Category Archives: Böcker & film

Association om klackar

Posted on by 2 comments

Vägning: 98,5 kg som innebär en minskning med 1,8 kg den senaste veckan! Ålrajt!! Det är den största minskningen sedan starten och jag kan inte säga att jag begriper varför, men jag är inne på rätt spår och kommer inte att ändra på något. Ja, jäklar… Mitt humör är avsevärt bättre och jag funderade på att sätta klackarna i taket. Klackar i taket får mig osökt och varje gång att tänka på ”kott-iljongen” från ”Grodan Boll och Kalle Stropp på svindlande äventyr”. En film som Elin gillar så mycket att hon börjar fnissa redan under inledningen. Jag hittade den på YouTube och den börjar 7 minuter 49 sekunder in i klippet, men hela klippet är sevärt. Mycket nöje!

Jag tränade med gummibanden idag, ett mediumpass. Jag var inställd på att uppvärmningen och benövningarna skulle kännas tunga med tanke på förkylningen, men den satt tydligen i armarna för några övningar orkade jag inte genomföra helt och jag kände mig till och med småyrslig. Nu har jag gått ned drygt 9 kg och det känns i kroppen. Den är lättare och mer rörlig, mer samarbetsvillig och så är ju orken en helt annan. Det är definitivt läge att sätta klackarna i taket!

 

Älskade djur!

Posted on by 0 comment

Jag har köpt och sett en kort, men vansinnigt bra serie om familjen Mottershead som startade Chester Zoo i England, ”Our zoo”. Den finns inte med svensk text, men jag använde den engelska och tyckte inte att det var några som helst problem att förstå. Det är endast 6 avsnitt som är 50 minuter eller längre och serien följer familjen medan de tampas med motståndare, men inte efter att djurparken öppnades och det får mig att hoppas på en fortsättning. Serien är brittisk och utspelar sig 1930-31 med allt vad det innebär av kläder, miljöer, åsikter och uppfattningar. Och så djur förstås! Filmen ”En ny start” är på ett liknande tema, verklighetsbaserad den med och handlar om Benjamin Mee som köpte Dartmoor Zoo . Filmen är amerikansk trots att det handlar om en engelsk djurpark. Om du, som jag, älskar djur även om de befinner sig i en djurpark (i stil med Kolmården), så rekommenderar jag verkligen både serien och filmen.

Category: Böcker & film | Tags: ,

Kejsarpingvinen & jag

Posted on by 0 comment

Ut igen! 6 km Landet Runt Xtra tog 80 minuter. Jag kallar rundan Xtra när jag vänder på den och får fler uppförsbackar än nedförsbackar och dessutom den xtra uppförsbacken nedanför Sannadalsvägen. Det var skönt! MBT-skor och vinterjacka. Motvindarna var iskalla. Vänster knä spökar igen och kändes inte pålitligt i uppförsbackarna; jag vågade inte lägga alltför mycket tyngd på det.

När jag vaknade kände mig helt ur slag. Trött och trög och funderade på om det vore bättre för kroppen att vila en dag till. Medan jag åt frukost lyssnade på ”1984” bl.a. därför att den har blivit aktuell igen pga. Trumpen, men den är inte bra. Klassiker eller ej, så är den inte bra och den kändes oerhört deprimerande. Inte skrämmande, endast deprimerande. Jag behövde muntras upp, så jag bytte till en bokmärkesmarkerad scen ur ”Populärmusik från Vittula” som fick mig att gråta av skratt första gången jag lyssnade och den fick igång livsandarna. Vakuumet efter Stephen Fry och ”Harry Potter” har inte släppt och det enda som fungerar sådana gånger är att lyssna på en favorit i repris, ”Blekingegatan 32” om Greta Garbo. Då släppte det tunga och tröga och jag kom iväg och den promenaden innebar att jag har avverkat 112 km och det är samma sträcka som den en kejsarpingvin avverkar för att komma till sitt parningsområde. Den utmärkelsen gillar jag dels för att den relaterar till djur och dels för att det är den sortens vetande som jag är så svag för.

PS. Lite mer värdefullt vetande som handlar om renar. Det är honorna som har horn vintertid, så Rudolf och hans behornade gossar är egentligen honor hela bunten. Ha! 😉

Kompromiss = balans

Posted on by 0 comment

Jag överväger att börja sova med stegräknaren fastklämd på pyjamasen för inatt var jag tvungen att gå på toaletten 3 gånger och ska jag fortsätta på det viset kommer jag att gå miste om många steg! Det är ett jäkla spring även dagtid. Jag lyckas oftast få i mig de rekommenderade 2 literna med vatten och så dricker jag ungefär 6 muggar te varje dag och sedan är ersättningarna (soppa, shake och smoothie) baserade på 2-3 dl vatten – det kluckar om mig.

Jag tränar kontinuerligt på att kompromissa. Den senaste lektionen var ju förra veckan när jag var tvingad att inse att det inte är helt kört bara för att jag inte klarar 3 veckor på enbart ersättning. Idag har jag haft en vilodag eftersom jag, i ren och skär entusiasm, har kört slut på mig genom att promenera varje dag utöver den omställning som Itrim för med sig. Huvudvärk, ryggvärk och vansinnigt trött. Att jag inte promenerade idag innebär inte att jag kommer att gå upp i vikt. Det innebär inte att jag aldrig mer kommer att träna. Det innebär inte att jag har misslyckats. Om jag väljer att vila en dag eller om jag, någon enstaka dag, äter mer än det är tänkt att jag ska, så innebär det inte att jag förblir fet. Det tar bara lite längre tid för mig att nå målvikten. Jag måste våga kompromissa för att få balans. Nolltoleransen passar inte in i det här sammanhanget.

Slutmålet med viktminskningen är 70 kg och att inte gå upp igen. Tidsplanen är 2 år. Jag ska träffa min coach i början av april och det är tänkt att jag ska ha gått ned 10 kg tills dess dvs. jag ska väga runt 97 kg. För att göra den här resan mer hanterlig och för att uppmuntra mig själv kommer jag att ha delmål på vägen med någon form av belöning som kan utgöras av allt möjligt så länge det inte handlar om mat eller att äta. Mitt första delmål blir 99,9 kg – jag ska under 100. Av måndagens vägning att döma har jag 4,8 kg kvar. Ingen tidsgräns, endast ett delmål.

Minns ni att jag tipsade omLätt att sova och somna om”? Det någon vecka sedan jag lyssnade på den senast, men det är nog dax igen. Jag sover inte bra och om jag ska fortsätta med flera nattliga toalettbesök är det en fördel om jag kan somna om lite fortare än vad jag lyckades med inatt. Det är förmodligen tänkt att jag ska lära mig genom att lyssna på boken för att inte vara beroende av den för att somna, men det struntar jag i. Camilla Gyllensvan är fantastiskt behaglig att lyssna på och även om jag 9 gånger av 10 somnar innan boken är slut vet jag att hjärnan tar den till sig eftersom hörseln är det sista sinnet som försvinner.

Disco-snagg, ryggvärk och 3 bra filmer

Posted on by 0 comment

I onsdags var jag hos R på Sax & Fön igen. Tredje gången gillt och den här gången klippte hon till ordentligt. Lite för mycket faktiskt, men det är så skönt att inte ha en massa hår som lägger sig som en mössa över huvudet. Hon hade en radiostation på i bakgrunden som spelade mestadels 80-tals musik. Den ena pärlan efter den andra. Så kom ”Knock on wood” med Amii Stewart och vi utbrast: ”Den här är bra!”. ”Den ska spelas högt.”, sade jag. ”Det har du rätt i”, sade R och sprang för att höja volymen och sedan diggade vi. R viftade med kam och sax medan jag gjorde mitt bästa sittande i frisörstolen.

Det var vintersolståndet i onsdags. Det har blivit en viktig dag rent psykologiskt för mig. Då vet jag att det vänder, att ljuset kommer tillbaka. På SMHI:s app kan jag se hur solen går ned 1 minut senare för varje dag. Det är upplyftande! Sedan går jag in på FB och ser att de kallar den för ”vinterdagjämning” och att de ”välkomnar vintern” eftersom de tror att det är den dagen, så behändigt nära julen, som vintern kommer. Det går utför med den svenska hjärntrusten.

På torsdagen promenerade jag iväg och hämtade 3 paket på 3 olika ställen. Ett stort brev (som skulle ha gått ned i vår brevlåda) på ICA. Det var inte så mycket folk, 4 före mig och det gick fort tills det var min tur. Då försvann den ena av 2 personal och hon som blev kvar gick över till spelkassan och betjänade kunder och där stod jag. Jag är inte någon liten späd varelse och hade dessutom min cerise jacka, men hon lyckades ignorera mig fullständigt. Jag blir hellre förolämpad än ignorerad för då kan jag i alla fall ge svar på tal. Efter 3-4 spelkunder var det en annan väntande som undrade om det inte fanns någon i postkassan. När hon äntligen tog notis om mig, mötte hon inte min blick och hon släppte bara paketet ifrån sig innan hon tog nästa. Jag tackade, men önskade henne inte god jul. Sedan var det dax för Filmkedjan. Där var det lugnt, de hade precis öppnat och damen var väldigt trevlig, så utöver mitt tack önskade jag henne en god jul. Sista paketet fanns hos Bamses och han är alltid trevlig! Tack och god jul! Jag bemöter som jag blir bemött. Det är bara när jag känner mig helgonlik som jag är trevlig oavsett hur jag bemöts.

Det blev en rejäl promenad, 75 minuter exklusive alla paketstopp och jag hade mina nya Ecco-kängor som är sköna och rejäla och snygga och jag blev väldigt förvånad när jag fick ont i ryggen senare på dagen. Spik i ryggen, modell mindre och det går inte över. I och för sig har jag inte provat ryggyogan utan bara Treo, men det känns inte bra. Idag har jag inte gjort mycket. Jag har haft ont lite över allt och är trött. Pär och Elin turas om att vara förkyld och jag misstänker att det är min tur nu…

Vinteräpplena hänger kvar och ser ut precis som julgranskulor.

Igår såg Elin och jag ”The conjuring 2”. Den var nästan lika bra som den första och är baserad på verkliga händelser i Enfield i slutet av 1970-talet. Idag såg jag en film på Netflix, ”Big eyes” som oxå baseras på verkliga händelser och handlar om konstnären Margaret Keane. Hon målade barn med enorma, själfulla ögon. Hon var tillräckligt tuff för att lämna en dominant man 1953 då kvinnor knappt arbetade utanför hemmet för att hamna i klorna på Walter Keane som manipulerade henne till att gå med på att säga att han var konstnären och de tjänade stora pengar på hennes tavlor. Den var riktigt bra! Jag skulle ha velat veta mer om varför hon lät sig manipuleras. Nu ikväll var det dax för kusligheter igen med filmen ”Lights out”. Den var riktigt kuslig! Inte äcklig och utan en skrik- & blodfinal. En skräckfilm med ett sorgligt slut och de är lätt räknade.

Elin ska börja plugga i januari. Hon har kommit in på ”Förskollärarprogrammet med interkulturell profil” på Södertörns högskola”. Ålrajt!! Hon får garanterat jobb efteråt.

Nio år senare

Posted on by 0 comment

I somras läste jag ”Blodbokens tid” av Bodil Mårtensson och härom dagen läste jag ut fortsättningen, ”Kastanjeträdets makt” som utspelar sig 9 år senare. Jag tyckte väldigt mycket om den första boken och blev sugen på att läsa en annan serie av Bodil Mårtensson om Barkhe. Den första boken var bra, men den andra var fånig, på gränsen till dålig och jag blev ordentligt besviken plus att jag oroade mig för att serien om Blodboken skulle visa sig vara lika ojämn. Jag oroade mig i onödan för ”Kastanjeträdets makt” var precis lika bra!

Det har alltså gått 9 år sedan den misslyckade kuppen mot kung Magnus och missnöjet pyr nere i Skåne. Det kostade en hel del penningar att köpa loss Skåne från Danmark och det lånet måste betalas tillbaka. Hertig Bengt Algotsson är kungens sändebud i detta ärende och han samlar kyrkan och adeln i Lunds domkyrka. Mötet slutar inte i god stämning, men hertigen är inte rädd för att skaffa sig fiender. Han går direkt från det mötet till ett annat möte som han har med sin käresta Anna Maria sömmerska. Det hertigen inte tänker på är att hans fiender kan blir farliga för Anna Maria.

En parallell handling i boken handlar om kung Magnus och drottning Blanches son Erik som är 15 år och otålig och angelägen om att få ta över makten från sin far. Herr Karl Ulfsson av Tofta är inne på samma spår som Erik och utnyttjar hans oerfarenhet.

Bodil Mårtenssons språk är rikt och tidstroget. Okvädningsorden uppskattar jag mycket som kontrast till dagens språkbruk. T.ex. ”… era svagsinta fän!” eller ”…du och dina dyngspäckade skånetölpar…”. Det finns en del som utspelar sig på ett piratskepp utanför Dovers kust som är spännande, men även farsartat. När boken börjar är det december 1355 och det är december även för mig när jag läste boken. Jag tänkte mycket på att jag bara kunde vrida upp värmen i elementet om det kom en köldknäpp medan de i boken var hänvisade till brasor som stod en bit bort och som slocknade och med dragiga fönster och kalla stenväggar.

Nästa del heter ”I ekens tecken” och nu väntar jag otåligt på pocketutgåvan.

Överraskande bra

Posted on by 0 comment

Elisabet Nemert är en författare som jag försöker tycka om. Hon skriver historiska romaner som är min absoluta favoritgenre och hon har skrivit en hel del, så jag vill tycka om henne, men det går så där. För flera år sedan försökte jag läsa en av hennes böcker, ”Bortom stjärnan”, men tyckte att den var för romantisk och söt. Sedan dök hon upp som en av författarna i romanserien ”Släkten” med ”Ringens gåta”, en serie där jag har läst varje bok, men när jag såg hennes namn blev jag pessimistisk. Boken var bra, men sockrig och svulstig à la Nemert. Mot bättre vetande eller med ett alltför stort sug efter historiska romaner, så lyssnade jag på ”Röd måne” med Anna-Maria Käll som uppläsare. Den var överraskande bra! Anna-Maria Käll är ett proffs och så skicklig att hon kan lyfta vilken bok som helst och kombinationen Nemert/Käll fungerade.

I nådens år 1626 hittar läkekvinnan Ingrid ett övergivet spädbarn. Just den kvällen är månen röd och såna kvällar bör man hålla sig inne. Kvinnan ger barnet namnet Indra. Indra har en unik förmåga till inlärning och Ingrid lär henne allt hon kan om läkeväxter och örter. Indra har även helande händer. Okunnighet och vidskepelse var förhärskande då på 1600-talet när Sverige inte varit kristnat särskilt länge. Det faktum att Indra är ett hittebarn samt att hennes hår är flammande rött är tydliga bevis för att hon är en bortbyting, en trollunge. Ingrid blir utpekad som häxa och fängslas. Indra flyr tillsammans med stalldrängen Olof från Skokloster till Stockholm, men hon svär att hon ska komma tillbaka till gården Näs. När kung Gustav II Adolf dör i slaget vid Lützen blir hans dotter Kristina regent blott 6 år gammal. En slump leder till att Indra, som är jämngammal med drottning Kristina, är den enda som har möjlighet att hjälpa till när drottningen blir sjuk och det blir ett möte som får stor betydelse för dem båda.

Det är väldigt lätt att sitta hemma i soffan och himla med ögonen över att de faktiskt, på fullaste allvar, trodde att när någon hade rött hår, så var det ett solklart bevis på att hon var i förbund med djävulen. Betänk då att det finns människor idag, 400 år senare, som är lika övertygade om att en färgad person inte är lika intelligent eller renlig som en vit. Det är ingen skillnad. Allt handlar om okunskap och rädsla. När en kvinna väl blivit utpekad som häxa var det kört. Om hon nekade, så blev hon torterad tills hon erkände och sedan blev hon avrättad. Om hon tog tillbaka sitt erkännande innebar det att hon inte kunde ta emot nattvarden innan avrättningen och det verkade innebära ett större bryderi än att en oskyldig kvinna brändes på bål.

Boken var överraskande bra! Miljöerna och karaktärerna känns äkta och det gör även dialogen. Anna-Maria Käll blir bara skickligare och skickligare! Det var hon, mer än Elisabet Nemert, som gjorde att jag lyssnade på boken. Döm om min förvåning när jag sedan började lyssna på ”Vargarnas tid” av samma författare med A-M K som uppläsare och den inte alls höll samma höga standard. I den boken var huvudpersonen så himla präktig och vacker att hon blev ointressant. Dialogerna kändes osmidiga där den ena parten höll små föreläsningar för att få med så mycket fakta som möjligt. Tänk att en författare kan vara så ojämn!

Knepiga namn

Posted on by 0 comment

”Sommaren utan regn” av Maggie O’Farrell. Gretta Riordan bor med sin man Robert i Highbury, London. Det är sommar och det är hett. Det har inte regnat på 3 månader. En av de alldeles vanliga morgnarna går Robert för att köpa tidningen, som han alltid gör, men den här morgonen kommer han inte tillbaka. De vuxna och utflugna barnen återvänder för att hjälpa sin mor. Michael Francis, äldst i syskonskaran, är själv mitt uppe i en äktenskaplig kris. Monica, mittenbarnet, får inte tillvaron som styvmamma att bli som hon tänkt sig. Aoife är yngst och har flytt både hemmet och landet genom att flytta till New York. Ansträngda relationer jäser under ytan och blir än mer ansträngda när den skoningslösa värmen suger musten ur allt levande.

Berättelsen inleds med en presentation av alla familjemedlemmar utom Robert, men han knallar ju ut ur handlingen redan på sidan 12, så det är begripligt. Man förstår varför flera av relationerna är såriga. Den utspelar sig på 1970-talet när IRA var skyldiga till många attentat och irländare ofta inte sågs på med blida ögon enligt dra-alla-över-en-kam-principen. Både Gretta och Robert kommer från Irland. Hon är stolt över det medan han inte är det; han har ändrat sitt förnamn till det mer engelskklingande Robert. Inget av barnen har velat ta det irländska ursprunget till sig trots Grettas ihärdiga försök. Inte den katolska tron heller.

Maggie O’Farrell är skicklig på att gestalta relationer. Det är sårigt. Det är väldigt mänskligt. Jag undrar mycket över Monica och Aoife. Jag förstår anledningen till att Monica inte vill ha barn, men kan inte låta bli att känna skepsis över hur långt hon var villig att gå för att hjälpa/skydda sin mamma när Aoife var liten. Varför fick inte Aoife mer hjälp med läsningen och skrivningen? Det är oansvarigt.

Det är en bra bok liksom ”Den hand som först höll min” var. Jag kommer att läsa den igen och då kommer jag att veta hur Aoife uttalas redan från start. Det är irriterande att inte veta hur ett namn eller ord ska uttalas, det stör min läsrytm. Nästan längst ned på sidan 317 får man en begriplig förklaring av uttalet: Ee-fah. Nu har ni ett fördel när ni ska läsa boken. Vassego’!

Olga da Polga

Posted on by 0 comment

Michael Bond är mest känd som författaren till böckerna om björnen Paddington (han som förvarar marmeladmackor i hatten), men han har skrivit om marsvin oxå. Han har själv haft ett flertal marsvin, men det var dotterns, Karen, marsvin som inspirerade honom att skriva om Olga da Polga.

Min favoritbild i boken. "That's the one! The one with the cheeky look and the oats sticking to her whiskers"

Min favoritbild i boken. ”That’s the one! The one with the cheeky look and the oats sticking to her whiskers”

Jag läste den i en sittning. Det är inte mycket text, engelskan är enkel att förstå och det finns många, härliga illustrationer av Catherine Rayner. En bok att läsa när man behöver piggas upp.

Category: Böcker & film | Tags: ,

Knäna höll!

Posted on by 0 comment

Det blev ett pass med gummibanden idag trots att jag kände mig orolig för om knäna skulle hålla. Då fick jag en idé som var så självklar att det nästan blev pinsamt: naturligtvis kunde jag köra fullt program på rygg och armar, men en lättare variant på benen för knänas skull. Duh! Det fungerade förstås och knäna höll och träningen gick bra och det var skönt!

Jag har dammat av painmastern igen och den här gången sitter den nedanför höger knä. Den har suttit där sedan i lördags, hela tiden utom när jag har duschat och – kors i taket! – det känns som det fungerar. Eller så har det att göra med att jag inte har promenerat något sedan i lördags. Om jag går ned 30 kg underlättar jag för knäna, men det blir svårt att bli av med 30 kg utan att träna och nöjet med träningen försvinner när jag hela tiden får ont efteråt. Moment 22. Ett till kors i taket är att jag faktiskt har fått tid hos Fysioterapiteamet redan på måndag! Ett återbud. Jag ska få träffa en knäspecialist. Joråsåatt…

Självhypnos för att lyckas gå ned i vikt och sedan hålla vikten. Det har jag provat för 2 år sedan och kände inte att det var något för mig. Jag tänker försöka igen och har hittat en version på Storytel som är bara 13 minuter och som det är meningen att jag ska lyssna på 1 gång om dagen i 3 veckor. Det låter rimligt. Det är mitt undermedvetna som skall stimuleras till ny tankebanor. Något måste jag göra. Dock är problematiken den samma: jag ska lära mig att äta långsamt (det gör jag redan), att njuta av maten och att känna mig nöjd med en portion. Och att inte småäta. Jag tycker inte om att äta lagad mat. Jag mår ofta illa av matos och klarar sällan av att äta tills jag är ordentligt mätt. Det gäller middagsmaten. Mitt absolut största problem är att hitta ett vettigt mellanmål sent på kvällen då jag alltid blir hungrig eftersom vi oftast äter vid halv 18 och jag sällan lägger mig före midnatt. Jag har inte problem med att jag äter för mycket utan att jag äter fel eftersom jag är ointresserad. 

Dagens låtlisterepresentant blir Youngblood med ”Easy nothing”. De fick endorfinerna att flöda!