Hjärnan

Det här inlägget handlar om 3 filmer. Det är ingen filmrecension och jag kommer att skriva vad filmerna handlar om, så om du inte vill veta något är detta en …

SPOILERVARNING!

M Night Shyamalan är en absolut favorit hos mig ända sedan jag såg hans första film, “Sjätte sinnet”. Jag har alla hans filmer (utom “The visit”) och har sett allihop flera gånger. Han har gjort en trilogi som har tagit 19 år att färdigställa, förmodligen för att han har gjort en massa andra filmer emellan. Den första filmen heter “Unbreakable” med Bruce Willis och Samuel L Jackson i huvudrollerna från 2000. Den andra heter “Split” med James McAvoy i huvudrollen från 2017 och den avslutande filmen kom i år och heter “Glass” där de 3 karaktärerna möts.

“Unbreakable” handlar om Elijah (Samuel L Jackson) som föddes med en sjukdom som innebär att hans skelett är så skört att minsta slag eller törn kan leda till att det bryts. Hans främsta intresse är serier och framför allt om superhjältar. Han letar efter sin motpol det vill säga någon som inte kan gå sönder över huvud taget och när han hör talas om David Dunne (Bruce Willis) som är ensam överlevande efter en stor tågolycka tror han sig ha hittat honom. I slutet av filmen visar det sig att Elijah, i jakten på denna osårbara man, är den som har arrangerat tågolyckan och flera andra katastrofer med många hundra dödsfall.

“Split” handlar om Kevin (James McAvoy) som lider av dissociativ personlighetsstörning med 23 dokumenterade personligheter. Multipel personlighetsklyvning kallades det förut. Kevin kallar de 23 personerna för Gruppen och sedan har han Besten, en skapelse som sällan visar sig, som är stor och musklig à la en mindre version av Hulken, men som är oerhört blodtörstig som ständigt är på jakt efter unga flickor som är oskadade, som har haft det för lätt i livet, inte har stött på motstånd eller råkat ut för trauman. I “Split” har Besten med hjälp av Gruppen kidnappat 3 high school-tjejer. En av tjejerna, Casey (Anya Taylor-Joy), är annorlunda, inte lika ytlig eller lättsinnig och hon får kontakt med några ur Gruppen, särskilt Hedwig som är 9 år. I slutet av filmen är Casey den enda överlevande, men när Besten upptäcker att hon har flera ärr över hela kroppen förstår han att hon är som han, skadad och han låter henne gå.

Det som är så oerhört fascinerande och fängslande med dissociativ personlighetsstörning är att, som i Kevins fall, en person kan ha diabetes eller vara blind eller ha unika språkkunskaper utan att de övriga påverkas. En del personligheter är barn i olika åldrar, några är kvinnor. De talar olika, de rör sig på olika sätt, deras hållning skiljer sig åt. Det ligger alltid, alltid ett trauma bakom dissociativ personlighetsstörning. Det är hjärnans sätt att överleva som gör att personligheten klyvs, så att en ny och starkare individ kan ta över och beskydda. Om det sker ytterligare trauman klyvs personligheten igen och igen och när en person består av så många olika personligheter som 23 … ja, ni förstår. Skrämmande.

James McAvoy är en så skicklig skådespelare att jag ryser över hela kroppen när jag ser honom i de här filmerna! Han kan sitta i en stol och bara genom att räta upp kroppen, ändra huvudets vinkel och ett drag runt munnen syns det att nu har någon annan kommit i fokus. Han är jäkligt duktig på dialekter också. Hedwig, som är 9 år, läspar när hon talar och har ett slängigt kroppsspråk medan Patricia, en vuxen kvinna, talar brittisk engelska, har en hållning som en balettdansös och är väldigt kontrollerad (undrar hur lång tid det tog för James McAvoy att lära sig gå i högklackat?). Där finns även en konstnärligt begåvad designer och en sportfåne. Dennis är den personlighet som har tagit på sig det största ansvaret för Gruppen och som oftast är i fokus, men det är Kevin som är grundpersonligheten. Det är honom som Casey får den närmaste kontakten med.

Första gången jag såg “Split” tyckte jag att den flippade ur en aning mot slutet när Besten slutligen gjorde entré och tuggade i sig 2 av tjejerna, men jag tittade på extramaterialet där M Night Shyamalan intervjuades och han förklarade att om den mänskliga hjärnan är kapabel att bilda avskilda fack för diabetes eller blindhet eller språkliga kunskaper finns det då några begränsningar? Kanske finns möjligheten att skaffa sig superkrafter som styrka eller att klättra längs väggar och tak som en fluga?

I den tredje filmen “Glass” har det gått 19 år sedan David Dunne överlevde tågolyckan. Han driver numera ett företag tillsammans med sin son (samma skådespelare som i “Unbreakable” – det gillar jag!). Varje kväll går han “en promenad” för att pejla eventuella skurkaktiviteter och det är på en av de rundorna han får kontakt med Hedwig som leder honom till Besten som har 4 oskadade tjejer fastkedjade i en övergiven fabrikslokal. Efter ett strid som ingen vanlig dödlig skulle överleva hamnar båda två samma psykiatriska klinik där Elijah sitter inspärrad sedan många år tillbaka. David Dunne, Elijah och Kevin har alla en svaghet som läkaren på kliniken utnyttjar för att hålla dem i schack. Lite i taget avslöjas att läkaren tillhör en organisation som inte accepterar övermänniskor, superhjältar utan fångar in dem och intalar dem att de är vanliga och att deras förmågor är inbillade. (Trångsynta jävla kärring, säger jag!) Nu lyckas de i alla fall ta sig ut, men det slutar i en strid där alla 3 dödas. Tro det eller ej. De dör, alla 3. Casey är med och det är faktiskt hennes fel att Besten, som är odödlig, kliver tillbaka till förmån för Kevin, som i högsta grad är dödlig och han blir skjuten. Jag satt och lipade av både sorg och ilska. I den här filmen är det James McAvoy som är den starkast lysande stjärnan. Jäklarrrrrrr vad han är BRA!!

Nu har jag beställd bluray-utgåvan av alla 3 filmerna för att sträcktitta på dem plus allt extramaterial i form av intervjuer!

PS! En kul detalj är att M Night Shyamalan alltid har en större eller mindre roll i alla sina filmer. I stil med Hitchcock som brukade glida förbi i någon scen.

Sömn

Efter den miserabla promenaden i onsdag har jag int’ gjort nå’. Jag har sovit och jag har suttit. Den längsta sträckan jag har rört mig har varit mellan mitt sängbord i hörnet av sovrummet till frysen i hörnet av köket. Jag är trött och har lagt mig redan vid 23, varit på toaletten 1 eller ett par gånger och sedan fortsatt att sova; i snitt 10 timmar per natt. Ändå är jag trött och somnar ofta när jag sitter och läser. Knäet har mått bra av overksamheten även om resten av kroppen inte gör det och det har känts så jäkla skönt att slippa ha ont att jag inte ens försökt ge mig ut! Selma skulle ha kommit i morgon, men är fortfarande inte helt kurant – stackarn! – och jag kan ta emot tvättmaskinsdoktorn i lugn och ro.

Pär är ute på vift igen och den här gången har han åkt långt nämligen till Italien! Svärmor och svärfar var i Alessio för några år sedan och blev stormförtjusta och nu ville svärfar ta med sig sina barn och åka dit, så då gjorde de det.

Jag har en ny Hjärtefilm som har intagit första platsen och knuffat ned “Miss Potter” till andra plats. “Christoffer Robin och Nalle Puh” heter den och jag hittade den av en slump när jag var inne på Discshops sida och det är jag så tacksam för. Den handlar om Christoffer Robin som vuxen. Han är olycklig och vilsen. Då dyker hans gamla barndomsvän Nalle Puh upp och han behöver Christoffer Robins hjälp. Det här är en film för dig som föredrar den engelska original-Nalle-Puh framför Disneys (även om det här är en Disney-producerad film), som har fantasi, som älskar mjukisdjur och är övertygad om att de har en själ. Redan i inledningsscenen där alla är samlade för ett te-kalas knep det till i hjärtat och magkänslan hojtade om att “Det här, det är en Hjärtefilm!”. Filmen fick en Oscarsnominering för specialeffekter 2018. Nalle Puh, Tigger, Nasse och Ior ser underbart tufsiga och använda ut så som älskade mjukisdjur gör. Jag har alltid gillat Ewan McGregor och han gör ett bra jobb även i den här filmen och det gör även flickan som spelar hans dotter. Filmen är så makalöst välgjord!! Jag lånade genast ut den till Elin och det ångrar jag nu… Jag har en fundering om Disneys Nalle Puh: varför har han en tröja? I Milnes original är han oklädd. Nasse har alltid haft sin halsduk och Ru sin tröja, men varför ha Puh fått en?

Ett par själfulla ögon tillhörande Måns.

Okul

Jag sov uselt, riktigt uselt, i natt och jag är så jäkla trött och jag vet att det påverkar mitt mående, men jag skriver i alla fall att nu är det inte roligt. Okul. Trött. Ont. Ångest. Benet är fortfarande inte bra och blev inte bättre av att jag har gnott omkring och städat i närmare 4 timmar. En kort promenad, tur och retur Filmkedjan, igår var även den för mycket. I onsdags åkte Elin och jag till svägerskan med familj för att hälsa på Valletta (hon är ljuvlig!!) och jag hade vanliga kängor = ont. Jag är leds. Jag käkar Alvedon. Jag mår dåligt av att inte kunna träna regelbundet!

Idag fick jag böckerna från Göran Redin och nu har jag de 4 första delarna i inbunden form! När jag öppnade paketet och såg att det inte var de urfina omslagen som jag är van vid, så blev jag oerhört besviken. Jag började nästan gråta och fick lust att returnera dem med vändande post. Omslaget är en väsentlig del av en bokupplevelse för mig och de här omslagen är förmodligen från den första upplagan. Nu har jag haft möjlighet att tänka och lugna ned mig och jag ställde mig följande fråga: om Göran Redin hade frågat mig om det hade någon betydelse att det inte var samma omslag hade jag då tackat nej till böckerna? Det hade jag inte gjort. Då så!

Signerat

Eftersom Göran Redins bokserie om Lövberga har blivit mina absoluta hjärteböcker, så vill jag ha dem i inbunden form och jag vill ha dem i absolut nyskick (jag har inga positiva erfarenheter av begagnade böcker). De 2 första delarna finns inte längre i handeln medan jag hittade del 3 och 4 hos AdLibris. Jag hittade Göran Redins blogg och kontaktade honom via den och fick svaret att han har de 2 första delarna, att jag kan köpa dem av honom och att han kan signera dem. Vilken lycka! Vilken fullträff! Det är klart jag tackade ja! Och som grädden på moset kommer ju del 5 i början av april.

Vad övrigt är, är händelselöst. På grund av benet har jag suttit inomhus, men det har det varit värt för sträckningen/vridningen har släppt. Vi var en sväng till Elin och Robin igår och fikade och pratade ett par timmar. Lika trevligt som det var förra lördagen. Sömntabletterna klubbade mig igår kväll. I vanliga fall smyger effekten på mig och ögonen känns tunga och då är det bara att krypa i säng, men igår somnade jag bara där jag satt i soffan och lyssnade på bok och spelade och jag sov verkligen. Kvart i 1 vaknade jag och då måste jag ha suttit i sovit i minst 2 timmar! Efter det sov jag inget vidare i sängen och vaknade i morse med riktigt ont i halsen. En klump på höger sida som känns när jag sväljer. Jag vill inte bli förkyld för Elin och jag ska åka till svägerskan på onsdag. De har köpt en Rottweiler-valp som de hämtade hem förra veckan och gissa om jag vill träffa den!

Klämmigt

Dax för mammografi. Jag har aldrig gjort det förut, men jag vet hur det går till och det är inte en lika känslig kroppsdel som hos gynekologen. Jag hade tid 5 över halv 10, men fick komma in tidigt och var färdig 5 över halv 10. Det gjorde inte särskilt ont heller utom vid 1 läge när jag fick stå vriden och inklämd för att lymfkörteln skulle komma med på bilden. Provsvaret kommer med posten om 2 veckor. Undrar om jag behöver kontakta gynekologen själv? Jag hade flyt under hela den här utflykten. Vädret var fantastiskt och SL var inte försenat och jag hade valt kläder som satt ordentligt och var mjuka och sköna. Jag hade min lila kappa vilket jag sällan känner att jag får tillfälle till och jag känner mig alltid fin i den.

Snö i december 2015.

“Tjänarinnans berättelse” (“The handmaid’s tale”) av Margaret Atwood har några år på nacken. Jag vet att jag läste den 1988/89, men jag minns egentligen ingenting. Sedan har jag försökt lyssna på den på engelska, men inläsaren var inte bra. I början av den här månaden kom äntligen en svensk inläsning, men den är med Lo Kauppi, som jag har lite svårt för. Jag gav den en chans, men gav upp efter halva boken. Den finns ju som serie hos HBO och jag började titta. Vilken fantastisk serie! Det är ytterst sällan som en serie överträffar boken, men den här gör det. Med råge! En anledning till att den svenska inläsningen av boken inte är bra är att inläsaren inte gör tillräckliga uppehåll mellan handlingens tillbakablickar och nutiden, men det blir tydligt i serien och de har lyckats få fram den otäcka känslan som regeringskuppen och de religiösa fundamentalisternas övertagande (naturligtvis är det religiösa fundamentalister!) framkallar. Den är otäck och dystopisk med stort D. Den är skrämmande eftersom kvinnor i många länder lever under de här förhållandena. Elisabeth Moss, som jag har sett i “Mad men” och kommer ihåg från ett avsnitt av “Grey’s anatomy”, är så vansinnigt bra! Hon lyckas förmedla hela känsloregistret med hjälp av ögon, mun och kroppshållning. Idag såg jag sista avsnittet i säsong 1 och det fanns en scen när det var meningen att tjänarinnorna skulle stena en annan tjänarinna till döds, men vägrade med risk för repressalier. Den scenen var stark och framkallade både ståpäls och tårar hos mig! Om du vill se en suveränt bra serie, så satsa på den!

Skitvecka

Söndag kväll strax efter klockan 21 och jag drar en suck av lättnad över att den här skitveckan är slut! Däremot vet jag inte om jag orkar lägga ned energi på att hoppas på att nästa blir bättre.

Igår var vi hemma hos Elin på middag. Nye Pojkvännen var oxå där och hon har gjort ett fantastiskt fynd i honom! Det var väldigt trevligt och inte alls krystat eller alltför trevande med tanke på att det var första gången vi fick träffa honom ordentligt (de var förbi hemma hos oss en kortis i somras för att bryta isen). Mitt vibb-känsliga jag tog inte emot några som helst negativa signaler liknande de jag fick med Skitstöveln och R. Mio var självklart med och jag fick den hjärtevärmande äran att gnugga honom i pannan.

Titta på de pyttiga framtassarna…

Naturligtvis förde gårdagens middag med sig anspänningar. Anspänningar som jag egentligen inte ville erkänna ens för mig själv för vi skulle ju bara hem till vår snorpa och hennes Pojkvän som jag redan visste är mer än godkänd, men idag har jag varit så in i helvete trött! Jag kan ju lägga till magkrasch och städning och brist på träning och redan existerande depression och medicinering… I morse steg jag upp vid 8, som vanligt, tog morgonmedicinerna, gick på toaletten och stod sedan vid balkongfönstret och tittade på det strålande höstvädret utanför och längtade efter att gå ut och få andas in frisk luft och bli av med spänningarna i ryggen. Jag fortsatte stå där medan tröttheten och tröstlösheten tryckte ned mig så att knäna nästan vek sig. I stället för en promenad tog jag kuddar och täcke och öronproppar och lade mig i lilla rummet. Det dröjde en halv timme eller mer innan jag somnade, men sedan sov jag till 12. Efter det uppvaknandet stod dagens göromål uppradade och väntade: städa hos Bibbi, tvätta, förbereda medicinerna för nästa vecka, göra matsedel och beställa från Coop on-line. Nu ikväll började jag läsa den sista boken från min senaste beställning och den verkar bra för Maggie O’Farrell kan man lita på, men jag blev trött och somnade en kort-kort stund.

På tal om böcker har jag – och nu är det bäst att du sitter ned – börjat tröttna på ljudböcker. Så där! Nu har jag skrivit det som gnagt i mig i flera veckors tid. Lurarna blir liggande allt oftare eller så lyssnar jag på musik. Jag har blivit alltför kräsen och överpetig för att någon ljudbok ska falla mig i smaken. Det finns åt helvete för många deckare och kriminalromaner. Jag förstår inte varför svenskarna är så svaga för den genren och att den har kommit att dominera så pass att det börjar likna monopol. Och så de här eviga feel-good-böckerna som bara gör mig avundsjuk över att ingen ingriper i mitt liv, så att jag får det jag tycker att jag borde ha! Storytel introducerar nya inläsare där den ena är sämre än den andra. Min bokhylla är väldigt tunn med bara 40 böcker, nästan hälften av dem är sådana jag vill lyssna på igen och många av de 40 är på engelska. Oktober 2014 blev jag medlem, ganska precis 4 år. Ska det ta slut här?

Framtidsvision

Den mycket omtalade och hyllade tv-serien “Black mirror”. Till slut tog nyfikenheten överhanden och jag har sällat mig till dem som gillar den. Den är fantasifull, tankeväckande och originell och det är få serier eller filmer som jag kan ge de omdömena.
 
Spoilervarning!! Idag såg jag sista delen av säsong 3 med titeln “Hated by a nation”, ett långfilmslångt avsnitt. En journalist hittas död kort efter att hon skrivit en provocerande krönika. Hon blir, milt uttryckt, påhoppad i sociala media och polisen hittar kopplingar till en hashtagg där vem som vill kan uttrycka en dödsönskan åt någon som gjort sig impopulär t.ex. journalisten och önskan uppfylls. Ytterligare 2 människor avrättas på detta sätt: en kvinna som inte visar tillbörlig respekt för ett krigsmonument och en rappare som är onödigt grym i sin kritik av en 12-årig pojke som imiterar honom. Tillvägagångssättet är djävulusiskt och högteknologiskt (varje avsnitt utspelar sig in en nära framtid) och så långt ifrån psykotiska knivmän som hör röster man kan komma. Gärningsmannen har skrivit ett manifest där han anser att vi måste lära oss att ta konsekvenserna av våra handlingar. De 3 personerna fick onekligen ta konsekvenserna av sina handlingar. Eller? Det finns en dold knorr för det visar sig att det är varje enskild person – drygt 32000 – som använde hashtaggen som får ta konsekvenserna av sin handling…
 
Det var ett tankeväckande och skrämmande och inte helt otänkbart sätt att antyda åt vilket håll det barkar för oss. Allt det här med nättroll och näthat där internet gör det möjligt att vara anonym när man vräker ur sig sin galla över minsta lilla uttalande som känns provocerande. När man utnyttjar yttrandefriheten till smärtgränsen, men blundar för att den medför ett ansvar och att den inte är liktydig med att man är skyddad från att bli ifrågasatt. 

Vidunder

Jag ser inte så mycket på film längre. Det är förmodligen en övergående period, men det finns så mycket skräp att jag tappar lusten att ens försöka vaska fram eventuella guldkorn. Idag lyckades jag faktiskt hitta ett guldkorn i form av filmen “Fantastiska vidunder och var man hittar dem” (filmmanuset läste jag i bokform i februari och hade lyckligtvis förträngt detaljerna, så filmen kändes ny) som har släppts på Netflix.  Det var precis rätt film för mig just där och då och jag föll pladask! Den gör sig myyyyycket bättre som film än i manusform om jag uttrycker det så. Det handlar om magi och det handlar om djur – behöver jag skriva mer? Den här filmen ska jag köpa!

En nifflare älskar allt som glittrar och har tagit sig in i en juvelbutik. Här försöker den gömma sig för Newt Scamander. I skyltfönstret.  Det går ju jättebra…

 

 

Association om klackar

Vägning: 98,5 kg som innebär en minskning med 1,8 kg den senaste veckan! Ålrajt!! Det är den största minskningen sedan starten och jag kan inte säga att jag begriper varför, men jag är inne på rätt spår och kommer inte att ändra på något. Ja, jäklar… Mitt humör är avsevärt bättre och jag funderade på att sätta klackarna i taket. Klackar i taket får mig osökt och varje gång att tänka på “kott-iljongen” från “Grodan Boll och Kalle Stropp på svindlande äventyr”. En film som Elin gillar så mycket att hon börjar fnissa redan under inledningen. Jag hittade den på YouTube och den börjar 7 minuter 49 sekunder in i klippet, men hela klippet är sevärt. Mycket nöje!

Jag tränade med gummibanden idag, ett mediumpass. Jag var inställd på att uppvärmningen och benövningarna skulle kännas tunga med tanke på förkylningen, men den satt tydligen i armarna för några övningar orkade jag inte genomföra helt och jag kände mig till och med småyrslig. Nu har jag gått ned drygt 9 kg och det känns i kroppen. Den är lättare och mer rörlig, mer samarbetsvillig och så är ju orken en helt annan. Det är definitivt läge att sätta klackarna i taket!

 

Älskade djur!

Jag har köpt och sett en kort, men vansinnigt bra serie om familjen Mottershead som startade Chester Zoo i England, “Our zoo“. Den finns inte med svensk text, men jag använde den engelska och tyckte inte att det var några som helst problem att förstå. Det är endast 6 avsnitt som är 50 minuter eller längre och serien följer familjen medan de tampas med motståndare, men inte efter att djurparken öppnades och det får mig att hoppas på en fortsättning. Serien är brittisk och utspelar sig 1930-31 med allt vad det innebär av kläder, miljöer, åsikter och uppfattningar. Och så djur förstås! Filmen “En ny start” är på ett liknande tema, verklighetsbaserad den med och handlar om Benjamin Mee som köpte Dartmoor Zoo . Filmen är amerikansk trots att det handlar om en engelsk djurpark. Om du, som jag, älskar djur även om de befinner sig i en djurpark (i stil med Kolmården), så rekommenderar jag verkligen både serien och filmen.