En intervju

Intervju med Min Inre Kritiker

Exklusivt för Författarkurs 2 distans samt Mitt liv i ord

Intervjun går till på ett ovanligare sätt då Min Inre Kritiker inte har någon fast form utan endast hörs som en röst i mitt huvud, men jag behöver inte se någon kropp för att veta att det är en han. Jag har alltid haft sämre självförtroende i förhållande till män. Fördelen är att vi inte behöver stämma träff på något café med överdimensionerade muffins och löjligt dyra drycker. Nackdelen är att han alltid är med mig och svår att stänga av.

”Du arbetar som kritiker och jag undrar om du har arbetat för någon annan innan du började hos mig?”

”Nej, jag är specialdesignad för dig och bara dig. Din alldeles personlige kritiker.”

Han ler inställsamt, men det går inte hem hos mig, så i stället frågar jag när han började hos mig.

”Kom du till mig i samband med att jag föddes?”

”Det finns ingen mer accepterande och okritisk varelse än en nyfödd, så nej, jag dök upp några år senare. Om du kan minnas första gången du blev kritiserad eller förlöjligad, första gången som ditt självförtroende fick en spricka vet du när jag kom till.”

Jag funderar, men kan inte på rak arm komma på när det skulle vara. Dessvärre misstänker jag att jag inte var så gammal eftersom det känns som om han alltid har funnits. När jag förblir tyst fortsätter han.

”Det kan vara så att den första sprickan uppkom när du var så pass liten att din hjärna har valt att blockera minnet i ett försök att skydda dig, men det hindrade inte mig från att inta min plats som din ständige följeslagare.”

En känsla av obehag kryper längs min ryggrad och plötsligt inser jag att han håller på med sina vanliga tricks som alltid får mig att tvivla och bli handlingsförlamad. Jag skärper till mig.

”Har du förmågan att ta formen av någon annan?”, frågar jag och tänker osökt på min okäre bror som är en av dem män som gör att jag tvivlar på mig själv.

”Nej och vad gäller din bror har han en alldeles egen inre kritiker. Alla människor som inte har ett orubbligt självförtroende har en inre kritiker, men vi är betydligt starkare hos konstnärligt lagda som till exempel författare eller de som tror att de är duktiga på att skriva.”

Han fnissar.

”Du säger ”vi”.” Jag avbryter medvetet för det där fnisset får mig att må illa.

”Absolut!”, svarar han. ”Vi inre kritiker nätverkar över hela världen och stöttar varandra. Det finns de i vår yrkeskår som lever i villfarelsen att de ska ge konstruktiv kritik till sina personer.” Han betonar ordet ”konstruktiv” som om det smakade sur mjölk. ”Konstruktiv kritik är för mesar. Den sorten som har ett behov av att bli omtyckta, men då har de fått allt om bakfoten. Man arbetar inte som kritiker för att bli omtyckt utan för att hålla personer på plats. Se till att de inte blir för stöddiga och det gör man genom att betona det som är fel.”

Hans röst har blivit myndig, nästan predikande och jag hukar mig som jag alltid gör när han går igång. Han verkar ha tillgång till ljudeffekter och förstärkningar för det låter som om han är överallt även utanför mig. Kan någon annan höra honom?

”Ingen kan säga annat än att du gör ett bra jobb.” Mitt tonfall är syrligt som den suraste lime.

”Jag tackar och bockar!”

”Det påstås att de som inte kan själva lär ut och att de som inte har lyckats blir kritiker.”

Jag möts av tystnad. Skönt med omväxling! Jag småler för mig själv. Han harklar sig.

”Lögn och förbannad dikt! Om inte vi kritiker och då menar jag både de inre och de med fysisk form, om inte vi fanns skulle ingen av alla ni tunnhudade konstnärssjälar vara motiverade att bli bättre! Jag minns dina fjantiga romantiska historier som du fyllde dina dagböcker med, men eftersom du inte ville att någon annan skulle läsa det du skrev, så teg jag still. Herre gud, vilken smörja! När du gick gymnasiet och fullkomligt ääääälskade att skriva uppsatser var det bara din lärare som läste dem, men när du fick för dig att gå en skrivarkurs för Inga-Lill Walfridson och skrev om ett minne som du sedan läste upp för de övriga och de drämde till med att det var väldigt synd att du valde att sluta minnet på det viset, så landade du med en ganska tung duns. Minns du det? Det var då jag insåg att det var dags för mig att göra entré.”

Han är andfådd efter svadan. Jag minns tillfället i fråga. Nu när det har gått många år kan jag förstå vad de menade. Slutet på texten hade fungerat som ett bryskt uppvaknande.

”Jag kunde inte ta det till mig då, men jag har burit det med mig och använt det till att utveckla mitt skrivande, så även om det tog tid fungerade det som konstruktiv kritik. Jag blev nedtryckt då, men jag reste mig igen. Om du hade fått som du velat hade jag väl inte skrivit en enda rad till kan jag tänka mig.”

”Kommer du ihåg kursen i skrivande för barn som Ulf Nilsson höll i?”, frågar han i stället. ”Den gången hade du inget att komma med. Absolut ingenting! I stället satt du och var avundsjuk på de övriga som verkade spruta fram idéer och det var knappt att du fullföljde kursen.”

”Det låter kanske som ett klent försvar, men jag insåg att barnböcker inte var något för mig. Man måste våga prova. Hur ska man annars veta?”

Här går det upp för mig att intervjun har ändrat karaktär. Den har svängt, så att den utfrågade har blivit åklagare. Det går verkligen inte för sig!

”Hörru du!” Nu tänker jag inte vara artig längre för nu slåss jag för mitt självförtroende. ”Det verkar som om jag kommer att få dras med dig tills jag trillar av pinn, men jag kommer inte att sluta jobba på att få tyst på dig! Du har ingen positiv inverkan på mitt liv och det gäller inte bara när jag skriver för du har ju för vana att lägga dig i precis allt.

”Det är mitt jobb!”

”Du är avskedad!”

”HA!” Han lät triumferande. ”Ha! Du kan inte avskeda mig! Jag är livstidsanställd och det enda du kan göra är att försvaga mig, men du kan inte avskeda mig.”

”Försvaga?”

Jag kunde höra hur han slog handen för munnen i ett försök att hindra orden som hade flugit ur honom. Jag behövde inte fråga honom hur jag skulle göra. Sedan jag gick den första författarkursen har jag känt hur han försvagas lite i taget. Ju mer jag tror på mitt skrivande desto svagare blir han.

”Vad tycker du om min bokidé?”, frågar jag honom.

”Din bokidé? Den är inte mycket att ha. Du säger att du vill skriva en bok som du själv vill läsa och det är precis så det kommer att bli. Ingen annan kommer att vilja läsa om hur en fet loser vill försöka ändra på attityden till övervikt i stället för att skärpa sig och bli av med den. Precis som du själv, tjockis!”

Jag biter ihop och väljer att inte nappa på det betet.

”Jag vet inte det, jag. De på kursen inklusive Jorun säger att de tror att den kan fungera och jag väljer att tro på dem.”

”Klensinnat kvinnfolk som säger det som de vill att du ska säga om deras texter. Klubben för inbördes beundran. Ingenting annat!”

”Det spelar ingen roll!” Jag reser mig upp.” De får mig att tro på mitt skrivande och då skriver jag mer och ju mer jag skriver desto bättre blir mitt självförtroende och desto svagare blir du!”

Vid det här laget är jag så i gasen att jag vankar fram och tillbaka och slår med knytnäven i luften medan jag argumenterar så att jag blir svettig. Jag stannar, ställer mig bredbent och säger högt och tydligt:

”Om inte jag – vem? Om inte nu – när?”

Tystnad i mitt huvud. Välsignad tystnad. Jag vet att Min Inre Kritiker inte har försvagats så mycket att hen inte längre finns. Jag vet att han kommer att dyka upp lika oinbjuden och ovälkommen som vanligt, men hans besök behöver inte bli långdragna. För varje gång som jag skriver något som min magkänsla säger är bra kommer han att försvagas. Att skriva ned den här intervjun var ett steg på vägen.

 

Joruns kommentar:

Redan inledningen fångar mig och jag gillar att du närmar dig ämnet med humor, som att inga överdimensionerade muffins behövs. Smart tanke att den inre kritikern föds första gången självförtroendet fick en spricka. Enligt min erfarenhet är det i huvudsak två sorters människor som inte har någon inre kritiker a) de som i stället har ett uppblåst ego och tyvärr har svårt för att utvecklas b) barn. Tänk om vi kunde vara mer som barn 🙂

Din inre kritiker låter klok när han säger att din bror har en egen inre kritiker. Jag börjar skratta när jag föreställer mig ett helt nätverk av inre kritiker, en yrkeskår. Så skönt när du tar lite revansch i ordväxlingen också, men kritikern vinner mark igen. Jättespännande! Den här raden (som leder till din triumf) är hur bra som helst:
”Om inte jag – vem? Om inte nu – när?”

Trött

Pär har varit på Öland och även om jag verkligen uppskattar ensamheten, så blir jag trött, sååå trött.  Jag har somnat vid 1 och klockan 8 har marsvinen fått sina frukostgrönsaker och då har det tagit emot att stiga upp. Väldigt mycket, men jag har lyckats hålla mig från att lägga mig igen utom igår och idag. Igår sov jag till halv 13 och trodde att Elin skämtade med mig när hon väckte mig och resten av dagen kändes helt sned. Idag somnade jag inte utan steg upp igen vid 9, åt lite youghurt och satt sen i soffan och spelade och lyssnade på en bok, men vid halv 12 tippade jag åt sidan, drog filten över mig och somnade. Trött, hostig, frusen, knäpp i magen, snuvig. Kroppen har fått vila från promenader och gummiband. Den vill inte. Den har inte den rätt orken. Pär kom hem nu på eftermiddagen och jag kan påbörja min återhämtning.

Från författarkurs 1

“En minnesvärd person”

 ”Anna Norrström?”

Anna avbröts i sitt nervösa vankande när hon hörde sitt namn. Hon vände sig om och gick läkaren till mötes. Läkaren sträckte fram handen och Anna tog den.

”Jens Lindgren, välkommen och slå dig ned.”

Han hade ett fast handslag som var dröjande samtidigt som han försökte möta hennes blick. Anna mötte den för en sekund innan hon fortsatte in i rummet och satte sig i en av två stolar som stod snett mitt emot varandra framför ett skrivbord. Hon satt rak i ryggen med blicken i golvet medan hon hörde hur Jens Lindgren stängde dörren. När han satte sig i stolen bredvid hennes ryckte hon till. Hon hade tagit för givet att han skulle ta plats på andra sidan bordet som myndighetspersoner har för vana att göra.

”Hur mår du?” frågade han.

Anna ryckte på axlarna till svar. Hon visste inte vad hon skulle säga, hon var inte van vid att prata om hur hon mådde.

”Dåligt” lyckades hon få ur sig.

Hon sneglade på läkaren och såg att han satt framåtlutad med armarna vilande på benen och händerna knäppta.

”Berätta.”

”Jag…..kan inte sova” började hon.

”Det låter jobbigt.”

Hans bekräftelse fick henne att slappna av en aning.

”Varför kan du inte sova?” fortsatte han. ”Har det hänt något?”

Anna skakade på huvudet. Hon önskade att det hade hänt något. Något riktigt hemskt för då skulle det finnas en anledning till att hon mådde så dåligt. Hon hade mått så här i flera månader nu och hade hela tiden hoppats att det skulle gå över, att det skulle kännas bättre nästa dag, men ingenting hade blivit bättre. Tvärtom.

”Hur länge har du mått dåligt?”

”Anna?”

”Vad?”

Det kändes som om hon hade blivit väckt väldigt abrupt och ett kort ögonblick undrade hon om hon hade somnat där hon satt. Det var inte otroligt för det hade hänt tidigare.

”Anna” började läkaren ”jag kan se på dig att du inte alls mår bra och jag vill att du svarar på några frågor. Bara korta svar.”

Anna nickade. Jens Lindgren frågade henne om sömnsvårigheterna hade pågått i mer än två veckor, om hennes aptit hade förändrats, om hon hade upplevt att hon hade svårt att koncentrera sig. Hon svarade jakande på alla frågor. Sedan undrade han om hon fortfarande tyckte om att göra de saker hon vanligtvis hade utbyte av. Anna såg framför sig boken hon hade försökt att läsa, men inte kommit längre än till sidan tio i. Gångstavarna som hade börjat få ett dammlager eftersom hon inte orkade promenera längre. Den bärbara datorn som hon brukade surfa runt på efter tips på böcker och filmer för att inte tala om att hon inte hade skrivit något i sin blogg på hur länge som helst.

”Nej, jag tycker inte att någonting är roligt längre.”

Anna suckade djupt och lutade sig mot ryggstödet. Den hopplöshet hon kände var så intensiv att den kvävde alla andra känslor.

”Har du självmordstankar?” frågade läkaren nu och hans tonfall var ännu allvarligare än det varit dittills.

Plötsligt började ögonen bränna och hon kände hur de fylldes av tårar. Jens Lindgren sträckte sig efter ett paket pappersnäsdukar, drog ut en och räckte den till henne. Hon tog den och tryckte den mot ögonen.

”Vad är det för fel på mig?” frågade hon i stället. ”Varför mår jag så här?”

”Du är deprimerad.”

Anna tittade på honom och mötte hans blick. Något i den lugnade henne. Från det att hon tagit honom i hand hade han ingett henne förtroende. Hon hade alltid tyckt att ett handslag sa mycket om en person. Ett första intryck och Annas första intryck av Jens Lindgren var av värme och stabilitet.

”Deprimerad” upprepade hon. ”Så jag är deprimerad…… Finns det något att göra åt det?”

”Absolut! Det finns mycket hjälp att få, men det är ingenting som fungerar på en gång. Det kan ta flera veckor, till och med månader innan du börjar må bättre, men du kommer att må bättre. Jag törs till och med lova det, på heder och samvete.”

Han log ett varmt leende utan minsta retsamhet och Anna kände att det drog i hennes egna mungipor. Läkaren satt upp i stolen och gav intryck av att vara handlingskraftig vilket Anna själv inte hade varit på många veckor. Hon kunde kanske luta sig mot hans handlingskraft?

Nu reste sig Jens Lindgren, gick runt skrivbordet och satte sig i myndighetsstolen. Han letade fram Annas journal i datorn och vände sig sedan till henne.

”Det första du behöver hjälp med är att få sova ordentligt, så jag tänker skriva ett recept på Imovane som är en mild insomningstablett och den ska du börja med ikväll. Ta den någon timme innan du lägger dig för natten. Det är oerhört viktigt att du får sova ordentligt, att kroppen får vila från den stress som en depression innebär. ”

”Det skulle vara skönt att få sova” medgav Anna.

”Det är måndag idag, så då vill jag att du kommer tillbaka till mig på fredag, så kan vi diskutera vidare hur du vill göra med övrig medicinering och kanske samtalsterapi. Du ska få fylla i ett skattningsformulär också. Låter det som en bra plan?”

Han tittade upp från skärmen och Anna mötte hans blick och svarade att det lät som en bra plan. För Anna kändes det som en bra plan också. Medan Jens Lindgren skrev upp den nya tiden på en lapp, så passade Anna på att torka ögonen och slänga den fuktiga, knöliga näsduken i en papperskorg.

Jens Lindgren reste sig och gick runt skrivbordet med lappen i handen. Anna tog emot lappen, läste snabbt tid och datum och vek sedan ihop den. Hon fick även hans visitkort och han sa att hon kunde ringa honom när som helst om hon mådde sämre eller bara hade frågor dagarna fram till deras nästa möte.

”Tror du att du klarar dig till på fredag?” frågade han när Anna stod i begrepp att lämna rummet.

”Till på fredag klara jag mig” svarade hon och lade till: ”Tack!”

Annas nervositet var borta. Det kändes som om det kvävande molnet av hopplöshet hade skingrats och släppt in ljuset. ”Du är deprimerad” hördes läkarens ord i hennes huvud följt av hans eftertryckliga och positiva ”Absolut! Det finns mycket hjälp att få.” Hon skulle få hjälp. Hon behövde inte må så här. Hon kände något som hon inte hade känt på länge: hopp.

En leverans…

…var väntad mellan klockan 14 och 19 och det var sagt att de skulle ringa innan. Från klockan 14 gick jag ingenstans utan mobilen. Hörlurarna fungerade som en navelsträng. Inget hände. 20 över 17 fixade jag middag och hade 3 kastruller igång samtidigt. I 2 av dem kokade vattnet upp samtidigt. Vad händer då? Jo, det ringer på dörren och där står leveransen. Utan att ha ringt först. Hela spisen blev översvämmad av kokhett vatten när hjärnan kortslöt sig i och med att jag försökte dra ned värmen och på samma gång dra undan kastrullerna från plattorna. Det bästa sättet att få något att hända, oavsett vad, är att börja göra någonting som kräver ens fulla uppmärksamhet. Läs och lär!

Kloning

“I flesta laget” (Multiplicity) från 1996 med Michael Keaton och Andy Mac Dowell. Jag har sett den många gånger, jag kan scenerna, jag vet när det roligaste kommer, men jag tröttnar inte på den tack vare att MK är så bra i den här filmen! Han får en möjlighet att klona sig själv för att hinna med sitt liv och det blir till slut 3 kloner av honom varav den första får representera grottmannen i honom medan den andra representerar hans mjukare sida och den tredje…jaa, den tredje är en kopia av en kopia och de blir sällan bra. Det måste ha varit roligt att spela rollen som Dough Kinney uppdelad i 3 koncentrat av sig själv! Ett extra plus är att det inte ser trickigt ut trots att den har 19 år på nacken.

I flesta laget

Rassanering

“Medan mörkret faller” av Anna Lihammer med Kerstin Andersson som uppläsare. 1934 i Stockholm och Uppsala. Över Europa och stora delar av världen får Hitlers idéer om den rena rasen allt större fäste. En lag om sterilisering av “sinnesslöa” träder i kraft och jakten på ära och berömmelse i vetenskapens tjänst begås ohyggliga brott mot mänskligheten. Det är en kriminalroman som skiljer sig från mängden. Den har ett lägre tempo som det tog ett tag för mig att vänja mig vid. Att den utspelar sig i en tid när polisen inte hade tillgång till samma teknik som de har idag gör den än mer intressant. Jag undrar om AL har planerat fler böcker i en serie för det känns som om flera trådar är lösa när det gäller Carl Häll och Maria Gustavsson. Det finns en sak jag inte tyckte om med boken och det är karaktären CH som en ärrad, grubblande, egensinnig, tjurig kommissarie som verkar kunna göra precis som han vill utan konsekvenser – den är uttjatad.

Om ett lasarett

“Än finns det hopp” av Karin Wahlberg. Oj, vad den är bra! Jag har läst ett par deckare av KW, men de blev jag inte imponerad av. Den här boken, däremot, är jag mycket imponerad av. Miljöer, karaktärer, språk, dialog – aj lajk it! På baksidan finns recensionen från Falu-Kuriren och den uttrycker det väldigt bra: ” …är en tjock bok med många röster, som trovärdigt fångar miljöer, hierarkier, framsteg. Sjukhuset är ett tacksamt och spännande nav i berättelsen, men det är människorna och kopplingarna dem emellan som får det att glöda.”

Fantasi

Dax för animerad film igen och det handlar om “Epic”. Aj lajk it! Den skiljer sig från mängden och det är inte många filmer som gör det nu för tiden. Vilken underbar fantasi! Det är som jag känner för JK Rowlings “Harry Potter” – ren och skär avundsjuka. Om jag kunde släppa loss min fantasi helt och hållet – och då upplever jag ändå som att min fantasi redan är livlig – vad skulle jag inte kunna skriva då? Fantasin har inga gränser. Det är bara jag själv som sätter gränser.

Epic

 

Usch!

Promenerade i 80 tunga och hostiga minuter. Usch! Frisk luft är alltid skönt och sol på näsan är sällan fel, men idag hjälpte inte det. Blä! Det har blåst ordentligt inatt även om jag inte har märkt nåt, men det syntes spår av det här i där i form av brutna kvistar och att julgranen i centrum lutade farligt med belysningen på tre kvart.

En uppdragen båt som blivit avklädd av nattens storm.
En uppdragen båt som blivit avklädd av nattens storm.
Månen på skymningsskär himmel.
Månen på skymningsskär himmel.

 

Andra skor

Ett pass med mina 3 olika gummiband. Det var skönt och det var roligt! Jag kommer att öka på en av benövningarna nästa gång. En liten förändring som gjorde stor skillnad var att jag bytte ut skorna. De gamla som jag har haft i hur många år som helst bl.a när jag tränade på SATS (och där slutade jag för…3 år sen?) slänger jag helt enkelt. De är så ostunsiga och ihoptorkade att sulan inte ger någon som helst avlastning. I stället använde jag Salomonskorna som jag köpte i somras och det blev en jäkla skillnad!

Jag tränar med balansbrädan efter varje gummipass, men det känns som om jag aldrig har stått på en sån förut. Balansen har blivit mycket sämre under de veckor jag inte kunde träna och dessutom får jag närapå kramp i vänster vad hur jag än försöker stå. Det är väl bara att kämpa på.