Pandemin

Jag har sett en dokumentär om pandemin. Dokument utifrån på svt.play. Den handlar om det första året, 2020. Det är bara 2 år sedan det brakade loss, men det känns som evigheter. Serien baseras på vittnen, både privatpersoner och yrkesfolk, med lite nyhetsfakta insprängt. De första som intervjuas kommer från Wuhan i Kina där allt startade. Jag måste erkänna att myndigheterna agerade blixtsnabb och effektivt. Total nedstängning i dryga 2 månader och när restriktionerna lättades och folk fick gå tillbaka till sina arbeten fanns alla möjliga metoder att hålla koll på smittspridningen. Munskydd och handsprit, förstås, men även den omdiskuterade spår-appen. I kollektivtrafiken kollades alla om de hade feber genom att en anställd stod med en termometer och mätte tempen innan man fick gå ombord på bussen. Tunnelbanan hade QR-kod som man skulle skanna och som visade var i tåget man hade rest. På bara 2 månader! Det finns inte mycket positivt att säga om diktaturer, men våra lättkränkta och integritetskrävande medborgare sätter egoistiska käppar i hjulet. Vi ska folkomrösta om i princip allt. Baksidan av demokrati. Det kinesiska paret i dokumentären var oerhört självgoda och det fanns det fog för . Nu vet jag inte om de är så stöddiga längre.

Det fanns inslag och intervjuer från USA (svårt att låta bli med Trumpen i högform), Brasilien (med sin alldeles egna dåre), Colombia, Nairobi, Beirut, Bangladesh, Moskva, Paris, London. Till och med en by med urbefolkning i Brasilien och ett litet samhälle på Island var med. Däremot fanns inte Nya Zeeland med som genomförde den mest effektiva nedstängningen eller norra Europa med t.ex. Tyskland och inte ett pip om Sverige eller våra grannländer. Jag blev inte bara besviken utan sur. Dokumentären handlade om hur olika länder hanterade pandemin och med tanke på hur mycket skit Sverige fick ta borde vi ha varit representerade.

En av corona-förnekarna i USA gapade om att “Ingen frisk har dött av corona!” Duh! Ingen frisk dör någonsin av en sjukdom. Det är de sjuka som gör det.

I september 2020 skrev jag en insändare till DN.se som publicerades. Jag uttryckte redan då att svensken är självisk och ovillig att avstå från någonting som skulle innebära att tillvaron på något sätt blev jobbig. Jag tyckte och tycker fortfarande att FHM har gjort ett bra arbete med hänsyn till att svensken är så ovillig att ta order. Det faktum att förskolor och skolor förblev öppna gjorde att många barn kunde komma ifrån tuffa hemförhållanden även under pandemin. Det är långt ifrån alla som har möjlighet att jobba hemifrån eller har generösa och flexibla arbetsgivare. I insändaren uppmanade jag fler till att använda munskydd och det skulle jag inte ha gjort. Jag fick kommentarer om att jag ska vara försiktig med att gå ut med medicinska råd. Ett munskydd är väl knappast ett medicinskt råd jämfört med Trumpens uppmaning att injicera blekmedel för att hålla sig frisk. Det fanns de som tyckte att jag skulle åka till Köpenhamn och se hur danskarna sjabblade med sina munskydd. Bara för att enstaka danskar inte kan använda ett munskydd på rätt sätt är det ingen idé att vi heller försöker.

Jag tycker inte om människan. Jag har inte förlorat någon av mina närmaste i covid. Ingen har heller blivit allvarligt sjuk. Inte ens min svärfar som fyller 88 år och är väldigt social. Om jag hade tyckt om människan hade jag kanske inte begränsat mitt liv i så hög grad. Det beror inte bara på att jag är introvert. Om jag hade tyckt om människan hade jag möjligen fått en vidare vy av världen och då hade kanske lite positivt slunkit in. Jag använder inte någon som helst form av sociala media. Jag avslutade mitt FB-konto för något år sedan. Jag läser DN.se en gång om dagen och till och med det lilla får mig ofta att må dåligt. Det är Pär och Elin som rapporterar från världen utanför och de är inte lika bittra eller desillusionerade som jag är. Det finns inget som pandemin har fört med sig som har fått mig att bli vänligare stämd till människan. En snabb effekt av att flygtrafiken stängdes ned när covid bröt ut var att koldioxidhalterna sjönk dramatiskt. Djurliv och natur fick en möjlighet att återhämta sig när det farligaste rovdjuret satt i karantän. Om vi hade kunnat fortsätta så hade chanserna att uppnå klimatmålen förbättrats, men icke. De sista restriktionerna hade knappt blivit offentliga innan resebyråer och passmyndigheter överfölls. “Jag måste få sol!” “Jag måste få värme!” Att så många människor har dött till följd av covid är ingen förlust för vår planet. Den är överbefolkad. Jag tror att vi förr eller senare blir tvungna att starta om rubbet. Att börja från noll.

Författare: Ewa

Jag föddes 1965 året när bara praktverk skapades. Min man föddes 1962 när bara smartingar skapades. Vår dotter föddes 1993 när bara förstklassiga barn kom. Vi har haft marsvin i drygt 10 år, men den 14 juni 2019 fick vårt sista marsvin, Bibbi, somna in. Vi kommer inte att skaffa fler husdjur. 1999 flyttade vi till Rönninge och vi kommer inte att flytta mer. Det här är mitt paradis på jorden. Vår dotter bor numera i Hässleholm. Jag är permanent sjukskriven sedan 2012. En liten sjukpensionär som dras med kronisk depression och ångest. Jag har bloggat sedan 2007. De första 7 åren fanns jag på den här adressen ifall du vill läsa mer om och av mig: http://fundringar.bloggplatsen.se/

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Stoppa spam! * Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.