Fundamentalister

“The handmaid’s tale” (Tjänarinnans berättelse) av Margaret Atwood tillhör väl klassikerna numera och det med rätta. Jag läste den i slutet av 1980-talet och minns ärligt talat inte så mycket eller hur den slutar, men när jag såg den första säsongen av serien som bygger på boken kände jag ändå igen en hel del. Margaret Atwood har själv en liten roll i början av säsong 1 som en av Tanterna, men det är lätt att missa om man inte vet hur hon ser ut. Hon har inte ett lika karaktäristiskt utseende som Hitchcock. När jag såg den andra säsongen var allt nytt och jag undrar om den verkligen är en fortsättning eller om den bara spinner vidare. Vi skaffade HBO Max för ett tag sen, det är de som sänder serien, och upptäckte att det kommit 2 säsonger till. Idag såg jag det sista avsnittet som sändes för 3 år sedan, så de är väl färdiga med den berättelsen nu och det är bra för säsong 3 och 4 kändes tjatiga. Elisabeth Moss är en rasande skicklig skådespelerska, men det blev så många närbilder av hennes ansikte och speciella blick att det blev löjligt. Trovärdigheten för hur mycket en människa klarar utan att klappa ihop fullständigt är inte särskilt hög.

Boken är en dystopi och handlar om Gilead som är en liten avgränsad del av USA. Miljögifter påverkar fertiliteten och födslotalen sjunker drastiskt. Det är inte en helt omöjlig konsekvens vare sig i boken eller i dagens värld. Eftersom politikerna och andra med den nödvändiga makten i vanlig ordning inte agerar, så tar de kristna fundamentalisterna chansen. Några män har grubblat och diskuterat och kommit fram till att den enda möjligheten är att gå tillbaka till gamla testamentet där man kunde sina saker och hade klart för sig att det finns en betydande skillnad mellan män och kvinnor och att den skillnaden består i att män är vida överlägsna. När dessa anhängare slår till gör de det snabbt och brutalt. Från en dag till en annan fråntas alla kvinnor rätten att arbeta, ha egna bankkonton eller kreditkort eller köra bil. Saudiarabiska vibbar. Kvinnorna samlas ihop och forslas till Gilead där de delas in i Martor, Tjänarinnor och Tanter. Tjänarinnorna har en särskild ställning då de är i fertil ålder. Martorna som inte är fertila får tjänst som hushållerskor och Tanterna som oftast är äldre har den disciplinära uppgiften och de bestämmer i vilket hushåll varje Tjänarinna ska placeras. Tjänarinnorna ska föda barn. Punkt. 3 kvällar varje månad, vid ägglossning, blir de fasthållna av Hustrun i huset medan Anföraren, herrn i huset, våldtar dem. Tjänarinnan fråntas sin identitet genom att döpas efter Anföraren. Om Anföraren heter Steve blir hennes namn Of Steve, Ofsteve. En ägodel som fyller en funktion, men om ägodelen inte lever upp till förväntningar och krav blir den inte bara utbytt utan även bestraffad. De gånger de blir gravida och föder ett friskt barn tillhör det förstås Anföraren och Hustrun. Livet som Hustru är inte särskilt lajbans det heller för de är förbjudna att läsa och skriva och blir de påkomna huggs ett finger av.

Det tjatas sååååååååååå mycket om gud och de citerar hela tiden passager ur Bibelns Gamla testament. När gud skapade människan gav han henne fri vilja, men han borde ha specificerat den förmånen och lagt till att människan ska ta ansvar för de handlingar som utförs med den fria viljan. När en fundamentalist får en komplimang för väl utfört arbete blir det ödmjuka svaret att gud vägledde. När en fundamentalist är missnöjd används bestraffningen i guds namn. Det är ju jäkligt bekvämt. Var kommer den fria viljan in? Den får absolut inte användas till att ifrågasätta. Ett Gilead skulle aldrig kunna uppstå i Sverige tack vare sekulariseringen. USA däremot… Jag undrar om det finns några ateister där över huvud taget? Jag har förståelse för de som finner tröst och styrka i sin tro med tanke på hur världen ser ut idag och det händer att jag avundas dem. Samtidigt upplever jag mig som utövande ateist som ärligare och ifrågasättande. Vi ateister framställs ofta som omoraliska och utan några som helst riktlinjer. Jag har aldrig snattat. Jag har aldrig medvetet skadat någon. Jag är inte ute efter att roffa åt mig mer än jag förtjänar. Jag skulle aldrig få för mig att fuska med deklarationen eller mina uppgifter till Försäkringskassan. Det skulle aldrig falla mig in att vara otrogen. Jag behöver inga budord för att leva som jag lär. Moralen och värderingarna har jag fått med mig hemifrån och mina föräldrar var inte det minsta religiösa. De religiösa säger ofta att de är “goda kristna” när de håller på med diverse välgörenhetsarbete, men vad är då de ateister som håller på med samma välgörenhetsarbete? De är ärliga. De är medmänskliga utan baktankar och förhoppningar om att få det bra efter att de dött. I asiatiska länder där de tror på fler än en gud och där de offrar i hopp om att inte hamna i helvetet eller vad de väljer att kalla det kan ärligheten i godhjärtade handlingar oxå ifrågasättas. Gör de det för att de vill eller för att behaga någon gud?

Det som gör att Gileads värderingar har blivit obehagligt aktuella i USA är att de är på väg att frånta kvinnans rätt till abort. Inte bara efter 12:e veckan utan från och med ögonblicket för befruktning. Det finns undantag och det är om kvinnan blivit gravid efter incest eller om kvinnans liv är i fara om hon fullföljer graviditeten. Det finns även ett tredje undantag och det är graviditet som följd av våldtäkt, men med tanke på hur hopplöst svårt det är att få en våldtäkt så långt som till en rättegång för att inte tala om en fällande dom (just det här gäller i högsta grad i Sverige), så kan de lika gärna stryka det undantaget. En av kommentatorerna på DN.se undrade hur det skulle bli om det barn som tvingats att födas fram skulle visa sig vara homosexuell? Räknas den personen som en fullvärdig, amerikansk medborgare?

Jag avskyr våld och brukar ofta snabbspola förbi såna scener, men slutscenen i sista avsnittet av The handmaid’s tale spolade jag inte förbi. Det våldet var berättigat. Personen fick vad han förtjänade. Den serien kan göra vem som helst till manshatare.

Överlevnad

Det finns många dystopiska berättelser numera. Det är inte bara jag som ser dystert på mänsklighetens framtid. När “Stjärnfall” av Lars Wilderäng kom handlade många berättelser om hur det samhälle vi nu känner till kraschar när allt vad el och vatten slutar fungera och det går fort. De senaste åren har klimatförändringarna fått inta en större plats och det är väl helt naturligt. Jag är en dysterkvist och upplever den hoppfulla lågan som finns i de flesta berättelserna som naiv och tvådimensionell. Det förutsätts alltid att människan kommer att göra allt, precis allt, för att överleva och det finns ingen plats för oss tvivlare. Vi som inte vill överleva till varje pris utan att få ett drägligt liv på köpet.

Den ryske dåren som hotar allt och alla (jag vill faktiskt inte nämna honom vid namn den här gången för han har lite Voldemort över sig) har aktualiserat möjligheten att allt kan utplånas. Ryssland firade – ironiskt nog – fredens dag för ett par veckor sedan och då tog dåren tillfället i akt att fläska på med militärparader, stridsvagnar och flygplan. Alex Schulman skrev att han upplevde det som att han var med i en skräckfilm. I en av kommentarerna tipsades om en film från 1984, “Threads” som handlar om vad som händer om man blandar in kärnvapen. Den finns inte tillgänglig på något, för mig, möjligt sätt, men det finns korta avsnitt på YouTube (vad finns inte på YouTube? Imponerande!). Trailern och ett avsnitt på drygt 5 minuter fängslade mig samtidigt som det gjorde mig skräckslagen. Den är inspelad som en dokumentärfilm och är därför lite skakig och trovärdigt kaotisk, rädslan och paniken känns framför allt i det att personerna har svårt att ta in vad som händer. Den utspelar sig i en mindre stad och bomben släpps över London. Först syns svampmolnet, sedan kommer kraftiga pulser som slår ut allt vad elektricitet heter, sedan själva smällen när byggnader rasar, fönster kraschas och bilar flyger omkring. Sist kommer elden och den skonar ingen. Ingen. Under en demonstration innan bomben släpps ser man en kvinna på en scen med en megafon: “There are NO winners in a nuclear war!!!” Det finns inga vinnare i något krig, men i ett kärnvapen krig finns det definitivt inga. Allt förstörs. ALLT. Kvar finns bara strålning och död mark. Vem fan vill överleva det?! Då hjälper det inte att ha ett rejält lager med jodtabletter i medicinskåpet.

Jag såg en film idag på HBO Max. “The road” (Vägen på svenska) som bygger på Cormac MacCarthys bok med samma namn. Filmen är från 2004, så den var lite före dystopierna som handlar om klimathotet för här sveps allt iväg av jordbävningar som för med sig bränder och stormar och en allt mer rubbad väderlek. Det hade kunnat vara resultatet av kärnvapen för inget finns kvar. Inga djur, ingen gröda, vartenda träd har dött. När det startar är mannen och hans gravida fru ensamma. Ett halvår senare föds sonen. 10 år senare vill inte frun vara med längre. Hon har min fulla förståelse. Hon vill dö och inget eller ingen får henne att ändra sig. I de vanliga katastroffilmerna ger inte en förälder upp, inte så länge barnet lever. Den här filmen skiljer sig från mängden på det viset. Efter det ger sig pappan och sonen iväg söderut, mot havet och det är det filmen handlar om. Rädslan. Hopplösheten. Hungern. Desperationen. Det spelar ingen roll vilken genre en film tillhör för det måste alltid finnas en gnutta trovärdighet och den berättelsen känns trovärdig. Pappan litar inte på någon. Medan de stapplar vidare slår de inte ihop sig med likasinnade för att sedan bilda ett nytt samhälle som växer och drar med sig de stridigheter som funnits så länge människan varit mer än en till antalet. Det finns ingen trygghet i att vara fler. Berättelsen är lågmäld och långsam. Man får inte veta namn på vare sig personer, städer eller samhällen. Filmen är amerikansk och utspelar sig förmodligen i ett ödelagt USA, men det hade lika gärna kunnat vara Europa eller Afrika. Allt är så oerhört utplånat att det blir identitetslöst.

En aspekt som inte finns med i en enda av alla dystopiska berättelser som jag läst och sett och det är många för mitt pessimistiska jag tilltalas av eländet och jag får perspektiv på mina egna problem för det kan alltid bli värre, är mediciner. Jag menar inte antibiotika och smärtstillande. Jag menar antidepressiva och blodtryckssänkande, insulin och ångestdämpande (den sista borde behövas av alla!). Jag tar inga direkt livsnödvändiga mediciner mer än möjligen blodtryckssänkande, men när allt skiter sig och det inte finns mat kommer jag att gå ned massor i vikt och då behöver jag inte blodtryckssänkande. Jag har köpt en bok av Miguel Guerrero som heter “Krisberedskap för alla: en handbok för dig som inte är prepper”. Jag har inte läst den än en och en genombläddring sa mig att den är tyngre än förväntat, MEN inte heller här finns något om mediciner utöver Alvedon och plåster. Det kanske räknas som mindre betydelsefullt eftersom man kommer att ha annat att tänka på. Nå väl. När det skiter sig kommer jag inte att göra allt för att överleva, så jag kan nog vara utan antidepressiva.

Allt det här dystopiska leder mig in på varför ett människoliv anses heligt och varför i hela friden allt är bättre än att dö. Ingen av alla oss som lever på denna planet har bett om att få födas, så varför ska vi vara tacksamma för livet vi fått? Läkare svär en ed som innebär att alla liv ska räddas till varje pris och hur det fortsatta livet ser ut har ingen betydelse eftersom allt är bättre än att vara död. Jag har inställningen att kvalitet kommer före kvantitet. Alltså kommer livskvalitet före möjligheten att få leva tills jag blir 100 år eller – fasansfulla tanke! – för evigt. När jag har haft självmordstankar har jag fått höra att jag ju skulle gå miste om så mycket. Den som tycker att livet är meningslöst bryr sig föga om sånt. En läkare frågade mig om jag inte ville vara med om att få barnbarn. Jag svarade att jag inte ens varit säker på att jag ville ha barn över huvud taget och idiotförklarade honom där och då. När jag är deprimerad och upplever världen som en enda plåga, så är det ett tecken på sjukdomen som sådan, men själva tanken har funnits länge. Världen blir inte ond och livet känns inte hopplöst över en natt. De kritiska tankarna finns alltid med mig och förstärks helt enkelt när jag mår dåligt. Jag läste ett brev till Insidan på DN. för ett tag sedan från en man som skulle fylla 70 och kände att han hade levt färdigt. Det fanns omständigheter i hans liv som jag inte tar med här eftersom den springande punkten var om det var fel av honom att inte ha dåligt samvete över att han bestämt sig för självmord. Det är många som säger att han borde ha det för, åter igen, livet ska man vara tacksam för och inte slänga bort bara för att man mår dåligt. Det faktum att man kanske har familj är av underordnad betydelse för man är övertygad om att de får bättre utan en. Eftersom jag är ateist tar jag inte med den religiösas inställning till liv och död utan frågar er andra: tycker du om att leva? Fundera på det ett tag och var uppmärksam på formuleringen. Det handlar inte om ifall du är lycklig utan om du tycker om att leva i det stora hela. Känner du tacksamhet över att dina föräldrar satte dig till världen? Skulle du göra precis allt för att överleva när allt så småningom kraschar, för det kommer det att göra, eller är du egentligen rädd för döden eftersom du inte vet något om den och det inte finns någon som kan berätta? Kanske är det för att jag hunnit bli 57 år, kanske är det för att mitt liv inte varit någon dans på rosor, kanske för att jag aldrig upplevt en lång sammanhängande period av bra hälsa som jag är dyster, men allt det har snarare fört med sig att jag inte tar något för givet. Jag tänker mycket. Jag funderar och reflekterar. Gör du det?

Gammal

Det är ett säkert kort att driva med äldre personer när de visar sig ha svårt att hänga med i trender och uttryck eller att de hela tiden påstår att det var bättre förr. Jag fyllde 57 i år och nu förstår jag alla de som är i 80-årsåldern som när de ser sig i spegeln undrar vem tusan det är? Utsidan är skrynklig och hängig medan insidan känns pigg och alert. Pär fyllde 60 och har väl passerat en åldersmässig milstolpe. När jag ser på honom ser jag inte en 60-årig man utan någon som är pigg och alert och som fortfarande vill göra saker och har idéer till diverse projekt han kan stöka med på övervåningen. Han och jag är aktiva på olika sätt. Mina aktiviteter är introverta och fokuserar på det som rör sig i huvudet. Jag har inget behov att få nya intryck genom att träffa människor. Jag läser, ser dokumentärer, löser korsord, bloggar och läser DN. Trots denna mentala aktivitet känner mig gammal. Lite bakom. Trögfattad. Ifrågasättande. Jag är ofta skeptisk till allt som är nytt eftersom jag alltid har med mig ordet varför. Varför är den tekniska prylen bra att ha? Varför reagerar människor som de gör? Varför kan skolan inte lära ut skillnaden mellan de och dem? Varför når vissa filmer och böcker fram till mig medan andra inte gör det? Varför har många böcker ett omslag där man ser ryggen på en person (det är något jag har undrat i ett par år nu)? Av den här anledningen undrar jag om de som är 25 år och yngre är så öppna och toleranta som jag får intryck av?

Är jag verkligen så himla bakåtsträvande för att jag tycker att pronomen och sexuell tillhörighet har fått ett snedvridet fokus och att det verkar självklart att man talar om för omvärlden vilken läggning man har? Det finns fortfarande män och kvinnor det vill säga de som känner att de har ett så enkelt pronomen som han respektive hon. Numera får man stämpeln “Heteronormativ” när man väljer något så simpelt och “Heteronormativ” är ingen komplimang. Homosexuell/lesbisk är jag på det klara med. Även bisexuell och trans. (Att leva med känslan att man är född i fel kropp måste vara bland det jävligaste som finns.) Asexuell förstår jag oxå. Det är när pronomen som binär personlighet kommer in i bilden som jag blir fundersam. När en person anser att den är plural. Jag kan inte säga han eller hon utan ni eller dem. Vad grundar sig den upplevelsen på? Vill de personerna inte tillhöra någon version av de pronomen som är etablerade? Jag associerar till mutipla personligheter eller när en kunglighet talar om sig själv i tredje person. Det är här min reflektion om 25 år och yngre kommer in. Är allt det här helt självklart för dem? Skulle en ung människa bli kallad trångsynt och fördomsfull om binär personlighet inte är självklart? Vi lever i den mest politiskt tillrättalagda eran någonsin. Samtidigt som alla ska torgföra sina åsikter eftersom vi har yttrandefrihet bör vi ändå inte torgföra att vi är några som inte riktigt hänger med i till exempel pronomenfloran för då är vi diskriminerande och trångsynta.

Film och litteratur utvecklas i nästan samma takt som samhället. Det fanns en tid när Cosby utmanade genom att inte ha med en enda vit. Sedan kom homosexualiteten in i bilden och plötsligt kryllade det av feminint gestaltade gay-män som alltid var en suverän kompis eftersom kvinnor kunde diskutera både mode och snygga killar med dem. Lite senare kom de lesbiska kvinnorna, men framställdes alltid som hårdföra, kortsnaggade typer som egentligen ville vara en man. Efter det flyttade homosexuella ihop och när det blev lagligt för dem att gifta sig (i USA som alltid är lite efter) och sedan att skaffa barn, så fanns de alltid representerade i filmer och böcker. Med backspegeln i handen är “Vänner” en av de vitaste och mest heteronormativa serier som någonsin gjorts. Det är ett av flera sammanhang som jag undrar var gränsen mellan politisk korrekthet och det självklara går. Handlar det om att jag har växt upp med och har kunnat följa hela den här utvecklingen som jag inte ser den som självklar? Netflix har vidgat vyerna för mig i och med att de tar in filmer och serier från framför allt Europa. Tyskland, Turkiet, Spanien, Italien, Frankrike, men även Brasilien och Afrika. Där trycks allt det jag skrev ovan inte upp i ansiktet på mig på samma sätt. Det verkar inte finnas samma behov av att hela tiden övertyga omvärlden om att de är fördomsfria. USA fortsätter att vara det land som producerar flest filmer och serier på den svenska marknaden och USA förblir USA med sin skenheliga syn på sexualitet och politisk korrekthet. Trots att de har haft en afroamerikansk president och nu har en kvinnlig vice president, trots att serier som “Modern family” skriker ut sin gay-vänlighet och Michael Douglas kan visa upp hela sin åldersskrynkliga lekamen i “The Kominsky method”, så vågar de inte riktigt släppa taget helt och hållet. I “The Kominsky method” är huvudpersonen, Michael Douglas, ihop med en kvinna som ska föreställas vara i hans ålder d.v.s. 70+, men om hon är det har hon botoxat och plastikopererat bort åtminstone 15 år. En film med en kvinna som blir kär i en glasögonprydd man är helt ok, men inte tvärtom. I de fall hon bär glasögon slutar det alltid med att hon gör om sig och skaffar linser. En kvinna som har ett förhållande med en tjock man är vanligt, men tvärtom? Sällsynt. Det finns inte en enda scen där 2 tjocka personer har sex. Inte en enda. I “Grey’s anatomy” är den stadiga dr Bailey gift med en biffig typ och det antyds att de har sex, men det visas aldrig på samma sätt som det görs med alla smala människor är med i samma serie. USA vet inte hur de ska förhålla sig till den kvinnliga bröstvårtan. I serien “Haunting of Hill house” (mycket möjligt att jag minns titeln fel) finns en kort scen där mamman går genom en korridor iklädd endast ett långt, åtsittande nattlinne med bara axlar och utan bh. Hon har en rejäl byst, men inte en tillstymmelse till bröstvårta.

Som avslutning kan jag säga att medan jag skrev ned de här funderingarna som funnits med mig så länge jag började ifrågasätta och undra, så har jag kommit fram till att det är en stor fördel att ha fått vara med om alla dessa förändringar för det är alltid något positivt att inte ta något för givet eller självklart.

Energibrist

Igår hade vi Vårat Gäng här på middag eftersom Pär fyllde år. Vårat Gäng har modifierats genom åren. När Elin och kusinerna var små var vi 9 personer. När barnen blev äldre gästspelade en och annan pojkvän och som mest satt vi 11 runt bordet. Svärmor dog för 3 år sedan och Elin och kusinerna har vuxit upp och flyttat hemifrån till Hässleholm och Örebro. Igår var vi 8 runt bordet. Den ena kusinen kunde inte komma och svärfar hade med sig sin kompis. Det blev överraskande trevligt! God aptit, samtal som flöt och många skratt. Det var svårt att tro att drygt 2 pandemi-år passerat. Jag hade ågren i ett par veckors tid, men medan de var här och en stund efteråt var jag uppe i varv. Här finns en distinktion. Att jag är uppe i varv innebär inte att jag får energi. Det är mer som en kort och intensiv överladdning som sedan sjunker undan nästan lika fort. Det pratas mycket om introvert och extrovert personlighet. Introversionen har ett oförtjänt dåligt rykte och likställs ofta med blyghet och bristande förmåga att uppföra sig bland folk. Extroversion likställs med en extra stor förmåga att uppföra sig bland folk. Vi lever i ett samhälle där jag misstänkliggörs eftersom jag föredrar att stanna hemma och att jag inte anser att jag behöver en godtagbar ursäkt för att tacka nej till t.ex. en middag. Min pappa var mer utåtriktad än min mamma. Alla mina syskon är/var mer utåtriktade än jag. Svärfar gillar kontakt med många människor medan svärmor var mer lik mig. Min svägerska är som svärfar medan Pär är mitt emellan. Han har inget behov av många mänskliga kontakter, men han undviker dem inte i samma utsträckning som jag gör. Medan pandemin pågick blev många ofrivilligt isolerade och det har visat sig få långsiktiga konsekvenser eftersom sjukvården inte har resurser att hantera behovet och resurserna var usla redan innan. Däremot skrivs det inte lika mycket om att många har upplevt en lättnad av att slippa undan kramar, kindpussar och de sociala krav som finns på de flesta arbetsplatser och faktiskt mår sämre när restriktionerna släppte och de måste återvända till kontoret. Det är ett område av pandemihanteringen som jag tycker att FHM hanterade bra genom att inte stänga ned hela samhället. Vi har i alla fall kunnat gå och handla mat och på så sätt komma i kontakt med andra människor. För de som tycker att det är nödvändigt vill säga.

Nu vill jag återknyta till gårdagens middag och den energibrist som jag upplever idag. En social baksmälla. Eftersom det här är min blogg och jag inte måste hänvisa till vetenskapliga artiklar för att hävda min ståndpunkt, så säger jag så här: extroverta människor får energikickar av att umgås med andra människor, MEN det betyder inte att de är bra på det. När jag träffar på en utåtriktad person fungerar de alltid som ett svart hål. De suger åt sig ALLT, men ger inget tillbaka. Elins ex-svärmor är en extrovert extra allt. Hon pratar, skämtar, skrattar, uttrycker sig i superlativer, men ställer inga frågor. Allt ljus på mig! Min svärfar är likadan om än i en mildare version. Han sa en gång att om det är tyst, så börjar han prata. Vid just det tillfället svarade jag med att det finns en anledning till att vi har 2 öron, men bara 1 mun, men det gick honom förbi. Han hörde dåligt redan då. Svägerskan KAN ställa frågor om mig och mitt, men det är om vi hamnar på tu man hand och det gör vi sällan. Det märkliga är att Pär har regelbunden kontakt med sin pappa och syster där de avhandlar det mesta och då är det som att det räcker. De har fått andrahands information om mig och det räcker. De verkar inte tycka att det är nödvändigt att höra det från mig, så varför fråga? Varför visa intresse? Ett sätt att inleda kan vara att “Jag hörde av Pär att du har snöat in på korsord? Kan du tipsa om nån bra korsordstidning?” Jag lever ett litet liv med få stora händelser och få mänskliga kontakter och det har jag valt själv. Något som jag inte har valt är att vara osynlig, att inte få bekräftelse utan att behöva ställa mig upp och torgföra mina upplevelser, känslor och tankar. Min integritet är för stark för att jag ska finna mig i att behöva göra så. Jag har inga arbetskollegor att diskutera med eller som kan uppmuntra mig och säga att jag gör ett bra arbete. Jag har inga vänner som kan fylla den funktionen och även om det är en konsekvens av de val jag har gjort betyder det inte att jag inte har det behovet. Allt det här dras fram varje gång Vårat Gäng träffas. Det dränerar mitt batteri fullständigt och jag behöver minst 1 dygn för återhämtning. I fred. Helst ensam.

Lättvindigt

Jag började se en film på Netflix, “It’s kind of a funny story”, men tog ganska illa vid mig av den, så jag stoppade den efter drygt halva. Den bygger på en roman av Ned Vazzini och handlar om en tonåring som är deprimerad och har självmordstankar och skriver in sig på en psykiatrisk klinik. Han hamnar bland de vuxna eftersom ungdomsmottagningen renoveras. Under 5 dagar ska han observeras och sedan utvärderas. Han fick Zoloft av en annan läkare, men slutade ta den när han började må bra.

Redan på kvällen den första dagen har han fått kontakt med flera av patienterna. Dag två har han kompisar och är en del av gemenskapen. Dag tre gör han succé i musikterapin. Där slutade jag. Filmen och romanen beskrivs som en skruvad komedi med udda karaktärer (varför beskrivs psykiskt sjuka alltid som “udda karaktärer”?!) och kanske ligger det här för nära mig och min sjukdom för jag konstaterade att det inte är möjligt att skämta om depression och självmordstankar. Filmen är amerikansk i en negativ bemärkelse och sänder budskapet att “Ryck upp dig!” är ett riktigt bra råd, att allt blir enklare om du umgås med människor, att det är möjligt att få ett genombrott redan vid det andra samtalet med en psykiater. När ska den här sjukdomen börja tas på allvar?! Jag har legat på psykiatriska avdelningar efter självmordsförsök och kan säga så pass mycket att jag inte orkade kommunicera, att jag fick tvingas till att delta i aktiviteter och att jag inte kände mig hjälpt efter 2 sessioner med en läkare.

PS. Författaren begick självmord några år efter att han skrev boken.

Batteriet

En hel vecka sedan sist… Vi firade bröllopsdag i torsdags. 27 år – inte illa! Förra året var det kork-bröllop. Ska jag tolka det som att vi höll oss flytande eller att vi var för korkade för att skiljas? Ha! I år är det balsa-bröllop. Balsaträ kallas också korkträ, det är väldigt lätt och inte så tåligt. Whaaat? Vi har åtminstone kommit upp i 1 ädelmetall: silver för 25 år.

I lördags var svärfar här på middag, bara vi 3 och en möjlighet att samtala utan att behöva göra sig hörd. Det blev överraskande trevligt! Min kontakt med honom har aldrig varit nära, jag har aldrig nått fram, men sedan svärmor dog för ett drygt år sedan har han – helt naturligt – förändrats och i lördags var han ovanligt öppenhjärtig och pratsam, pigg och på gott humör. Det går inte att förneka att svärmor påverkade honom väldigt mycket, det var hon som satte tonen och hon har alltid varit mer pessimistisk än vad han är. Vi pratade om så skilda ämnen som bakelser, husdjur och aktiv dödshjälp. Jag fick lära mig något nytt om honom också. Han nyser alltid 12 gånger! Inte i sträck, men när han väl har börjat blir det 12 nysningar.

I söndags var Elin och Robin här och fikade. Pär har äntligen träffat någon han kan prata kodning med: Robin. Där finns både intresse, kunskap och nyfikenhet och den här gången satt de i vardagsrummet med tv:n som extra stor skärm och roade sig. Elin och jag satt i köket och målade, drack te och pratade om allt möjligt. Det blev också himla trevligt!

Trevlig helg eller inte, så laddade mitt batteri ur. För ovanlighetens skull tog det mig med överraskning. Jag har varit helt sänkt i 2 dagar inklusive en ny (lindrig) förkylning och legat i sängen halva dagarna och inte velat äta lagad mat. Pär har åkt på ett bakslag och hostar och snorar som om han får betalt för det. Han ska försöka arbeta i morgon. Jag håller avståndet och vi sover i varsitt rum. Ingen promenad eller styrketräning och det har gett mig ångest eftersom jag hade kommit igång så jäkla bra! Idag kom jag äntligen upp och ut igen. En långsam promenad, inklusive Konsum, på 55 minuter. Det var skönt och det kändes bra! Jäss!

Visste du att det finns en motsats till placebo-effekt? Nocebo-effekt som inträffar när man inte känner sig sedd eller bekräftad inom vården och leder till misstro. Med tanke på hur dagens vårdsituation ser ut är det inte konstigt med alla rapporter om dem som verkar bli sjukare i stället för friska. Jag kom att tänka på den läkare som slutade, som jag träffade sista gången den sista maj. Henne fick jag aldrig kontakt med, hon lyssnade inte utan skrev bara ut Lergigan och Circadin och jag upplevde det som att de inte hjälpte mig för 5 öre. Jag har inte använt Circadin fler gånger, men tar Lergigan varje kväll. Nu när jag har fått distans till läkaren och förtroende för AG, så känns det som att Lergigan hjälper mig. Placebo-effekt eller inte, det viktiga är att jag mår bra.

Anna Jansson som skriver om polisen Maria Wern är väldigt omtyckt och uppskattad för sin bokserie. Eftersom det är kriminalromaner eller deckare eller polisberättelser eller vad man väljer att kalla det, så har jag struntat i böckerna. Tills nu. Jag ville ge dem en chans och det ångrar jag inte! Jag lyssnar på dem med Marie Richardson som inläsare. Det finns 20 (!) böcker hittills och de har lyckats med konststycket att få henne som inläsare av alla. Hon är en av de bästa och böcker handlar om mycket, mycket mer än polisarbete, psykopater och kvinnor som utsätts för den ena vidrigheten efter den andra. Påminner om Hammarby-serien av Carin Gerhardsen med mycket mänsklighet, humor och aktuella problem. Just nu lyssnar jag på den 9:e boken och har alltså 11 kvar. Aj lajk it!

En buske som är chockrosa!

Stress

Jag hade för avsikt att träna med gummibanden idag. Det skulle bli det första passet på 4 veckor. När jag vaknade i morse hade jag ångest och var rastlös samtidigt som jag var trött. Jag kom på mig själv med att försöka hitta en anledning att hoppa över träningen. Jag kände mig stressad eftersom jag väntade en matleverans på eftermiddagen (som INTE skulle krocka med träningen!) och så är Pär på väg hem och det innebär alltid en omställning. De tisdagar jag tränar äter jag lunch tidigare och eftersom jag oftast har börjat passet ungefär klockan 14, så har jag börjat sikta in mig på just det klockslaget och gissa vad? Jag känner mig stressad! Jag måste ofta, OFTA upprepa och intala mig själv att jag inte behöver vara stressad. Det finns ingen tid att passa! Jag skulle kunna träna till sena kvällen om jag ville (och orkade)! Fördelen med den här varianten av stress är att eftersom det är jag själv som har skapat den kan jag motarbeta den och jäklar vad jag får slita med det! Just idag lyckades jag för träningspasset blev av och det var skönt och roligt även om koncentrationen inte var på topp. Kroppen behövde det där! Det fungerade alldeles utmärkt att ha träningsskorna eftersom tån är helt kurant och jag har inte känt av knäet.

3 egenskaper jag är tacksam för hos mig själv:

Jag skrattar inte när någon ställer frågor om självklara saker eftersom jag avskyr att själv bli behandlad så.

Jag har en kropp som fungerar utmärkt även om den har en och annan krämpa.

Jag vågar ofta gå mot strömmen.

Nystart

Då var det dags igen för en nystart! Den tredje eller fjärde i år. Jag kan se det på 2 sätt: styrka eller desperation. AL, nåldamen, tycker att jag ska fokusera på det positiva, så det handlar alltså om styrka. Dock blev det inget pass med gummibanden igår. Jag sov i stället och mådde bättre efter det. Idag har jag promenerat. Elin ville att jag skulle titta till lägenheten, Lilla Pärlan (och hälsa från henne…), så jag hasade runt Flaten och förbi hemma hos dem. Promenaden var grymt tung och jag hade ont i knäet hela vägen, men det är så det brukar vara när jag väl tar mig över den berömda tröskeln.

Jag har köpt en hälsoundersökning från Werlabs. Det är nästan 2 år sedan sist, men jag litar mer på dem än på läkarna på vc särskilt som min nuvarande, som jag är listad hos, men aldrig har träffat, inte verkar ha för avsikt att kalla mig. Nå väl! Det innebär att jag ska lämna prover i morgon på morgonen och därför måste jag fasta från och med klockan 20 ikväll. Blä.

Robotgräsklippare. De har funnits i många år nu och jag ser en och annan när jag går mina rundor i Rönninge. Jag tycker de ser fåniga ut och jag kan inte låta bli att se det som ett tecken på hur dagens människa fungerar. I stället för att passa på att komma ut i sommarluften och solen och dessutom få en del motion på kuppen genom att klippa sin gräsmatta själv, så införskaffas en robot medan man själv får tid att åka till det instängda gymmet. Jag har ingen gräsmatta eftersom jag inte tycker om någon form av trädgårdsskötsel och jag kan tänka mig att det inte är det kuligaste som finns att snygga till gräset, men dagens människa är så paniskt rädd för att ha tråkigt! De bör veta att genom att undvika uttråkning missar de den oersättliga tillfredsställelsen som infinner sig efter att något tråkigt är avklarat. Hur ska man veta när man har kul om man aldrig har tråkigt?

3 egenskaper jag är tacksam för hos mig själv:

Jag ger inte upp.

Jag är lojal.

Jag räddar spindlar även om jag inte tycker om dem.

Tacksamhet

Akupunkturbehandling numro 4 gick alldeles utmärkt. Vi pratar en del också eftersom allt påverkar allt när det gäller den sammantagna hälsan. Tacksamhet till exempel. Jag har numera lätt att känna tacksamhet i vardagen, men det är oerhört svårt att känna tacksamhet gentemot mig själv, att känna tacksamhet för vad jag är, vem jag är eller vad jag kan och är förmögen till. Det är en betydande del av sjukdomsbilden vid depression; känslan av värdelöshet. Jag kommer att göra ett försök liknande det jag gjorde för några år sedan.

3 egenskaper jag är tacksam för hos mig själv:

Jag är lyhörd.

Jag är omtänksam.

Jag är pålitlig.

Ett annat fönster på Frejgatan.

Eftersom jag var hos nåldamen på morgonen bad jag Pär ringa vc direkt på morgonen. Han var även i bättre form att tjata sig till en läkartid och han fick tjata. Mest för att man numera bokar tid via 1177 och tydligen inte bör ringa om det inte är absolut nödvändigt. Varför, varför får man alltid känslan av att man ringer och stör??!! Och varför har de ett telefonnummer?

Hjärnan

Det här inlägget handlar om 3 filmer. Det är ingen filmrecension och jag kommer att skriva vad filmerna handlar om, så om du inte vill veta något är detta en …

SPOILERVARNING!

M Night Shyamalan är en absolut favorit hos mig ända sedan jag såg hans första film, “Sjätte sinnet”. Jag har alla hans filmer (utom “The visit”) och har sett allihop flera gånger. Han har gjort en trilogi som har tagit 19 år att färdigställa, förmodligen för att han har gjort en massa andra filmer emellan. Den första filmen heter “Unbreakable” med Bruce Willis och Samuel L Jackson i huvudrollerna från 2000. Den andra heter “Split” med James McAvoy i huvudrollen från 2017 och den avslutande filmen kom i år och heter “Glass” där de 3 karaktärerna möts.

“Unbreakable” handlar om Elijah (Samuel L Jackson) som föddes med en sjukdom som innebär att hans skelett är så skört att minsta slag eller törn kan leda till att det bryts. Hans främsta intresse är serier och framför allt om superhjältar. Han letar efter sin motpol det vill säga någon som inte kan gå sönder över huvud taget och när han hör talas om David Dunne (Bruce Willis) som är ensam överlevande efter en stor tågolycka tror han sig ha hittat honom. I slutet av filmen visar det sig att Elijah, i jakten på denna osårbara man, är den som har arrangerat tågolyckan och flera andra katastrofer med många hundra dödsfall.

“Split” handlar om Kevin (James McAvoy) som lider av dissociativ personlighetsstörning med 23 dokumenterade personligheter. Multipel personlighetsklyvning kallades det förut. Kevin kallar de 23 personerna för Gruppen och sedan har han Besten, en skapelse som sällan visar sig, som är stor och musklig à la en mindre version av Hulken, men som är oerhört blodtörstig som ständigt är på jakt efter unga flickor som är oskadade, som har haft det för lätt i livet, inte har stött på motstånd eller råkat ut för trauman. I “Split” har Besten med hjälp av Gruppen kidnappat 3 high school-tjejer. En av tjejerna, Casey (Anya Taylor-Joy), är annorlunda, inte lika ytlig eller lättsinnig och hon får kontakt med några ur Gruppen, särskilt Hedwig som är 9 år. I slutet av filmen är Casey den enda överlevande, men när Besten upptäcker att hon har flera ärr över hela kroppen förstår han att hon är som han, skadad och han låter henne gå.

Det som är så oerhört fascinerande och fängslande med dissociativ personlighetsstörning är att, som i Kevins fall, en person kan ha diabetes eller vara blind eller ha unika språkkunskaper utan att de övriga påverkas. En del personligheter är barn i olika åldrar, några är kvinnor. De talar olika, de rör sig på olika sätt, deras hållning skiljer sig åt. Det ligger alltid, alltid ett trauma bakom dissociativ personlighetsstörning. Det är hjärnans sätt att överleva som gör att personligheten klyvs, så att en ny och starkare individ kan ta över och beskydda. Om det sker ytterligare trauman klyvs personligheten igen och igen och när en person består av så många olika personligheter som 23 … ja, ni förstår. Skrämmande.

James McAvoy är en så skicklig skådespelare att jag ryser över hela kroppen när jag ser honom i de här filmerna! Han kan sitta i en stol och bara genom att räta upp kroppen, ändra huvudets vinkel och ett drag runt munnen syns det att nu har någon annan kommit i fokus. Han är jäkligt duktig på dialekter också. Hedwig, som är 9 år, läspar när hon talar och har ett slängigt kroppsspråk medan Patricia, en vuxen kvinna, talar brittisk engelska, har en hållning som en balettdansös och är väldigt kontrollerad (undrar hur lång tid det tog för James McAvoy att lära sig gå i högklackat?). Där finns även en konstnärligt begåvad designer och en sportfåne. Dennis är den personlighet som har tagit på sig det största ansvaret för Gruppen och som oftast är i fokus, men det är Kevin som är grundpersonligheten. Det är honom som Casey får den närmaste kontakten med.

Första gången jag såg “Split” tyckte jag att den flippade ur en aning mot slutet när Besten slutligen gjorde entré och tuggade i sig 2 av tjejerna, men jag tittade på extramaterialet där M Night Shyamalan intervjuades och han förklarade att om den mänskliga hjärnan är kapabel att bilda avskilda fack för diabetes eller blindhet eller språkliga kunskaper finns det då några begränsningar? Kanske finns möjligheten att skaffa sig superkrafter som styrka eller att klättra längs väggar och tak som en fluga?

I den tredje filmen “Glass” har det gått 19 år sedan David Dunne överlevde tågolyckan. Han driver numera ett företag tillsammans med sin son (samma skådespelare som i “Unbreakable” – det gillar jag!). Varje kväll går han “en promenad” för att pejla eventuella skurkaktiviteter och det är på en av de rundorna han får kontakt med Hedwig som leder honom till Besten som har 4 oskadade tjejer fastkedjade i en övergiven fabrikslokal. Efter ett strid som ingen vanlig dödlig skulle överleva hamnar båda två samma psykiatriska klinik där Elijah sitter inspärrad sedan många år tillbaka. David Dunne, Elijah och Kevin har alla en svaghet som läkaren på kliniken utnyttjar för att hålla dem i schack. Lite i taget avslöjas att läkaren tillhör en organisation som inte accepterar övermänniskor, superhjältar utan fångar in dem och intalar dem att de är vanliga och att deras förmågor är inbillade. (Trångsynta jävla kärring, säger jag!) Nu lyckas de i alla fall ta sig ut, men det slutar i en strid där alla 3 dödas. Tro det eller ej. De dör, alla 3. Casey är med och det är faktiskt hennes fel att Besten, som är odödlig, kliver tillbaka till förmån för Kevin, som i högsta grad är dödlig och han blir skjuten. Jag satt och lipade av både sorg och ilska. I den här filmen är det James McAvoy som är den starkast lysande stjärnan. Jäklarrrrrrr vad han är BRA!!

Nu har jag beställd bluray-utgåvan av alla 3 filmerna för att sträcktitta på dem plus allt extramaterial i form av intervjuer!

PS! En kul detalj är att M Night Shyamalan alltid har en större eller mindre roll i alla sina filmer. I stil med Hitchcock som brukade glida förbi i någon scen.