Thomas Bolme och jag

“Mörkt motiv” av Louise Penny med Thomas Bolme som uppläsare. En hederlig deckare med en godmodig, socialt kompetent, ödmjuk polis i medelåldern som är lyckligt gift och inte strävar efter att bli chef. Som en försvarsåtgärd har jag börjat lyssna på den här sortens deckare eftersom de allt brutalare kriminalromanerna fick mig att må dåligt. Jag orkar inte med fler bittra, socialt inkompetenta, stöddiga vanliga-regler-gäller-inte-mig-poliser med kraschade förhållanden och spritproblem som vadar i brutalt skändade kvinnolik och mest löser brott med hjälp av tekniska finesser.

Louise Penny har förlagt handlingen till den pyttiga byn Three Pines några mil från Montreal där alla känner alla och med det klassiska galleriet av karaktärer som bögen, den egensinniga äldre damen, det gifta paret, flera hundar och så den briljante Armand Gamache. När Jane Neal hittas död chockar det hela byn. Det finns inte en enda bybo som har något ont att säga om den före detta lärarinnan och konstnären. Det finns flera misstänkta, men bara en skyldig och som lyssnare vilseleddes jag vid flera tillfällen och det är tack vare att det var flera timmar kvar av boken som jag begrep att polisen var ute och cyklade.

Miljöbeskrivningarna är fina och får mig att vilja flytta till en pyttig by där alla känner alla. Karaktärerna känns mänskliga och trovärdiga och dialogerna är lysande och jag skrattade för mig själv många gånger. Thomas Bolme gör en underbar uppläsning och den här genren passar honom. En snäll bok till en snäll uppläsare. När den var slut fortsatte jag direkt med “Nådastöt” som tar vid ett drygt år senare och med den sortens vinter som jag numera bara drömmer om. Thomas Bolme fortsätter att läsa för mig. Tyvärr, är det en annan uppläsare av tredje och fjärde boken.

Jag kan läsa själv också och har precis läst ut “Etthundra mil” av Jojo Moyes. Nu befinner jag mig i den sortens vakuum som en riktigt, riktigt bra bok alltid lämnar mig i. Det pågår en sorts litterär matsmältning där jag suger på den kvardröjande lustkänslan medan endorfinerna rusar genom kroppen. Åh, tänk att kunna skriva så…

Jesse Thomas sliter som ett djur för att få livet att gå ihop sedan hennes man lämnade henne att ensam ta hand om dottern Tanzie och styvsonen Nicky. Ed Nicholls är en IT-miljonär som tvingas att hålla sig undan efter att ett försök att hjälpa en gammal skolkompis visade sig vara ett ödesdigert misstag. Jesses och Eds vägar korsas och på en impuls att göra en osjälvisk handling erbjuder sig Ed att skjutsa Jesse och barnen hela vägen till Aberdeen för att Tanzie ska kunna delta i en matteolympiad. Man sitter inte instängda i en bil tillsammans i en hel vecka utan att bli påverkad av varandra och allt som den sortens resa kan för med sig.

Det handlar om klasskillnader och om att inte tappa tron på det goda. Det är en sak att slänga ur sig “Det ordnar sig” i tid och otid och en annan sak att verkligen tro på att det kommer att ordna sig och att dessutom fortsätta tro det efter den ena käftsmällen efter den andra. Jesses problem är problem med stort P medan Eds problem är av i-landsvarianten. Jesse säger: “Jag tänkte på det när jag låg i badet … det där med att ‘behandla andra som du själv vill bli behandlad’, det funkar ju bara om alla andra också gör det. Men det är det ingen som gör. Världen är full av människor som ger blanka fan i alla andra. De är beredda att gå över lik för att få det de själva vill ha. De trampar till och med på sina egna barn.” Nicky skriver i sin blogg: “Det är det här jag inte fattar; jag fattar inte hur vår familj mer eller mindre alltid gör rätt, men ändå alltid hamnar i skiten.” Jag känner igen mig i både det Jesse säger och det Nicky skriver. När det verkar som om man inte får någon som helst utdelning på att behandla andra människor med respekt eller att göra rätt för sig, så blir det till slut svårt att intala sig att det kommer att ordna sig och det är då man måste intala sig att man gör det rätta för sin egen skull.

Karaktärerna i Jojo Moyes böcker är mänskliga och trovärdiga och långt ifrån perfekta. De har sina svaga ögonblick när de gör mindre genomtänkta val och får ta konsekvenserna. Det gillar jag! Det som jag inte gillar fullt lika mycket är att alla alltid får det de förtjänar i slutet. Det ordnar sig verkligen. Är det det som gör att boken kallas för feel-good? Hennes böcker får mig att må bra hela vägen fram till slutet när jag alltid känner som jag gör när jag fått i mig för mycket sött.

Författare: Ewa

Jag föddes 1965 året när bara praktverk skapades. Min man föddes 1962 när bara smartingar skapades. Vår dotter föddes 1993 när bara förstklassiga barn kom. Vi har haft marsvin i drygt 10 år, men den 14 juni 2019 fick vårt sista marsvin, Bibbi, somna in. Vi kommer inte att skaffa fler husdjur. 1999 flyttade vi till Rönninge och vi kommer inte att flytta mer. Det här är mitt paradis på jorden. Jag är permanent sjukskriven sedan 2012. En liten sjukpensionär som dras med kronisk depression och ångest. Jag har bloggat sedan 2007. De första 7 åren fanns jag på den här adressen ifall du vill läsa mer om och av mig: http://fundringar.bloggplatsen.se/

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Stoppa spam! * Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.