Träd

Igår gick min promenad runt Flaten och längs strandpromenaden. Alltid lika skönt att gå där! Jag stängde av musiken och lyssnade på fåglarna och suset i träden. Det var 2 skäggdoppingar som kurtiserade varandra ganska högljutt. Sedan vred de sina huvuden åt höger och vänster, höger och vänster blixtsnabbt som bara fåglar kan och det verkade som att de var oroliga att någon hade sett dem. Finingar! Det finns bävrar vid Flaten! Jag har inte sett några tecken på det tidigare.

Det var inte alltför länge sedan de var där…

Det pågår – fortfarande – en trädkapningsfrenesi runt om i kommunen som jag absolut inte tycker om och som förfular omgivningarna rent otroligt. Vid Rönninge Kungsgård ligger de här travarna och de blir bara högre… Numera finns det inget ljud som ger mig sådan ångest som ljudet av en motorsåg. Det skulle vara av ett djur som plågas.

Travarna i sig är även de fula och jag blir ledsen. Ångest.

Gårdagens promenad tog 70 minuter och då var den bitvis långsam, helt stillastående varje gång jag tog en bild. Idag gick jag ut igen – fjärde promenaden den här veckan! – men det blev “bara” tur och retur Filmkedjan för att hämta det efterlängtade bokpaketet med bland annat “Kurtisanen” av Anna Laestadius-Larsson som jag verkligen ser fram emot att läsa. Igår kom äntligen den femte delen i Lövberga-serien av Göran Redin: “En ensam färd”!!

2 ståtliga vitkindade gäss.

Avslutat

Selma var här idag och klockan 20 över 8 gick vi ut. Det blev en lång runda på 85 minuter. Medan jag åt lunch bestämde jag mig för att avsluta hundvaktandet. Jag blev dränerad av att vara med henne hur söt och go’ hon än är. När M kom för att hämta mig sa jag som det var, att det blir för intensivt. Hon blev lite besviken, men verkade inte förvånad.

Sömn

Efter den miserabla promenaden i onsdag har jag int’ gjort nå’. Jag har sovit och jag har suttit. Den längsta sträckan jag har rört mig har varit mellan mitt sängbord i hörnet av sovrummet till frysen i hörnet av köket. Jag är trött och har lagt mig redan vid 23, varit på toaletten 1 eller ett par gånger och sedan fortsatt att sova; i snitt 10 timmar per natt. Ändå är jag trött och somnar ofta när jag sitter och läser. Knäet har mått bra av overksamheten även om resten av kroppen inte gör det och det har känts så jäkla skönt att slippa ha ont att jag inte ens försökt ge mig ut! Selma skulle ha kommit i morgon, men är fortfarande inte helt kurant – stackarn! – och jag kan ta emot tvättmaskinsdoktorn i lugn och ro.

Pär är ute på vift igen och den här gången har han åkt långt nämligen till Italien! Svärmor och svärfar var i Alessio för några år sedan och blev stormförtjusta och nu ville svärfar ta med sig sina barn och åka dit, så då gjorde de det.

Jag har en ny Hjärtefilm som har intagit första platsen och knuffat ned “Miss Potter” till andra plats. “Christoffer Robin och Nalle Puh” heter den och jag hittade den av en slump när jag var inne på Discshops sida och det är jag så tacksam för. Den handlar om Christoffer Robin som vuxen. Han är olycklig och vilsen. Då dyker hans gamla barndomsvän Nalle Puh upp och han behöver Christoffer Robins hjälp. Det här är en film för dig som föredrar den engelska original-Nalle-Puh framför Disneys (även om det här är en Disney-producerad film), som har fantasi, som älskar mjukisdjur och är övertygad om att de har en själ. Redan i inledningsscenen där alla är samlade för ett te-kalas knep det till i hjärtat och magkänslan hojtade om att “Det här, det är en Hjärtefilm!”. Filmen fick en Oscarsnominering för specialeffekter 2018. Nalle Puh, Tigger, Nasse och Ior ser underbart tufsiga och använda ut så som älskade mjukisdjur gör. Jag har alltid gillat Ewan McGregor och han gör ett bra jobb även i den här filmen och det gör även flickan som spelar hans dotter. Filmen är så makalöst välgjord!! Jag lånade genast ut den till Elin och det ångrar jag nu… Jag har en fundering om Disneys Nalle Puh: varför har han en tröja? I Milnes original är han oklädd. Nasse har alltid haft sin halsduk och Ru sin tröja, men varför ha Puh fått en?

Ett par själfulla ögon tillhörande Måns.

Blött

Tvättmaskinen har varit obrukbar i ett par veckor. Den läcker vatten varje gång den ska tömmas. När den sedan slutade centrifugera ringde jag Cylinda. Idag kom reparatören. Det visade sig inte vara det fel vi trodde utan beror på att gummilisten runt insidan av luckan har klämts sönder och det i sig innebar 2 saker. 1: han hade inte med sig rätt reservdelar utan måste återkomma om 1 vecka. 2: eftersom det är vi som har pajat den gäller inte garantin. Dubbelfel från vår sida. Han sa att vi kan använda maskinen om vi klämmer in en handduk runt nedre kanten av luckan för att fånga upp vattnet och det har jag gjort. Det var småbråttom att tvätta bland annat handdukar. Mina underkläder och vissa tunikor har jag stått i köket och handtvättat en gång i veckan. Det går an med små plagg…

Jag vaknade kvart över 4 i morse och kunde inte somna om. Stressad! Reparatör och Selma och matleverans och burstädning och fan och hans moster. När Pär steg upp vid 5 var jag vaken och frågade om han inte hade möjlighet att jobba hemma på förmiddagen för att ta emot reparatören och det hade han! Vilken lättnad! Selma och M kom redan halv 8. Dagens första promenad tog 1 timme i småregn och snöblandat regna. Torka hunden och torka jackan. Den andra promenaden tog 25 minuter i hällregn. Torka hunden igen och torka jackan igen, så med den läckande maskinen är det blött både ute och inne. Jag har haft huvudvärk mer eller mindre hela dagen och är trött, så trött. Det blir samma cirkus nästa måndag…

Hundvakt

Första dagen som hundvakt är avklarad. Fy 17 vad jag var nervös på morgonen! Jag fick sitta och djupandas i 15 minuter för att lugna ned mig. M kom med Selma halv 9 och när hon gått till arbetet bekantade vi oss lite med varandra. Selma gick runt i rummen precis som hon gjorde i måndags. Pejlade dofter och ljud. Kvart i 9 gick vi ut. Vi gick runt Flaten och det har inte slagit mig tidigare hur många intressanta lyktstolpar det finns på den rundan. Alla måste sniffas på och alla måste kissas på. 75 minuter tog det inklusive att hälsa på en annan schnauzer. Regn. Det var småtungt, jag gick ut för hårt och det gick trögt den sista biten. Medan jag åt lunch och tittade på den danska serien “Badehotellet” sov Selma i soffan bredvid mig. Inte så pjåkigt! Efter det gick vi en kortare runda på 30 minuter. Jag är slutkörd både fysiskt och känslomässigt. I natt sov jag inte bra heller. Nu har jag 3 dagar helt för mig själv för Pär är på Öland.

En lockig skönhet.

Kalasmiddagen i lördags blev väldigt lyckad! Trevligt, roligt, god mat och riktigt bra presenter. Jag hade önskat mig ett par trådlösa hörlurar som kostar en hel del och jag fick dem. Wow! Jabra Elite 65t. De är suveräna! Jag känner mig mycket rörligare när jag slipper lursladden som har en benägenhet att haka tag i allting så vida jag inte stoppar in den under kläderna. Ljudet av betydligt bättre kvalitet och de var överraskande enkla att hantera till och med för mig.

Jabra Elite 65t


Mötet med dvärgschnauzern och hennes matte blev flyttat från söndag till igår. Jag fick en bra känsla för både M och för Selma, som hunden heter. Selma är sååååå söt och kelen och jag föll ju handlöst. Tänk att jag fick gosa med en hund – min själ jublade och slog frivolter och endorfinerna flödade. Jag kommer att ha henne på måndagar och torsdagar. Jag hoppas att det kommer att fungera för jag är ordentligt nervös… Efteråt klubbades jag av trötthet. Jag lyckades göra lunch och äta den, men jag hann aldrig dricka första muggen te innan jag somnade sittande rätt upp och ned i soffan och jag slumrade i 45 minuter! När Pär kom hem från arbetet åkte vi till Plantagen och jag fick 2 vackra brudorkidéer inklusive krukor och han köpte 2 små svärmorstungor att ha på övervåningen. Vi åt indisk hämtmat till middag.

Psykläkaren som jag träffade i januari kommer inte att vara kvar längre än mars månad ut. Hon sa att jag skulle bli kallad innan hon slutade, men tror ni att jag har blivit det? Icke. Igår ringde jag och det fanns ingen kallelse på g och läkaren har inga fler lediga tider i mars. Jag lyckades i alla fall boka in mig i mitten av april hos en annan läkare och det blir den 4:e läkaren på lika många månader. Håll med om att det är bedrövligt! Faktum är att jag skulle vilja tacka den senaste läkaren för att hon föreslog Lamictal eftersom jag mår riktigt bra numera och så frågar jag mig varför ingen har föreslagit den medicinen tidigare för den är inte direkt ny?! Jag hade kunnat slippa åtskilliga års lidande.

Idag körde jag ett fullt pass med gummibanden och det gick kanonbra! Ork och koncentration i ljuv förening! Det kommer att kännas i armarna… Mot slutet av passet tog jag 2 Alvedon för knäets skull. Jag övervägde att ta dem före träningen, men tänkte att det obehag, på gränsen till smärta, som jag känner kan jag utnyttja till min fördel eftersom den hindrar mig från att ta i för mycket.

Minikalas

Jag har promenerat 50 minuter idag också med den lugna listan i öronen, men idag gick det tungt och jag fick ont i knäet. Igår kväll blåste de in ett kort, men intensivt snöoväder med blötsnö som föll horisontellt. Det blev ett par centimeter som låg kvar när jag var ute. För en gång skull var trottoarer och gångvägar i bättre skick än bilvägarna som var helt istäckta. Sen blev det dagsmeja och det mesta försvann. Mot slutet av promenaden kom en sista snöby med stora, blöta flingor och jag älskade det.

Elin fyllde år i måndags och jag fyller år i morgon och vi gör som vi ofta har gjort: vi slår ihop firandet, men det blir i liten skala. Hon och Robin kommer på kalasmiddag ikväll med lite presentutdelning. Kan man ha för många tulpanbuketter? Nix, inte så länge det finns något att ställa dem i! Jag köpte otroligt fina röda tulpaner i onsdags (som faktiskt doftar som hyacinter och jul!) och igår fick jag inte mindre än 3 buketter från Pär och en vit orkidé modell mindre. Wow! Det är lycka! Nu har jag tulpaner i köket och i läsrummet och 2 buketter i vardagsrummet.

När jag var på väg hem i onsdags gick jag uppför trapporna från stationen för benträningens skull och fick syn på en granne som oxå var på väg hem i maklig takt. Hon såg inte mig och för att slippa antingen hetsas av att hon gick efter mig eller känna mig som en förföljare, så stannade jag till vid anslagstavlan och drack lite vatten. Där fick jag syn på en inplastad lapp om en hund som behöver sällskap 2 dagar i veckan. En liten dvärgschnauzer. Jag stod kvar ett tag och funderade. Jag kände ett pirr i magen. Sedan fotade jag lappen med mobilen och fortsatte fundera. När jag visade den för Pär tyckte han att det var värt att i alla fall fråga, så det gjorde jag. Jag sms:ade igår kväll och fick ett positivt svar och idag har vi pratat lite – ägaren och jag, vill säga – och vi ska träffas imorgon. De bor mindre än 5 minuter här ifrån. Jag fick en bra känsla i magen och det känns pirrigt på ett positivt sätt. Framför allt är jag förvånad över mig själv, att jag inte fegade ur som jag alltid gör och det, mina damer och herrar, är ett tydligt tecken på att den humörhöjande medicinen fungerar!

I lördags var jag med om något som händer så sällan att det gränsar till unikt: jag träffade 2 nya personer som jag tyckte om direkt, som sände ut positiva, lugna och trygga vibbar och som var så enkla att umgås med att jag blev stärkt i min tro på min magkänsla. När magkänslan signalerar att det inte känns bra, när jag känt mig obekväm, så kan jag lugn i sinnet lämna den relationen åt sitt öde. Personerna Robins föräldrar, A och P som kommit upp från Blekinge för att hälsa på Elin och Robin och för att lämna över Juni, katten som Robin mer eller mindra vuxit upp med och som från och med nu bor här i Rönninge. “Att du skulle bli en 08:a var verkligen otippat!” som A sade medan hon kliade Juni under hakan. Vi blev bjudna på middag och satt och pratade och skrattade i ett par timmar – det var så himla trevligt och avslappnat! Naturligtvis hade jag siktet inställt på att bli bekant med Juni och jag fick klappa henne på huvudet, klia bakom öronen och till och med pussa på huvudet. Nu har Elin åter sällskap på dagarna och Robin har fått tillbaka en katt som har har saknat. Titta så fin hon är!

Det var Robins syster som hittade Juni och flera kullsyskon efter att någon dumpat dem i en container på återvinningsstationen där hon arbetar. Det var för 8 år sedan och de var i princip nyfödda.

Den intensiva promenaden i torsdags har fått oväntade konsekvenser. Jag skrev ju att jag har nått en punkt där det brukar skita sig och det har det gjort… Jag har haft ont i vänster knä sedan dess. Till en början kändes det som att det var själva knäet för det var tjockt och svårare att böja, men inte varmt eller andra tecken på inflammation. Sedan igår har smärtan suttit på baksidan av knäet och får mig att tro att senorna har blivit överansträngda. Jag har svårt att både böja benet och att sträcka ut det helt. Eftersom det inte rör sig om smärta från en skada, så har jag promenerat. Vi promenerade till och från Elin i lördags, men det var jobbigt och så har jag promenerat idag, i 55 minuter och det var gräsligt. Efter 5 minuter ville jag bara hem, men vände jag tillbaka? Icke! Jag pressade vidare. Idiot. Jag kommer inte att träna med gummibanden i morgon och på onsdag ska jag få massage hos Bitte. Kanske kan hon hjälpa mig. En bra sak med promenaden idag var att jag äntligen kunde använda MBT-skorna nu när snö och is har tinat bort från vägar och och promenadvägar. De är bra!

Mio

Mio fick somna in idag. Han fick akuta magproblem som började igår kväll och att låta honom somna in var det skonsammaste alternativet för honom.

Elin och Mio fick lära känna varandra under ett kort år och det blev ett bra år för honom. Även för Elin, antar jag, men jag känner främst att Mios sista år nog blev hans bästa för Elin har lagt ned hela sin själ och hjärta i omsorgen om honom och då tänker jag främst på hur många veterinärbesök de har varit på. När Elin hade haft honom i endast 4 månader hade de redan varit på 10 besök!! Jag vet inte hur många det har blivit sedan dess och vill egentligen inte tänka på utan det jag blir så satans arg och förtvivlad över är de tidigare ägarna som tydligen lämnade Mio hos Djurens Chans på grund av “platsbrist”! Jag är övertygad om att det var till följd av veterinärräkningarna som kom av hans tandproblem (tandproblem hos gnagare täcks, ironiskt nog, inte av försäkringen). Hur är det möjligt att bygga en verksamhet på att den som väljer att ta hand om ett övergivet djur inte blir korrekt informerad om djurets hälsa och heller inte kan lämna tillbaka det?!  Välj inte Djurens chans om du vill ge ett djur ett hem!