Antiklimax

Det blev inget bra besök hos psyk idag. L inledde med att fråga vad jag hade funderat på sedan förra mötet och då vällde allt ur mig. Vi skulle ha fortsatt utredningen eller den diagnostiska intervjun som det egentligen heter, men jag var inte i skick att kunna genomföra en sådan. Jag grät och beklagade mig och citerade Anne Heberlein: “Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva”. Inläggning i syfte att hålla koll på både mig och upptrappning av ny medicin. Aldrig! Aldrig, aldrig, aldrig!! För att citera mig själv: “Jag hatar sjukhusmiljön. Hatar med versaler! Jag blir inlagd för att hållas koll på och medicineringen startar. Jag får träffa en läkare någon enstaka gång och kanske en terapeut lite oftare, men resten av tiden? Sjukhusmiljön får mig alltid att må sämre! Aldrig! Jag åker hellre hit en gång om dagen för kontroller än ligger inlagd.” Budskapet borde ha gått fram, eller hur?

Jag fick träffa den överläkare hon arbetar i lag med och jag fick inget bra första intryck av honom. Vid det laget var jag trött och mosig i huvudet och hade svårt att koncentrera mig, så hans frågor fick mig att känna mig ansatt och ifrågasatt. Jag orkar inte skriva ned turerna i det samtalet… Det slutade med att jag ska börja med Venlafaxin igen på 75 mg eftersom magen inte protesterade mot det. Antiklimax kryddat med att jag kände mig dum på gränsen till en drama queen som mer eller mindre hotade med självmord, men inte ville ta emot hjälp utan bara ha uppmärksamheten.

Det jag hade velat få sagt till överläkaren var följande: på försommaren kom jag till husläkaren och förklarade att min nedstämdhet bara blev sämre trots medicinering och att det kanske var läge att prova något nytt. Det var utgångsläget. MR föreslog då Venlafaxin 75 mg. Vid ett återbesök konstaterades att medicinen hade en något förhöjande effekt utan några allvarligare, kännbara biverkningar och vi ökade till 150 och det var jag märkte att magen lade ned sin verksamhet. Det var den bristen på verksamhet som gjorde att jag kände att det var nödvändigt att byta (och inte bara gå tillbaka till 75 mg). Eftersom MR inte känner sig hemma på det området remissade han mig till psyk i Södertälje.

Det blev en knapp timme allt som allt. L tog ett blodtryck eftersom Venlafaxin kan förhöja det (140/90 som är ovanligt högt för att vara mig, men som hon inte reagerade nämnvärt på). Sedan gick jag till apoteket vid sjukhusets huvudentré och hade den turen att Pär kunde hämta mig där på väg hem från arbetet. Jag vet att jag kommer att få en ny tid hos L när jag är mer stabil för att fortsätta intervjun/utredningen. Jag tror att jag kommer att få en tid i det andra teamet hos psyk som är mer kopplade till det medicinska. Jag var, som sagt, trött och luddig i huvudet.

“Om du hade möjlighet att önska dig precis vad du ville just nu, vad skulle det vara?” frågade L mig idag. Jag lyckades få tag i något bland allt ludd och svarade att jag ville en mirakelkur som får mig att gå ned 35-40 kg och sedan en stuga i skogen omgiven av djur utan “en enda jävla människa”. 

 

Författare: Ewa

Jag föddes 1965 året när bara praktverk skapades. Min man föddes 1962 när bara smartingar skapades. Vår dotter föddes 1993 när bara förstklassiga barn kom. Vi har 1 marsvin (status juni 2016; vi har aldrig tidigare haft färre än 2). 1999 flyttade vi till Rönninge och vi kommer inte att flytta mer. Det här är mitt paradis på jorden. Jag är permanent sjukskriven sedan 2012. En liten sjukpensionär som dras med kronisk depression och ångest.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Stoppa spam! * Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.