Så var det dax igen …

80 minuters stavgång stavhasande. Positivt: jag kom iväg vilket alltid är bättre än att bli kvar i sängen. Jag fick frisk luft och det är aldrig fel. Jag tränade överkroppen och lite ben även om tempot var för lågt för fettbränning. Jag fick möjlighet att andas in syrendoften. Negativt: urtrist & äckeltungt. Det är den här sortens träningspass som gör att det kommer att kännas motigt att komma iväg nästa gång. Det är den här sortens träningspass som gör att jag vill lägga av helt. En blåsa på hälen. Det var så skönt att komma hem att jag blev gråtfärdig.

Vid Lustigknopp i Rönninge. Nere till höger ligger ett hus som har ett av de vackraste lägen som finns. När jag stannade här hade jag inte långt hem som tur var.
Vid Lustigknopp i Rönninge. Nere till höger ligger ett hus som har ett av de vackraste lägen som finns. När jag stannade här hade jag inte långt hem som tur var.

 

Det finns bara en enda regel som är precis lika för alla: mängden kalorier man gör av med måste vara större än mängden kalorier som man stoppar i sig. Punkt. Allt utöver det är olika för varenda kotte. Jag försöker att inte ta åt mig när vi diskuterar kost & motion. Jag har blivit bättre på att inte tolka allt som påhopp och anmärkningar. Jag anser att jag gör så gott jag kan efter de förutsättningar jag har. Jag vet att det inte finns någon rättvisa. Jag försöker att inte skylla ifrån mig. Jag försöker att förhålla mig till andras kost & motionsvanor som jag vill att de ska förhålla sig till mina: vi är alla olika – unika. Men jag blir så förbannat leds!!! Pär och jag hamnade i en kost & motionsdiskussion vid middagen igår. Igen. Den här gången orkade jag inte bara nicka och hålla med och vifta bort för att inte ta åt mig. I slutet av varje diskussion vi har haft har vi befunnit oss i ett läge där det har känts som om han accepterar att jag gör så gott jag kan, men uppehållen mellan diskussionerna känns allt kortare och jag börjar undra om han har dåligt minne. Kommer han verkligen inte ihåg att vi, så att säga, enades om att jag har gjort förändringar, att jag gör vad jag kan, att vissa hälsoaspekter satt käppar i hjulet för mig det senaste halvåret? Vi har varit gifta i snart 23 år och det är klart att jag vill ha hans godkännande! Det går inte att leva tillsammans om man hela tiden strävar efter att trotsa och utmana varandra. Nu orkar jag snart inte med mer av hans indirekt uttalade icke-godkännande av mina insatser. Jag vill inte bli ifrågasatt i mitt hem! Jag skiter i om anledningen är att han är orolig för min hälsa för det är inte det han förmedlar. Hur mycket jag än försöker, vilka förbättringar jag än åstadkommer, så når jag inte upp till hans standard (och han är ändå ingen hälsofanatiker) för så länge jag inte går ned i vikt räknas det inte. Det är – med största sannolikhet – inte så här Pär uppfattar det, men det är så här jag uppfattar det och jag skriver om det i min blogg eftersom jag inte verkar kunna göra mig förstådd i muntlig form. Mitt mått är snart rågat.

 

Författare: Ewa

Jag föddes 1965 året när bara praktverk skapades. Min man föddes 1962 när bara smartingar skapades. Vår dotter föddes 1993 när bara förstklassiga barn kom. Vi har haft marsvin i drygt 10 år, men den 14 juni 2019 fick vårt sista marsvin, Bibbi, somna in. Vi kommer inte att skaffa fler husdjur. 1999 flyttade vi till Rönninge och vi kommer inte att flytta mer. Det här är mitt paradis på jorden. Jag är permanent sjukskriven sedan 2012. En liten sjukpensionär som dras med kronisk depression och ångest. Jag har bloggat sedan 2007. De första 7 åren fanns jag på den här adressen ifall du vill läsa mer om och av mig: http://fundringar.bloggplatsen.se/

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Stoppa spam! * Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.