Nu när snö och is är på väg att försvinna igen kände jag att det var dax att ta ut gångstavarna särskilt som jag inte har styrketränat på 3 veckor. Överkroppen behöver få jobba och det fick den och jag kommer att känna av det i morgon. I början var det tungt och motigt och och jag var frestad att vända om för jag undrade om jag pressade mig själv för mycket, men så tänkte jag – som så ofta förr – att jag ju inte behöver ösa på som en skållad råtta. Det viktigaste var ju att jag kom iväg. Det blev lättare och till och med skönt och det slutade på 60 minuter. Det bästa var att stavarna hjälpte till att hålla upp kroppen och att benen blev avlastade.
75 minuters promenad idag igen, samma runda och samma iskalla vindar, men jag avslutade på Kaffestugan där jag inhandlade säsongens första och förmodligen enda semla. Om inte Pär hade nämnt att det var fettisdagen idag, så hade det nog inte blivit någon semla alls. Jag menar att det ju är så skruvat att semlan börjar säljas efter trettonhelgen, i princip, så när det väl är semmeldagen, ja, då har vi oftast redan ätit den enda semla som vi brukar vilja ha. Det är gott, men en räcker. Kanske var den extra god den här gången just för att det är semmeldagen!
Kaffestugans semlor med mandelmassan utblandad i grädden är den godaste. Inget snack om saken!
PS. Mitt gäst/bokblogganden hos SkrivarSidan har förlängts till och med juni månad.
75 minuters promenad med tempo. Det kändes bra, men jag kroknade i den sista backen. Som vanligt. Det blåser idag. Iskalla vindar och när jag hade motvind blev hakan så kall att den kändes bortdomnad. Jag mötte en kvinna som sprang och det såg så lätt ut. Hon studsade fram och gav intryck av att inte behöva andas. Vad är det som gör att det ser lättare ut för vissa? Hållningen. Hon sprang med resning. Det blir lättare med bra hållning. Det krävs både mag- och ryggmuskler för det, men man får mag- och ryggmuskler genom att hålla upp överkroppen. När du håller upp överkroppen kan du andas ordentligt och får igång blodcirkulationen. Jag har inte styrketränat på ett par veckor nu, men jag kan ändå känna av magmusklerna efter en promenad. Prova!
Filmen “Wimbledon” från 2004 har jag sett 4-5 gånger och den håller. Det är den sortens lågmälda, brittiska humor som jag är så svag för. Den går rakt in i hjärtat på mig och gör mig alltid på bättre humör. Jag får alltid minnesbilder av när pappa och jag tittade på Wimbledon på tv på den tiden Björn Borg sopade banan med motståndarna. I filmens inledning hörs en låt som är urskön och som jag har i en av mina spellistor: “Ghostwriter” med RJD2.
Jag är kraftigt överviktig. Det är självförvållat dvs. jag kan inte skylla på sjukdom eller mediciner. Jag är tung. Jag tar plats. Jag är inte bildskön. Jag skäms för min vikt. Jag vet att övervikt inte har att göra med brist på karaktär. Jag vet det, men jag är oxå medveten om fördomarna som råder gentemot överviktiga: att vi äter allt som kommer i vår väg, att vi inte har någon som helst självbehärskning eller karaktär, att vi är lata och dumma i huvudet. Jag har fördomar gentemot de som har fördomar. Jag tar för givet att alla som möter mig, som ser mig (storleken gör att det är svårt att missa mig) dömer mig på förhand enligt ovan.
Jag är inte särskilt fåfäng eller självmedveten i övrigt och framlever mina dagar utan smink, med åldersrynkor och utan att färga mitt grånande hår och jag kan gå till Konsum oduschad i mjukiskläder. Nemas problemas! “Du skulle bara veta hur lite folk bryr sig!” är min levnadsregel, men den regeln har ingen som helst stadga eller hållbarhet när det handlar om min övervikt. Då blir den lika ostadig som rå äggvita. När jag ser andra osminkade, rynkiga och gråhåriga kvinnor i mjukiskläder, så är min första tanke: “Jäss, det är rätt inställning! Bekämpa fåfänga och ytlighet!”. När jag ser andra överviktiga undrar jag alltid om de är lika plågade som jag, om de har fått hårda hälsodomar av läkaren, om de hela tiden tänker på vad de ska äta eller inte äta. “Jag tänker inte: “Jäss, det är rätt inställning”. Jag önskar att jag var lika säker och lugn och bekväm med mig själv när det gäller vikten som med allt annat. Att programmera om mitt sätt att tänka är ett ständigt pågående arbete.
Vi har firat svågern idag hemma hos honom och det var Vårat Gäng. Personer som jag har känt i 25 år. Personer som aldrig har dömt mig på något sätt (som jag är medveten om). Jag kan alltid vara mig själv när vi umgås. Chosefria, intelligenta, humoristiska, opretentiösa människor. Trots att umgänget är helt fritt från press och förväntningar var jag nära att inte följa med. Hela förmiddagen, medan jag gnodde omkring med de vanliga söndaxsysslorna, mådde jag uselt. Oxascanduselt. Jag tog aldrig någon Oxascand för mitt i allt gnoende frågade jag mig själv: “Varför skäms jag?”. Det fanns ingen rimlig anledning för mig att inte följa med, att förneka mig möjligheten till god mat och trevligt sällskap. Ångesten var strikt kopplad till att jag skäms för att jag inte klarar av att gå ned i vikt och att jag drar på mig sjukdomar som är förknippade med övervikt. Jag skäms. Jag har aldrig, aldrig någonsin skämts för mina depressioner som är en så skrämmande sjukdom att den möts med fördomar och tabu även i nådens år 2015. Varför i himlens namn ska jag skämmas för att jag inte lyckas gå ned i vikt?! Jag mådde bättre efter det och jag följde med och jag hade trevligt. Det går att påverka måendet med tankarna. Ibland på kort sikt, oftast på lång sikt.
Varför skäms jag för att jag inte lyckas gå ned i vikt?!
En pakethämtarpromenad på sammanlagt 80 minuter. Najs! Och med ett riktigt bra tempo, men så hade jag de vanliga vinterkängorna och därför har jag inte ont efteråt.
1 paket från Apoteket som jag har full förståelse för att det inte gick ned i brevlådan. 1 paket från Kjell & Company som inte var större än ett vadderat A4 och som absolut hade gått ned i brevlådan. Med dagens post kom min beställning från Cellbes som bestod av en hyfsat stor påse med kläder och den hade brevbäraren lyckats trycka ned i brevlådan. Inkonsekvens! I och för sig är jag taxam för att inte behöva gå till ICA en gång till, men det är likafullt inkonsekvent.
Det var inga problem att stiga upp kvart över 7. Solen brakade ned och det var nollgradigt. Morgonbestyren flöt på och jag fick inte tid att vanka omkring och bli nervös. Lilltån protesterade inte när jag tog på mig skorna och gårdagens märkliga gångstil var ett minne blott. Access-automaten var tjänstvillig och tåget var inte försenat. Beslutet att ta isbuggarna var absolut rätt (Kusens backe var en enda lång isgata med nedtrampade gruskorn). Hela tiden små tecken som pekade på att det här gynekologbesöket skulle gå bra och när jag lyckats leta mig fram till väntrummet hade jag knappt fått ned rumpan på stolen innan jag fick komma in till läkaren 25 minuter före utsatt tid! “När du ändå är här tidigt.”, som dr RB uttryckte det. Amen! Dr RB var trevlig, lugn och förklarade bra och hon bekräftade det jag har haft på känn: det är klimakteriedax. Efter 37 år av månatlig hormoncirkus närmar sig äntligen slutklämmen. Jag sörjer inte det minsta! Nu vet jag varför allt är satt ur spel och varför jag har ont titt som tätt. Allt annat såg bra ut och det handlar bara om en naturlig process som inträffar när den ska inträffa. Hon tog ett prov livmoderslemhinnan och det svaret får jag om några veckor.
Det var ett glatt återseende, i alla fall, för mig när de här gynnarna simmade omkring och kvackade. Jag saknar dem från när jag sprang hos LG en gång i veckan.
“Drottningkronan”av Ingrid Kampås, del 5 i serien “Släkten”. Olika författare till varje del, men alla är kvinnor som skriver om kvinnor och det gillar jag. Den senaste tiden har det skrivits i media om hur få kvinnor det finns i historieböckerna och den här sortens böcker är ett bra bidrag, tycker jag. Visserligen är inte allt baserat på fakta, men kung Knut Eriksson i “Drottningkronan” har funnits och det Ingrid Kampås har gjort är att hon skapade en hustru åt honom, en stark kvinna. Jag fick en tydlig bild av 1100-talet och en stark känsla för hur livet var då. Även språket kändes riktigt. En mycket bra bok i en av mina favoritgenrer, historisk roman! Medan jag läste den gick det upp ett liljeholmens: jag vill alltid veta varför. Varför en människa är som han/hon är. Varför han/hon gör på ett visst sätt. Varför det har blivit som det är. Historia handlar ju om just det och det är därför jag har blivit allt mer intresserad av ämnet och att läsa en skickligt skriven historisk roman är det bästa sättet att tillgodogöra sig kunskaperna!
“Laxfiske i Jemen” med Lasse Hallström som regissör. Jag tyckte om den! En snäll film, smårolig med en skruvad handling och ett underbart foto. Jag såg “100 steg från Bombay till Paris” häromdagen och den tyckte jag oxå om. Det var Lasse Hallström som regisserade där med. Så fort jag snappar upp att det är LH som är regissör blir jag automatiskt intresserad. Jag har gillat de flesta av hans filmer och flera av dem har jag sett mer än en gång. “Gilbert Grape”, “Sjöfartsnytt”, “Ciderhusreglerna”,”Alla talar om Grace”, “En dag i livet”, “Casanova”.
Är det inte hälsporre eller århundradets stukning, så är det skavsår. En liten blåsa på lilltån som jag råkade riva upp och som nu gör att tån är så öm att jag knappt kan ha skor på mig. Jag är så leds! En 50 minuters promenad som var övervägande tråkig och smärtsam, som inte gav den minsta tillfredsställelse eller känsla av välbehag. Jag haltade åt den ena hållet pga. lilltån och åt det andra hållet pga. stukningen. Det hela var väldigt tröttande och den knäppa belastningen pajade ryggen. Och imorgon ska jag till gynekologen. Jamenjippitjohej…
Jag promenerade i 70 minuter idag. Strålande sol och iskalla vindar. Isbuggar på fötterna och ont efteråt. Känslorna för de skorna är onekligen blandade… När jag stod vid fönstret i vardagsrummet medan jag åt min youghurt och tittade på det ovana solskenet kände jag att lusten att promenera minskade när jag insåg att det var isbuggarna som gällde. De är såååå bra när det är isigt och de är så fina och mina fötter blir så gulliga i dem, men de är inte sköna.
Hemkommen och duschad lade jag mig i soffan för att lyssna & spela i väntan på lunchdax. Ögonen åkte ihop och jag somnade. När jag väl orkade upp hade klockan hunnit bli 20 i 14. Meh! Resten av eftermiddagen var helt ur led och hamnade inte rätt igen förrän jag hade gjort kvällsteet och satt och läste.
Jag är oerhört leds på allt vad internet och skrivande heter. Novellkursen var bara skräp. FB är fruktansvärt andefattigt (förutom Zlatan the bunny) och gör bara att det känns som jag är helt jävla lost när det gäller mitt skrivande. Jag hittar inga intressanta bloggar att läsa. Gästbloggandet är fortfarande kul. Jag har laddat ned en Scrivner, men orkar inte ta mig igenom instruktionsvideon. Min bokidé ligger orörd och ruttnar och jag har insett att det smartaste jag kan göra är att skriva synopsis, men allt knyter sig.
Pär har åkt till Öland över helgen och då får jag ansvaret för att marsvinen får sina frukostgrönsaker, så jag steg upp klockan 8 och har faktiskt varit vaken sedan dess även om det var väldigt nära att jag nickade till efter lunch. 20 över 9 tog jag med mig kassarna med sopor som källsorteras och dumpade dem i soprummet och sedan gick jag min – nästan – dagliga promenad. 70 minuter igen och så handlade jag vägen hem. Jag hade isbuggarna idag och jag har ont igen. Suck. Timmarna har rusat före mig hela dagen. Jag kom hem 10 i 11 och småstökade innan jag duschade. Sedan lade jag mig i soffan för att lyssna & spela tills det blev lunchdax, men då var klockan redan 20 över 12. Whaaat! Jag låg kvar och åt en senare lunch. Efteråt satt jag kvar i soffan och sörplade te medan jag lyssnade & spelade (igen) och det var då jag nästan knoppade in och så var klockan plötsligt 16. Jeez… Upp och hoppa! Bädda rent i sängen och ta hand om tumlad tvätt och skicka in veckans inlägg till gästbloggen och nu är klockan nästan 17 och det är snart middaxdax. 9 timmar som bara har svischat förbi.
