göra det). Efter ett tag blev det skönt. Nästan. Jag är fortfarande öm och massagen hade ingen direkt effekt. Jag bokade in 2 besök nästa vecka.

Han koncentrerade sig på punkterna för mage,  tarm och njurar.
Han koncentrerade sig på punkterna för mage, tarm och njurar.
zonterapi 2
På ovansidan var det punkterna för blodomloppet.

 

105 kg 51-årig tant i mormorstrosor från Sloggi och en rejäl stöd-bh ger inte mig några attraktiva inre bilder. Det jag försöker intala mig själv varje gång jag ligger på en av bänkarna på AAA-kliniken – särkilt när jag ligger på rygg – är att de som arbetar där är proffs och behåller reaktioner och tankar om alla kropparna för sig själva, även min kropp. Jag känner mig asexuell. Oattraktiv. Jag känner mig mest avslappnad minst spänd tillsammans med L-O B och L. Det var jobbigt med X. När jag satt och väntade vid receptionen stod en otroligt smal kvinna där. Så smal att det måste handla om anorexi för hennes lår var som min överarm. Det är ett tecken på sjukdom, men jag blev ändå avundsjuk. Hon var smal. Sjuk, men smal. Anorektiker får mer sympati än överviktiga. Det här får mig att överväga att överge naprapaten.

Jag är rätt leds på alltihop. Det är inte läge för naprapatens vanliga lotus-smajlis.

 

Författare: Ewa

Jag föddes 1965 året när bara praktverk skapades. Min man föddes 1962 när bara smartingar skapades. Vår dotter föddes 1993 när bara förstklassiga barn kom. Vi har haft marsvin i drygt 10 år, men den 14 juni 2019 fick vårt sista marsvin, Bibbi, somna in. Vi kommer inte att skaffa fler husdjur. 1999 flyttade vi till Rönninge och vi kommer inte att flytta mer. Det här är mitt paradis på jorden. Vår dotter bor numera i Hässleholm. Jag är permanent sjukskriven sedan 2012. En liten sjukpensionär som dras med kronisk depression och ångest. Jag har bloggat sedan 2007. De första 7 åren fanns jag på den här adressen ifall du vill läsa mer om och av mig: http://fundringar.bloggplatsen.se/

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Stoppa spam! * Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.