Jag fick massage idag, nacken och ryggen och det var så, så skönt! Jag hade tid redan kvart i 9, så mobilen var satt på väckning klockan 7. Jag sov som en klubbad oxe i natt. Nåväl, mer än hyfsat bra åtminstone i knappt 7 timmar och jag klev ur sängen direkt, klädde mig, åt frukost, plockade med ditt och datt, borstade tänderna och sedan var det dax att gå. Mot slutet av massagen låg jag magen fullständigt avslappnad och så nära att somna – det har aldrig hänt tidigare. “Kan du inte fortsätta 10 minuter till, så att jag får sova en stund?” var jag frestad att be om. Den konstanta tröttheten som inte går att sova bort… Efteråt gick jag en promenad på 45 minuter och det var ett enda stort BLÄ. Mot slutet var jag så satans varm och svettig att jag var nära att få panik. Jag lyckades hålla psykbrytet stången tills jag kom hem, men då slet jag av mig kläderna, svor & domderade, grät och vrålade sammanbitet. Det stormiga humöret har fortsatt resten av dagen. Det är vidrigt. Det är utmattande. Det känns fullständigt hopplöst.
Den här vidriga brittsommarvärmen… Det är 18 jävla plusgrader nu klockan 21 på kvällen!! I slutet av september?!?! Om det inte var för att jag redan har blivit knäpp, så hade värmen knuffat mig över gränsen. Det är skitsaker som ger mig panik t.ex. vad ska jag ha på mig?!?! Jag hatar de jackor jag har inklusive den nya västen för de får mig att svettas som en gris allihop. Jag är så leds på mina kläder att jag får lust att kräkas rätt in i garderoben. Ingenting, ingenting, är bekvämt eller sitter bra eller lyckas dölja min vidriga övervikt eller håller mig sval.
Självskadebeteende är ett begrepp som jag förknippar med att skära sig med rakblad på ställen som inte är synliga, men det finns andra sätt och jag praktiserar ett av dem: knytnävar. Det är inte första gången, men det var ett bra tag sedan sist. Jag dunkar knytnävarna mot magen, hela framsidan, i frustration, panik. Av självhat och äckel. Idag har det varit mycket dunkande och jag har förmodligen ett och annat blåmärke, men nu har jag även ett blåmärke inklusive en liten bula i pannan. Det är något nytt. Och det gjorde ont efteråt. Jag strök tigerbalsam över det. Lugnet som sänker sig efter ett sånt anfall är nästan lika tillfredsställande som lugnet från ångestdämpande medicin, men som det är just nu når inte Lyrica hela vägen fram. Det är inte så här varje dag. I alla fall inte än. Och jag får sova på nätterna och det är viktigt. Det känns som att ett hudlager har försvunnit och blottat lite av nerverna och när jag känner det första tecknet på ett anfall – irritationen – är det som att dra en pimpsten fram och tillbaka över det tunna skiktet som trots allt skyddar nerverna. Jag vill vråla av smärta, slå ifrån mig och omkring mig och jag kan för mitt liv inte begripa varför jag ska fortsätta plåga mig själv genom att leva.
I morgon har jag tid för del 2 av basutredningen.
