Skavsår och stämsång

Tur och retur Salem. Igen. Den här gången var det för att lämna prover på vårdcentralen (läkarbesök om en vecka). På fastande mage. Jag sov inte så jättebra inatt och faktum är att jag drömde att jag inte kunde sova och att jag var hungrig. På drömmars vis låg det plötsligt flera godispåsar framför mig och jag började äta. Även i drömmen skulle jag lämna prover och när jag hade hunnit halvvägs till vårdcentralen kom jag på att jag ju hade vräkt i mig en massa godis… Skrutt samma, tänkte jag, i drömmen. Jag kan lämna prover nästa dag! I verkliga livet satte jag inte i mig en massa godis eller frukost eller ens mediciner och blev tömd på några rör blod som det var tänkt. Det blev inga stavar idag just för att jag visste att orken inte skulle vara den önskade. 20 minuter dit och 20 minuter hem och ett nytt skavsår. Hur är det möjligt?! Samma skofabrikat, samma häl, samma ställe på hälen.

Någon gång förra året såg Elin och jag “Pitch perfect” som handlar om a capella-sång. Jag tyckte den var väldigt bra! Den var rolig och de var ruskigt duktiga på att sjunga! Barden Bellas finalnummer gav mig gåshud även andra gången jag såg filmen. Jag har alltid varit svag för a capella och barber shop-sång. Människans röst är fantastisk. Den var kul som omväxling till alla dansfilmer som har kommit de senaste åren. I år kom uppföljaren, “Pitch perfect 2” och Elin och jag såg den idag. Den var minst lika bra och mycket roligare, men Barden Bellas finalnummer gjorde mig besviken. USA-smörigt och helt gåshudbefriat. Tvåan fick mig att fundera över hur länge Tyskland behöva stå till svars för andra världskriget och Hitler? Då menar jag att man drar upp det i alla möjliga och omöjliga sammanhang och gärna drar alla tyskar över samma nazistkam. I filmen finns en tysk grupp, Das Sound Machine, som har en oerhört stöddig och hård framtoning med svarta scenkostymer och strama frisyrer. Jag tycker att deras finalnummer var myyyycket bättre, men det går ju inte för sig att Tyskland vinner över USA? Fat Amy (Rebel Wilson) gör en personlig tolkning av Pat Benatars 80-talsdänga “We belong”.

 

 

Författare: Ewa

Jag föddes 1965 året när bara praktverk skapades. Min man föddes 1962 när bara smartingar skapades. Vår dotter föddes 1993 när bara förstklassiga barn kom. Vi har haft marsvin i drygt 10 år, men den 14 juni 2019 fick vårt sista marsvin, Bibbi, somna in. Vi kommer inte att skaffa fler husdjur. 1999 flyttade vi till Rönninge och vi kommer inte att flytta mer. Det här är mitt paradis på jorden. Jag är permanent sjukskriven sedan 2012. En liten sjukpensionär som dras med kronisk depression och ångest.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Stoppa spam! * Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.