Det blev ett till sista besök hos AJ där jag fick övningar för foten. Musklerna runt vristerna och i fotsulan ska byggas upp för att, i framtiden, minska risken för ny hälsporre. De här övningarna var inget han kunde maila som dokument så jag fick bege mig hela vägen dit igen. Tåhävningar på t.ex. ett trappsteg och att knipa med tårna om en handduk och liksom låta foten knipa sig framåt över den. De här ska jag börja med i morgon och göra varannan dag i ett par veckor och sedan ska jag lägga till en övning där jag behöver en sorts gummiband som jag inte har att ha som motstånd vid vridning utåt och inåt. Det går att få tag i.
Ett avslutande besök hos JA. Läkningen av hälsporren går definitivt åt rätt håll även om det kommer att ta tid. Om 3 månader, i augusti, kommer jag att få ett mail med en skattning som jag ska fylla i och returnera. Då kommer det att finnas tillfälle att boka tid för nya behandlingar om jag känner att det skulle behövas. Det var det det.
Klockan 9 gick jag ut i duggregnet och ned till Konsum där jag stödhandlade och sedan fortsatte jag till Elins lägenhet för att ge mat, hö och vatten till Mio. Det gick tungt och jag hade ont ungefär överallt. Hemvägen var en ren plåga. Visserligen kom jag in i en jämn lunk, men fy för den lede vad trött jag var och blev! Igår gjorde jag en avslutande insats på övervåningen (jag har fortfarande inte hittat mina Harry Potter-böcker!!) och kroppen hurrade när jag till slut gick ned för trappan och in i duschen. Ryggmusklerna och lårmusklerna har fått flera rejäla fyspass, medan handlederna, knäna och foten bara gör ont, ont, ont. Jag är så trött nu. T.R.Ö.T.T.
Det ser ut som om den svävar strax ovanför vattenytan…Det är allt som finns kvar av den här bryggan. Bilden tog jag i höstas.
Igår fick jag massage av Bitte. Nacken, käken, axelpartiet och övre ryggen. Jäklar vad skönt! Mycket lossnade och jag var yrslig efteråt.
2 plusgrader, blåsigt och snöblandat regn och jag promenerade i sammanlagt 55 minuter utan att få ont i foten!! Det var kallt om ansiktet och öronen och kepsen och jackan blev fuktiga, men det var så skönt – skönt att få vara ute en längre stund; skönt att få trötta ut mig med något fysiskt. Nu kan jag äntligen börja promenera igen och öka möjligheterna att bli av med några kilon.
Det går lång tid mellan blogginläggen och de gånger jag skriver är det inte så upplyftande. Mest klagovisor. Mitt liv, min tillvaro känns inte upplyftande. Det är tungt. Det känns torftigt. Mina nitiska rutiner gör att jag känner mig låst, men jag har ingen ork/lust/motivation/mod att rucka på dem. Det som har inverkat mest negativt är hälsporren som jag började känna av redan förra sommaren och som bekräftades under hösten och som blev riktigt jävlig mot slutet av året. Igår var jag på min 10:e (?) laserbehandling och det går åt rätt håll. Nu kan jag anstränga/irritera hälen utan att få böta för det i flera dagar. I och med att den värsta irritationen har lagt sig kan jag använda MBT igen och det känns oerhört bra. Nu blir det 1 månads uppehåll i behandlingarna, så att det får en chans att läka ut av sig själv eller om det går åt andra hållet, så tar JA i med hårdhandskarna.
Vikten har ökat i stadig takt i och med hälsporren som satte en käpp stock i hjulet för allt vad promenader heter. Det är oxå jäkligt knepigt att se till att äta mindre eftersom jag rör mig mindre och det är det vågen meddelar mig de gånger jag vågar kliva upp på den. 103,7 är det senaste beskedet, så det där Aldrig mer 100!! som jag gapade om för 1 år sedan känns avlägset. Jag hoppade av Itrim och det har jag inte ångrat för jag vet att de inte har möjlighet att hjälpa mig mer än de har gjort. Det är inte på grund av det som jag har gått upp i vikt. Det är på grund av ogynnsamma omständigheter. Jag gör mitt bästa och gör små justeringar för att få läget under kontroll. Visserligen är det senaste viktbeskedet inget att hurra för, men det innebar ändå en minskning med 0,6 kg på 3 veckor. Det är kvällstugget som är och förblir min största stötesten.
Det är 3 månader sedan Elin flyttade hemifrån och 3 månader sedan Mio flyttade hem till henne. Vi har börjat kalla honom för Dyrgripen av 2 anledningar: han är oss – och särskilt Elin – väldigt kär och han har kostat Elin många sköna tusenlappar i veterinärkostnader och Pär har fått köra de både akut och mindre akut. I dagsläget mår Elin hur bra som helst i sin självständighet och Mio mår oxå bra även om han har levermediciner och Critical Care som han behöver dagligen. Elin och Mio har fått en oerhört nära kontakt till följd av det här och att ge honom medicin och CC går som en dans numera.
Han är en dvärghermelin med betoning på dvärg för han väger mindre än vår knubbis Bibbi.
Bibbi, ja… Hon är singel och kommer att så förbli, men för att hon inte ska känna sig alltför ensam – vilket hon inte visar några som helst tecken på – så har vi en kartong där vi bäddat med handdukar där hon får vara tillsammans med ett salladsblad och lite hö och som jag sen tar med mig till vardagsrummet där jag äter lunch och så håller vi varann sällskap.
Övervåningen. Pär har satt upp takpanel helt själv (jag har hjälpt till att hålla vid 2 tillfällen) medan han lyssnar på Metallica. Han har jobbat med det i stort sett varje kväll efter sitt vanliga arbete och hela helgerna. Han har dessutom tapetserat om alltihop helt själv inklusive en fototapet som finns endast i hans NördKårner. Han färdigställer den nu och kommer att återställa hela den delen av övervåningen och efter det är det dax att ställa tillbaka allt som vi packat ned i lådor och där kommer jag in i bilden igen. Jag är bra på att ställa i ordning och på att städa. Han har varit tvungen att arbeta med fullspäckade flyttkartonger staplade upp till öronen som han har roddat runt efter behov. Det är en välsignelse att han faktiskt tycker att det är roligt och tillfredsställande att renovera själv. Han är fantastisk, tycker jag.
Svärmor är döende och har varit det ett tag nu. Hon bor hemma, men åker in akut med ojämna mellanrum. Svärfar lever varje dag med ständig oro och sorg. Svägerskan bor närmare än vi gör och är där så ofta hon kan och orkar. Pär har för vana att åka dit på torsdagar och laga middag åt dem. Elin har följt med ett par gånger, men inte jag. Jag är för feg. Sjukdom på den nivån är mer än jag kan hantera.
Läsrummet. Vilrummet. Min oas. Jag sitter där flera gånger om dagen och definitivt med mitt kvällste. Jag läser eller lyssnar på bok och spelar. Den senaste förkylningen förde med sig att jag sov där i 2 veckor på grund av hostan. Jag har en rullgardin oxå som pricken över i. Nu är vi inne i april, så snart kan jag lyssna till koltrastens sång i stället för Metallica.
Jaha, nu vet ni mer om dagsläget hos familjen Sundbäck i Rönninge.
En bild som Pär tog för flera år sedan och som jag föll för eftersom det ser ut som om haren räcker lång näsa åt fotografen.
I måndags fick jag laserbehandling igen. Jag använde MBT-kängorna för första gången på väldigt länge för nu när snön äntligen har försvunnit (peppar, peppar!) och hälsporren har lugnat ner sig (mer peppar, peppar!) längtar jag efter dem. Att få rulla fram, att känna hur hållningen får en ordentlig skjuts och att väcka liv i slumrande muskler – vilken känsla! Efteråt kändes det i muskler lite över allt, lår, rumpa, rygg, mage och då gick ändå inga längre sträckor. Jag är sååå otränad….
Idag har jag gått desto mer. Tur och retur till öppna mottagningen på vc:n och ett vankande fram och åter i korridorerna. Hostandet är överjävligt och eftersom påsken finns runt knuten och större delen av den icke akuta vårdapparaten stänger, så kände jag mig pressad att ta mig dit. Jag önskar att jag hade gått igår i stället som jag först hade tänkt…. Det började med att jag missuppfattade tiderna för mottagningen (de är 10-12 och inte 9-11). Kölapparna släpps en halv timme innan (som en upptrissad väntan på konsertbiljetter!), så när jag anlände klockan halv 9 kom jag en timme för tidigt för biljettsläpp. Jag frågade om det fanns någon ledig bokbar läkartid, men icke vilket var lite märkligt, tycker jag. VC:ns telefontid börjar klockan 8 – när jag gick hemifrån – och 30 minuter senare fanns inte en enda tid kvar! Som lök på laxen fanns ett anslag där det stod att få läkare fanns tillgängliga just idag vilket betydde först till kvarn. Jag övervägde att gå hem igen, men orkade inte med tanken på att inte få lindring för hostan eller att inte få sova ordentligt, så jag satte mig och började vänta. Jag lyssnade på en bok och sms:ade lite med Elin. 10 över 9 började jag vanka samtidigt som jag höll stenkoll på klockan och övriga sjuklingar som hovrade kring kölappsautomaten. 20 över 9 ställde jag mig i närheten. 25 över 9 ställde jag mig på armlängds avstånd från automaten. Ping! Jag lyckades få tag i den tredje lappen. Med lappen i näven anmälde jag mig i receptionen och gick vidare till väntrummet där jag satte mig att vänta igen. 10-slaget kom och gick utan att någon av de 2 som hunnit före mig fick komma in till en läkare. Halv 11 hade känseln i rumpan försvunnit och ryggen började gnälla, så jag reste mig och började vanka. Fram och tillbaka, fram och tillbaka. Klockan 11 fick jag slutligen träffa en läkare i 5 minuter. Han konstaterade att jag inte hade vare sig feber, halsont eller lunginflammation, men det pep lite när jag andades häftigt, så jag fick 2 astmamediciner; 1 för att vidga luftrören som ska tas 10 minuter före jag tar den andra. 2,5 timme. Jag var gråtfärdig av …. för att jag var leds!! Det känns för jävligt att min närmaste möjlighet till vård fungerar så satans dåligt – det känns otryggt! Jag gick direkt till apoteket och hämtade ut medicin nr 2. Av någon anledning fanns inte medicin nr 1 – ett elektroniskt recept som inte lyckats nå fram till lokalen som ligger snett nedanför i samma hus. Underbara teknik… Jag har beställt den online, men den hinner nog inte fram före påskstängningen.
Det hade tagit 25 minuter att promenera dit och det tog 30 minuter hem och jag var så trött och hostan rev och slet. “För varje steg kommer jag närmare hem. För varje steg kommer jag närmare hem. För varje steg kommer jag närmare hem…” Kvart i 12 var jag hemma. Bibbi var upprörd eftersom hennes mat var 1 timme och 45 minuter försenad för andra gången på några dagar. När hon fått sina pellets drack jag vatten som aldrig förr och innan jag hann sätta mig ned – för då skulle jag bli sittande! – såg jag till att komma in i duschen och sedan gjorde jag en mugg te och satte mig. Och blev sittande i 1 timme. Jag var gråtfärdig, men jag är dålig på att gråta nu för tiden. Ljudboken hjälpte oväntat till när det visade sig att paret i boken som väntade tvillingar fick beskedet att det ena barnet hade dött i magen. Tårarna rann.
Jag sover sällan bra natten innan jag ska iväg på någonting t.ex. laserbehandling. Jag är rädd för att försova mig för det har hänt. Idag kom jag upp i tid. Trött, ont, leds. På tåget satt jag och spände mig och fick ont i ryggen och så var det en kille som stank vitlök. Att ta sig upp från Stockholm Citys djupa djup. Ont, ont ont till rulltrappan. Ont, ont, ont ut på Vasavägen där jag upptäcker att jag inte har någon som helst ork, så det var tur att jag tog det tidigare tåget. Ont i hälen, ont i ryggen. Fot. Rygg. Fot. Rygg. Fot. Rygg. Apoteket för att köpa tigerbalsam och hämta ut Stilnoct. Fot. Rygg. Fot. Rygg osv fram till sjukgymnasten som var aningen försenad idag. Jag drog ned småpratet till noll och JA lasrade min häl och sedan gick jag haltade jag ut igen tills nästa måndag. Ont, ont, ont, till tebutiken. Ont, ont, ont, till Centralen. Ont, ont,ont ned till tåget. En viss vila. Jag kliver av i Rönninge och det gör ont, ont, ont. Stationshissen ned och sedan ett medvetet steg i taget tills jag äntligen var hemma igen. Jag får av mig ytterkläder, klarar av toalettbesöket, men sedan lägger jag mig i vilrummet.Horisontalt viloläge med fluffig filt. Jag somnade efter ett tag. Det känns så lyxigt att ha Elins gamla rum att dra sig undan i.
Idag är det onsdag, så det var i förrgår jag fick laserbehandling igen. Nu är det 2 planerade behandlingar till innan utvärdering och uppehåll. Han tejpade hälen. Jag hade ont resten av dagen och blev äckeltrött i vanlig ordning. Igår, tisdag hade jag larmet på 9, men kom inte ur sängen förrän halv 11. Ingen träning. Idag tog jag mig ur sängen en halv timme tidigare och har inte känt mig lika sänkt, så idag har jag tränat med gummibanden, ett mellanpass. Det gick riktigt bra och det var skönt. Jag hade så pass ork att jag naggade lite på pausen mellan varje set och övning och lyckades hålla mig varm hela tiden, nästan svettig. Det går åt rätt håll, men det tar tid nu när hälsporren härjar.
Jag tog bussen till Salem och hämtade ett paket och så promenerade jag tillbaka via Konsum. Det var ett par plusgrader, moddigt och slirigt och så satans tungt att gå!! Det kände som om det var min första promenad på flera år. Blä-hä! Och så fick jag ont i hälen. Jävligt ont. Precis när jag inbillade mig att det var på väg att släppa…
Att köpa parfym kan vara knepigt nog när man går runt i affären och sniffar på provstickor, men att köpa parfym på nätet kan bli ett riktigt vågspel. Jag använder parfym periodvis, oftast inte eftersom jag är doftkänslig och inte gillar när den sätter sig i alla kläder. För några år sedan köpte jag “Eden” av Cacharel i tron att det var en doft jag hade haft tidigare och tyckt om, men där misstog jag mig. Jag lärde mig att tycka om “Eden” oxå. Designen på flaskan var bra och gjorde att den fick plats i badrumsskåpet. Det blev dax att köpa en ny doft igen! Hur 17 väljer jag en doft på nätet?! Det första jag går på är – ologiskt nog – designen av flaskan. Den ska vara stilren och enkel och den får inte ta alltför stor plats. Sedan läser jag vad som står om de olika “noterna” dvs. det första intrycket och sedan mellanläget och sist basnoten som är det som stannar kvar efter att huden har värmt upp parfymämnena och den kan variera från person till person. Kenzos parfym “Flower” missuppfattade jag fullständigt. Ha! Jag var ute efter en lätt, blommig, fräsch doft (jag avskyr de där tunga vaniljindränkta stankerna), men den visade sig vara mellantung, blommig och ganska fräsch. När jag provsprayade i badrummet gillade jag den inte, jag mådde till och med lite illa och övervägde att ge den till Elin. Men efter duschen sprayade jag lite på handleden och efter att den hade fått sjunka in var jag såld. Den är tung för att vara mig, men den är ljuvlig! Slutet gott, allting gott. Till nästa gång…
Flaskan är vacker med en vallmo på väg att slå ut.
Särskrivning är något som irriterar min inre språkpolis oerhört och jag vet att jag inte är ensam om det. Vem har inte sett skylten med “Skum tomte” när det lackar mot jul? Man kan driva med fenomenet oxå och nu när det lackar mot påsk har det dykt upp skumma höns på Konsum.
Jag älskar dem! Klockrent! De är vansinnigt söta. Nästan så att det gör ont i tänderna.
Igår. Laserbehandling. Den här gången gick pendeltågen så pass att jag tog mig dit i tid, men trots att jag tog ett tidigare tåg åts försprånget upp på vägen och jag hann precis. JA ökade intensiteten och nu känner jag värme över hela fotsulan och större delen av hälen. Han tejpade oxå. Jag upplever en tydlig förbättring, något har lossnat igen, ett skutt framåt. Idag har jag kunnat lunka runt här hemma i stort sett smärtfri och det är jag inte bortskämd med nu för tiden.
Jag tränade med gummibanden idag och ökade på från xtra lätt till lätt och den här gången fick jag upp värmen ordentligt. Det var småtungt, men skönt. Både förra veckan och den här veckan tröt orken och koncentrationen lagom till stretchingen. Nya träningskläder som satt som en smäck. Jag har haft huvudvärk och ont, ont, ont i ryggen (2 omgångar med Tigerbalsam) och ont i handen. Värktabletter högt och lågt och stödbandage runt handen. Jag är sjukt trött och väldigt låg. Ångest.
